Irina Sandomirskaja  Antropofagi utan metaforer: fallet Leningrad

Ett kvinnligt ansikte

Vi 60-talister är förmodligen den sista generation som i barndomen läste Robinson Crusoe.1 I mitt minne har en skräckinjagande scen etsat sig fast: kannibaler som dansar en rituell dans runt ett bål, svarta, nakna män med onda leenden på läpparna; och på avstånd i buskarna sitter en pälsklädd Robinson och observerar kannibalernas fest i en kikare.

Kannibalens leende ansikte, tatuerat eller maskerat, jublande, glödande i avskyvärd extas; en mans, en krigares, en prästs ansikte. Nu är jag vuxen och behåller min ryska barndomsupplaga av Robinson av blott sentimentala skäl. Det är andra böcker och andra kannibaler som gäller nuförtiden. Samt en helt annan fysionomi. Ungefär 1800 fall av kannibalism registrerades av NKVD, den sovjetiska hemliga polisen, i det belägrade Leningrad. Och detta endast under det första året av belägringens 900 dagar. Om detta läser jag i en samling från NKVD:s hemliga arkiv, sammanställd av historikern Nikita Lomagin och publicerad i Ryssland först 2001.2

Vilka är dessa kannibaler, dessa absoluta subalterna, de absolut underkastade i (utanför) den döende stadens överlevnadsstrukturer? I rapport efter rapport informerar oss NKVD-byråkraterna om kannibalens identitet. De som står åtalade för kannibalism är oftast arbetslösa kvinnor utan uppehållstillstånd, ensamstående flerbarnsmödrar, illegala flyktingar som inte är registrerade och därför utan matransoner, handikappade, ensamma pensionärer, föräldralösa tonåringar, desertörer. Det första registrerade fallet, som sedermera kom att bli det infernaliska emblemet för hela Leningradbelägringen, var en kvinna, mor till tre barn, änka till en soldat i Röda armén; i november 1941, alldeles i början av den Stora Hungern, dödade hon sitt spädbarn för att kunna livnära de två äldre barnen.

Leningrads kannibaler är livets avfall, eller snarare dödens avfall, eftersom det belägrade Leningrad är dödens rike och regleras av dödens hierarkier. De legendariska etthundratjugofem grammen bröd – den dagliga ransonen under belägringens första vinter – markerar den lägsta nivån i överlevnadens hierarki: etthundratjugofem gram bröd per dag avdelades av döden för barn och ”medberoende”, dvs icke-arbetande och därför icke-utnyttjbara medlemmar av Leningrads officiella befolkning. Men Leningrad hade också en stor skuggbefolkning som inte registrerades i myndigheternas statistik och som därför inte hade rätt till några ransoner: självorganiserade flyktingar från ockuperade områden, desertörer och fångar i koncentrationsläger och fängelser. Det var sådana osynliga Leningradbor som hamnade under gränsen på etthundratjugofem gram per dag, och som fortsatte sin desperata kamp mot döden utan det döende samhällets magra stöd.

Kannibalen är den som faller utanför dödens hierarki. Sådana pratar man inte om i dödens rike och det finns inte heller någon plats för dem i dödsrikets minne. Det är bara i NKVD:s hemliga arkiv som vi kan se kannibalens ansikte, krigets dolda, inre bild. Detta ansikte är det både pinsamt och smärtsamt att betrakta. Så här rapporterar NKVD t ex i januari 1941:

Både i Leningrads stad och i förorterna har antalet fall av kannibalism ökat. Totalt har i hela staden 197 incidenter registrerats då människokött använts som föda. I samband med sådana brott har 273 personer arresterats. Arresteringarna fördelar sig som följer:

 

Under november månad: 4 personer.

Under december månad: 43 personer.

Under de första 25 dagarna i januari: 226 personer.

 

Nedan redogörs för typiska fakta:

 

"P.I.M., arbetar på fabriken ”Severnyj press”, 45 år gammal, lurade tillsammans med sin fru, P.K.M., 35 år gammal, en okänd kvinna in i sitt hem för utbyte av matprodukter. Han mördade kvinnan för att använda kroppen som föda. P:s son Jurij, 5 år gammal, avslöjade mordet för en granne. Av fruktan för straff dödade P. [kvinnan, P.K.M.] Jurij och sin andre son E., 2 år gammal, varefter hon begick självmord. Även P.I.M. [mannen] tog sitt liv."

 

"Systrarna Anastasija, 29 år, och Serafima, 16 år, beslöt sig för att livnära sig på människokött och mördade sin 14-åriga syster vars kropp de styckade och använde som föda."

