Fanny Söderbäck  Fadersord och moderskropp

"Orden, som han uttalade, växte i munnen på honom. Han måste stanna ett par gånger mitt i predikan för att tugga och svälja, innan han kunde fortsätta. Han kände själv smak av människokött på sin tunga."

 Selma Lagerlöf i Bannlyst

Under en engelsk nordpolsexpedition sjunker skeppet och en grupp män blir strandsatta, insnöade1 och hungriga, i väntan på hjälp. Men hjälpen dröjer och i ren förtvivlan skär en av dem slutligen halsen av sig. Vansinniga av hunger ser kamraterna ingen annan utväg än att äta sin döde vän.

Väl hemma hälsas de som hjältar. Tills ryktet om vad de gjort når välkomstskaran. Då tystnar hurraropen. Då sänks blickarna. Hjältarna är människoätare. De måste förnedras, förjagas, stängas ute ur den civilisation vars själva grundval är den heliga gränsen mellan död och levande.

Sven Elversson, en av nordpolsfararna, skickas hem från sin engelska fosterfamilj och landar på västsvenska Grimön, hos sina gamla föräldrar, de enda som står ut med det äckel som klibbar vid honom. Han har brutit tabut, överskridit gränsen. Återstår ett liv i självförakt och isolering, ett liv som bannlyst.

Detta är upptakten till Selma Lagerlöfs i särklass minst kända roman, Bannlyst, från 1918. Efter år av skrivkramp och mitt under brinnande världskrig skriver hon sin kanske mest politiska roman, ett pacifistiskt manifest, en bok om utanförskap, dubbelmoral och fördomsfullhet. Den kom att mötas av kompakt kritik i sin samtid, och någon upprättelse har den egentligen aldrig fått. Titeln blev dess öde, en bannlyst roman. Men varför är den så marginaliserad och bortglömd? Varför så avskydd? Varken den tidens eller vår tids läsare tycks redo att möta den civilisationskritik Lagerlöf formulerat. Och kanske ännu mindre det äckel som driver intrigen framåt.

Äcklets makt

Romanens första del kretsar kring äcklet. Prästen i byn, Edvard Rhånge, bannlyser Sven ur sin kyrka och församlingen döljer inte den avsky de känner inför hans handlande. Men hårdast av alla dömer Sven sig själv. Han krymper, ler fånigt och förminskar sig själv så till den grad att folk föraktar honom ännu mer. ”Han lade sig till med ett så ödmjukt sätt, att han nästan blev löjlig. Han ville utplåna sig själv från jorden, så förkrossad var han.”2

Genom att äta en annan människas kött har Sven överskridit den bräckliga gränsen mellan ”jag” och ”du”. Han har återuppväckt minnet av symbiosen med modern, den gränslösa gryning då moderskroppen var lika med mat. Vägen ut ur denna symbios, vägen mot ett språkligt universum där subjekt och objekt är tydligt avgränsade präglas, enligt den franska psykoanalytikern Julia Kristeva, av ett arkaiskt äckel, riktat mot moderskroppen och samtidigt mot det egna jaget, som ju är ett med modern och omöjligt att urskilja som autonomt. Detta äckel, abjektionen, är den kraft som driver barnet in i språkets symboliska ordning – kulturen och det faderliga landskapet.

Svens kannibalism, inkorporerandet av en annan människa, sätter identiteten, ja hela kulturen, i gungning. Mary Douglas, antropolog och en av Kristevas inspirationskällor, driver tanken om kroppsgränsernas symboliska kapacitet så långt att en invasion av kroppen blir lika med en invasion av samhället i stort. Kroppen, skriver hon,

"utgör en sinnebild som kan stå för vilket begränsat system som helst och dess gränser kan representera vilka gränser som helst som är hotade eller osäkra. […] Vi kan omöjligt tolka ritualer rörande exkret, bröstmjölk, saliv och annat, om vi inte är beredda att i kroppen se en symbol för samhället.3"

Vår kultur präglas av en separationens logik. ”Ni ska skilja mellan heligt och oheligt, mellan orent och rent,” som det heter i Tredje Mosebok.4 Religionens tabun och renlighetsriter blir den instans som ytterst besvärjer subjektets skräck att uppslukas i symbiosen med modern. Abjektionen, skriver Kristeva, är ”det som stör en identitet, ett system, en ordning. Det som inte respekterar gränser, platser, regler. Det som är mitt emellan, det tvetydiga, det blandade.”5 Denna tvetydiga hållning gör den till ett hot mot mänskligheten och den strukturella ordningen. Den måste tuktas, renas, stötas bort.

