Anders Johansson  Elfenbenstorn & engagemang. Anders Johansson diskuterar humaniora, politik och täppta näsor med Maud Granger Remy, Espen Hammer, Edda Manga, Fredrika Spindler och Fredrik Tygstrup

Vilken roll kan och bör den humanistiska forskningen spela i dag? Bör den akademiska avskildheten från resten av samhället försvaras eller inte? Kommer de allvarligaste hoten mot humanvetenskaperna utifrån eller inifrån? Borde dagens humaniora bejaka sin politiska halt mer än tidigare? Glänta bjöd in ett antal svenska och utländska humanistiska forskare, alla med erfarenheter från universitet i olika delar av världen, till en e-postdiskussion om humanioras aktuella problem och möjligheter.

 

 

Datum: Söndag, Februari 27, 2005 22:09

Från: “Anders Johansson” <litaj@terra.com.pe>

 

I en essä om humanioras uppgift beskrev Hans Ulrich Gumbrecht nyligen ideologiseringen (i riktning mot fascism och kommunism) av humanvetenskaperna under 1930-talet som ”dess mest förnedrande ögonblick”. Kommentaren träffar onekligen en av humanioras svaga punkter – eller skulle någon vilja argumentera emot honom? Men samtidigt finns det något daterat i det icke-ideologiska, apolitiska ideal som hans iakttagelse implicerar. Finns det inte en punkt där en apolitisk hållning blir rent antihumanistisk; där de politiska omständigheterna gör en icke-ideologisk hållning (hur nu en sådan hållning skulle te sig) omöjlig? Eller annorlunda formulerat: har vi inte nått en situation där humanioras politiska potential är något som borde omfamnas snarare än undertryckas? Om så är fallet, och den fara Gumbrecht pekar ut fortfarande existerar, står vi inför ett moment 22: humanvetenskaperna får inte vara politiska, och kan inte undgå att vara politiska. Eller är det en feltolkning av situationen?

 

 

Datum: Måndag, Februari 28, 2005 07:27

Från: ”Hammer, Espen” <ehammer@essex.ac.uk>

 

Att tro att den systematiska produktionen och mångfaldigandet av kritiska diskurser som rör frågor av historiskt, socialt och filosofiskt intresse någonsin kan vara ”apolitiska” vore sannerligen naivt. Humaniora har aldrig verkat i ett politiskt vakuum. Tvärtom, ju mer energiskt humanvetenskaperna – som den amerikanska Nykritiken under 1950- och 1960-talen – anser sig överskrida det politiska helt och hållet genom att etablera ett förment autonomt forskningsobjekt, desto mer uppenbart politiska blir de. Redan själva gesten att ge upp politiken är i sig politisk.

 

Med detta sagt måste en mängd politiska distinktioner göras. Vad Hans Ulrich Gumbrecht syftar på med 1930-talet, som jag ser det, är urartningen av den politiska medvetenheten till ren propaganda. Att säga att humaniora bör ta avstånd från propaganda är nästan tautologiskt. Det är självklart att förmågan att reflektera, tolka och analysera – humanioras särmärken – tenderar att hotas eller elimineras under de totalitära omständigheter han avser. Att använda den poängen för att försöka driva politiken ut ur humaniora är att förbise den lika uppenbara poängen att all politisk aktivitet inte är propagandistisk eller totalitär till sin natur. Jag skulle rent av säga att den propagandistiska strömlinjeformningen av högre utbildning och forskning i sig är ett försök att driva politiken ut ur humaniora. Ett sant politiskt utrymme är alltid pluralistiskt; det förkroppsligar en mångfald av röster och en mångfald av övertygelser och ideologiska engagemang.

 

All humanistisk forskning bestäms av politiska intressen. Det finns ett konstitutivt och, skulle jag vilja säga, universellt intresse av kritisk självförståelse med sikte på att skapa nya politiska och existentiella möjligheter, och detta konstitutiva intresse ackompanjeras oftast av ett antal smalare intressen. Under 1980- och 1990-talens identitetspolitik tenderade de smala intressena (de handikappades, queeras, afroamerikanernas etc) förvisso att överskugga allt annat, och det är viktigt att någon humanistisk forskning vänder sig mot angelägenheter av mer universell art. Vad som också är viktigt, tror jag, är att det politiska intressets realitet inte används som en förevändning för att avvisa det lika konstitutiva intresset av sanning och objektivitet. Även om vetenskaplig realism, tron på att sinnesdata grundläggs oberoende av teoretiska antaganden, är något falskt i allmänhet (och i synnerhet inom humaniora), finns det gott om spelrum för ett begrepp om objektivitet baserat på föreställningar om opartiskhet, ärlighet, argumentation och öppenhet inför konkurrerande perspektiv. I den nuvarande situationen, när marknadens krav ständigt inkräktar på forskningen, är det viktigare än någonsin att hålla fast vid sådana dygder.