 

"På Bogoslovskij-begravningsplatsen greps L.E.I., pensionär, 57 år gammal, och L.E.A., 48, kvinnlig arbetare vid fabriken ”Första Maj”, då de försökte stjäla ett lik. Polisutredningen visade att (makarna) L. under december och januari stulit sex lik på begravningsplatsen, vilka de sedan använt som föda."

 

"K.A.V., 35 år, gift med en värnpliktig i Röda armén, arbetslös och mor till två barn, 10 respektive 12 år gamla, tog en annan medborgares kvarlevor medan liket befann sig på husets vind, i väntan på att släktingarna skulle hitta en kista. K. använde delar av liket som föda."

 

"Den 20 januari överföll omkring tio kvinnor i byn Pargolovo en vagn som transporterade döda kroppar till en begravningsplats. Kvinnorna jagade iväg vakterna och började stycka kropparna. Fyra av kvinnorna, som alla visade sig vara flyktingar och inte tillhörde någon arbetsplats, greps av polisen."

 

"Den 14 januari styckade nio kvinnliga arbetare, boende på förläggningen vid fabriken ”Första Maj” i Slutsks-området, liket av en avliden arbetare, delade upp köttet och använde det som föda."

 

"I Oranienbaum-området, på ett sjukhem som evakuerats från Petergof, delade en grupp handikappade upp liket från en nyligen död kvinna för att använda som föda."

"En polisutredning omfattande 88 personer har avslutats och sänts till Militära Tribunalen för beaktande. 36 personer har redan arkebuserats medan 50 personer har dömts till tio års fängelse.3"

Cannibal Lecter – den kannibalistiske läsaren

Ovanstående fragment har valts ut på måfå bland de nyligen publicerade NKVD-rapporter som sammanställdes månadsvis och skickades till de högsta myndigheterna i det belägrade Leningrad. Nu då NKVD:s topphemliga arkiv står mer eller mindre öppna för den historiska forskningen börjar liknande berättelser träda fram i offentlighetens ljus. Men i själva verket vet denna offentlighet inte vad den skall göra med information av det här slaget. I glasnosts efterföljd översköljs den läsande publiken av en flod av historiska avslöjanden och det kan vara svårt att se någon större skillnad mellan dem och trashromaner à la Da Vinci-koden. Vi läsare kannibaliserar på skandalösa historiska hemligheter, och den nya post-sovjetiska historieskrivningen bjuder oss på smakrika rätter: starka men, som sagt, svåra att smälta

Som en jämförande text inkluderar Lomagins bok också rapporter från den tyska underrättelsetjänsten, som under samma år verkade vid Leningrads front; detta är information som kom från såväl arméns underrättelsestrukturer som via SD:s (Hitlers säkerhetstjänst) egna kanaler. Lomagin gör ett försök att ställa dessa två redogörelser mot varandra: två olika berättelser, en som kommer utifrån, från andra sidan belägringens mur, och en annan som kommer från dess inre, från mörkrets hjärta. Detta är historier som inte är så lätta att förmedla och som heller inte är så lätta att läsa eller tro på. Kannibalerna själva skriver knappast några egna memoarer och ögonvittnen skriver som regel inte om kannibalism. Stalins och Hitlers hemliga underrättelsetjänster verkar vara de enda institutioner som står ut med att författa liknande berättelser: att kallsinnigt insamla fakta, analysera och klassificera och sedan återge detta för sina respektive chefer i ett informativt och funktionellt format.

Hos de sovjetiska myndigheterna var det högst 5–6 personer som kände till innehållet i den här hemligstämplade mappen. Som skrift betraktad re-presenterar alltså NKVD:s superhemliga rapporter ett exklusivt fall av litteratur, skriven för en extremt begränsad läsekrets. I denna krets ingick Zjdanov, Stalins högste representant med det absoluta an-svaret för invånarnas liv och död, liksom Berija, NKVD:s högste chef, och ytterligare ett par personer. Tanken på dokumentens ursprungligen begränsade läsekrets gör att deras offentliggörande i våra dagar skapar en lika egendomligt melankolisk som pornografisk effekt, en infernalisk känsla av sorg och voyeurism på samma gång. Leningrads obeskrivliga tragedi ser vi numera som genom ett nyckelhål. Stadens vardagliga liv under de 900 dagarna av belägring har hittills omgivits av en mur av mystik och tystnad och en orsak till detta är just den pornografiska effekten.

