Anders Johansson, Anders Johansson & Anders Johansson  En fråga om att säga vi eller jag

Vad betyder ett namn? En författare och två litteraturvetare diskuterade detta och andra gravallvarligheter via fax och e-post under en vecka.

   

Anders Johansson: Utöver namnet har vi alltså det gemensamt att vi alla arbetar med litteratur, om än från lite olika håll och?med olika medel: akademiskt forskande, essäistik, dagskritik, skönlitterärt skrivande med mera. I samtliga dessa fall är litteratur i regel något väldigt ensamt, en plats för en individuellt skapande författare/kritiker/forskare. I jämförelse med exempelvis samtidskonsten, teatern eller filmen framstår litteraturen på så vis som en ytterst romantisk konstform, så till vida att upphovsmannens unika namn (det finns naturligtvis undantag)?är avgörande. Finns det någon anledning – och i så fall möjlighet – att försöka bryta mot det förhållandet? Finns det till exempel inte en omfattande fetischering av författarnamnet som gör litteraturen osynlig, desarmerar den?

 

Anders Johansson: Anlägger man ett historiskt perspektiv på dikten så kan man nog anta att skalden eller barden var en person som uppträdde med kollektiva anspråk. Den mest ohämmat jagcentrerade dikt jag läst är skriven av den ungerske poeten Attila Jozsef. Den börjar ungefär så här i min snabba översättning: ”Jag älskar dig verkligen / tro mig. Det är något jag ärvt / från min mor”. Dikten har samma namn som författaren och han skriver således en kärleksdikt till sig själv.

På ett sätt gillar jag en sådan estetik. Den bekräftar att konsten börjar i människans psykologi, och inte i annan konst. Den börjar i upplevelser av lidande, smärta, lycka och sammanhang och försöker upptäcka de känslomässiga sammanhangen i röran av minnen.

Betydligt svårare är det att tro att dikten kan förenas med ett didaktiskt mål och till exempel vara del av ett religiöst eller ideologiskt program. Men att hävda att konsten mer eller mindre per definition står över den tanken att den skulle kunna bidra till att något påverkas är att inbjuda till oreda. Nog finns det goda exempel på rena och kraftfulla arbeten skrivna med ett budskap.

Om en diktare är politisk då kan man påstå att historia är ett av hans ämnen – det han belyser har utsträckning i tiden. Man kan säkert också anta att den diktare som är politisk och samhällskritisk befinner sig på vänsterkanten och då är det rimligt att säga att han är missnöjd med historien så som den har gestaltat sig, och att det är den han angriper i dikten. Den politiske författaren vill föra sina läsare mot upplysning och höja deras grad av medvetenhet – kanske i ett försök att arbeta mot politiskt och ekonomiskt förtryck. Men den som predikar en ideologi erbjuder människan illusionen om en identitet, illusionen om en upphöjd moral där den mänskliga rösten riskerar att försvinna och jag tror att det bara är den rösten som kan försvara konsten på sikt. Det är en fråga om att säga vi eller jag. Vi är ett kommunalt ord, ett ord som gärna vill ta sanningen på entreprenad.

 

Anders Johansson: Jag vet inte om jag förvanskar din ståndpunkt om jag säger att du menar att känslan föregår reflektionen, jaget föregår viet, psykologin föregår konsten, vilket innebär att den inåtvända dikten är mer sann eller primär än den politiska. Jag tror att den bilden och de gränsdragningar den förutsätter är mindre naturlig än kulturell, mindre tidlös än historisk. Och därmed uppstår frågan om det inte går att bryta sig ur den. Man kan till exempel fråga sig vad ”den mänskliga rösten” du talar om är. Vem är det som talar i den här texten? Jag tror inte att ”jag” har en röst, snarare tusen, precis som jag består av tusen viljor, tusen smärtor, lidelser, blivanden etc. Frågan är om det inte är en mer enhetlig, mänsklig röst som talar genom Alexander Bards e-postlista, för att ta ett aktuellt exempel.

 

Anders Johansson: Min uppfattning att konsten börjar i människans psykologi och inte i annan konst visar möjligen att jag är ett offer för en starkt romantisk uppfattning i frågan. Men vad som var först, den inåtvända dikten (konsten) eller den kollektiva är kanske en fråga som har större intresse för en socialantropolog än för oss. Det är lite av hönan eller ägget. Låt oss anta att de berömda målningarna i Chauvegrottan i Frankrike som är 35 000 år gamla är ett sätt att återknyta till den natur man distanserat sig från genom att på nytt identifiera sig med djuret och det biologiska ursprunget. Men ännu djupare ner i tiden kan vi föreställa oss en nödvändig ”kulturfientlighet”. Man var tvungna att kasta av sig ”konstnärliga” och ”barnsliga” beteenden för att utveckla det rationella tänkandet – skydda sig mot vilda djur, bygga skydd och hålla eld. Jag lägger ner min röst i den frågan och övergår till den lika svåra men mera närliggande frågan du tar upp: ”Vem är det som talar i den här texten?”

Jag vet ingen diktare som så envist uppehållit sig vid den frågan som Anna Rydstedt från Ventlinge på södra Öland. Det har sagts att hon förde en livslång kamp för en svårfångad identitet. ”Jagets” olika uppenbarelseformer virvlar genom hennes dikter. Vem är jag? Och vem är jag i förhållande till den omgivande världen?