 

Humanvetenskaperna är idag mer hotade än någonsin. De klassiska legitimeringsdiskurserna – knutna till bildnings- och upplysningsideal – är sedan länge döda och praktiskt taget aldrig, med ceremoniella undantag, omnämnda i den offentliga debatten. Universitetet omtalas nästan enbart i funktionalistiska eller marknadsbaserade termer. De flesta europeiska system rör sig snabbt i riktning mot en rejält byråkratiserad managementmodell, där principen om fri forskning snart kan vara övergiven. Av samhälleliga och ekonomiska skäl är studentantalen konstant stigande, hittills utan att någon tagit de akademiska konsekvenserna. I synnerhet de teoretiska humanvetenskaperna finner sig omringade av en masskultur som tenderar till kommersialisering och neutralisering. Det är svårt att säga vilket det riktiga svaret på dessa utvecklingstendenser egentligen är. De tvingar oss i alla fall att tänka.

 

 

Datum: Söndag, Februari 28, 2005 15:41

Från: “Anders Johansson” <litaj@terra.com.pe>

 

Jag håller med om allt du säger. Men är det inte något defensivt över den här bilden? Humaniora är hotade i flera avseenden (strömlinjeformningen av den högre utbildningen, kommersialiseringen, byråkratiseringen etc), ingen tvekan om det. Men det förefaller mig som om de farorna alltför ofta används som argument för de traditionella idealen (Bildung), ett återvändande till de klassiska forskningsområdena (litteraturen som ett autonomt objekt, till exempel), renovering av de gamla institutionella strukturerna (universitetet som en isolerad, apolitisk ö). Hur skulle ett mer ”offensivt” svar på krisen se ut? Är inte den politiska aspekten problemets kärna? Med andra ord tror jag att du pekar på något väldigt viktigt när du säger att strömlinjeformningen är ett försök att driva ut politiken ur humaniora.

 

 

Datum: Måndag, Februari 28, 2005 16:21

Från: ”maud granger remy” <maudgr2@hotmail.com>

 

Kanske behöver termen ”politisk” definieras. Ja, det vore naivt att tro att något inom humaniora är apolitiskt i allmän bemärkelse, det vill säga fritt från politiska perspektiv eller ståndpunkter. Det är en helt annan sak när politiska partier är inblandade – det kan innebära propaganda, men också bara partiska och inskränkta perspektiv.

 

Jag bevittnade den sortens motsättning en gång i samband med en diskussion om 11 september mellan Jean Baudrillard och Mark Lilla. Den ene talade i metaforer om händelsens symbolik, den andre upprepade aggressivt att intellektuella inte är några experter och inte kan fälla domar beträffande en politisk händelse av det slaget. Diskussionen var väldigt hård och slutade i en ganska fascinerande konfrontation. Lilla citerade Foucault och talade om synvinklar samt om bilden av de intellektuellas elfenbenstorn. Han tvingades erkänna att han visserligen befunnit sig i Chicago den 11/9, men att han som amerikan ändå hade större rätt att tala om händelsen, varpå Baudrillard bara svarade att den morgonen hade han varit i New York.

 

Exemplet visar, enligt min uppfattning, att uppdelningen i en utopiskt apolitisk akademi och ett Sartre-influerat ideal om ”engagemang” inte är giltig. Att vara politisk i en värld som håller på att bli ett globaliserat system baserat på ekonomiska intressen, är just att göra sig medveten om de nationalistiska, rasistiska eller kulturella gränser som är i spel, allt för att kunna tänka seriöst.

 

 

Datum: Måndag, Februari 28, 2005 17:12

Från: ”Fredrika Spindler” <fredrika.spindler@sh.se>

 

Innan jag ens hade läst Espens kommentar i morse funderade jag på hur jag skulle formulera några basala kommentarer till Anders inledande fråga, i snarlika termer (om än mindre elegant!) som Espen, visade det sig. Därför ska jag helt kort framföra min allmänna enighet med Espens synpunkter om humanioras apolitiska omöjlighet i sig. För det första är humaniora – det vill säga sätten att forska inom ”mjuka” vetenskaper som filosofi, litteraturvetenskap konstvetenskap, sociologi, antropologi etc – i sanning oundvikligen politiskt determinerade. På en övergripande nivå, i det avseendet att de är speglingar av de ideologiska principer som tas för givna i ett visst ögonblick i ett visst samhälle; på en mer konkret nivå, såtillvida att finansieringen av dessa forskningsområden alltid övervakas av specifika politiska beslut. Därför vore det verkligen svårt, om inte omöjligt, att hävda att humanvetenskaperna inte skulle vara politiskt determinerade, eller att förneka att de alltid redan implicerar en politisk ståndpunkt: ingen forskning är villkorslös, all forskning är riktad.

