Ana L Valdés  Ritual, symbol, hunger

I litteraturen och konsten behandlas kannibalism som en överträdelse som för människan tillbaka till djurstadiet. Goyas bild av Kronos som äter upp sina barn är en av konstens starkaste och mest fasansfulla bilder. Dante Alighieri berättar i Den gudomliga komedin om greve Guido de Montefeltro som satt fängslad tillsammans med sina barn och åt upp dem för att själv kunna överleva. De grekiska kungarna Agamemnon och Menelaos drabbades av en förbannelse: Atreus, deras far, hade bjudit sin rival Thyestes på en måltid tillredd på köttet från dennes egna barn. Händelsen var enligt legenden så fasansfull att solen vände om mot öster och började gå baklänges.

Som överträdelse betraktad ses kannibalismen som en av de mest tabubelagda och laddade av perversioner, och den gäckar såväl psykologer som historiker. Att äta upp sin far och att bli sin far genom själva ätandet är en stark drift i ett samhälle där en del av pojkarnas initiationsriter kan ses som fadersmord och pånyttfödelse, som i myten om Oidipus. Den unge Oidipus dödar ovetande sin far, Laios, och tar över sin fars attribut, tronen och drottningen, sin egen mor. Staten och patriarkatets herravälde har övertagit den symboliska planen och de ceremonier som markerar manlighetens olika stadier. Den unga guden eller gudasonen som straffas med döden och som återuppstår från de döda är både Prometeus och Jesus, en rival och en arvinge.

Gränsöverskridanden har en stark lockelseförmåga och våra dagstidningars kriminalnotiser är fyllda av kannibaler. De kan vara fiktiva som Anthony Hopkins i När lammen tystnar, eller verkliga, som av pressen och folket ges namn som ”Slaktaren från Rostock” eller ”Milwaukeemördaren”. Konstnärer, författare och filmmakare har under lång tid eggats av förhållandet mellan överträdelse och skönhet. En japansk konststudent i Paris styckade för några år sedan kroppen av sin holländska väninna. Han åt upp en del av kroppen och sparade resten i frysen. Han åtalades och dömdes till fängelse i Frankrike, men tillbaka i Japan blev han förklarad vansinnig av japanska psykiatrer. I dag föreläser han om sitt gränsöverskridande inför häpna och förtrollade åhörare och försöker förklara de djupa konstnärliga och religiösa bevekelsegrunder som fick honom att begå handlingen.

I religiösa föreställningar som är gemensamma för såväl azteker i Mexico och Anazazi-indianer i USA som katoliker världen över förekommer att äta den dödes kropp. I aztekernas och anazazis kosmogonier överfördes den dödes vishet och mod till den som åt den. Den katolska nattvarden däremot, betraktas av många antropologer som en ”symbolisk kannibalism”. ”Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse”, är ett både filosofiskt och metafysiskt axiom, fyllt av motstridiga innebörder. För att förstå dess egentliga mening fordras ett komplext analyssystem som lånar metoder från både historiografin och etnologin.

Att äta människokött har alltid varit omgärdat med starka tabuföreställningar. Kannibaler och personer som idkat tidelag straffades på trettonhundratalet med döden. Kyrkan såg det som sin civilisatoriska uppgift att skilja människa från djur, fränder från själslösa varelser. Det var särskilt viktigt för den katolska kyrkan att fastställa att människan hade del i en gudomlig substans som gjorde hennes liv heligt.

Berättelser om ”den Andres” kannibalism härrör ofta från behovet att demonisera den andre, den vilde, den som ännu har inte lärt sig att skilja mellan frände och ätbart kött.

Kannibalism verkar ha förekommit lite varstans; både den så kallade ”hungerkannibalismen”, som många skeppsbrutna gjorde sig skyldiga till, och den bland antropologer och historiker så omtvistade ”rituella kannibalismen”. Enligt de rön som gjorts av forskare i korstågens historik skildrade krönikörer som de Joinville, Villehardouin och Froissart hur de första europeiska arméerna som anlände till Mellanöstern ibland var tvungna att livnära sig på människokött. Den fientligt inställda lokalbefolkningen vägrade soldaterna mat och förnödenheter. Av hämnd men också av nödvändiga behov slaktade man barn från de erövrade byarna. Så kunde soldaterna livnära sig på torkat kött. I senare utgåvor av dessa krönikörers verk har alla referenser till kannibalismen rensats ut, uppenbarligen har de censurerats hävdar den libanesiske författaren Amin Maalouf i sin bok Korstågen enligt araberna.