Hur jaget och texten samspelar och lokaliserar varandra är den centrala frågeställningen i Anna Smedberg Bondessons avhandling Anna i världen, om Anna Rydstedts diktkonst. Enligt Bondesson går Rydstedts författarskap ut på att finna en existentiell plats och ”punkt” i tillvaron och världen. Jag anser att detta är ett alldeles för statiskt betraktelsesätt. Mera fruktbart är att betrakta dikten (texten) som ett medium, vilket lyssnar till den dialog som förs mellan jaget, orden och platserna, kort sagt den process där ”vara” och ”göra” egentligen sammanfaller. Ett av sätten för jaget att vinna hemmahörighet i världen är att tämja geografin, utforska och kartlägga platser för att vila i. Men om jaget kan betraktas som platser, vilket jag anser, så är skrivandet av en text i sig en hänvändelse till geografin, ett sätt att lokalisera sin egen plats, ett kartläggande av språkliga sammanhang där jaget kan få en boning. Detta mynnar i den ofrånkomliga slutsatsen att jaget, platsen och texten definierar och bestämmer varandra, var och en förutsättningen för den andra i ett ständigt samspel – en process.

Därmed är också sagt att skrivandet av en text inte bara är ett sätt att arbeta i världen utan också ett sätt att vara där. Om vi väljer att betrakta medvetandet som en process, som liknar det strömmande vattnet, är det poänglöst att tala om fasta punkter. Man behöver inte vara zenbuddist för att göra den reflexionen.

 

Anders Johansson: Det försvar av det individuella jaget som inledde det första brevet från Anders kände jag mig till att börja med helt främmande för. Tanken att diktens ursprung på ett okomplicerat sätt skulle stå att finna hos individen och i det psykologiska innebär, vill jag mena, att man på ett farligt sätt blundar för det intersubjektiva och strukturella. Men sedan följde i Anders brev ett mycket intressant argument, nämligen det att dikten inte kan förenas med politik, därför att den då blir en del av ett falskt identitetsskapande, att den måste vända sig inåt som motstånd mot ideologin. Detta innebär något helt annat än en enkel tro på det individuella jaget. Frågan blir vad man menar med att vända sig inåt. Vad är en individ och ett psykologiskt jag? Eller som Anders skriver: Vem talar?

Tanken att Bards e-postlista skulle utgöra ett enhetligare subjekt, en enhetligare röst än ditt eget jags tycks mig mycket övertygande. Kollektivet är säkerligen ofta mer enhetligt än det enskilda jaget. Särskilt när det tror sig representera det allra mest individuella. Vad jag tror detta framförallt pekar på är att relationerna mellan kollektiv och individ, eller struktur och enskildhet, är komplicerade och inte kan tänkas i enkla kategorier. Det ena är helt beroende av det andra. Kanske blir då den viktigaste gränsen inte den mellan individen och kollektivet, utan den mellan å ena sidan det hos individen och kollektivet som begränsar och å andra sidan det som öppnar begränsningarna

Man kan exempelvis läsa romantiken inte som en resa in mot det egna jaget utan som en resa bort från jaget, bort från identiteten, in i det upplösta, omedvetna, det som överskrider begränsningarna.Mycket intressant blir det också när Anders, i sitt andra brev, plötsligt jämställer jaget, orden och geografiska platser under det gemensamma begreppet Platser. Detta är jämlikhet. De hierarkiserande gränser som vanligtvis strukturerar relationerna mellan jag, ord och plats bryts upp av detta kritiska förrumsligande. Här närmar vi oss en slags rena skillnader – som inte är ideologi. Eller? En sådan resa mot det inre är jag helt med på. (Jag frågar mig dock hur du får ihop detta med ditt tidigare försvar av individen.)

Angående namnet Anders Johansson: Trots – eller tack vare – att jag aldrig förstått rädslan för poststrukturalismens decentrerade subjektsbegrepp, verkligen känner mig helt igenom porös – och välkomnar att vara enbart en skillnad i en struktur – så har jag haft märkvärdigt svårt att sätta in mitt mellannamns initial, E, för att upprätta en skillnad i förhållande till er. (Eftersom jag publicerar mig så sällan, innebär namnlikheten mest att jag tvingas avsvära mig äran för sådant som ni skrivit.) Vårt gemensamma namn är helt anonymt, men ändå svårt att ändra. Två minuter senare: Nej förresten, jag skulle kunna heta vad som helst, det har nog bara inte blivit av att ändra.

 

Anders Johansson: Jag känner igen problemen med att heta Anders Johansson, men även om det finns nackdelar så trivs jag ganska bra med förväxlingspotentialen. En gång ifrågasatte en recensent till och med om jag alls existerade. Han tycktes mena att namnet var alltför intetsägande för att inte vara fejk. Hans misstänksamhet påminde lite om hur amerikanska TV-deckare reagerar på namnet ”John Smith”. Jag tar det som ett bevis på att vi i ”Anders Johansson” har funnit den perfekta pseudonymen. Konstigt att vi inte är fler – fast finns det inte någon chefredaktör på Svenska Dagbladet som också har anslutit sig till vår bleka skara?

Jag kan också sympatisera med bilden av skrivandet som ett sätt att upprätta en plats, och med följdtanken att jaget, platsen och texten definierar varandra. Med vissa modifikationer. För det första saknas det en tidslig dimension i den modellen: om jaget är en plats, så är det i lika hög grad ett ögonblick, ett moment, en del av en historia. Jag tror den dimensionen är ganska viktig. För det andra menar jag att poängen med det synsättet är att det öppnar skrivandet mot omvärlden. Poesin, eller vad det nu är vi diskuterar, blir inte längre gripbar som någon ”well wrought urn” som poeten ”fött fram” ur sitt inre. På så vis är jag helt och hållet med på noterna när Anders talar om det som öppnar begränsningarna, såväl inom individen som mellan individ och kollektiv.