 

Medan jag skriver dyker Anders andra kommentar upp och gör att jag måste låta fortsättningen av mitt inlägg ta en ny riktning. Faktum är att själva idén om att säkra humaniora på ett vetenskapligt vis – det vill säga att försöka motstå diverse tendenser till kommersialisering och neutralisering genom att ty sig till begrepp som ”förnuft”, ”objektivitet” och så vidare – är tveeggad. Å ena sidan vore det ytterst oförnuftigt och oansvarigt (och egentligen omöjligt) att hävda något annat än att det är nödvändigt att sikta mot opartiskhet, öppenhet och kritisk medvetenhet inom humanistisk forskning, men å andra sidan är det just dessa värderingar som lättast dras mot de högre bildnings- och upplysningsidealen i dess mest obehagliga, avpolitiserade och överlägset mest ideologiskt hotfulla former. Varje gång som humaniora gör anspråk på att ”efterforska sanningen”, istället för det i alla avseenden långt mer riskabla ”utforska vissa perspektiv”, tycks den främsta faran bestå i humanioras blindhet för sina egna ideologiska grunder, mer än i de externa hot – kommersialisering eller allmänna mediekulturella influenser – den möter utanför sig själv. Och tvärtemot Espen är jag inte alls säker på – snarare tvärtom – att de gamla goda idealen är döda sedan länge. Det verkar snarare som om de åkallas än mer idag, just eftersom det finns ett behov av att ”skydda” humaniora från alla dess motståndare. Så det finns verkligen en hel del att göra – och tänka – i den här frågan, åt båda hållen, inåt såväl som utåt, så att säga.

 

 

Datum: Tisdag, Mars 1, 2005 10:53

Från: ”Edda Manga” <edda.manga@idehist.uu.se>

 

Eftersom det verkar som om vi är lite för eniga tänkte jag hänvisa till några intressanta resultat, om Webers polemik i frågan om ”akademisk frihet”, i en färsk idéhistorisk avhandling av Peter Josephson vid Uppsala universitet. I motsats till den humboldtska traditionen ansåg Weber inte att akademisk frihet skulle betraktas som rätten att undervisa om och forska i det ämne en professor eller universitetslärare råkade finna intressant, även då denne kritiserade den politiska regimen. Istället förordade han vetenskaplig objektivitet på universiteten.

 

(Jag måste avbryta här, eftersom min tid på det här mexikanska kaféet tar slut. Jag återkommer snart.)

 

 

Datum: Tisdag, Mars 1, 2005 11:04

Från: “Anders Johansson” <litaj@terra.com.pe>

 

(I väntan på att Edda fortsätter …)

 

Maud har förstås rätt i att termen ”politisk” borde definieras (även om jag misstänker att ingen definition någonsin kommer att bringa mer än en illusion av fast grund). Här är ett förslag: ”Politik är exponerandet av en medelbarhet, synliggörandet av ett medel som sådant. Politik är varken sfären för ett ändamål i sig eller av medel underordnade ett syfte, utan av ett rent medel utan mål, som ett område för mänskligt handlande och tänkande.” (Giorgio Agamben, Mezzi sensa fine) Det kanske är för kort, för vagt och för abstrakt, men en poäng med hans synsätt, som jag förstår det, är att det gör det lättare att överge de föråldrade (?) distinktionerna (elfenbenstorn/engagemang; kultur/politik; språk/makt; akademi/marknad).

 

Om det finns något sant i Agambens idéer om politiseringen av ”det nakna livet”, har det i så fall inte långtgående konsekvenser för humanvetenskaperna? Befinner sig inte humanvetenskaperna, i det perspektivet, ofta på fel nivå, baserad på en bild av mänsklighet som tar just det för givet som borde ifrågasättas? Ett välkänt och inflytelserikt exempel är Martha Nussbaums försök att orientera sina litteraturstudier efter ett aristoteliskt begrepp om ”det goda livet”. Utan tvekan är det något starkt och politiskt självsäkert i hennes hållning. Likväl förefaller det mig som om hon bara kan bekräfta de existerande begrepp och politiska ideal som samhället och litteraturen bekänner sig till på en manifest nivå.

 

 

Datum: Tisdag, Mars 1, 2005 17:11

Från: ”Edda Manga” <edda.manga@idehist.uu.se>

 

Jag sa att Weber anammade en något oväntad position, med utgångspunkt i det problematiska antagandet om en möjlig åtskillnad mellan fakta och värderingar: akademisk frihet kunde bara försvaras om akademikerna gick med på att avpolitisera den akademiska verksamheten. Med det menade han att de skulle avstå från värdeomdömen i sin forskning och undervisning, och begränsa sig till att presentera fakta. Samtidigt menade han att de hade en skyldighet som privatpersoner och medborgare att ta aktiv del i den politiska debatten.

 

Enligt Josephsons läsning var detta i själva verket en politisk strategi – även om den ofta tolkats som en epistemologisk ståndpunkt – i en situation där den tyska staten diskriminerade politiskt engagerade akademiker. Akademisk frihet beviljades bara dem som redan var lojala mot regimen – eftersom anarkister, socialdemokrater och andra regimkritiker helt enkelt aldrig förordnades. Så från Webers synvinkel saknade den praktiskt värde.

 

Allt detta var förbundet med ett paradoxalt förhållande: i klassrummet förväntades lärarna ”dela med sig” av sina politiska synpunkter och ”personligheter” till studenterna, men samma lärare förväntades också upprätthålla en apolitisk akademisk ”värdighet” (läs: hålla tyst) i offentligheten. Det betydde att den relativa kritiska friheten inom akademin bidrog till en avpolitisering av den offentliga sfären.

