Leonard Neuger  Vem äter? Vem äts? Var?

I början är allt i sin ordning: en borgerlig ny-komling är en borgerlig nykomling, aristokraterna är aristokrater och tjänstefolket vet hut. Att veta sin plats betyder att det finns en social helhet som består av klara och tydliga beståndsdelar (klasser) och regler som bestämmer tillhörigheten men också tillåter en begränsad rörlighet mellan klasserna, som bestämmer sysselsättning och en värdehierarki inom klasserna och principen för decorum, dvs det obligatoriska sättet att uttrycka sig inom varje litterär sfär. I Gombrowicz berättelse Grevinnan von Petzholds gästabud1 tar en borgerlig nykomling till orda och han gör det på ett passande sätt, med en från aristokratin lånade stil. Att tränga igenom klassbarriärer innebär att använda sig av den stil som man tilldelats enligt decorum. Som till exempel hos Molière i Le Bourgeois Gentilhomme från 1670 (Borgaren Adelsman), där borgaren försöker lära sig de ”högre” principerna. Men Gombrowicz berättare kan dem redan utantill; han är ingen lärjunge utan en mästare. Och att bemästra allt detta betyder att få/uppnå ordning och harmoni i världen. Världen i sin tur är en helhet: allt är på sin plats, världen är till hands, zuhanden i Martin Heideggers bemärkelse. I en sådan värld är kannibalism omöjlig: Fredag har gjort sina läxor, han till och med överglänser Robinsons/aristokratins lärdomar. Han har överträffat själva mästaren. Nu kommer han på besök.

Men grevinnans gästabud gäller inte bara det sociala och estetiska. Hon har bjudit nykomlingen på en fredagmiddag. Inget fel i det, Polens siste kung, Stanis?aw August Poniatowski, samlade ju sin tids främsta litteratörer under berömda torsdagsmåltider. Men kan man göra det på fredagar? Just den dag då Adam skapades, då han sparkades ut från Paradiset och när Jesus korsfästes? Eller ännu värre, med antydningar om långfredagen eller rentav sista nattvarden? Och vi vet att grevinnan är medveten om det religiösa sammanhanget, för på fredagar bjuder hon på fastemåltider. Men även i ett religiöst sammanhang är allt på sin plats: man fastar, man samtalar om välgörenhet och godhet, om de högsta kristna dygderna. Kort sagt: som en påminnelse om Kristi kropp äter man vegetariskt (anti-kroppar) och samtalen kretsar kring ett symboliskt centrum: hjärtat. Godhjärtade, hjärtliga, behjärtansvärda ordväxlingar. Också här iakttas decorum, den kristna diskursen kräver barmhärtighet. Allt är på sin plats: Robinson/aristokraterna/apostlarna/prästerna och Fredag/ny-komlingen träffas. Gästabudet/mässan kan börja.

Gombrowicz brukade börja på det viset i alla sina romaner, berättelser och pjäser. Allt verkar vara på sin plats när plötsligt … allt förvrängs och ingenting längre är sig likt.2 Men är verkligen allt på sin plats i Grevinnan von Petzholds gästabud? Det första som är iögonfallande är att berättaren/borgaren uppfyller decorums krav för bra. Nej, inte på det klumpiga viset som hos Molière, tvärtom, han snubblar aldrig, hans stil är oklanderlig. Gombrowicz åberopar Platon, inte minst genom titeln (Symposion = Gästabud). Platon står här för aristokratins andliga perfektion och när det gäller sköna och ädla idéer överträffar aristokratin Platon. En av grevinnans gäster, en furste förstås:

… [hade] på grevinnans begäran […] iklätt sig den intellektuelles och filosofens roll, och så furstligt gjorde han detta, så sköna och ädla idéer uttalade han, att Platon väl själv, om han hade hört det, skamsen hade ställt sig bakom hans stol med en servett och bytt fat.

Finns det någon plats för kannibaler här? Jag tror att också här är Platon viktig men inte direkt, utan genom Michel de Montaigne. I det berömda XXXI kapitlet i den första boken av Essayer, som handlar just om kannibaler, hänvisar han till myten om Atlantis (den platonska myten) och sedan till ytterligare en bok till skriven av Aristoteles där också han berättar om en lyckosam ö. Hos båda författarna är kannibalerna/barbarerna lyckliga, naturnära och de utplånas antingen av ödet (naturkatastrof) eller den europeiska avundsjuka civilisationen. De hör till utopins rike. Montaigne konstaterar sedan att allt enligt Platon antingen är naturens, slumpens eller konstens verk, men att det bara är de två förstnämnda som är storartade och sköna, och följaktligen står kannibalerna/barbarerna närmare naturen och dess lagar, dvs tack vare sin naiva ärlighet står de närmare det storartade och sköna. Visst är de antropofager, men ätandet sker under värdiga och ärofulla former.

Platons Gästabudet handlar om övergången från sinnlig kärlek (Eros) till universella och förandligade former. Och här möter Montaignes kannibaler den platoniska kärleken: formerna är anständiga. Men vad har hänt med det sinnliga? Ja, Robinson som står för den europeiska civilisationen, den kristna kulturen och överklassens världsbild överför de värdiga och ärofulla formerna till Fredag. Allt kretsar kring Hjärtat. Det sinnliga (kärleken, aptiten, hungern, begäret) har försvunnit.