Stalinpropagandans mytologisering av belägringen som symbol för de sovjetiska medborgarnas heroism under kriget har påverkat sättet på vilket man minns dessa 900 dagar, inte bara i rysk officiell historieskrivning, utan också i all historieskrivning om hela andra världskriget. Det är ett egendomligt sätt att minnas: man erkänner Leningradbornas enastående uthållighet och deras hjältemodiga motstånd under belägringens omänskliga omständigheter, men man är högst ovillig att ”gå in på detaljer”. ”Detaljerna” – det kan inte upprepas ofta nog – är bokstavligen hårresande och manar i sanning till respektfull tystnad snarare än till diskussion. Men i denna atmosfär av allmänt, respektfullt tigande är det NKVD:s infiltratörer, angivare och hemliga polis som står för insamlandet av ”detaljerna”, som skriver ner allt i sina hemliga dokument, vilka reserveras för exklusiv läsning inom de exklusivt auktoriserade höga byråkraternas exklusiva kretsar. På samma sätt reserverades till exempel de arabiska pornografiska sagorna för en utvald publik vid hovet. Genom sagorna i Tusen och en natt får dagens läsare en möjlighet att dela den orientaliska överklassens erotiska tidsfördriv. Genom att läsa om belägringens 900 dagar och nätter får också dagens allmänhet en möjlighet att delta i Stalins (Zjdanovs, Berijas, m?fl) högre maktsfär: läsarens kannibaliserande makt över livet, döden, skrivandet och historien, över ett diskursivt universum där verklighetens kannibaliserande subjekt knappast är någonting mer än en siffra i en statistisk tabell. Jag, Irina S., den refererande läsaren, deltar också i denna historieläsandets kannibalistiska fest.

Hungern som krig, hungern som fred

Man kan påstå, utan att riskera att göra sig skyldig till grova generaliseringar, att den ryska litteraturen och kulturen alltid ger paradoxala och högst störande svar på västerlandets centrala filosofiska frågor.

Till skillnad från de västerländska filosofiska och psykoanalytiska diskurser inom vilka kannibalen betraktas som civilisationens vilda fantasmagori,4 kan kannibalismen i Leningrad sägas vara antropofagi utan, eller kanske snarare, hitom alla metaforer. Inom hela den ryska traditionen fungerar inte bara Leningrads belägring, utan också hungern, som den libidinösa ekonomins yttersta realitetsprincip. Hungerns faktiska påtaglighet genom alla tider gör Freuds definition av mimesis som en kannibalistisk pre-oidipal identifiering delvis giltig, men det är inte alls hela poängen. Kulturteoretiska funderingar kring det melankoliska subjektets figur, i Kronos-Saturnus, den människoätande faderns tecken är också tillämpbara, men ofta med en sorts pinsam bokstavlighet. Också tesen om antropofagins rötter i ett trauma är uppenbar, närmast alltför uppenbar. När det gäller rysk historia kallas detta trauma för ”totalitarism” och tenderar att avskrivas innan man tagit en ordentligt titt på problemet. Detta tittande känns, som sagt, som att skåda in i någonting förbjudet. Vi behöver en metafor för att skydda oss själva, den kannibalistiska läsekretsen, mot kannibalismens glödande, nakna självklarhet.

För Sovjetmakten, med dess pretentioner på att gå till historien som mänsklighetens största och mest omfattande rationaliseringsprojekt, var talet om Leningrads kannibaler oerhört oönskat. Sovjeterna krävde förnuftets absoluta dominans över människan, Sovjetunionen var den totala medvetenhetens rike, en enda riktig och helt genomlyst, transparent Weltanschauung. Det fanns inte plats för något mörker i ett sådant rike. Att förödande hungerkatastrofer återkom med jämna mellanrum, som ett resultat av rationaliseringens teknokratiska metoder var ett icke-existerande faktum i de offentliga diskussionerna. Sociologen Pitirim Sorokin skrev redan i början av 1920-talet, innan han drevs i exil av bolsjevikerna, en studie av hungern som historisk och politisk faktor.5Sorokins forskning innehöll bland annat också ett rikt material som illustrerade folkets beteende under den massiva svälten 1918–1923, strax efter Oktoberrevolutionen, som en följd av den djupa ekonomiska kris som förorsakats av kriget å ena sidan och av militärkommunismen å den andra.