 

Om vi tolkar ”vetenskaplig objektivitet” som ett slags radikal illojalitet (det vill säga ett åtagande om förståelse och kunskapsproduktion även i strid mot forskarnas egna ideologiska förutfattade meningar) och om värdeomdömesfria ”fakta” läses som ”icke-normativ” praktik, kan Webers strategiska position vara inspirerande för oss idag. Inte bara för att våra kritiska traditioner har resulterat i en viss inskränkning som bidrar till avpolitiseringen av en ideologiskt homogen offentlighet, utan också av interna eller ”vetenskapliga” skäl. Det finns en besvärlig tautologisk fälla i en politiskt motiverad, perspektivistisk forskning, där resultaten är förutbestämda av en allmän teori om maktrelationer eller om underordning som gör all empirisk forskning överflödig.

 

 

Datum: Tisdag, Mars 1, 2005 21:40

Från: ”maud granger remy” <maudgr2@hotmail.com>

 

Jag är glad att vi är överens om den gamla skolans distinktioner, och det faktum att de är så ute! Jag är inte säker på att Agambens definition är helt klar för mig, men jag skulle säga att idén om en medelbarhet påminner mig om vad Peter Sloterdijk säger i början av sin essä ”Regeln für den Menschenpark” (”Regler för människoparken”). Han knyter där den nationalborgerliga epokens slut till brevskrivandets tillbakagång: ”Genom masskulturens mediala etablering i den första världen 1918 (radio) och efter 1945 (TV), och ännu mer genom den aktuella nätrevolutionen, har människornas samexistens i våra nutida samhällen fått nya grunder. Dessa är, vilket låter sig visas utan ansträngning, avgjort postlitterära, postepistolära och följaktligen posthumanistiska. Den som anser att prefixet post- i den formuleringen är alltför dramatiskt skulle kunna ersätta det med adverbet marginellt – vilket leder till följande tes: moderna storsamhällen kan bara producera sina politiska och kulturella synteser marginellt, genom brev, litterära och humanistiska medier.” Så om vi enas om politiken som ”medelbarhethet”, verkar förmågan till ”mänskligt handlande och tänkande”, eller att producera en humanistisk syntes av politik och kultur, vara i farozonen, eller åtminstone marginaliserad, i denna värld av medialt överflöd. Detta påstående är ingen apokalyptisk klagan över Nätets anonymisering, den förlorade kontakten med grannen i lägenheten bredvid etc. Tvärtom: som akademiker behöver vi positionera oss i denna posthumanistiska värld och använda dess medier och verktyg för att bli sant politiska.

 

 

Datum: Onsdag, Mars 2, 2005 09:25

Från: ”Hammer, Espen” <ehammer@essex.ac.uk>

 

För att kunna garantera humanioras kritiska potential verkar det vara nödvändigt att försvara dess (åtminstone relativa) autonomi. Nu hävdar Maud att eftersom vi lever i ett postlitterärt, posthumanistiskt samhälle (vilket troligen är sant) måste universiteten svara med att själva bli postlitterära och posthumanistiska. För mig verkar det lite förhastat och positivistiskt. Jag tror att humaniora i stor utsträckning redan bebor denna ”posthumanistiska” värld av nya medier och elektroniska nätverk (tänk bara på den diskussion vi för just nu). Det finns emellertid, tvärtemot Mauds uppfattning, inget som garanterar att anammandet av en posthumanistisk hållning skulle göra oss ”sant politiska”. Varför skulle det göra det? Jag tror att vi behöver elfenbenstornet. Vi behöver både elfenbenstorn och engagemang, och det kan inte finnas något verkligt engagemang om inte elfenbenstornet, med dess litterära kultur, tillhandahåller ett utrymme där fritt och radikalt tänkande kan äga rum.

 

 

Datum: Onsdag, Mars 2, 2005 11:06

Från: “Anders Johansson” <litaj@terra.com.pe>

 

Jag skulle just svara på Mauds och Eddas kommentarer när Espens mejl anlände och krånglade till situationen … Om man hävdar att de ”gamla” distinktionerna är ”ute”, som Maud formulerade det, löper man risken att ge intryck av att alltihop är en fråga om trender på teorins marknad. Mot den bakgrunden är Eddas hänvisning till Weber givetvis intressant. Att döma av Eddas beskrivning (min kunskap om Weber är högst begränsad) tror jag emellertid att hans hållning inte bara är ute (på grund av trendväxlingar), utan också föråldrad i en mer objektiv bemärkelse (på grund av förändringar i samhället). Även om det fortfarande är möjligt att skilja på fakta och värderingar, akademin och offentligheten, lojalitet och kritik, personligt och professionellt, har jag svårt att se att de motsättningarna längre skulle vara problemets kärna.