Vad jag däremot frågar mig är varför ni båda skyr politiken och ideologin, varför ni menar att dikten djupast sett inte är ideologisk (rätta mig om jag missförstår er). Jag har just läst om Sven-Eric Liedmans essä i Humaniora på undantag? (red Tomas Forser, 1978), där han hävdar att problemet med den svenska humanistiska forskningen är att den förtränger sin ideologiska sida, och siktar mot en rent administrativ användning. Liedman argumenterar för att det i själva verket är just i den ideologiska användningen humanioras berättigande ligger. Jag tror att det är möjligt, ja nödvändigt, att utsätta skönlitteraturen för en analog kritik: för omfattar inte den ”kris” Liedman diskuterar den svenska vitterheten i stort – skönlitteraturen, kritiken, forskningen? Ägnar man sig inte åt samma sak på samtliga nivåer: att skärpa fokus, att renodla, specialisera, krympa, förfina, tvätta rent, briljera med teknikaliteter, dölja den ideologi som alltid finns där?

Ok, jag överdriver. Som vanligt – det är en del av min röst förmodar jag. Till mitt försvar kan jag säga att jag tror att överdrifter ofta är nödvändiga för att komma sanningen på spåren. Vad jag vill ha sagt är att de röster som kommer till tals i det svenska litterära rummet, i vid mening, gärna fick vara lite mindre samstämmiga, mindre välartikulerade, mer temperamentsfulla om jag fick råda.

Eller för att anknyta till era repliker: jag vet inte om det finns rena skillnader som inte är ideologiska. Och framförallt vet jag inte om det är önskvärt att uppsöka dem. Kanske, men i så fall med sikte på en idé, en yttre verklighet, ett samhälle i förlängningen. Om det är viktigt att söka den inre platsen och den minimala skillnaden i skrivandet, så tror jag också att det är viktigt att komma ut igen, mot det maximala.

 

Anders Johansson: Det är många skarpa och intressanta saker ni anför. ”Kollektivet är säkerligen ofta mer enhetligt än det enskilda jaget.” En underbar paradox!

Ett litet tillägg till min fundering kring tanken att jaget, platsen och texten definierar varandra. Jag menade att tiden var den underliggande dimensionen och därför självklar i en medvetande(process). Därför talade jag inte om den som en särskild kategori. Naturligtvis är tidsfaktorn viktig. Jag ändrar åsikt hela tiden, som en vindflöjel, när jag läser er och kommer i bästa (?) fall tillbaka till vad något av mina många jag till äventyrs har att säga. Här biter jag huvudet av skammen och citerar från en dikt jag skrev en sommarkväll: ”Skuggan från päronträdet / kastar kinesiska tecken / över gräsmattan. / Också mina jag / virvlar omkring; / alla dessa som ofta / förpestat min tillvaro / tills jag inte längre / kunde följa med …”

Är det i den ideologiska användningen humanioras (diktens) berättigande ligger? Också jag har skrivit några programmatiska ”kampdikter”. Man talar väl varav hjärtat är fullt. Men när jag lugnt och stilla försöker formulera mig i ämnet skulle jag hellre säga att vår kultur består av tillräckligt många motsatser och att det åtminstone inte är min uppgift att öka den mängden. Ja, så till den milda grad tycks vi vara fångar i en sådan dikotomi att vi knappast tolererar de dunkla sammanhangen mellan extremer (dag-natt, gott-ont osv). Men konstnärerna är väl på sätt och vis de sega jävlarna, som inte accepterar detta. Kanske vägrar de att släppa sina mera organiskt sammanhållna bilder från barndomen? Det har sagts att det finns poeter som tänker som katter, hundar och kor, om dessa kunde skriva. Nog tycker jag att god humanistisk verksamhet bör ägna sig åt att desarmera allehanda värdeskalor (men hålla kvar andra). Hur poesins sanning ser ut har jag funderat en del över. Att den saknar takt och ton och känsla för rangen mellan många företeelser vill jag gärna tro. Att ta avstånd från en rangordning innebär också att ta avstånd från namn – anonymitet blir en kvalitet. ”I’m nobody”, skrev Emily Dickinson 1861 och så gör ju också vi i den här diskussionen, vilket inte innebär att vi suddar ut våra särdrag. Har då inte diktaren några skyldigheter mot vedertagna auktoriteter? Nja, åtminstone sådant som banker, kyrka och, trots allt, politik, får klara sig utan min lojalitet. Däremot tycker jag inte att konsten har rätt att skada – människor eller djur. Jag vänder mig starkt mot till exempel Birgitta Trotzigs åsikt om ”fiktionens gränslösa och hänsynslösa plan”, vilken hon gav uttryck för i en intervju i Svenska Dagbladet för några år sedan. Hon menade att alla tabun skulle vara möjliga att bryta, både att hata och häda. Vårt lystmäte i fråga om sådan skändning kan vi få om vi studerar exemplet Robert Lowell. Denne amerikanske poet lämnade sin hustru och dotter för ett annat äktenskap. Därefter betitlar han en bok med deras namn, och införlivar i den sin förra hustrus brev, skrivna under stor sorg – detta i en bok som alltså är adresserad till den nya hustrun. Något jag också tycker jävligt illa om är när olika installationer plågar och förnedrar djur, vilket tycks vara en trend just nu, men i mina ögon bara en tom gest, eftersom jag tror att konsten ska försvara livet, allt liv och att just detta är konstens yttersta mening, om man nu kan tala om en sådan. Men det kanske är att ge uttryck för en ideologi?

Uttrycket ”känslomässig ärlighet” är kanske inte så dumt. Ännu bättre är ”tankens sedlighet”, för att tala med Bengt Lidforss. Dikten har andra hjältar än samhället i övrigt. Till mina hör varken bergsbestigare eller Charles Lindberg, ännu mindre historieförfalskare som Jan Myrdal och Jan Guillou. Jag säger detta med viss tvekan eftersom jag också ogillar fegisar, som aldrig tar ställning.