Modersmord och språklig separation

Bortträngningen av moderskroppen och det kvinnliga är fundamentet för identitetsbildning och kulturell mening i vårt patriarkala samhälle. Skräcken för den förförande och förtärande modern är urgammal. När Freud, i Totem och tabu, beskriver fadersmordet som en av kulturens grundvalar, bortser han ifrån ett ännu mer arkaiskt mord, det på kvinnan, på modern, vilket varit nödvändigt för upprättandet av en viss samhällsordning. Moderns plats i kulturen har alltför länge osynliggjorts, tycks Lagerlöf vilja säga. Hon bryter radikalt med detta tabu och skriver sig genom moderskroppen, placerar den mitt på självaste kyrkslätten och utmanar därmed gränsdragningen som sådan.

Julia Kristevas abjektionsteori handlar om subjektstillblivelse, men också om vårt förhållande till språket. Det radikala med teorin, förutom att den i Kleins efterföljd återinför moderskroppen i den psykoanalytiska diskursen, är att den omformulerar det som Lacan benämner det reala till vad Kristeva kallar det semiotiska. Det som tydligast skiljer Kristevas semiotiska från Lacans reala är att det semiotiska i högre grad är knutet till den symboliska ordningen som dess förutsättning men också som dess följd. Medan Lacan beskriver det reala som ett obenämnbart utanför, knyter Kristeva det semiotiska till det poetiska språket. Och medan Lacans symboliska ordning kan tyckas födas ur intet, ur en obenämnbar sfär som ligger utanför det vi med vårt språk kan förstå, ingår Kristevas semiotiska och symboliska ordningar i samma betydelseskapande process, som två oskiljaktiga modaliteter. Det semiotiska sipprar hela tiden in i det språk vi knyter till den symboliska ordningen.

Det semiotiska är knutet till symbiosen med mo-dern, till den tid då mamma är lika med mat. Det tillhör den fas som föregår jaget och den autonoma identiteten. Om språket i den symboliska ordningen kommunicerar mening består det semiotiska snarare av betydelseflöde och betydelsekaos. Det ligger bortom språket men utgör samtidigt dess grund. Det utgör ett slags ”rest” av den tidiga symbiosen med modern, av tiden då ”jag” ännu inte separerats från ”du.” Eller, med Birgitta Holms ord: ”Det semiotiska är det som i språket är minnet av de tidigaste drifterna och önskningarna, begärets ursprung, det som får språket att sjunga.”6

Inträdet i den symboliska ordningen, upprättandet av Faderns Lag, innebär att det semiotiska mer eller mindre borträngs till det omedvetna. Brottet med modern skapar en brist i språket, eller annorlunda uttryckt: det utplånade minnet av navelns ärr motsvaras av ett hål i språkets textur.

"Genom munnen som jag fyller med ord istället för att fylla den med min mor, som jag hädanefter saknar mer än någonsin bearbetar jag denna brist och den aggressivitet som åtföljer bristen, genom att säga. (Fasans makt, 65)"

Bannlyst tar plats i det hål i språkets textur som brottet med modern förorsakat. Selma Lagerlöf bryter upp det symboliska språk som genom avgränsning och separation är knutet till fadern, och skapar i vid bemärkelse ett modernistiskt tilltal med semiotiska förtecken. Ett språk som överskrider separationens logik, som inte ryggar för det blandade, det odifferentierade.

Gränsdragningens grindstolpe

Prästen, gränsdragaren, är alltså den som bannlyser Sven ur sin kyrka, den som sätter igång utdrivningsprocessen, som förpassar honom ut i kulturens och civilisationens gränsmarker. Då Rhånge ser att den man som förbrutit sig så mot en annan människa vågat sig in i Guds hus grips han av äcklets makt.