 

Å andra sidan kan jag se poängen med Espens försvar av elfenbenstornet. Men om humanvetenskaperna behöver en viss autonomi i förhållande till marknaden, så behöver de också upprätthålla kontakten med den föränderliga verkligheten utanför tornet (jag antar att det var ungefär vad Maud menade). Med andra ord: om man klamrar sig fast alltför mycket vid autonomin och den traditionella humanistiska hållningen – och förutsätter snarare än tänker om begrepp och värderingar som ”humanitet”, ”människa”, ”humanism” etc – tror jag att man riskerar att falla tillbaka i idealism.

 

 

Datum: Torsdag, Mars 3, 2005 9:47

Från: ”Frederik Tygstrup” <frederik@hum.ku.dk>

 

Under läsningen av de framförda bidragen står det klart för mig att vi har att göra med en intressant kombination av några gamla och ganska välutforskade problem, och några nya och bara vagt skisserade utmaningar.

 

Vad som förefaller nytt är inte förbindelsen mellan kunskapsproduktion och politisk inblandning inom gränserna för den högre utbildningen, utan snarare dessa institutioners förändrade status i de samtida samhällena. Den managementattityd till universiteten som ingen av er undgår att nämna är ett symptom på detta: universiteten ska fungera som marknader, och där det inte finns någon marknad (det vill säga där universiteten är statligt finansierade) simuleras marknadslika villkor (studentantal, antal publikationer, antal examina etc); universitetet förväntas också definiera och legitimera sina aktiviteter genom kontakter med andra marknader – för tillämpbar kunskap, för utbildad arbetskraft. Vad som tycks ha gått förlorat i denna process av ”strömlinjeformning” är den institutionella autonomin i den gamla bemärkelsen, den autonomi som gjorde det möjligt att upprätthålla de två idealen om kritiskt engagemang och dialogiskt förnuft på en och samma gång.

 

För att kunna värdera den här förändringen är det viktigt att ha i åtanke att den sortens strömlinjeformning och marknadskontroll inte drabbat enbart universiteten, utan alla samhälleliga institutioner uppbyggda på det Foucault kallade disciplinens ordning. Vår idé om universitetet lutar sig mot en föreställning om ett samhälle som är uppdelat i ett antal parallella institutioner: familjen, skolan, militären, fabriken, fängelset och så vidare. Allihop utövar olika sorters disciplin: socialisering, utbildning, organisation, produktion, straff. Till denna lista över disciplinära institutioner bör vi lägga trons, konstens och kunskapsproduktionens institutioner. När universitetens institutionella autonomi idag är i upplösning bör detta betraktas som ett fenomen som ledsagar förfallet inom andra institutioner: familjen spelar en sekundär roll beträffande socialiseringen av barnen, skolan är bara ett steg i ett livslångt lärande, alltfler människor arbetar i nätverk hemifrån, på resande fot eller varifrån som helst, alla möjliga sorters religiösa trosriktningar mångfaldigas utanför kyrkans område, konst smälter samman med design och aktivism, och så vidare. Denna situation, vilken Gilles Deleuze som bekant gav namnet ”kontrollsamhället”, karakteriseras av en avdifferentiering av de specifika institutionella förnuftsformer som har utvecklats, liksom av en förlust av autonomi, i det att dessa praktiker hybridiseras och rekontextualiseras i fluktuerande marknader. Vår första reaktion på detta som forskare är förstås att försvara universitetsinstitutionens disciplinära ordning, att argumentera för nödvändigheten av en autonom kunskapsproduktion (och kanske även, vilket vi ofta finner oss själva göra, för den långsiktiga nyttan med den samma). Detta är i själva verket, tror jag, en relevant politisk uppgift, och definitivt en ganska tråkig och – på ett besynnerligt vis – konservativ sådan, i ordets bokstavliga mening: att konservera en av det disciplinära samhällets värdefulla produkter, innan också den förflyktigas.

 

Men utöver detta bör vi också blicka framåt och ställa frågan om denna nya situation enbart är att beklaga, eller om den också kan rymma något löftesrikt, eller åtminstone några möjligheter att gripa i flykten. Är avdifferentieringen enbart av ondo, eller implicerar den också en viss form av frigörelse från de disciplinära akademiska begränsningarna, en öppenhet mot det som finns utanför institutionen, en ny hybrid av akademiska praktiker? Bevittnar vi inte i själva verket en ny sorts akademisk produktion som inte längre helt och hållet uppfyller de gamla akademiska reglerna: hur man ställer upp ett problem, hur man behandlar områdets tidigare forskning, hur man vänder sig till allmänheten? Jag tror att unga forskare i allmänhet har mer att vinna på att inta en oväntad hållning till Shakespeare, än av att noggrant läsa igenom de högar av kommentarer som redan existerar för att därefter kunna presentera en liten supplementär poäng. Precis som de har mer att vinna på att skriva en bok för allmänheten snarare än för ett bibliotek. Min poäng är att akademin faktiskt skulle kunna vinna något genom erosionen av insida-utsida-dikotomin, trots de uppenbara faror som också existerar: traditionsförlust, förlust av stringens och kritisk kraft. Det rör sig emellertid om hanterbara risker snarare än om monumentala hot.