Men när det gäller poesin vill jag gärna tro att dess centrala möjlighet är att tillföra medvetandet mörkret och gråzonerna hos de tankar, som egentligen tillhör stadier före orden. I den meningen är lyriken ett verkligt kunskapssökande. Jag kan till exempel med hjälp av lyriken utforska min egen barndom. Jag skulle vilja säga, rentav, att lyriken är mer koncentrerad än livet och därför det enda sättet att besegra döden – genom metaforer som jag halvt om halvt kan tro på. Därför behövs lyriken och därför vill jag inte göra ideologi av den.

Jag är förresten mycket nyfiken på hur ni ser på ”konsten och naturen”. Är ”natur” något vi inte längre behöver räkna med?

 

Anders Johansson: Den vackra formuleringen om att poesin söker sig mot mörkret och gråzonerna hos det som ”tillhör stadier före orden” skriver jag gärna under på. Samtidigt är jag övertygad om att poesin inte kan ”tillföra” detta, utan enbart i sin oförutsägbarhet öppna sig mot spåren av det. Och dessutom tror jag inte att den därmed kan undvika att vara ideologisk. Något av detta tycker jag mig se att du närmar dig i formuleringen om att poesin ”bör ägna sig åt att desarmera allehanda värdeskalor (men hålla kvar andra)”. Den är i så fall alltid redan politisk och ideologisk, vilket du också visar i din fortsatta diskussion kring begränsningarna av litteraturens gränsöverskridande.

I inledningen till ditt senaste brev tar du också avstånd från varje instrumentell koppling mellan dikt och politik. I mina ögon är dikten och även det slags skrivande jag ägnar mig åt i grund och botten ett aktivt motstånd mot det instrumentella förnuftet. Men samtidigt kan det bli verkligt stor dikt av den direkt politiska litteraturen, tänk bara på Sonnevis Vietnamdikt eller Lidmans Gruva.

Vad jag söker mig mot är en tanke om det oförutsägbara, tror jag. Alltsedan sextiotalets minimalism har en stor del av konsten och poesin sökt sätta tid, rum och mening i rörelse genom att helt enkelt ”äga rum”. Jag vill gärna se detta som en insikt om det oförutsägbara i de möten som äger rum inom konstens fält eller inom språket. Det viktigaste blir att hålla nyckelhålet rent, som Kafka skrivit någonstans, det vill säga undergräva det som hindrar seendet och står i vägen för oförutsägbara möten (ideologier och annat). Och utifrån detta måste jag nog hålla med Trotzig om att det inte går att sätta upp några gränser för konsten.

(Jag får återkomma till naturen.)

 

Anders Johansson: Instämmer i det mesta i det senaste inlägget, inte minst beträffande det omöjliga i att skriva icke-ideologiskt – Anders ovilja, i det föregående inlägget, att göra ideologi av lyriken är, menar jag, i högsta grad ideologisk (vilket inte nödvändigtvis gör den förkastlig). Då är jag mer benägen att ansluta mig till Anders kommentar om ett ”aktivt motstånd mot det instrumentella förnuftet” i både litteraturen och forskningen. Även om jag tror att man måste kliva försiktigt här: risken är att man tar detta motstånd för givet (i själva verket tror jag att det ’förgivettagandet’ sker dagligen, på kultursidor, skrivarkurser, universitet, i läsfåtöljer etc; det är just det som gör hela litteraturen så generande smetig), att man med andra ord förbiser den inre rationalitet varje dikt, roman eller essä rymmer. Också Mozarts arior är en form av tänkande, precis som Inger Christensens sonetter, Bruno Liljefors målningar eller Ingela ”Pling” Forsmans schlagers. Alla rymmer de en rationalitet som inte är mindre instrumentell än den som råder i Ericssons styrelserum: allt måste stämma. Det som skiljer Christensen från Ericsson är något annat.

Här närmar man sig kanske den efterlysta frågan om kultur/natur. Satt och funderade på det på tunnelbanan idag. Problemet med naturen är att det är svårt att komma ifrån att det är ett kulturellt begrepp – att ”tycka om skogspromenader” är en konvention, vare sig man vill eller inte. Att ”finna sig själv” genom meditation eller naturism, vad det nu kan vara, är lurigt av samma skäl: det finns hela tiden ett mått av beräkning eller vana som redan från början har satt citationstecken runt det till synes naturliga. Så finns det någon natur före ”naturen”? Att svara nej på den frågan förefaller mig ändå ohållbart – det är nog därför jag är mer tilltalad av Adorno än av Derrida. Om jag förstått Anders rätt menar han att litteraturen kan nå denna första natur (eller sanning), och jag är böjd att hålla med. (Det är förresten den förmågan som skiljer Christensen från Ericsson.) Problemet är att vi därmed kanske stänger in hela litteraturen i en estetik, låser den vid en uppgift som det borde vara möjligt att, åtminstone i tanken, opponera sig mot och, i förlängningen, överge. Även om det skulle innebära slutet för litteraturen som vi känner den. Kanske lever vi vid romantikens slut.

 

Anders Johansson: Kort replik, eftersom jag är på väg till ett seminarium: lyriken är i högsta grad rationell. Det gäller att kritisera det instrumentella på ett rationellt vis.

