Moa Matthis  Vuxnas barn

 

Att vara barn är att hela tiden riskera att bli uppäten. ”Vilken stor mun du har!” utbrister Lilla Rödluvan full av förtröstan. ”Nu kommer jag och äter upp dig”, vrålar trollet till den minsta bocken Bruse. Och lilla Tummen på månskenspromenad räds häxan med pepparkakshuset, som om Hans och Gretas upprensingsaktion aldrig ägt rum. Till och med Bamse lämnar ibland den socialrealistiska autostradan och slår in på den antropofaga sagans slingriga väg där hungriga jättar och troll väntar. Den slukande munnen har begravt sina tänder djupt i barndomens kött, och inte ens i vår frejdiga, barnvänliga, lyssna-på-barnen, hjälmbälteknäskyddsbarnförsäkringsupplysta västerländska tid har denna glupska käft släppt sitt grepp.

En sådan käft är omutbar – människokött vill den ha. Den tillhör alltid en varelse vars krafter – magiska eller kroppsliga – gör alla försök till flykt eller motstånd utsiktslösa. Om man inte är en stor bock med spetsiga horn, en björn med Dunderhonung, har en rund och god Tummemamma eller en jägare med vass kniv att tillgå. Men då har den goda vuxenvärlden redan gripit in och förändrat spelreglerna i kampen mellan liten och stor. Bara i Hans och Greta klarar barnen biffen själva.

Vems fantasi iscensätter berättelserna om barnen som hotas av uppätande? Barnets, svarade Freud. Det barn som föreställer sig att mamman ätit upp barnet hon har i magen och som hon snart kommer att bajsa ut igen – hel och hållen. Mat och avföring, in och ut ur den fysiska kropp som är grunden för den vuxna människans fantasivärld, i barndomen fortfarande synlig i sitt råa och osublimerade tillstånd, en källa till njutning och skräck. Barnet som precis har påbörjat sin resa från naturtillstånd till kulturvarelse, från djuriskhet till mänsklighet.

Och efter dagislunchen sjunger barnen en Freudinspirerad ramsa medan de slår händerna i bordet: ”Tack för maten den var god, mitt på bordet stod en ko, kon hette Kajsa och Kajsa börja bajsa”. Vilken sublim sammanfattning av livets villkor! Kons öde beseglat i lunchens köttbullar, barnen som överlevt och tackar det offerdjur som tagit deras plats i näringskedjan, och bajsandet som befriar och förenar den ätande människan och den uppätna djurkroppen – en rituell reningsceremoni för att sona den kränkning av liv som levandet kräver. Vem har kommit på den ramsan? Den bajsintresserade fyraåringen? Sexåringen, fångad i ålderstypisk existentiell ångest? Den matglada ettåringen som slukar allt? Eller en vuxen, med helhetsperspektiv på tillvaron och en stark önskan att försona barnet med allt som han eller hon inte ens hunnit uppleva eller tänka ännu?

Jag tror att Freud hade fel. Det går inte att förneka att barn är intresserade av bajs, mat, kons öde och fortplantning. Men inte nödvändigtvis sammanlänkade. Det är inte barnet som väljer – lika lite som kon Kajsa – att utsätta sig för uppätningen. Däremot måste barnet ganska tidigt kalkylera med möjligheten att den risken finns: ”Aahhh, nu äter jag upp dig; magen, tårna, näsan …”, ”Det kommer en råtta och kryper och går, och tar vad den får”; ”Titta, nu tog jag din näsa!” (Och till skillnad från Kajsa, kan barnet snabbt skapa den föreställning om fara som krävs för att kunna skapa flyktplaner).

Att äta eller ätas är en fråga om makt. I Shakespeares ”Stormen” (byggd på samtida reseskildringar från Karibien) förvandlar texten den förslavade barbaren och urinnevånaren Caliban ömsom till ”kalv”, ömsom till ”fisk”. Tecken för hans djuriska karaktär, men också för hans ätbarhet. Väster-landets triumf i bilden av den besegrade – och snart uppslukade kannibalen som konsumtionsvara.

Och av ren självbevarelsedrift är också barn intresserade av makt. Långt mer, vågar jag påstå, än av bajset och fortplantningen i sig. På 70-talet härjade salt-och-pepparligan i Solna. Den fångade dagisbarn, skar upp sår som de fyllde med salt och peppar för att sedan sy igen. Smärtan och klådan var outhärdlig. Flera av mina kompisar hade råkat ut för ligan, och på väg hem från pulkabacken i den sena eftermiddagens skymning sprang jag med hjärtat i halsgropen och bilderna av mina kompisars ärr på näthinnan. Ligan bestod av barn i förpuberteten, stora nog för att kunna skrämma livet ur ett dagisbarn och små nog för att fortfarande bry sig om att försöka. Barn i barndomens gränsland. Naturligtvis infångades och avslöjades de aldrig. Därtill var de alltför listiga.

Salt- och pepparligan iscensatte ett för varje barn lätt igenkännbart maktspel: stor mot liten, makt mot vanmakt. Men la dessutom till en i sammanhanget ny, men inte på något sätt okänd, faktor: risken att bli uppäten. Men för vems räkning förberedde de den aldrig realiserade måltiden? Barn äter inte barn, inte ens i sagorna. Vilka var salt- och pepparligans egentliga uppdragsgivare? Vem ville påminna oss – på väg in i den skeptiska och maktkritiska skolåldern – om den glupska munnens fortsatta närvaro i våra liv? Och vi som inte längre trodde på häxor, troll eller jättar vågade aldrig ställa varandra eller oss själva den frågan. Vi hade alla, för inte så länge sedan, varit gulliga nog för att någon skulle vilja äta upp oss. ”Dom, du, med smör på”, som min mormor brukade säga om yngsta kusinens knubbiga fötter.

Och jag erkänner. Jag äter med förtjusning på tvååringens mage. Den är så liten, och så naggande god.

 

Omslag

Pris: slutsålt
Beställ nummer.