 

Upplösningen av elfenbenstornet förändrar redan vårt beteende. Vi bevittnar inte bara förlusten av autonomi genom ”strömlinjeformning” etc. Det kan också hända att vi intellektuellt drar nytta av avdifferentieringen så till vida att vi griper oss an våra forskningsämnen med allt större känslighet för den omgivande världen, och allt mindre vördnad för de traditionella disciplinära kraven, samt kanske med en viss känslighet för gensvaret från utsidan. För att intensifiera – och reflektera över – sådana nya utmaningar måste vi emellertid också bli mer nyanserade i vår uppfattning av vad som finns utanför eller runt vårt sammanstörtande torn. Vi tenderar att se utsidan enbart som den plats där marknaden styr och ställer odrägliga krav om vinst, tillämpbarhet och förändring, och där, med Espens koncisa ord, kommersialisering och neutralisering formar den allmänna agendan. Även om jag rent allmänt håller med om denna ack så dystra diagnos, tror jag att det är viktigt att insistera på att det inte bara är marknaden som finns utanför tornet, utan också offentligheten. Och om vi ska tänka över universitetets och den humanistiska forskningens roll idag, bör vi reflektera över på vilka sätt vi kan inleda en dialog med offentligheten, eller med de olika inkarnationer av det offentliga som uppstår omkring oss. På den här punkten tycks den samtida konsten befinna sig några steg före; konstnärer, som har erfarit en liknande avdifferentiering och förlust av legitimitet, har svarat med en stark vilja att undersöka det nya, horisontella fält som öppnar sig i den här processen. Och det förefaller ha varit ganska upplivande för den samtida konsten att manövrera i den nya obestämbara zonen mellan den gamla institutionen och dess omgivningar, att kopplas upp mot ekonomiska omlopp på oväntade vis, och att skapa sociala situationer för reflektion och samverkan. Detta skulle kunna vara en möjlig väg att gå för att leta efter svar på Anders fråga: om både konsten och humanvetenskaperna erfar en avtagande institutionell autonomi och ett gemensamt behov av att omdefiniera sig själva i ett utvidgat socialt fält, finns det i så fall något att lära av de vägar den samtida konsten har slagit in på – kontextkonst, social plastik, relationell konst? Dess problem tycks bestå i den dubbla uppgiften att upprätthålla det förnuft som ärvts från den institutionaliserade konsten – den formella dialogen med traditionen – och samtidigt operera på det expanderade sociala och ekonomiska fältets premisser. Som jag förstår det har vi ett likartat problem: att bevara det ideal om ett fallibilistiskt dialogiskt förnuft, ärvt från humanioras disciplinära institutionalisering, och samtidigt upprätthålla en akademisk känslighet för samtidens problem och för de möjliga dialoger vi kan engagera oss i.

 

 

Datum: Fredag, Mars 4, 2005 06:25

Från: ”Hammer, Espen” <ehammer@essex.ac.uk>

 

Anders och Frederik framför några mycket viktiga argument som tvingar mig att omformulera mitt försvar av den akademiska autonomin. Samtidigt som de erkänner behovet av att försvara universitetet från de former av intrång som hotar att underminera dess förmåga att främja kritisk forskning, hävdar båda, och jag tror att de har rätt i det, att strävan efter autonomi för med sig sina egna risker. Anders talar om idealism, med vilket jag förstår tendensen att skapa en falsk och naiv motvärld av ”stora texter” och ”eviga värden”, samt en ledsagande oförmåga att engagera sig i de verkliga historiska omständigheter, såväl förflutna som samtida, som formar tingen. I sitt långa och kloka svar talar Frederik om de disciplinära matriser som ligger till grund för och konstituerar det humanistiska vetandet, och om hur de kan hindra experimentering och öppenhet. Jag håller helt och hållet med om att detta är goda skäl till att ifrågasätta och utmana pläderingarna för mer akademisk autonomi. Den parallell till konsten som Frederik drar är också belysande. Precis som strävan efter autonomi inom den abstrakta konsten förde med sig risken för neutralisering (där måleriet, till exempel, blev just precis ”bara konst”, till för att hängas i företagens styrelserum), löper strävan efter autonomi inom akademin risken att försvaga dess kognitiva och kritiska potential, och således förvandla vad som borde ha varit en arena för engagemang, reflektion och experiment, till ett dammigt symboliskt museum.

 

Efter att ha sagt det tror jag ändå att det finns starka skäl att försvara åtminstone en relativ institutionell autonomi. Det är en väsentlig skillnad huruvida forskning (åtminstone i en relativ bemärkelse) är fritt initierad och genomförd, eller om den är producerad för administrativa eller finansiella syften. Det har en väsentlig betydelse huruvida politiker (och den allmänna opinionen) är kapabla att hysa idén att inhämtandet av kunskap och kritisk insikt kan ha ett värde oberoende av arbetsmarknader och industriell utveckling. Och ja, detta är både tråkigt och konservativt – vi behöver frihet att engagera oss i historien och kanske även en kanon med centrala texter. Utan ett sådant engagemang skulle vi knappast ens kunna börja tänka kritiskt och produktivt om vårt eget samhälle.