 

Anders Johansson: Är inte Christensens dikter mer rationella och mindre instrumentella än det som produceras i Ericssons styrelserum? Jag tror verkligen att Anders har en poäng i att det värsta som hänt litteraturen är att den blivit ”generande smetig”, och jag tror att detta har att göra med en särskild tolkning av romantikens (och modernismens) tankar om att konsten ska söka det utsägbaras och bestämdas gränser. Ofta har detta, även av en del poeter och konstnärer, tolkats som att konsten är irrationell, handlar om känslor, att den ska upplevas och inte förstås, och så vidare, när den i själva verket, när den är bra, utgör ett av de mest stringenta sätten att tänka. Här finns en massa bråte att städa undan i den modernistiska ekokammaren, bråte som bidragit till att marginalisera konsten och litteraturen. (Hos Adorno finns dock, exempelvis, knappast utrymme för någon sådan tanke om konsten som en upplevelseoas. Den konst han förespråkar marginaliseras för att den är alltför rationell i sin negation av (den instrumentella?) kulturindustrin.)

Om man ska diskutera poesi så är väl den vanligaste åsikten, inte minst i ett klassrum, att man inte får ”analysera sönder” dikten, eller hur? Alla har ”rätt till sin upplevelse”, menar man. Bakom detta ligger ingenting annat än en slappt relativistisk konsumism, som degraderar konsten till upplevelse och därmed desarmerar den. Konstens autonomi blir ingenting annat än en upplevelsens autonomi, och därmed blir den möjlig att förvandla till ofarlig konsumtionsvara. Den okritiska upplevelsen, som bekräftar i stället för att ifrågasätta den som upplever, är alltid minst originell, medan den samtidigt får den upplevande att känna sig som allra mest originell därför att upplevelser verkar så ursprungliga.

Men det svåra är att detta synsätt inte är helt lätt att skilja från de sidor av romantiken och modernismen som strävar efter en kritisk konst och litteratur, eftersom de senare också söker en form av autonomi. Det avgörande blir frågan om vilken slags autonomi det rör sig om – en kritisk eller en som förvandlar konsten till vara.?

För mig har Hal Fosters bodelning på åttiotalet mellan å ena sidan en radikal, kritisk, postmodernism, och, å den andra, en reaktionär postmodernism som enbart visar upp konsumtionssamhället haft stor betydelse för tankarna ovan. Jag tror att det är genom vår oförmåga att skilja dessa två strömningar åt som det är möjligt att i King Kong ironiskt och pastischartat ställa fram rasistiska bilder av ”vildar” utan att behöva ta ansvar för det, eller att som Bard ironiskt (”Elit”) ägna sig åt ”nätfrimureri”. När är ironi kritisk i Schlegels mening? När undergrävs den egna positionen? Och när är den reaktionär? När stärks den egna positionen genom att den görs okritiserbar?

Jag låter mina tankar löpa, och vet inte riktigt vart de tar vägen – men jag tror att jag försöker säga att dikten, för att inte bli smet, måste hävda sin kritiska rationalitet.

Angående natur och kultur så håller jag inte med Anders om att Derrida skulle stå för tanken om att det inte finns någon natur före ”naturen”. Men vi ska kanske inte ägna oss åt att träta om exegetiska frågor? Adornos tankar om en ”andra natur”, det vill säga kultur som ”förstenats” till en naturens ofrånkomlighet (om jag förstått det rätt – du, Anders, kan säkert rätta mig) är mig i vilket fall mycket tilltalande. Är det inte så att han i och med detta i någo n mening upphäver gränsen mellan natur och kultur? Och att vi därmed överger den motsättning som strukturerat estetiken under de senaste tvåhundra åren, en motsättning, som i formen känsla-tanke, också ligger bakom det tankesammanhang jag resonerade kring ovan? Om det varit poesins uppgift att upprätta en förbindelse med den första naturen (eller sanningen), så kanske det via Adorno (och Derrida) går att tänka poesins uppgift som att upprätta en förbindelse med sanningen rätt och slätt? En glänta? Möjligen är detta romantikens slut.

Nu blev det långt igen. Det är helt enkelt för roligt. Jag blir dock lite rädd att jag inte lyssnar tillräckligt. Blir det ett samtal?

 

Anders Johansson: Det tycks föreligga ett egendomligt motsatsförhållande mellan ”natur” och ”kultur” som jag har funderat åtskilligt över eftersom jag verkligen gillar att vara ute i naturen. I själva verket har naturen varit mitt särskilda rum sedan jag var barn och nu blir det intresset för varje år allt starkare. Jag älskar att vara ute med mina kameror (och har faktiskt skrivit närmare 20 böcker om Ölands natur och kultur). Min hypotes är att kulturen gör klokt i att då och då återknyta och utvärdera sig mot ”naturen”. Jag skriver så utan att veta riktigt vad jag menar men anser att naturen är en alltmer bortglömd kategori trots att det är där den upprepade historien om människor och djur utspelar sig. Rent av menar jag att naturen är det större rummet som religionen, och sedan konsten, gjort allt för att förtränga. Det kristna föraktet för naturen är monumentalt. Än värre är troligen islam. Förnekandet av att naturen har en själ (ett djupt värde?), och påståendet att människan är något fundamentalt annat än naturen, har hindrat oss från att uppleva naturen som ett sammanhang och en helhet. Förlåt mig om jag låter översiktlig eller patetisk! Men det är naturen vi har att tacka för varje mänsklig förmåga, varje yttring av konst och kultur. Ändå lever vi inte bara i naturen utan också i historien, som är vår egen berättelse och i sig en del av naturen.

Konsten har åtminstone under de 100 senaste åren (sedan modernismens genombrott?) sjunkit allt djupare in i människans domän och frågan är om den inte löper risk att dö sotdöden därför att den till sist bara viskar till sig själv. Vem läser till exempel lyrik i dag? Är det någon som behöver den? Jag minns för många år sedan när jag fick ett vredesutbrott i bokhandeln i den lilla fina småländska staden Vetlanda därför att lyriken var placerad på en hylla under taket. Högt upp under taket. Den hygglige bokhandlaren förklarade vänligt och pedagogiskt för mig, med många exempel, att sådant ej längre efterfrågades. Det såldes inte en enda jävla diktsamling i hela jävla Vetlanda och varför gjorde det inte det, jo för att dessa var så jävla obegripliga att ingen ville ha dem. Bokhandlaren sa inte så men det var så han sa.