Sorokin, som själv nästan svalt ihjäl i tajgan, på flykt från Röda armén under inbördeskriget, ansåg att de återkommande hungerrelaterade mänskliga katastroferna i Ryssland hörde till de viktigaste politiska och ekonomiska faktorerna. I sin studie kritiserade Sorokin, långt före Foucault och Agamben, biomakt och biopolitik utövad i form av masshunger. Genom alla tider visar sig hungern i själva verket vara ett enkelt och ytterst effektivt biologiskt massförstörelsevapen. Sorokin påpekade också att hungerns psykosomatiska symptom ingår som ett av flera led i en psykologisk krigsföring. Hungerns subjekt utvecklar med tiden en patologisk besatthet av mat, vilken så småningom förbyts i en djup, oändlig apati. Förutom att hungern gör kroppen utmattad så paralyserar den viljan; detta är dess viktigaste effekt. Hungerns förmåga att utplåna jaget bidrar till att förlama det politiska motståndet, då viljan som sådan försvinner. Historiskt sett är hungern, enligt Sorokin, ett av krigets effektivaste vapen – och samtidigt maktens effektivaste medel för att kontrollera sina subjekt. Boken innehåller också ett unikt material rörande flera fall av kannibalistiskt beteende under bolsjevikernas styre, som Sorokin hämtat ur sovjetiska dagstidningar från 1920-talet.

Hungersnöden efter revolutionen, vid första världskrigets slut, var inte den sista i sovjetisk historia. Man kan peka på den långa, artificiella svält som organiserades av Stalin i Ukraina och de södra delarna av Ryssland i början av 30-talet, som en administrativ åtgärd för att bryta böndernas motstånd mot kollektiviseringen. Också efter andra världskrigets slut uppträder en massiv svält som en följd av att jordbruket låg i spillror sedan både tyskar och ryssar använt sig av den brända jordens taktik i kriget.

Är sådana hungerkatastrofer att betrakta som naturliga eller politiska? När det gäller Leningrads belägring går forskarnas åsikter isär. Det verkar rimligt att tänka sig (och detta skulle inte motsäga människornas vardagliga erfarenheter) att svälten i Leningrad inte var avsiktligt organiserad, att den berodde på panikreaktioner och försummelser, och att den sedan aktivt utnyttjades av militära strateger på båda sidor av belägringens mur. Den tyska armén hade omringat Leningrad och väntade på att staden skulle göra slut på sina egna resurser, vilket skulle göra det lättare för dem att inta den utan att riskera de tyska soldaternas liv. Men hungern i Leningrad användes också som ett vapen till stadens försvar. De sovjetiska myndigheterna och de högsta partifunktionärerna var väl medvetna om situationen i det inringade Leningrad. Man kan säga att den stora massan av människor, döende och instängda i staden, organiserades mycket effektivt av hungerns infrastruktur; en levande (döende) mur emot fiendens artilleri och flygplan. På detta sätt skapade också hungern och döden i Leningrad förutsättningar för en total inre kontroll och ett visst socialt ”lugn”. ”Lugnet” var, kan man säga, det döende offrets ofrivilliga försoning med kannibalen.

Den döende befolkningen hade inte kraft nog att opponera sig mot sina ledares politiska beslut, och inte heller att stå emot den oerhört breda och djupt rotade korruption som myndigheternas representanter aktivt deltog i tillsammans med svartabörshajarna. Trots de extrema omständigheterna under belägringen fortsatte NKVD den politiska repressionen mot den inbillade inre fienden. Arresteringarna fortsatte lika intensivt som under terrorns värsta dagar före kriget, och med samma djävulska regelbundenhet som de tyska bombattackerna. Varje dag väntade den utsvultna, knappt levande människan på att dö i en bombattack, och varje natt väntade hon med fruktan på att försvinna i GULAG efter att någon bultat på dörren. Kring dessa två möjligheter, att omintetgöras i krigsmaskinen eller i Stalinterrorns politiska maskin, organiserades tiden i den belägrade staden. Det måste också tilläggas att det var dubbelt omöjligt att ta sig ut ur den belägrade staden. Runtomkring staden stod inte bara tyskarna, utan också NKVD. För en enkel pendeltågsresa till förorten krävdes ett särskilt resetillstånd. Den officiella evakueringen däremot, gällde bara utvalda medborgare: partiledare, anställda inom försvarsindustrin samt speciellt värdefulla kulturarbetare. Det var först under belägringens andra år som några överlevande (eller mindre döende) kvinnor och barn fick möjlighet att förflytta sig till relativ säkerhet i landets östra delar. Men också efter evakueringen, i tryggheten, fortsatte de att dö i tusental, i sviterna efter hungern. Rykten förtäljer (och detta påstods även i SD:s underrättelserapporter) att Leningrad i början av belägringen i hemlighet var minerat. Tanken tycks ha varit att världskulturens pärla och Oktoberrevolutionens vagga helst skulle gå upp i rök tillsammans med sin befolkning, om tyskarna skulle lyckas bryta ner försvarssystemet eller om de inringade människorna skulle revoltera. Men rädslan för revolt visade sig vara obefogad och dessa extrema åtgärder behövde aldrig vidtas: hungern var maktens effektivaste medel emot alla former av uppror. Hungern, den eviga freden.