Även den spanske erövraren Alvar Nunez Cabeza de Vaca, författare till boken Skeppsbrott och kommentarer, beskriver hur han och hans kamrater tvingades livnära sig på sina döda kamraters kött. Forskaren Edward Leslie räknar i Desperate Journeys, Abandoned Souls upp flera av dessa medvetna och omedvetna överträdelser. Engelska kronan hade fastställt regler för hur överlevande efter skeppsbrott skulle behandlas och behandla varandra. Det enda formella krav som ställdes för att berättiga kannibalism var att alla haft möjlighet att dra lott. Om inte kunde de överlevande åtalas för dråp, berättar Leslie i sin bok.

Antropologin och etnologin har också stött på en annan typ av kannibalism, den tidigare nämnda ”rituella kannibalismen”, vars existens är ifrågasatt av en mängd historiker och etnografer som försöker skilja sägner och berättelser från fakta.

Den franske idéhistorikern René Girard har skrivit en vacker och viktig bok om det kollektiva våldet, och den kollektiva skulden och glömskan. Bokens titel Le bouc émissaire (Syndabocken) tydliggör hans arbetshypotes. Han hävdar att när samhällskroppen drabbas av en kris upphör allt förnuft och alla regler sätts på undantag. Då föds i samhällskroppen ett slags sjukdom, en cancer som förökar sig och resulterar i ett vakuum, ett socialt interregnum. När detta väl är etablerat inställs alla lagar och normer som annars styr samhällslivet; det kollektiva våldet sprids som en löpeld. Alla som är ”annorlunda” kan straffas – judar, homosexuella, utlänningar och olika former av dissidenter.

Alain Corbin, en annan fransk historiker, placerar sin forskning om ett rituellt mord med inslag av kannibalism inom ramarna för Girards tes. Hans bok Le village des cannibales (Kannibalernas by), publicerad i Frankrike 1990, rönte stor uppmärksamhet och skapade debatt bland historiker och antropologer. Corbin analyserade en händelse som ägde rum den 16 augusti 1870. I den lilla byn Hautefaye, i Dordogne, blev en ung adelsman, Alain de Monéy, torterad och bränd framför en folkmassa på minst trehundra människor. Orsaken till hans död var oklar; några hade hört honom säga ”Vive la République”, andra hade tagit honom för preussisk kollaboratör. Men det som gjorde mordet så uppmärksammat var det brutala sätt det utfördes på: adelsmannen Alain de Monéys kropp brändes på bål och stympades, kroppen behandlades som as, som ett slaktat djur.

Det kannibalistiska inslaget (som inte har kunnat fastställas) var en av de detaljer som mest upprörde och förvånade myndigheterna och domarna, som sedan skulle ställa 21 personer till svars för vad som hänt. Corbin har gått igenom förhörsprotokoll och vittnesmål från närmare 80 personer, de som ansågs ha deltagit mest aktivt i gripandet och mordet på den unge mannen. Nästan alla vittnen beskriver hur mordet förvandlades till en dionysisk ceremoni, med blod och kött som berusningsmedel. Djurslakt och hämnd blandades i en orgiastisk mardröm, som kyrkoherden och några vänner till de Monéys förgäves försökte förhindra. Av de trehundra människor som var både vittnen och huvudpersoner i mordet sattes ett fåtal på de anklagades bänk. Fyra av ledarna dömdes till döden, andra fick långa fängelsestraff.

Corbins uppräkning av mord med kannibalistiska inslag är minutiös och vederhäftig; morden ägde rum mot en bakgrund av en värld stadd i upplösning. Människorna hade förlorat sina käraste symboler: kungen, Gud och kyrkan. Halshuggningen av kungen var ett fadermord; och den faderlösa massan kunde sedan överskrida alla tabun, eftersom det allra heligaste hade upphört att gälla. Corbins bok är fylld av referenser till andra forskare och tänkare. Han nämner till exempel den italienske essäisten Mario Praz, som i den uppmärksammade boken La chair, la mort et le diable dans la littérature du XIXe siécle: Le romantisme noir(Kroppen, döden och djävulen i 1800-talets litteratur: den svarta romantiken), finner klara samband mellan den gotiska romankonsten och historiens mest vedervärdiga handlingar. Kannibalism, gravskändning, svarta mässor, rituella mord, djävulsdyrkan – de blaserade fin de siécle-dekadenterna hade upptäckt att fasan var fascinerande.

Corbin placerar händelsen i ett historiskt och politiskt perspektiv och ser den som ett uttryck för det utbredda missnöje som rådde i Frankrike på den tiden. Den franska revolutionen hade inte uppfyllt de löften och förväntningar som bönderna trott på; deras levnadsvillkor var fortfarande hårda och klyftan mellan huvudstaden och landsbygden fördjupades. Det går enligt Corbin en röd tråd från folkmassan som jagade hugenotterna under Bartolomeinatten 1572 till farmödrarna som satt och stickade vid schavotten under den franska revolutionens terror och såg tusentals människor dö, och vidare till bönderna i Hautefaye som exorcerade sin rädsla och sin avsky genom att mörda Alain de Monéys.

Omslag

Pris: slutsålt
Beställ nummer.