Göran Dahlberg & Fanny Söderbäck  Ingress

Sedan början av 90-talet har olika kollektiva ansatser ökat i betydelse i konstvärlden. Flera av deltagarna på den pågående Whitneybiennalen i New York är grupper; förra året presenterades två seminarier i IASPIS regi och en stor utställning i Kassel, året innan en konferens på Tate Modern och ett temanummer av tidskriften Third Text - alla mer eller mindre fokuserade på kollektiva arbetsformer och uttryck. I kulturlivet talas det ständigt om nätverkande. De ”informella nätverken” håller invandrare borta från styrelser och garanterar manlig dominans på fininstitutionerna. Samtidigt skapas alternativa nätverk; kvinnliga konstnärer bildar grupper, mobila eller internetbaserade gallerier skapar nya rum och på nätet byggs alternativa  världar (Second Life, t ex, är en cybervärld med drygt hundra tusen ”in-vånare”, egen valuta, nattklubbar, gallerier, affärer …). ”Det kollektiva har förvandlats från en stil till en strategi”, skriver Angelika Nollert i katalogen till utställningen ”Kollektive Kreativität” i Kassel, sommaren 2005.

Detta nummer handlar om sådana strategier. Redan för några år sedan inledde vi, tillsammans med konstnärerna Katinka Ahlbom och Cecilia Parsberg, en diskussion om olika aspekter av ”nätverkandet”, bland annat utifrån en enkätstudie. Vi visste att nätverken, grupperna och kollektiven fanns. Men var? Många visade sig vara tillfälliga, och flera av dem som varit verksamma länge hade lagt ned. Men så dök nya konstellationer upp, och diskussionerna fick nytt liv. Så särskilt nytt är ändå inte nätverkandet. I kretsen kring utopisten Saint-Simon uppstod i mitten på 1800-talet be-greppet avantgarde i sin estetiska mening: avantgardet som i sin konst-närliga pratik - i kollektiv anda - skulle förena politik, konst och vetenskap. Samma person flyttade också över begreppet nätverk från den fysiologiska vävnaden till den sociala sfären. Och sedan dess har det använts till höger och vänster. 

Allt skapande kan förstås ses som en kollektiv process; man inspireras och samplar, bygger ut och bygger på. För några år sedan hävdade en person  på Patentverket att det inte hade kommit in någon ”ny” patentansökan sedan propellern. Allt är bara spin off-effekter av någonting annat. Mer eller mindre modifierade kopior av kopior. En av de medverkande konst-närsgrupperna, anonyma Invertebrate, har för detta nummer byggt ett Arkadien enligt nätverkets och postproduktionens principer.

Utgångspunkten för numret var det faktum att framför allt kvinnliga konstnärer samarbetar. I den meningen framstod nätverkandet just som strategi - som ett sätt att utmana patriarkala strukturer och arbetssätt. En av de brännande frågorna är förstås om dagens konstscen - där samarbeten är regel snarare än undantag - fungerar mer jämlikt, eller om det alternativa redan har approprierats och institutionaliserats. Fia-Stina Sandlund blickar tillbaka på sitt hyllade verk ”Konstnärsklubben” och undrar om den slags ”gemenskap” som uppstod i kontrast till ”snusk-alibit” Konstnärsklubben är något hon vill ingå i. Malin Arnell skriver om alla de kvinnor som på olika sätt format det som är hennes konstnärskap. Ett informellt nätverk. Är det annorlunda (bättre, mer okej) för att det består av kvinnor?

Det kollektiva är i sig politiskt laddat. Solveig Gade berättar om det amerikanska konstnärskollektivet Critical Art Ensemble, som bland annat genom att vara registrerade som kollektiv misstänkliggjorts av FBI. Och Cecilia Parsberg undersöker den konst som uppstår på muren mellan Israel och Palestina: det lapptäcke som framträder på muren, då olika konstnärer hakar i varandras bilder och budskap, blir ett slags kollektiv konst.

Stephen Wright talar om kollektivitet som något flyktigt och paradoxalt. Det kollektiva framstår som själva urbilden för ständig föränderlighet och rörlighet. Robert Stasinski beskriver i liknande termer nätverksbegreppet som något som alltid glider en ur händerna - något som blev påtagligt under våra många diskussioner, då vi uppgivet försökte definiera vad det var vi var ute efter. Omvänt kan samarbeten fungera stabiliserande. Som Anders Johansson skriver i maildiskussionen med Anders Johansson och Anders Johansson: ”Kollektivitet är säkerligen ofta mer enhetligt än det enskilda jaget.”

En kulturtidskrift är också ett kollektiv. Och därmed politisk; kanske rentav ett samhällshot? Justitieminister Thomas Bodström försökte tidigare i år motivera varför tidningsredaktioner ska kunna buggas: ”... en tidning är rätt så lätt att starta. Därför behöver vi en särskild bestämmelse. Annars skulle det kunna få till följd att människor som ägnar sig åt människohandel och bedriver en bordell bestämmer sig för att starta en tidning och kallar bordellen för tidningsredaktion för att värja sig mot buggning.” Den 21 mars fängslades kulturtidskriftsredaktören Andrej Dynko i Minsk, anklagad för huliganism.

Omslag

Pris: slutsålt
Beställ nummer.