Stefan Helgesson  Achille Mbembe

Varje tid för fram en handfull intellektuella som återupprättar tänkandets egenskap av äventyr. Idag, vill jag påstå, förkroppsligas en sådan tankens djärvhet kanske starkare av Achille Mbembe än någon annan.

 

Mbembe är formellt sett statsvetare och har en lång forskningskarriär bakom sig. Ursprungligen från Kamerun fick han sin doktorsgrad i Paris 1989 och har sedan verkat vid ett antal universitet i USA och Senegal. Idag är han knuten till forskningsinstitutet WISER i Johannesburg. På senare år, särskilt efter publiceringen av On the Postcolony (2001), har hans kraftfulla kombination av poststrukturalistisk teori och fenomenologisk analys kommit att avsätta djupa spår i det postkoloniala fältet. Att tänka ”Afrika”, ”suveränitet” och ”rättvisa” idag utan att förhålla sig till Mbembe är att vara på efterkälken. Alla håller för den skull inte med honom, men han är inte lätt att ta sig förbi.*

 

Man kan schematiskt föreslå att hans tänkande faller sönder i en dekonstruktiv respektive rekonstruktiv del. Den dekonstruktiva ambitionen når sin kulmen i On the Postcolony. Boken växte fram som en sorts dialog med Frantz Fanon, den i förtid bortgångne författaren till Svart hud, vita masker och Jordens fördömda. Vad, frågade sig Mbembe, hade hänt med den dröm om frihet och autonomi som Fanon gav starkare uttryck åt än någon annan? Mbembes utångspunkt var ”postkolonin”, afrikanska stater slitna av krig och självhärskare. För att förklara dessa förhållanden gör han en nyläsning av Fanons grundtes: att den koloniala ordningen grundas på våld. Med det franska begreppet commandement vill Mbembe beskriva suveränitetens säregna koloniala och postkoloniala form i Afrika. Commandement betecknar maktens radikala godtycklighet. Den inrättar sig inte i förhållande till någon föregående makt, utan ser sig som alltings början. ”[A]llt är en produkt av commandement” som han skriver i ”Utanför världen”.

 

Till skillnad från Fanon, som aldrig medgav att våldet mot kolonialismen kunde bli ett självreproducerande våld, menar Mbembe att bägge dessa våldsformer hör intimt samman. Privatiseringen av makten, stadfästandet av godtyckligheten: allt detta har auktoritära regimer och rebellrörelser i Afrika byggt vidare på. 

 

”Utanför världen” är, med sin lägre grad av empiri, ett inte alldeles typiskt kapitel ur On the Postcolony. Samtidigt ställer denna analys av den koloniala diskursens våld Mbembes argument på sin spets: så extrem var negationen av Afrika. Kopplingen till Fanons fenomenologier blir särskilt tydlig i denna essä. Dessutom framträder, på ett mörkare vis än i brasiliansk antropofagi, kopplingen mellan föreställningar om kannibalism och det icke-västerländska subjektets omänsklighet.

 

Så långt kan man jämföra Mbembe med V Y Mudimbe, som grundligare än någon annan har dekonstruerat europeiska och panafrikanska Afrika-diskurser. Men Mbembe slutar inte där. Med sin empiriska förankring vill han också på ett rekonstruktivt vis föra in Afrika i globala diskurser. Hans självpåtagna uppdrag handlar om att ta sig förbi den koloniala diskursen, finna ett språk som begreppsliggör dagens former av förtryck och hopp i Afrika och annorstädes. Denna utveckling kan man följa i en lång rad artiklar i tidskriften Public Culture. I ”African Modes of Self-Writing” (2002), ”Necropolitics” (2003) och ”Aesthetics of Superfluity” (2004) bryter han med den hegelianska tradition som upprättar, i negativa termer, Afrika som ett kunskapsobjekt för sig, vid sidan om mänsklighet och modernitet. Här är Afrika inte längre utanför världen utan i högsta grad i världen, en del av världen. Ingen har på samma ambitionsnivå läst samman de judiska, tyska och afrikanska filosofiska traditionerna, på grundval av deras ursprungligen marginella position i förhållande till moderniteten.

 

Gång på gång återvänder Mbembe till suveränitetens problem. Han ifrågasätter trovärdigheten i liberalismens autonoma subjekt och konstitutionella demokratier, och föreslår istället att ”Suveränitetens yttersta uttryck ligger […] i makten och förmågan att avgöra vem som får leva och vem som måste dö.” Hans läsningar av författare som Amos Tutuola och Sony Labou Tansi får Nietzsches och Freuds kritik av det rationella subjektet – som han flitigt hänvisar till – att framstå som halvmesyrer. De extrema tillstånden av våld och marginalisering som (bland annat) har präglat Afrika finner här sitt filosofiska register. Detta leder för den skull inte in på någon dödsestetik. Tvärtom är Mbembe livsbejakande: i illusionsbefrielsens mörka sken arbetar han ständigt på att åter fylla frihetens nötta begrepp med mening. 

 

* För en intelligent kritik av Mbembe se Jeremy Weate, ”Achille Mbembe and the Postcolony: Going Beyond the Text”, Research in African Literatures, 4/2003, s 27–41.

Omslag

Pris: slutsålt
Beställ nummer.