"Orden, som han uttalade, växte i munnen på honom. Han måste stanna ett par gånger mitt i predikan för att tugga och svälja, innan han kunde fortsätta. Han kände själv smak av människokött på sin tunga. (Bannlyst, 26)"

Rhånge tar lagen i egna händer och avslöjar inför hela församlingen vad det är för en usel människa de delar bänkplats med: En människoätare. Kristeva skriver i Fasans makt att det ”krävs en orubblig anslutning till Förbudet, Lagen, för att abjektets perversa mitt-emellan ska kunna inneslutas och avlägsnas.” (Fasans makt, 39) Religion, Moral, Rätt. Rhånge tar på sig rollen som rituellt överhuvud och driver brutalt genom Sven ut vad man kan kalla samhällets moderliga skuggsida ur kyrkan – den symboliska ordningens rum.

Helt förankrad i den symboliska ordningen är dock inte ens Edvard Rhånge. Liksom Sven är han en främling i den trakt han befinner sig, en man med okänt ursprung och ett mörkt förflutet. Rhånge är en omkastning av namnet Hånger – namngivaren går själv under falskt namn. Han härstammar från Hångerjättarna på Hångergården i Dalsland. Varifrån dessa jättar kommer vet ingen med säkerhet. Inte ens prästens far.

"Han hade sagt sonen, att ingen visste varifrån Hångerfolket härstammade. I socknen, där gården låg, hade plötsligen visat sig fem bröder, alla stora, starka, vackra, men av okänd släkt, från okänt land, talande okänt språk. (Bannlyst, 280)"

Hångersläkten har trängt bort sitt ursprung, erövrat okänd mark och gjort den till sin. Därmed blir Rhånge den symboliska ordningen personifierad. Denna språkets avgränsande ordning bygger på bortträngningen av ursprunget, symbiosen med modern och det Kristeva kallar det semiotiska språket – ”okänt land” och ”okänt språk”. En bild av Arvet och dess makt över prästen är den gamla ruttna grindstolpe som en gång var del av stengärdesgården som avgränsade Hånger från omgivningen.

Lotta Hedman, prästfruns bästa väninna och en typiskt lagerlöfskt ”seende” kvinna blir den första att se grindstolpen i en av sina syner. Hon sitter hemma i föräldrarnas stuga och tittar ut genom fönstret, då plötsligt en stor, rödmålad bondgård träder fram inför henne:

"Så fick jag se något, som förvånade mig mer än allt annat. Det fanns en stengärdesgård, som stängde gården från åkern, och mittpå den såg jag en grind. Och den ena grindstolpen stod rak och riktig, men den andra var grå och nästan upprutten och skulle ha fallit till jorden, om det inte hade funnits en hel mängd stöttor omkring den. (Bannlyst, 161)"

Grå och nästan uppruttnad står den där likt en patriarkatets falliska garant, upprätthållen genom alla de fördomar och makthierarkier till stöttor som står omkring den och hindrar den från att falla. Den står där som markör för det symbolsystem vi påtvingats på den oåterkalleliga resan bort från moderskroppen till förmån för fadersordet. I Rhånges och den symboliska ordningens värdesystem finns inget bortom denna patriarkatets gudom och kulturens absoluta gräns. Den franska filosofen Luce Irigaray talar allmänt om riten då en påle drivs ner i jorden som den patriarkaliska avgränsningen gentemot det bortträngda:

"Problemet är att Fadern, som förvägrar modern hennes makt att ge liv eftersom han vill vara ensam skapare, på-tvingar den arkaiskt sinnliga världen ett språk- och symbolsystem som inte längre har något fäste i denna […] I många patriarkaliska traditioner drivs därför en påle, ett skaft, ner i jorden för att avgränsa det heliga området. Det märker ut en samlingsplats för män grundad på ett offer. Kvinnor tolereras eventuellt som passiva åskådare.7"