 

Mitt eget ämne, filosofin, skulle inte ha existerat om det inte hade varit för dess olika semi-autonoma institutioner: den Atenska akademin, det medeltida klostret, det moderna universitetet, och så vidare. Det finns givetvis också ett starkt sokratiskt och utomakademiskt element i filosofin – men utan texter och ett systematiskt studium och fortplantande av dem skulle det inte finnas mycket till sinne för vad filosofi är och kan vara; dess krav på oss skulle försvinna.

 

Frågan är, för min del, om det traditionella universitetet alltjämt kan tillhandahålla det intellektuella utrymme jag talar om. Om inte (och kanske har det traditionella universitetets roll faktiskt nått sitt slut i och med förlusten av Bildung och upplysning som allmänt accepterade legitimitetsmodeller), hur kan vi i så fall skapa nya utrymmen som kan bibehålla ett genuint anspråk på seriositet och intellektuell autonomi? En del av mig dras mot vad Frederik säger om den samtida konsten i ”det utvidgade fältet” och hur det tycks förse oss med medel att tänka om akademin. Mina dubier beträffande detta är emellertid åtminstone tvåfaldiga: för det första kan det leda till en fragmentering som skulle göra den humanistiska forskningen än mer sårbar än den redan är. För det andra skulle det kunna ha den oönskade effekten att det intellektuella ingripandet kopplas loss från den historiska och vetenskapliga medvetenheten. Finns det en motsvarighet inom akademin till begreppet om ett konstnärligt medium? Kanske behöver vi en. I vilket fall som helst består kanske den mest löftesrika vägen i att försöka transformera de nuvarande institutionerna inifrån. Akademiker borde vara mer politiskt aktiva. Istället för att sjunka ner i den vanliga resignationen borde de attackera det teknokratiska bemäktigandet av undervisning och forskning, och ta sin roll som intellektuella på större allvar. I en medial verklighet dominerad av snabbtänkare, TV-intellektuella och smala professionella ”experter”, borde de försöka att så gott det går använda den kunskap och insikt som inhämtats i akademin till att återerövra något av den klassiske intellektuelles vidd, djup och engagemang. Om de existerande medierna inte tillåter det måste det skapas nya media och nya offentliga utrymmen, där de traditionella gränserna mellan akademiska discipliner (samt mellan akademin, konsten och den återstående offentliga sfären) kan ifrågasättas. Vi behöver fortfarande elfenbenstornet (men med fönster, en tryckpress och en studio, förutom biblioteket).

 

 

Datum: Fredag, Mars 4, 2005 08:57

Från: ”maud granger remy” <maudgr2@hotmail.com>

 

Friheten och autonomin hos ett ”intellektuellt utrymme” existerar bara när individer gör det till en absolut princip. Trots realiteten i hoten mot akademin vad gäller budget och finansiering, tror jag – och det gör mig troligen till den värsta idealisten av alla – att intellektuell frihet är en fråga om personligt engagemang i ens eget arbete och tänkande. Det är i själva verket en hållning eller en ståndpunkt som varje student eller aspirerande intellektuell väljer.

 

Elfenbenstornet är de timmar som ägnas åt att verkligen studera och tänka på egen hand. Det borde inte vara en flykt, utan bara en fast disciplin som gör det möjligt för oss att få ett bättre grepp om verkligheten ”utanför”. Att verkligheten skulle finnas utanför är dock troligen problematiskt. Varje seriös tänkare (konstnär, författare eller intellektuell) som jag kan komma på som inspirerar mig i mitt arbete är förmögen att gå omkring i världen med sitt bärbara elfenbenstorn: de har med andra ord en kapacitet att ”processa” det verkliga. Det är vad tänkande handlar om, det är så politik uppstår.

 

 

Datum: Fredag, Mars 4, 2005 11:33

Från: “Anders Johansson” <litaj@terra.com.pe>

 

Precis som Espen tycker jag att Frederiks idé om att göra den samtida konstens utveckling till modell för humanvetenskaperna är ytterst intressant. Vad jag frågar mig är emellertid om inte den mest konservative professor emeritus skulle hålla med om den dubbla uppgift Frederik pekar ut (att upprätthålla en dialog både med den egna traditionen och med den samtida världen utanför). ”Det är vad vi alltid har gjort” skulle professorn triumferande utropa. ”Här finns inget behov av förändringar!” Det är givetvis inte sant – genom att klamra sig fast vid sina interna regler och traditioner tenderar humanvetenskaperna att förlora ”samtidens problem” ur sikte. (Ironiskt nog verkar detta ofta bli som allra tydligast när akademin väl gör särskilda ansträngningar att nå allmänheten genom olika Festivaler, Humanistdagar etc, arrangemang som först och främst ger ett intryck av hur tråkigt det faktiskt kan vara med humaniora.) Jag antar att min poäng är att akademin är extremt bra på att upprätthålla ett inre status quo under sken av öppenhet mot reformer, förändringar och riktningsändringar. Det är naturligtvis inget argument mot nödvändigheten av den förändring Frederik föreslår, tvärtom. Men frågan är hur en sådan förändring skulle kunna realiseras. Det förefaller mig som om detta inte är ett rent praktiskt, institutionellt problem, utan också ett teoretiskt. Mot den bakgrunden är jag lite pessimistisk beträffande möjligheten att förändra de existerande institutionerna inifrån, som Espen föreslår. Det vore utmärkt om det fungerade, men skulle det fungera? Kanske har det blivit nödvändigt att skapa nya former av institutioner också? Nya elfenbenstorn kanhända …