Med tanke på det sovjetiska näringslivets ständiga brist på näring, i krig såväl som i fred, skulle det vara rimligt att betrakta katastrofer av detta slag som följdriktiga episoder inom systemet, snarare än som brister eller tecken på dess sammanbrott. Detta bevisas också av vår otillräckliga kunskap om människans politiskt-ekonomiska tillstånd inom GULAG. Att hungern också användes som ett tortyrinstrument och bestraffningsmedel mot politiska opponenter inom koncentrationslägrens imperium framgår av alla vittnesmål, varav Solzjenitsyns Gulagarkipelagen och Varlam Sjalamovs Berättelser från Kolyma är de mest kända i väst. Till skillnad från Hitler, deklarerade inte Stalin att syftet med repressalier var direkt och fysisk utplåning (allt handlade, enligt det officiella språket, om ”upp-” eller ”omfostran”). Men i själva verket var det svälten som i kombination med outhärdligt hårt arbete var den direkta orsaken till miljoner människors undergång i GULAG.

Trots krigets extrema omständigheter hade Le-ningrad även under belägringen en osynlig dubbelgångare – det ”andra Leningrad” av fängelser och koncentrationsläger. Om det öde som drabbade befolkningen i detta osynliga Leningrad vet man praktiskt taget ingenting. Det tål att upprepas att denna befolkning (fångar och vakter, enligt sovjetiskt språkbruk ”den icke-distribuerade kontingenten”) inte omfattades av stadens civila statistik, utan formade sin egen näringspyramid. Det är också ett faktum att krigstidens fångar i Leningrad, de som var anhållna och dömda för ekonomiska och politiska brott, på både riktiga och falska grunder, lämnades utan mat för att möta hungerdöden i cellerna. Så slutade många av kannibalerna: de fördes till häktet i väntan på polisundersökning och flera av dem svalt ihjäl i väntan på sin dom. De kannibaler som inte dog i svältens tribunal dömdes nästan alla till arkebusering.

Hungerns libidinösa ekonomi

Medan historikerna knappt har påbörjat dokumentationen och analysen är det litteraturen som ger oss, nutidens kannibaliska läsare, föda för våra tankar. Innan partiet med hjälp av den socialistiska realismen 1934 tagit full kontroll över det konstnärliga skapandet, figurerade hungern i många verk – som bakgrund, som en tystnadens figur, eller som en metafor för människans tillstånd av yttersta brist på livets näringsresurser, naturliga såväl som symboliska. Detta är en verklighet som genom revolutionen rensats på sitt eget kött, ett liv som ingenting har att livnära sig på, en kultur som tynar bort tillsammans med sina symboliska resurser, en revolutionär askes när det gäller vardagliga ritualer, en drastisk förenkling av diskursiva ordningar – revolutionen framstår i 1920- och det tidiga 30-talets konst och litteratur först och främst som den yttersta fattigdomen. Oavsett om författaren hade en positiv eller negativ inställning till denna fattigdom var det ofelbart hungersjukans symptom som visade sig i den avantgardistiska konsten och formgivningen liksom i experimenten inom prosa och poesi.