Pålen förankrar ett språk som ingen naturlig förankring har. Fadersmålet, som felaktigt kallas mo-dersmål, då dess koppling till modern i allt utom namnet trängts bort. Den kvinnliga åskådaren finns även här, i dubbel bemärkelse. Lotta, som genomfars av en rysning då hon får syn på grindstolpen, blir rädd och vill helst inte se mer. Men gården tvingar sig in i hennes synfält, den pockar på uppmärksamhet. Och nu märker hon att hon inte är ensam om att se på stolpen:

"Och jag försökte att inte se på den, eftersom den gjorde mig rädd, men just som jag lyfte ögonen från den, fick jag se, att det ändå fanns en människa på gården. Hon satt i fönstret på källarkammarn, nästan alldeles ovan-för grindstolpen och såg ner på den. Hon var gammal, och hon hade ett strängt, men vackert ansikte och vitt hår […] Hon satt stilla, med händerna i kors, och höll ögonen stadigt riktade på stolpen. Hon satt som förstenad och betraktade den. (Bannlyst, 162)"

Den arkaiska modern är satt att vakta patriarkatets påle. Instängd i husets källarkammare, förpassad till de undre regionerna – det omedvetna? – är hennes straff och uppgift att upprätthålla strukturen, hur rutten den än må vara.

I en av romanens nyckelscener beslutar sig prästen Rhånge för att döda Sven, en tanke som uppstår då han får syn på den gamla grindstolpen, vilken påminner honom om ”att han tillhörde en släkt, som inte tålde orätt och förstod att hämnas”. Men det är då Lagerlöf, genom prästens inre monolog, skjuter in romanens enda kursiverade mening, dess kategoriska imperativ och politiska rättesnöre:

’Du har en gång lyst den mannen i bann i din kyrka, därför att han hade förgripit sig på en död, och du, som gjorde detta, du vill nu förgripa dig på levande.’ (Bannlyst, 308)

Därmed har Rhånge kommit till den insikt som innebär målet på hans resa, den insikt som Lagerlöf vill plantera i oss som läsare. Förbannelsen är bruten och grindstolpen faller till marken.

Han trodde också, att grindstolpen hade stått i hans egen själ, att den var den våldsamma, egenmäktiga vildmansnaturen med alla sina stöttor av nedärvd sed och inplantad fördom och invanda rättigheter, som hade fallit. (Bannlyst, 309)

Och det är inte bara grindstolpen som faller till följd av Rhånges insikt. Den arkaiska modern kan också lämna sin plats i källarkammaren och ta plats i vårt medvetande. I en syn ser Lotta Hedman Hångergården med grindstolpe och allt falla samman och ”plötsligen såg hon den gamla lyfta sina händer mot himmelen och hennes ansikte skina upp i glädje”. Den fallna stolpen bereder plats för ett modersmål, inte vid sidan av utan i samverkan med fadersordet.

 



Noter    ( returns to text)
  1. Artikeln är en förkortad och omarbetad version av min magisteruppsats i litteraturvetenskap. Jag vill rikta ett varmt tack till Birgitta Holm, min handledare vid Södertörns högskola, som var den första att läsa Selma Lagerlöfs litteratur med hjälp av Julia Kristevas abjektionsteori (Birgitta Holm, Selma Lagerlöf och ursprungets roman [Stockholm: Norstedts, 1984]), samt som varit ett fantastiskt stöd och inspirationskälla under mitt arbete.
  2. Selma Lagerlöf, Bannlyst – En berättelse (Stockholm: Bonniers, 1918), s 36.
  3. Mary Douglas, Renhet och fara – En analys av begreppen orenande och tabu, övers Arne Kallrén (Falun: Nya Doxa, 1997), s 164.
  4. Gamla Testamentet, Tredje Mosebok, 10:10.
  5. Julia Kristeva, Fasans makt – En essä om abjektionen, översättning Agneta Rehal och Anna Forssberg (Göteborg: Daidalos, 1992), s 28.
  6. Birgitta Holm, a a, s 81.
  7. Luce Irigaray, Könsskillnadens etik och andra texter, övers Christina Angelfors (Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Symposion, 1994), s 142f.
Omslag

Pris: slutsålt
Beställ nummer.