Inga Brandell   En gränslös människa

 

- antropofagi i massmördandets århundrade

I Totem och tabu beskrev Freud 1913 hur människorna till en början levde i flock. Som flockar i gemen leddes dessa av den starkaste hannen, fadern, som behöll alla kvinnorna för sig själv och stötte ut den som försökte ta hans plats. Men så en dag, slog sig de utstötta sönerna, bröderna, samman, slog ihjäl och förtärde fadern, och gjorde på så sätt slut på fadersflocken. Människan slutar att leva i flock och civilisationen uppstår. Bröderna förenas av det gemensamt utförda mordet och det ouppnåeliga ideal som den störtade (och förtärda) fadern fortsatt utgör. Totem, tecknet för det gemensamma ursprunget, och tabu, förbudet mot incest och kannibalism, gör en samhällelig ordning möjlig – upprätthållen av symboliska eller verkliga upprepningar av den ursprungliga offerakten.       

Åren efter första världskriget var kannibalism ett ständigt återkommande ledmotiv i den unga konsten, fauvismen, futurismen, och allra mest inom dadaismen. 1920 publicerar Francis Picabia Manifeste Cannibale Dada. Materialet var hämtat från Freud och de många etnologiska studier som i kolonialismens kölvatten beskrev de primitiva folken. Drivkraften fanns i första världskrigets meningslösa slaktande i oräkneliga skyttegravar. Hur komma bortom det om inte genom att våga den naturliga fortsättningen på det obegränsade dödandet? Som Oswald de Andrade, antropofagirörelsens ledande figur, beskriver det: ”Den europeiska förtvivlan. Klasskampen. Den kristna stegringen av antropofagins idé.” Och med referens till nattvarden: ”Människorna som äter varandra i rader.”

Samma år som de Andrade publicerade ”Det antropofagiska manifestet”, 1928, debuterade Georges Bataille under pseudonym med Ögats historia (Histoire de l’œil), vars första svenska utgåva 1983 av biblioteken sorterades under ämnesordet pornografi. (När den återutges på 1990-talet sker det emellertid i serien Överskridandets klassiker.) Bataille skulle inte bli känd som författare förrän långt efter sin debut. 1930-talet ägnade han i huvudsak åt radikala politiska grupper och tidskrifter, försöken att ena de surrealistiska och de kommunistiska krafterna mot den alltmer överskuggande fascismen. Åren innan krigsutbrottet drog han sig ur politiken och skapade vad han kallade en orden, Acéphale. Det berättas att Acéphale, innan den upplöstes genom att alla deltagare vände Bataille ryggen, hade förberett för ett människooffer. Det tilltänkta och villiga offret skulle ha författat och undertecknat en skrivelse i vilken han fråntog de offrande ansvaret, och därmed – trodde man – minskat risken för rättsliga påföljder. Detta offer genomfördes aldrig, blev kanske aldrig ens förberett. I L’expérience intérieure [Den inre erfarenheten], en bok som vid publiceringsåret 1943 missförståddes och avvisades, skriver Bataille själv att han inte har någon förståelse för dem som överskrider principen om förbud mot att döda och att utnyttja människor. Men, fortsätter han, det är skenheligt och mystifierande att inte erkänna att människans utnyttjande av människan är inskrivet i mänskligheten, och att ”till och med kannibalismen, när den finns, existerar tillsammans med förbudet som den rituellt bryter mot”.

Bataille och antropofagirörelsen befann sig i samma värld. ”Det antropofagiska nedstigandet är inte en litterär revolution. Inte heller en samhällelig. Inte heller en politisk. Inte heller en religiös. Den är allt detta på en gång. Den ger människan den verkliga livskänslan, vars hemlighet – något som vetenskapsmännen är okunniga om – ligger i tabuts omvandling till totem. Det är därför vi ger rådet att ’alltid direkt inmundiga det som är tabu’”, skriver de Andrade i andra numret av rörelsens tidskrift. Tabu-brytarnas totem, en gemenskap, en klan bestående av dem som alla har ett gemensamt ursprung i brottet mot tabut. Bataille uttryckte sig inte i termer av livskänsla, men den existens som upptog honom och den extas vars förutsättningar han sökte, ligger inte långt borta. Försöken att grunda ett nytt totem tar för hans del slut när Acéphale-gruppen upphör att existera. Livskänslan ges istället sin plats i ensamhetens svindel: ”I den ensamhet som jag trädde in i finns världens mått, om de alls finns, för att upprätthålla en svindlande känsla av omåttlighet i oss: denna ensamhet är GUD.” (”Ma mère”, 1966). Men också i kommunikationen, sättet människorna dras in i en gemensam rörelse, genom skrattet som går som en våg och som alla är del av, genom offerhandlingen som inte skiljer sig så mycket från skrattet.

Samma värld, men olika delar av den. Några år efter alla manifest och alla tabusprängande grupper, mitt under världskriget, skriver Bataille: ”Livet kommer att gå förlorat i döden, floderna försvinna i havet, och det kända i det okända. Kunskapen är tillträdet till det okända, det meningslösa, varje menings slutpunkt.” Batailles verk är paradoxalt, det är ymnigt och mångfaldigt, det består av för eftervärlden helt väsentliga texter, inte slutförda projekt, försök att skriva utan ”plan” – denna självklara grund för varje skrivande i den franska intellektuella traditionen, men samtidigt förkastande av surrealisternas automatiska skrift och deras fascination inför drömmen som materia. Batailles värld var inte drömmens, utan den verkliga, den som ett par decennier tidigare bara i Frankrike offrat mer än en miljon unga män. För vad? För vem?