Den store författaren Andrej Platonov måste nämnas först av alla i detta sammanhang, författaren till banbrytande och skakande romaner som Tjevengur, Grundningsgropen och Lyckliga Moskva.6Platonovs texter rymmer hungerns hela universum, en detaljerad konstnärlig undersökning av svältens fenomenologi. I Platonovs berättelser möter vi människor som hungrar ihjäl och tynar bort – eller kanske skulle man säga låter sig förflyktigas, iväg och uppåt. Platonovs människa, kommunismens trofasta byggare i sin påtvingade men också välkomna askes, lämnar allting bakom sig i sin hunger. Svälten och Revolutionen blir för henne ett Hemland och en Väg. Mitt under seklets värsta masskatastrofer siktar Platonovs uthungrade människa mot himlen, mot ursprunget, mot principen. Hennes väg leder mot en framtid av jämställdhet med hennes syster Naturen, mot en sann jäm-lik-het med stjärnor, växter och djur. Det handlar om en samvaro i en kommunistisk korporealitet, den totalt utsvultna, ytterst förfinade, nästan försvunna och avkroppsligade existensen. Vid sidan av Platonovs änglalika kommunister befinner sig också kannibalerna: dessa utgör en sorts femte kolonn bland himlarevolutionens hungrande krigare. Antropofagi i Platonovs värld är ett tecken på människans ursprungliga svaghet, en svaghet som tar överhanden över människans högre livsuppgift och öde, dvs hungern. Kannibalism beror på en obotlig själslig defekt, en ideologisk brist och avsaknad av tro på kommunismen. Kannibalen i Platonovs värld är den som förråder revolutionen genom att bedra hungern. Hans skuld ligger inte i att han begår något brott mot nästan eller mot människoarten. Det är inte heller Gud som kannibalen sviker, utan hungern som den Högsta Vägen. Förlusten av det mänskliga ligger i förräderiet mot hungern och straffet kommer i skepnad av en omänsklig, förnedrande död.

Psykoanalysen förlägger skrivandets ursprung till ett sexuellt trauma. Rysk 20-talslitteratur visar snarare på dess ursprung i ett hungertrauma. Svältens traumatiserande – dvs produktiva – potential samt dess specifika ekonomi realiseras, i likhet med Freuds libidinösa ekonomi, i ett ovanligt utbrott av avantgardistisk kreativitet. Även den ideologiska myten utgår ifrån denna uthungrade gestalt och riktas mot samma uthungrade, asketiska, kroppsligt borttynande subjekt: bäraren av ideologin. Ett exempel är Alexandra Kollontajs roman Arbetsbiens kärlek, där den nya sovjetiska kvinnan, Vasilisa, dömer sig själv till en asketisk, svältande existens för de kommunistiska principernas skull. Av solidaritet med fabrikens (ofrivilligt) svältande proletariat svälter också hon sig, frivilligt och medvetet. Förutom att begränsa sitt matintag hungrar hon även sexuellt. Hennes undernärda kropp tynar bort tillsammans med hennes kvinnlighet, underlivets reproduktiva förmåga försvinner i takt med den minskande kroppsvikten. I sin strävan efter kommunistisk jämlikhet inför de bristande resurserna uppnår hon, genom att avsiktligt svälta sönder sig själv, ett tillstånd av knappt förkroppsligad, nästan genomskinlig materialitet. Kollontajs asketiska Vasilisa framträder som revolutionens rena (utrensade) eidos. Det är märkligt att Kollontajs hjältinna, med en profetisk styrka som kanske inte avsågs av författarinnan själv, uppvisar många av de fysiologiska och psykiska drag som senare, bland läkare i GULAG samt inom hälsovården i det belägrade Leningrad, kom att få vetenskaplig, medicinsk status under namnet alimentär dystrofi.

Den onda cirkeln: antropofagi, autofagi, en slutsats ”i sig”?7

Det är bara i ett ryskt medicinskt lexikon som jag har kunnat hitta den ”alimentära dystrofin”, och det är bara i nutidens ryska språk som ”dystrofiker” (en patient som lider av dystrofi) är ett substantiv i en vardaglig, inte bara medicinsk, vokabulär. Ordet (och begreppet) myntades först bland läkare och sjukhusadministratörer i Leningrad under belägringen, men kom senare att få en relativt stor spridning inom olika diskurser inte minst som en eufemism för att beskriva människans tillstånd i och efter GULAG. Bland dessa olika och vitt skilda diskurser kan jag med en känsla av skam hänvisa exempelvis till de sadistiska anekdoter om dystrofiker som jag och mina dagiskamrater berättade under 60-talet i Moskva.

Enligt vissa källor förekommer det första fallet av svältdöd i Leningrad i november 1941. Redan i början av november börjar folk äta hundar och katter och samma månad rapporterar NKVD de första fallen av kannibalism.8 Som diagnos fanns dystrofi ännu inte i den medicinska nomenklaturen – precis som kannibalism saknades som rubricering inom strafflagen. Det var först sedan både svältdöden och kannibalismen börjat anta väldiga proportioner som myndigheterna vidtog åtgärder. Kännetecknande nog för en modern byråkratisk regim gällde dessa åtgärder diskursens ordning. Det behövdes ett nytt språk, ett nytt system av eufemismer, en ny systematiserande nomenklatur för att organisera masshungerns ekonomi: en helt ny diskursiv apparat med ny censur, nya kataloger och normer. När det gäller hungerns polisiära språk, så reagerade lagen ganska snabbt efter den första chocken, genom att rubricera kannibalism som ”grov brottslighet”, vilket nästan automatiskt innebar dödsstraff. Till skillnad från icke-kannibaliserande dystrofiker (praktiskt taget hela befolkningen i Leningrad) utestängdes kannibalerna från medicinens kompetensområde och kriminaliserades i stället. Trots att psykiatriker deltog tillsammans med säkerhetstjänstsofficerare i den rättsliga bedömningen av kannibaler, fick dessa aldrig den medicinska och psykiatriska hjälp som de definitivt behövde. Genom medicinska och polisiära omstruktureringar blev hela livet (hela döden) i det svältande Leningrad till ett diskursivt konstruerat vårdobjekt. ”Goda” dystrofiker fick vård av läkare, medan ”onda” dystrofiker vårdades av arkebuseringskommandon.

