Marcia Sá Cavalcante Schuback & Jonatan Habib Engqvist  Inledning

Alltsedan den ”nya världen” upptäcktes har antropofagin framställts som vildarnas primitiva barbari. Columbus beskriver antropofagiska ritualer på den nya kontinenten och myntar i sina anteckningar från 1492 ordet ”kannibalism”, ett ord som härstammar från caniba, en avvikelse av cariba som på indianspråket Arawak betyder modig. Arawakerna använde detta ord i första hand då de talade om sig själva som krigarfolk. När Columbus lånar ordet associerar han det med den fruktade envåldshärskaren Djingis Khan från Mongoliet - Columbus var helt säker på att han befann sig i Indien. I sin dagbok skriver han att caniba helt enkelt är Khans folk, som kommer i skepp och hämtar sina fiender. De tillfångatagna återvänder aldrig eftersom de blir uppätna. Ordet får ytterligare en betydelseglidning om det blandas samman med italienskans cane, som betyder hund. Utifrån dessa ord och begrepp har olika bilder och missbildningar av civilisationens vilda, primitiva, andra bildats.

I sin berömda essä om kannibalerna omvärderar Michel de Montaigne denna bild av det vilda primitiva på ett sätt som kom att bana väg för Rousseaus myt om den goda vilden. Montaigne menar att det är civilisationen som bör betraktas som den verkliga barbarin, den som plågar de levande med sina institutioner, medan kannibalerna äter upp de döda och låter naturen ha sin gång. 

Den antropofagiska praktiken har gett upphov till en bred och rik litterär behandling. Daniel Defoe, Jonathan Swift, Selma Lagerlöf har bland många andra skildrat antropofagiska företeelser för att beskriva vad som händer när litteraturen assimilerar verkligheten. Kring begreppen antropofagi och kannibalism kretsar dessutom flera av de moderna frågorna om det andra, om igenkännande, assimilation, förståelse och skillnad.

Som motiv och metafor fick antropofagin sitt kanske starkaste uttryck i den brasilianska modernismen. Som i alla modernismer söktes även där L'esprit nouveau, den nya andan som Apollinaire hade annonserat, det vill säga en ny innebörd av vad det innebär att vara ny. Även om den modernistiska användningen av antropofagi som estetisk metafor var europeisk och i synnerhet fransk - som exempelvis Picabias kannibalmanifest - var det i Brasilien denna metafor drevs till sin spets. I ett land där kolonisationens makt utövas som imitationskrav - där den koloniserades självbildning är att bilda sig likt den andra, den koloniserande, fast utan ömsesidighet - innebär självbildandet att bli denna spricka inom sig själv. Den estetisk-politiska antropofagin vill i sitt brasilianska uttryck åstadkomma en sammansmältning av den främmandes blick och den egna blicken, av den andre i sig och av sig själv i den andre. Detta gjordes synligt under den konstvecka som ägde rum i São Paulo i mars 1922, där avantgardistiska målare, kompositörer, författare och poeter presenterade sina verk som en kollektiv manifestation och ett manifest för estetisk, kulturell och politisk självständighet. Nedtecknandet av olika manifest var, också i samklang med olika europeiska modernismer, en för tiden dominerande stil. Det ansågs att den paradoxala verkligheten inte kunde förklaras utan måste proklameras, offentliggöras och konstateras.

Sex år senare, 1928, skriver författaren Oswaldo de Andrade, djupt inspirerad av sin hustrus Tarsila do Amarals målningar, Det antropofagiska manifestet som en tillbakablickande proklamation av konstveckans anda. Hans manifest definierar nationalismen (eller brasilianismen) i antropofagiska termer, närmare bestämt enligt en logik av icke-identisk identitet och differentierad differens. Här handlar det om att se sig själv i den andras blick som en tillbakablickande bild och en bildande blick. Antropofagi förblev ett ledmotiv också i Oswaldo de Andrades senare författarskap, ett sätt att försöka skriva om Brasiliens historia genom att assimilera, smälta samman, äta upp den europeiska historieskrivningen, den andras blick. Därefter har begreppet antropofagi framför allt använts som ett teoretiskt verktyg - eller som ”en metaforisk potential”, som mången utställningskurator sagt - för att återskapa det brasilianska kulturlivet från 1920- till 1950-talet. Begreppet fick också en ny renässans på 1960-talet i och med den så kallade ”tropikalismen”. Antropofagin framställdes då som ett effektivt vapen mot imitationens ok: i stället för att imitera den andres makt, bör den andres makt slukas med hjälp av exempelvis konkret poesi, film och musik så att en ny kraft ska kunna uppstå ur maktlösheten.

Även om Brasilien och dess modernism är en viktig pusselbit i sammanhanget, och trots att inspirationen till detta nummer delvis härstammar ur en kurs om brasiliansk modernism inom programmet Samtida estetik vid Södertörns Högskola, är detta nummer varken ett försök att ge en ”bild” av Brasilien eller att ställa den brasilianska modernismen i centrum. Snarare handlar det om att reflektera kring den öppna frågan om erkännande och assimilation, med utgångspunkt i den ”antropofagiska” idén om en icke-identisk identitet och differentierade differens. Syftet är att problematisera vissa dominerande sätt att tala om alteritet, sätt som inte tillåter den konkreta, levande andre inom sig och i de andra att komma till tals.

Det rör sig om ett mångfasetterat, bildrikt nummer, med skribenter och översättningar från vitt skilda håll. Antropofagin diskuteras som estetisk-politisk metafor, men också utan metaforer från det nakna livets blick. Klassiska litterära texter som Jonathan Swifts satir Ett anpråkslöst förslag från 1729, betydande brasilianska författare och poeter som Guimarães Rosa, João Cabral de Melo Neto, Clarice Lispector och Carlos Drummond de Andrade konstraterar mot nyskrivna essäer om Selma Lagerlöfs Bannlyst och Witold Gombrowicz Grevinnan von Petzholds gästabud. På så sätt bevittnas det främmande mötet med det främmande och dess antropofagiska karaktär utifrån en bred horisiont. George Batailles kapitel om kannibalism i den inflytelserika boken L'Érotisme publiceras för första gången på svenska. Postkolonial teori diskuteras, bland annat i Achille Mbembes utveckling av det koloniala våldets fenomenologi; den brasilianska modernismens allmänna drag kartläggs och slutligen presenteras bildkonstnärer som 
både inspirerat och som senare utvecklat det antropofagiska spåret. Ur olika synvinklar, ur olika språkliga och tänkande erfarenheter ställer detta nummer den alltid lika svidande frågan vad det innebär att vara en annan.

Omslag

Pris: slutsålt
Beställ nummer.