Samma värld, men olika delar av den. Om antropofagirörelsen liksom Bataille präglas av intensitet, livskänsla, energi och extas, handlar deras manifest också om den andre, denne okände och så besvärlige som uppstod i och med individens och subjektets etablering, som herren och slaven hos Hegel, eller som ’helvetet’ hos Sartre (”L’enfer, c’est les autres”). Vad ska man då göra med den andre? Ät upp honom, utropar Oswald de Andrade och antropofagirörelsen. Offra honom, eller lev åtminstone i vetskap om att livet är förtäring och förödelse, svarar Bataille. Vid första anblicken kan det tyckas som om antropofagin och Bataille går i motsatta riktningar: antropofagin som kastar sig över allt för att inmundiga och bara spotta ut benresterna, medan Bataille ger ifrån sig, ger ut, offrar, utan förhoppning om att någonsin återgäldas, utan vilja att återgäldas, ger bort som solen sprider energi och värme. Frågan är naturligtvis om den anti-utilitarism som Bataille ville grunda vetenskapligt i verket Den fördömda delen (La part maudite 1949, sv övers 1991), med grundval i energins kretslopp på jorden och med exempel som alltifrån aztekernas människo-offer och potlatch-ceremonierna, till den sovjetiska industrialiseringen och Marshall-hjälpen, går att överföra till individens slöseri, givande och offrande av allt.

Men både antropofagin och Bataille är absolut subversiva i relation till den fixering vid den andre och gränsdragning mot honom/henne som det sena 1900-talet etablerat som en central tankefigur, och som nu återkommer i alla upptänkliga offentliga och privata sammanhang. Häromsistens samlades unga sociologer från Europa och de arabiska länderna i ett av dessa många försök att ”skapa dialog”. Temat var (som så ofta) ”The image of the other”. De europeiska forskarna gjorde vad arrangörerna förväntade sig, beskrev, diskuterade och analyserade de egna europeiska samhällenas skapande och upprätthållande av bilden av den andre, vare sig han/hon nu var jude, invandrare, muslim eller arab. De arabiska sociologerna däremot gjorde det omvända. Istället för att luta sig över sina egna landsmäns ”bilder av den andre”, vem denne andre nu skulle vara – israelen/juden, européen, den kristne – så behandlade de exakt samma ämne som sina europeiska kollegor, nämligen västerlandets bild av den andre: araben, muslimen, det vill säga bilden av dem själva. Som om den andre skulle kunna vara också en själv, ja, kanske till och med måste vara en själv om man är arab. Tankefiguren ’den andre’ är här alltså inte särskilt relevant. Det som däremot är relevant är offret.

Bataille byggde en del av sitt tänkande på antropologen Marcel Mauss, som analyserat gåvans centrala element – att ge, att ta emot, att bli skyldig, att ge tillbaks – en ständig rörelse som håller samhällen samman över tiden. Offret, av ett djur, en annan människa, av sig själv, handlar i det sammanhanget inte, som Bataille beskrev det, enbart om tabu, rituellt överskridande och sakralisering. Offret har sin plats som gåva till de döda och till de ofödda i den nation eller gemenskap man tillhör – den högsta gåvan är att offra sig själv när de egna upplevs som hotade. Det var det det handlade om 1914–18, och många gånger tidigare och därefter. Det var också mot den bakgrunden antropofagerna och Bataille skrev, med den ouppfyllda önskan att hitta ett förhållningssätt för de moderna individer de var.

Den europeiska förtvivlan, skriver de Andrade. Bataille skriver – sent i livet – en berättelse med titeln ”Ma mère” (Min mor). När tyska armén 1914 ryckte fram mot Reims, där familjen bodde, hade han tillsammans med sin mor redan lämnat staden och även fadern, som var svårt sjuk och förlamad sedan flera år. Bataille själv ville återvända, men modern vägrade, blev deprimerad och försökte begå självmord. Fadern dog i Reims 1915, ”övergiven av min mor och mig”, skriver Bataille i en självbiografisk text. Fadermord i massdödandets århundrade.

De arabiska sociologerna och de Andrade befinner sig i en annan del av världen. Förtvivlan tar andra former och andra vägar. Civilisationen finns fortfarande, och den politiska, ekonomiska, intellektuella och estetiska dominansen är konkret och påtaglig. Frågan är hur hotade de egna sammanhangen är, vilka offer som krävs och vilka gåvor till de redan döda och de ännu ofödda. Talet om den andre är överflödigt. Istället tycks man än så länge själv vara den andre. Och om inte, så består den andre ändå bara av ord. Och kan därmed tystas med ett kraftfullt bett.

"Jag retade mig så på honom att jag inte kunde se honom utan att trä upp honom på spettet.

En dag sa han: ”kärleken är alltings början”.

Jag ansåg att ett sådant citat var värt en tugga. Och jag satte gaddarna i honom.

En annan dag sa han utan förvarning: ”ordning är alltings grund”.

Jag blev så indignerad att jag bet honom utan betänkligheter.

Ytterligare en annan dag när vi var ute och gick hörde jag från hans mun: ”utvecklingen var vårt mål”.

Det blev för mycket!

Jag satte tänderna i honom och slet sönder köttet.

Nu vandrar han omkring alldeles blek, i sitt vita skelett.

Jag har ätit allt hans kött och bara lämnat den rödaktiga tungan i det bleka oxansiktet.

Jag lämnade tungan kvar – avsiktligt.

Jag vill se om han vågar säga till mig: ”man måste leva för sin medmänniska, leva i dagsljuset”.

Säger han det ska han dö som en fisk: genom munnen.

Stackarn! Han är positivist och det är kanske därför hans lekamen var mogen. Mogen att äta.

Och som jag åt honom.

João do Presente, 'Mannen som jag åt tugga för tugga'"

Omslag

Pris: slutsålt
Beställ nummer.