Etableringen av hungerns diskursiva ordning följde alltså två inriktningar: å ena sidan den polisiära diskursen med sin betoning på preventiva samt utrensande procedurer och, å andra sidan, diskursen inom det (nästan kollapsade) hälsovårdssystemet. Inom det medicinska språket kan man identifiera två diskursiva fält och två slags retoriker, svältens fysiologi å den ena sidan och hälsovårdens statistik å den andra. Medan det fysiologiska språket beskrev svälten i termer av abstrakta, opersonliga stimuli, reaktioner, symptom mm, uttryckte statistiken svältens trauma i oändliga (och högst inkonsistenta) siffror i tabeller. Den avpersonaliserade diskursen röjer det sovjetiska samhällets besatthet av objektiva data och visar också hur djupt påverkade patienterna var av svältens trauma. På sjukhusen utfördes medicinska experiment och författades statistiska rapporter om dystrofikernas död av läkare, sjuksköterskor och receptionister som själva var dystrofiker på olika stegs avstånd från döden. Det byråkratiska, depersonaliserade språkets lugnande effekt kan också tänkas vara ett palliativt botemedel: genom att uttrycka döden i statistiska termer eller representera den som en diagnos, tror man sig kunna få viss kontroll över den. Medicinska eufemismer – som till exempel att kalla massdöd genom svält för ”ätstörningar” – är belägringens pharmakon, gift och motgift i samma medel.

"'Alimentär dystrofi' föreslås som en beteckning på ett komplex av kliniska symtom som numera [1941] kan iakttas i samband med ätstörningar. […] Dystrofi är resultatet av en systematisk brist när det gäller intaget av de näringsämnen (proteiner, fetter samt kolhydrater) som är nödvändiga för att kompensera för organismens energiförbrukning. Symptom av detta slag uppträder i kombination med särskilda störningar inom de cerebro- och kardiovaskulära systemen, som ett resultat av utdragen exponering för luft- och artilleribeskjutning och deras destruktiva effekt på organismen.9"

Det helt och hållet byråkratiska förhållningssättet till hungerkatastrofen som myndigheterna valde för att hantera problemet märktes inte bara i framväxten av de systematiserande och åtgärdande språken, utan också i ansvarsfördelningen. Vid slutet av belägringens första år skyllde Kreml de katastrofala dödssiffrorna på de medicinska myndigheterna i det belägrade, döende Leningrad. Läkare (även de själva, som sagt, halvdöda dystrofiker) anklagades för slarv och från den högre ledningens sida krävde man att dödstalen skulle minskas åtminstone åtta gånger. Varför det skulle bli precis åtta gånger mindre är ett av det byråkratiska förnuftets mysterier, en gåta som varken förnuft eller logik kan finna något svar på. NKVD:s effektivitet när det gällde omhändertagandet av kannibalerna fick däremot ingen kritik av Kreml, och den hemliga polisens sätt att komma till rätta med antropofagin genom att likvidera antropofagen ansågs inte vara på något sätt klandervärt.

Det finns emellertid ingen anledning att skilja kannibalism (svältens perversa praktik) från dystrofi (svältens norm). Antropofagin (eller bredare, kannibalismen, att nära sig på varelser inom samma art) ligger närmare ”autofagin” (att nära sig på sig själv) än man vill tänka sig. I en svår bristsituation överlever organismen genom att tära på sina egna resurser, genom att bokstavligen äta upp sin egen kropp. I ett tillstånd av svält där ingen utväg finns, som t ex vid en belägring, finns det ingen ”andre” och därför ingen möjlighet att nära sig på något annat än sig själv. Liksom en individ överlever på bekostnad av andra individer inom samma art, så överlever också en del av en individuell kropp på bekostnad av ”mindre nödvändiga” kroppsdelar inom samma organism. Den cellfysiologiska forskning som bedrevs i Leningrad under belägringen presenterar en modell för hur livet och döden distribueras mellan olika celler, en modell som påminner om dystrofins överlevnadssätt och antropofagins libidinösa ekonomi. Jag citerar:

"Ett sönderfall av organismens egna proteinceller och vävnader med påföljande atrofi och funktionell kollaps är den biokemiska mekanism som ligger bakom den alimentära dystrofins patogenes. Alimentär dystrofi uppträder i sin nosologiska form i samma stund som organismen börjar konsumera strukturella delar av sina egna celler och vävnader.I skelettvävnaderna samt i kroppens inre organ skedde ett intensivt proteinsönderfall […] Under fullständig svält uppehölls organismens livsegenskaper uteslutande genom autokonsumtion (endogen näring). Vid ofullständig svält kompenserades näringsbristen bara delvis av att organismen konsumerade sina egna vävnader. Under fullkomlig utsvältning var kroppens egna strukturer den enda källan till överlevnad. […] Med utgångspunkt i dagens kunskaper om den tidigare okända mekanismen bakom celldöden – apoptosis, den process under vilken den avtynande cellens strukturer snabbt förbrukas av de fungerande cellerna, kan man anta att vid alimentär dystrofi har en väsentlig del av cellpopulationen dött av precis denna anledning, medan de på så sätt lämnat livsviktiga beståndsdelar åt andra celler som därmed bevarar sin överlevnadsförmåga.10"

 

Med andra ord beskriver den täta medicinska terminologin någonting mer än bara en psykosomatisk överlevnadsmekanism under extrema omständigheter. Med apoptosis, livet i en extremsituation, beskriver man ”en slutsats i sig” som ett biopolitiskt tillstånd i det moderna samhället som ser sitt högsta syfte i ”populationens” överlevnad. Antropofagen överlever genom att äta upp den Andre, och här råder antropofagin som ett uteslutande men också allomfattande modus: ett sätt att leva och läsa, samt att skriva och dö.

 



Noter    ( returns to text)
  1. Texten är en del av ett större arbete om Lidija Ginzburg, en rysk litteraturhistoriker och författare till Anteckningar från belägringen (Torna Hällestad: Umbra solis, 1999), den mest berömda boken om överlevnadens och skrivandets villkor under Leningrads belägring. Boken har översatts till svenska av Karin Grelz. Jag vill tacka Karin för hjälp med förberedelserna av den här essän samt för våra samtal i mitt kök om hungerns ekonomi och estetik.
  2. Lomagin, N A, V tiskach goloda: blokada Leningrada v dokumentach germanskich spetsluzjb i NKVD, St Petersburg, 2001 [I hungerns grepp: Leningrads belägring i den tyska säkerhetstjänsterns och NKVD:s dokument].
  3. Ibid, s 193.
  4. Daniel Birnbaum & Anders Olsson, Den andra födan: en essä om melankoli och kannibalism, Stockholm, 1992.
  5. Sorokin, Pitirim, Golod kak faktor. Vlijanije goloda na povedenie ljudej, sotsial’nuju organizatsiju i obscestvennuju zhizn’, Moskva 2002 (1922) [Hungern som faktor: Hungerns inverkan på människans beteende, den sociala organisationen och det offentliga livet]. Engelsk översättning: Hunger as a Factor in Human Affairs, Gainesville 1975.
  6. Förutom Don Quijote i revolutionen i översättning av Sven Vallmark har utdrag ur Andrej Platonovs roman  ”Lyckliga Moskva” i översättning av Robert Lejon publicerats i Res Publica 62/63 under rubriken ”Den nya tidens kirurgi”. I övrigt finns några enstaka utdrag översatta till tyska, franska, engelska och italienska.
  7. För vissa av de synpunkter som framförs under denna rubrik står jag i tacksamhetsskuld till Marcia Sá Cavalcante Schuback, efter en föreläsning hållen på det tvärdisciplinära symposiet ”A som i Almqvist: Svenska fattigdomens betydelse(r)”, Gimo Herrgård, juni 2004.
  8. J D Barber, A R Dzeniskevich (red), Zhizn’ i smert’v blokirovannom Leningrade: Istoriko-meditsinskij aspekt, St Petersburg 2001 [Livet och döden i det belägrade Leningrad: en historisk-medicinsk aspekt], s 48.
  9. Ibid, s 51–52.
  10. Ibid, s 156.
Omslag

Pris: slutsålt
Beställ nummer.