”Rosen skrämmer mig, den skrattar aldrig”, säger Jean Cocteau i en dikt. Han dog 1963 och var verksam i de mest avancerade rörelserna i sin tid – kubismen, dadaismen och surrealismen. Min gamla mormor skulle ha kallat hans utsaga för gallimatias och jag håller gärna med. Nej, rosor skrattar inte och det ska de inte heller göra.

Människan sägs i högtidliga sammanhang vara unik. Jag tycker att tanken att vi är en del av allt, är mycket vackrare: av naturen, djurvärlden, luften och att allt hör ihop i ett stort … medvetande kanske. Men vår plats i naturen är onekligen problematisk. Anders skriver att han ”inte kan komma ifrån att (naturen) är ett kulturellt begrepp”. Ja, så har det blivit. Precis som ”vildmark” är en uppfinning av staden så har naturen blivit ett begrepp för klyftan mellan jag/inte jag. För att undfly den alienation som naturen har försatt oss i, måste vi kanske frivilligt närma oss det som inte är ”jag” för att bli vad vi är. Det är sålunda det icke-mänskliga som gett oss mänsklig karaktär. Som sagt, jag undrar ständigt hur verkligheten förhåller sig till konsten. Och ju längre jag lever desto mer vill jag förknippa dikten med sådant som glädje och inlevelse, rent av visdom. Jag ogillar djupt John Cages påstående att den främsta plikten för en konstnär är att dölja skönheten. Då tycker jag långt bättre om den franske poeten Yves Bonnefoys påstående att avsikten med en dikt borde vara att lyfta våra blickar från boken och rädda oss från konsten så att vi kan reflektera över livet.

”Kanske lever vi vid romantikens slut”, skriver Anders. Jag skulle önska att vi kunde hitta tillbaka till den, eftersom den i mina ögon representerar en slags modern naturreligion. Men vad menar du Anders, att du nog håller med Trotzig ”om att det inte går att sätta upp några gränser för konsten”. För att i nästa mening säga att ”det går inte att gömma sig bakom någon tanke om konstens autonomi”. Är konsten viktigare än ”livet” eller ska den försvara detta? Får vi utöva våld mot människor och djur för att skapa flashiga metaforer (tomma gester, som jag ser det)?

 

Anders Johansson: Tonern i min skrivare har tagit slut – kanske är det en indikation om att detta börjar bli lite långt …

 

Anders Johansson: Anders romantiska tankar om naturen kan jag inte dela. Jag är rädd för helheter, så snart de formuleras som uppnåeliga. Vi klarar oss inte utan helheter (alla har vi läst en dikt vars varje detalj tycks obegriplig fram till dess att en helhet träder fram och får detaljerna att gnistra av mening som knyts till det övergripande sammanhanget), men tanken på helhet riskerar alltid att stelna i en förutsatt identitet som avslutar och begränsar. Dialektiken mellan del och helhet har en förförisk, totaliserande och självbekräftande styrka, som hotar den kritiska tanken. Det här har någonting med identiteter att göra. Varje kritisk negation av en identitet slår nästan alltid över till att i sig bli en återupprepning av den förnekade helheten. Varje subgrupp som befriar sig från förtrycket hos en dominerande helhet har en tendens att i sig återskapa en identitet präglad av hierarkiska mönster.

Vad gäller Trotzig och den motsägelse Anders pekar på menar jag att det är en ofrånkomlig etisk grundsituation. Utifrån tanken att vi har ett absolut ansvar följer inte att det måste finnas gränser. I stället har vi kanske ett än större ansvar i och med att vi inte kan förlita oss på givna gränser.

Här måste jag stanna upp för att jag blir så fruktansvärt trött på mina egna tankar. Det känns som om jag försökt formulera de här dekonstruktiva paradoxerna (som dessutom redan formulerats mycket bättre) alltför länge. Det jävliga är att jag inte kan komma ifrån att de är sanna. OK, jag fortsätter …

Hos Kant förenar skönheten, det estetiska omdömet, vetenskap och moral, men inte på ett sätt som vi kan tro på som uppnåeligt utan provisoriskt, med en kritisk medvetenhet. När det estetiska ideologiseras hos Schiller så binder skönheten däremot samman natur och kultur, den förenar på ett förföriskt sätt, i likhet med analogier och metaforer, och vi riskerar då att inte se skillnaderna. Vad är tanken om den organiska dikten annat än en dröm om att kultur kan vara natur? I förlängningen av detta är jag rädd att smetigheten hotar. Vi behöver skönheten, men vi får inte tro på den.

Men jag håller ändå med Anders när han skriver att vi måste ”närma oss det som inte är ’jag’ för att bli vad vi är” (jag har svårt att komma förbi känslan av att mina dubbelheter ligger nära den reaktionära ironins – olustigt). Människan och hennes tanke måste ställas i relation till sitt andra, för att inte falla i självhärlighetens relativism. Det är bara det att jag tror att denna sanningsrelation måste präglas av brist och brott, samt vara ofullständig, fragmentarisk och ofullbordad. Detta är också en sida av romantiken. Jag vill inte innefattas i naturen, och därmed riskera att bli hel, utan jag vill relatera till naturen (hålla frågan öppen) för att lära känna min bristfällighet.