Men allt är inte på sin plats. Jag har redan pekat på en liten förskjutning, en nästan obetydlig korrigering; torsdagsmåltiden har flyttats en dag framåt. Och inte nog med det. Aristokraterna är visserligen vederbörligt ålderdomliga, men de är inte fullblodsaristokrater (”baron de Apfelbaum, av något tvivelaktig familj” är jude). Gästabudet är till formen som sig bör men antalet gäster är ytterst magert och den vegetariska måltiden smakar pyton. Formen, värdigheten och andligheten har övervunnit det sinnliga: kropparna är vissna, smaken förfärlig. Tills den lömske kocken serverar blomkål: blomkålen är (i alla fall för aristokraterna) utsökt men … kanhända inte helt vegetarisk, kanhända kokt i köttsky.

Kan blomkålen, om än tveksamt vegetarisk, förvandla måltiden till ett kannibaliskt frossande? Gombrowicz använder sig av en uppdelning av handlingen i centrum (själva gästabudet) och periferi. I det sistnämnda härjar omvärlden: här finns lömska kockar och svältande bönder. Här finns också tidningar som hör till andra diskursiva fält än den kitschiga platonskt-kristna jargong som regerar i centrum (vid bordet/altaret). Och här upptäcker nykomlingen en notis om ett försvunnet bondebarn vid namn Blomkål. Men han hamnar i det perifera när aristokraterna, under frossandet, mycket vulgärt börjar driva med honom.

Och plötsligt när allt rasat samman, faller allt på plats. De slukar pojken! Det är en svart mässa! Det är en svart nattvard, de äter Kristi kropp! Det är en klassorgie: överklassen äter de underkastade! Genom den (kanske) förfalskade blomkålen har sinnena tagit över de värdiga och ärofulla formerna: glupskheten, begäret, aptiten bara växer och växer. Kannibalismen härskar nu i centrum. Den äger rum på det semiotiska planet (sammanträffandet mellan namnet och rätten), på det symboliska planet (den svarta nattvarden) och på det sociala planet där metaforen ”herrarna suger undersåtarnas blod” blir bokstavlig.3 Men inte nog med det, gästabudet kan också tolkas som att aristokraterna äter upp nykomlingen, sin egen lärjunge, den evigt naive Fredag.

Jag vill uppmärksamma ytterligare en betydelsefull förskjutning. Hela den svarta mässan kretsar kring blomkålen. Men hur kan blomkål bli en metafor för hela människokroppen? Jag tror inte den kan det. Nej, det rör sig inte om hela kroppen utan om en del av den. Det sägs inte direkt men … om vi frågar vad blomkål påminner om i sammanhanget så kan vi räkna ut vilken kroppsdel det är som blir uppäten: hjärnan. Som i en rysare där zombier vittrar mänskliga hjärnor. Eller som i boken/filmen Hannibal där Lector i slutet äter och bjuder på hjärna.4Och så är vi tillbaka hos Michel de Montaigne. Den europeiska civilisationen som förkastat sinnena/naturen äter inte upp Hjärtat utan Hjärnan, sitt nya centrum. Det bortträngda, det kusliga dyker upp.

Nykomlingen lämnar gästabudet och väl utomhus påträffar han en svårt sargad kropp, den unge Blomkål. Pojken har svultit och frusit ihjäl. Kannibalismen finns inte där. Inte i periferin. Bara i centrum.

 

 



Noter    ( returns to text)
  1. Alla citat från Grevinnan von Petzholds gästabud i David Szybeks översättning. Jag vill tacka översättaren för att han gjort manuskriptet tillgängligt. Szybek förbereder översättningen av alla Gombrowicz berättelser för förlaget Modernista och eftersom arbetet fortgår ska översättningarna betraktas som preliminära.
  2. Micha? Pawe? Markowski skildrar i sin monografi Czarny nurt. Gombrowicz, s´wiat, literatura strukturen i författarens ”ontologi”. Han skriver (s 37, övers L N):

       ”Där finns inte en ’värld’, däremot finns det tre rum, områden eller sfärer (man vet inte hur man ska kalla dem) där människor och saker tillåts existera:

     (1) en värld av naiva och oskyldiga relationer där alla förhåller sig till varandra på ett diskret sätt, enligt socialt fastställda roller […]; (2) kosmos, en värld som rubbats ur sig själv, ur den klarhet som garanterar att rollen var och en spelar är stabil. En värld berövad nåd, som Gombrowicz säger, dvs. möjligheten att knyta relationer eller bygga upp en religion – det är en sluten, hermetisk och innesluten värld, en med andra ord demonisk värld, och slutligen (3) en kuslig värld som framträder när människan lyckats (med hjälp av någon tredje) gripa sig själv i hårpiskan och [liksom baron Münchhausen] dra upp sig själv ur den svarta strömmen. En värld av sänkta blickar och skam som vi döms till i och med att vi existerar tillsammans med andra. Det är en värld där ’allt det klumpiga, allt gytter’ väller fram genom oregelbundna sprickor på den släta ytan.” I Grevinnan Petzholds gästabud är denna övergång från en värld av naiva och oskyldiga relationer till kosmos och den kusliga världen mycket tydlig. Boken kommer att ges ut på svenska av förlaget Modernista (i översättning av Stefan Ingvarsson, Lisa Mendoza Åsberg, Tomas Håkanson och Rikard Wennerholm) under hösten 2005.

  3. Jag vill nämna de polska Gombrowicz-forskare som inspirerat mig genom sina tolkningar av berättelsen: Micha? G?owin´ski, Janusz Margan´ski, Jerzy Jarze?bski och Ewa Graczyk.
  4. Jag hänvisar här till en mycket inspirerande essä av Kathryn Radford som tar upp just kroppsdelar inblandade i kannibalismen i litteraturen, Kanibalizm w literaturze odczytany przez pryzmat konkretnych cze?´sci cia?a, Er(r)go, 2/2003, Katowice-Warszawa-Cze?stochowa, s?53–64.
Omslag

Pris: slutsålt
Beställ nummer.