 

Anders Johansson: Är det ledsamt att vetlandaborna – eller göteborgarna eller limaborna – inte läser lyrik längre? Med förbehåll för att detta faktum nog kan ifrågasättas: ja, kanske det, åtminstone för lyrikerna, precis som det är ledsamt för kulturskribenterna att allt färre läser dagstidningarnas kultursidor, eller för litteraturvetarna att (snart) ingen behöver dem. Men för samhället i stort? Jag är tveksam. Det är lätt att fastna i en självtillräcklig nostalgi som gör en blind för de uttrycksformer, livsmöjligheter och tankeriktningar som samtidigt uppstår på andra håll.

Tanken att allt – dikter, människor, björkar, krig mot terrorismen, förkylningar – hänger ihop (till skillnad från Anders är jag ganska tilltalad av den idén), att allt är ett enda stort medvetande, rymmer ju i själva verket just den poängen: varför sörja poesins borttynande om allt tänker? I grova drag är det väl den tanken som ligger bakom de senaste årens tendens inom poesin att förhålla sig till orden som till legobitar. Språket är materia; allt tänker. Eller ”’tänkandet’ utförs av både mänskliga och ickemänskliga aktörer” som det formulerades i en text av N Katherine Hayles som jag just läste. I teorin är det ytterst intressant, samtidigt som jag måste erkänna att de konkreta resultaten i den lyriska praktiken nästan alltid lämnar mig oberörd. ”Jaha.” Antingen beror det på att ansträngningarna inte är tillräckligt långtgående, att poeterna är djupare försjunkna i ett romantiskt paradigm – med allt vad det för med sig av författarfetischism, autonomi etc – än de förmår se och erkänna. Eller också är det jag som avfärdar en postromantisk litteratur på romantiska grunder.

Ungefär så långt hann jag igår. Sedan var jag ute och drack för mycket rom. Så idag känns det mesta av det jag skrivit ovan mest dumt. Dessutom sitter min ena son bredvid mig och vill läsa Tintin. Jag kan inte koncentrera mig. Kan förstå Anders kritik av ”Anders romantiska tankar om naturen”. Samtidigt kan man fråga sig om inte detta sofistikerade teoretiserande på ett sätt är mer romantiskt än ett jordnära naturintresse. Anders trötthet över sina egna tankar handlar kanske om det – jag känner i högsta grad igen den tröttheten.

Det blir inte mer just nu. Jag hade tänkt ta upp frågan om samtalet (hur fungerar vårt samtal? talar vi bara förbi varandra, bekräftar våra egna positioner? gäller det de flesta samtal?), men nu måste jag återvända till Tintin hos gerillan.

 

Anders Johansson: Nu sover sonen för ett ögonblick, så jag försöker ta upp tråden där jag tvingades avbryta.

Ägnar man sig åt litteratur för att man tror på värdet och möjligheten av kommunikation, eller för att man inte gör det? Det är kanske dumt att lägga ännu en fråga till alla dem som redan ställts (som sagt: talar vi bara förbi varandra …?), men den hör väl på sätt och vis ihop med allt det andra. Jag tror inte att det är på grund av poesins obegriplighet folk slutar läsa poesi. Å andra sidan vore det naivt att tro att poesi inte alls handlar om kommunikation. Men det är ändå en annan form av kommunikation än den vi ägnar oss åt här. Möjligheten att verkligen närma sig det som inte är jag, eller hur formuleringen nu löd, är nog större i skönlitteraturen än i samtalet. Jag tänker på Platons dialoger; hur bifigurernas fåraktiga stickrepliker mest fungerar som rundningsmärken för att Sokrates ska kunna göra sina piruetter. Dialog?

Nej, tankarna är tröga idag märker jag. Jag lyckas inte komma dit jag vill.

 

Anders Johansson: När jag gick ut till min skrivstuga för att formulera en slutreplik sjöng koltrasten för första gången. Klockan var 14.25 och det är den 2 mars 2006. Det är för mig en magisk händelse – och ett tecken. I kväll ska jag spela Chopin och försjunka i hänsynslöst romantiska stämningar. Det slår mig att tankarna ofta möts när man försöker tränga djupt ner i dem. Jag säger till exempel inte emot dig Anders när du påstår: ”Jag vill inte innefattas i naturen, och därmed riskera att bli hel, utan jag vill relatera till naturen (hålla frågan öppen) för att lära känna min bristfällighet.” Kanske skulle jag hellre säga att min bristfällighet och ångest är så pass tillräcklig att jag gärna vill känna mig lite mera hel – och kan naturen (religionen för somliga) hjälpa till med det så är det bra. Faktum är att jag kan vara verkligt lycklig i naturen och därmed är den min kyrka.

”Är det ledsamt att vetlandaborna – eller göteborgarna eller limaborna – inte läser lyrik längre?” undrar Anders och finner sig vara tveksam. Är ett samhälle utan poesi ett sämre samhälle? Kanske är det i själva verket ofta tvärtom ett hälsotecken. I Sovjetunionen blomstrade poesin i form av Achmatova och Mandelstam trots, eller tack vare, Stalins tyranni. I öststaterna, så länge Berlinmuren fanns, var poesins ställning mycket stark. Med hjälp av poesi kunde man ju uttrycka beska sanningar om systemet och dess makthavare som dessa klumpedunsar inte begrep. Men det är inget nytt i historien. Den romerske skalden Ovidius landsförvisades av kejsar Augustus till en avlägsen del av imperiet. Ovidius skrev hundratals brev och bad att få komma tillbaka till Rom men den ynnesten beviljades han aldrig. Jag är övertygad om att poesins betydelse i Östeuropa har minskat drastiskt.

Och vad ska vi säga om Platon, vars dialoger du nämner Anders? Han var så negativt inställd till poeter att han förbjöd dem i sin republik. Att skriva poesi är naturligtvis en skamlig syssla i den meningen att den inte erkänns av stora delar av samhället. Många fruktar ett sådant tänkande och censurerar det medvetet eller omedvetet. Poesi värderar ju högt det okända, det potentiella, det tysta – allt det som normalt saknar värde i samhället. Lyrik kräver nog ett öppet och sårbart sinne och den begär att vi reagerar. Men, ändå: det skrivs lyrik i varje land på i runda tal 3 000 olika språk och just lyriken var det första som nedtecknades från en muntlig tradition. Så det finns nog gott hopp!

Nu väntar Chopin.        

 

Anders Johansson: Vårt samtal tycks sluta i en något sorgsen stämning. Jag hoppas att det inte beror på de tre rader sammanbrott som fanns med i mitt senaste inlägg. Förhoppningsvis gäller det oss alla att det är tanken på att samtalet ska ta slut som ger misstämningen. I alla samtal måste man trevande positionera sig och få en bild av den andre, för att sedan verkligen kunna börja lyssna och låta sin egen identitet förändras av den andre. Jag vet inte om vi nått dit. Vad tror ni?

Anders skriver: ”Möjligheten att verkligen närma sig det som inte är jag, eller hur formuleringen nu löd, är nog större i skönlitteraturen än i samtalet. Jag tänker på Platons dialoger; hur bifigurernas fåraktiga stickrepliker mest fungerar som rundningsmärken för att Sokrates ska kunna göra sina piruetter. Dialog?” Har vi också (utan några jämförelser med Sokrates i övrigt) enbart ägnat oss åt piruetter? Har vi enbart positionerat oss och försökt befästa vår identitet? Anders frågor känns viktiga.

Frågan om samtalets möjlighet är antagligen helt central för världen och politiken idag. Och problemet ligger inte enbart hos fundamentalister av alla schatteringar, utan det tycks mig också som om demokratin alltmer kommit att betyda en rätt att själv få höras och allt mindre en skyldighet att lyssna på den andre. Jag tror därför att det har sin betydelse att vi faktiskt tagit ett litet steg mot ett samtal som är mer än piruetter.

Mina teoretiska tankar är i högsta grad romantiska, vill jag påstå som svar på Anders fråga. Det går en rak tråd från romantik till poststrukturalism och det som binder samman denna tråd är reflexionen över hur vi förstår världen. Och därmed är, vill jag mena, förståelsen av vad ett samtal är helt centralt i sammanhanget. Hur förstår vi det andra och hur förstår vi den andre? Drömmen om att kunna upprätta en relation till, eller en dialog med, Gud, naturen eller en annan människa som inte, eller åtminstone inte helt och hållet, präglas av makt och instrumentalitet utgör väl romantikens och hela den efterföljande traditionens centrala ledstjärna?

Jag måste avsluta med att, som ett svar till Anders, säga att jag känner mig mer hel efter den här diskussionen. När jag ser mina ord om bristfälligheten citerade så känns de främmande och preciösa. Koltrastar är mycket viktigare. Fast där du tycks vända dig från ”språkfilosofin” mot naturen, så ser jag ingen sådan motsättning. Jag har aldrig märkt någon skillnad mellan glädjen att höra en koltrast eller läsa Derrida – eller för den delen bra poesi. Koltrasten, poesin och den kritiska tanken ingår i samma lag. Om vi ofrånkomligen positionerat oss i vårt samtal, så vill jag ändå hävda att vi rört oss inom en gemensam tro på förståelsen möjlighet. Vackert nog så.

Och med detta är jag framme vid frågan om poesin och samtiden. Väl medveten om att det håller på att växa fram konstformer och medier som vi ännu inte vet vart de är på väg, så vill jag ändå hävda vikten av det tänkande som framförallt poesin representerar därför att den i sig alltid är kritiskt självreflekterande, det vill säga visar upp hur den betyder. För mig sammansmälter den därmed med upplysningstraditionen, eller snarare den del av upplysningstraditionen som hävdar att den kritiska tanken skiljer sig från den instrumentella. Poesi är samtal.

 

Anders Johansson: Trots den genomgående vänligheten och lyhördheten i vår diskussion tror jag att det finns en våldsamhet i varje samtal. Om inte förr så illustreras den nu, när jag självsvåldigt tar mig rätten att göra en sista replik, trots att samtalet borde vara avslutat, trots – eller kanske därför att – det slutade så avrundat i och med Anders sista fina replik.

Samtalets våldsamhet är banal: den visar sig så fort någon höjer rösten vid fikabordet, eller i det genomslag ledarskribenterna i Stockholms lokaltidning Dagens Nyheter har i ”det offentliga samtalet”. Förnuft och realitet sammanfaller inte, lika lite som sanning och rättvisa. Det kritiska och det instrumentella är däremot inte så åtskilda som det ofta ges sken av. Tror jag. Så även om jag kan instämma i tron på samtalets (i vid bemärkelse) enorma aktuella politiska betydelse, tror jag man ska akta sig för att idealisera samtalet. Och jag undrar om jag inte intresserar mig för litteratur just för att den inte är ett samtal.

Litteraturen är förvisso inte fri från våld den heller. Om den vore det, om det fanns en dikt fri från instrumentellt förnuft, skulle den inte ens vara läsbar – minsta skiljetecken i en Christensen-sonett finns ju där för ett högre syftes skull. Allt är beräkning. Poesin är, som Adorno också poängterade, inte mindre barbarisk än något annat. Samtidigt rymmer den en annan sida, något av icke-beräkning, och därigenom hoppet om en kommunikation fri från våld, ett ordlöst pekande mot en sanning som inte bara är kollektiv självgodhet. Till sist har jag svårt att komma ifrån att litteraturen är en tillflyktsort för romantiker som har fått nog av prat.

Vilket inte hindrar att det är något verkligt besvärande i att vara den som sätter punkt för ett samtal. Det borde ju fortsätta!

 

Omslag

Pris: slutsålt
Beställ nummer.