 

De frågorna hänger samman med den risk för fragmentering som Espen tar upp. Jag är inte säker på om jag ser det som en risk eller en möjlighet, men det är verkligen något som behöver diskuteras: finns det längre något som förenar humanioras olika områden, eller, för den delen, de enskilda områdena som sådana? Finns det någon gemensam kärna? Har det kanske blivit viktigare att söka efter nya förbindelser, utanför humanvetenskaperna, än att hålla den inre enheten intakt?

 

 

Datum: Fredag, Mars 4, 2005 12:40

Från: “Anders Johansson” <litaj@terra.com.pe>

 

Efter att ha skickat mitt senaste mejl slog det mig att Espens fråga om ett akademins medium – en parallell till konstens medium – också borde diskuteras vidare. Kanske finns det större förutsättningar att hitta något gemensamt i ett sådant medium snarare än i en dold essens? Vagt känner jag att Mauds senaste kommentar pekar i den riktningen.

 

 

Datum: Fredag, Mars 4, 2005 13:59

Från: ”Edda Manga” <edda.manga@idehist.uu.se>

 

Måhända influerad av dagar av vandrande i ruinerna efter förspanska (precolumbianska) civilisationer, och bland kyrkorna och de moderna republikanska byggnader som konstruerats ovanpå dem, med fragment av vårt samtal i tankarna – vad menar vi med förändring av samhällelig struktur? är vi posthumanister? vad betyder det? vilket slags samhällelig verklighet och praktik syftar vi på med ”humaniora” och akademin? vilket slags bild är ”ett rent medel utan mål” och vilket slags politiskt engagemang kan ett sådant begrepp leda till? – har min uppmärksamhet riktats mot samexistensen och mångfalden av sociala strukturer.

 

Frågan om den (akademiska) kritiska produktionens gränser och möjligheter kan och måste förstås och adresseras i relation till den dominerande maktens form i en specifik historisk kontext. Kritik är när allt kommer omkring en parasitisk praktik, reaktiv om man så vill, och på ett eller annat sätt bidrar den alltid till – på samma gång som den underminerar – den maktform den försöker kritisera. Så nej, elfenbenstornet kan inte upprätthållas som en kritisk position – även om illusionen av en ren kritik kan skänka tillfredställelsen i att vi kan känna oss absolut upproriska, som icke-kollaboratörer med Makten – men möjligheten av en kritik kan heller inte upprätthållas om det inte finns någon skillnad, som Spivak uttrycker det. Kritik är både omöjligt och nödvändigt. Den kan inte bli effektiv om den inte kommer inifrån – men den kan bara komma utifrån.

 

Men jag vill påminna om att den sfär inom akademin där vi kan enas om humaniora som en plats för kritik är ytterst begränsad.

 

(Tyvärr måste jag avbryta igen. Dags att checka ut …)

 

 

Datum: Lördag, Mars 5, 2005 10:18

Från: ”maud granger remy” <maudgr2@hotmail.com>

 

Detta blir troligen mitt sista inlägg, eftersom jag måste återvända till mitt arbete och försöka göra min del av jobbet med att rädda akademin från alla monster som omger den.

 

Som Aldous Huxley påminner oss om i sin essä ”Vulgarity in Literature” var det vid början av 1800-talet vulgärt att nämna ordet ”näsduk” på den franska tragediscenen. ”En godtycklig konvention hade påbjudit att tragiska personer måste bebo en värld i vilken näsor existerar enbart för att skilja de ädla romarna från grekerna och hebréerna, aldrig för att snytas.” Godtyckliga konventioner är essentiella inom konsten, på samma sätt som formell träning är essentiell inom akademin. Som forskare bör vi inte ta konventionerna alltför bokstavligt, och vi bör kunna ersätta dem beroende på kontexten och deras inherenta relativitet. Vi måste kunna snyta oss medan vi läser eller talar om fransk tragedi. Det är med andra ord vårt ansvar, och vår enda möjlighet till politiskt ställningstagande, att vägra att bidra till ett själviskt och instängt kunskapssamlande (och ett liv med täppta näsor), och istället göra allt för att dela och konstant utmana våra tankar.

 

Det må låta extremt gammalmodigt och idealistiskt, men situationen är trots allt inte så dålig än, och det finns fortfarande hopp i vår posthumanistiska värld.

 

 

Datum: Söndag, Mars 6, 2005 00:55

Från: “Anders Johansson” <litaj@terra.com.pe>

 

Eddas ifrågasättande av trendiga begrepp som ”posthuman” är förstås sunt. Likafullt tror jag att varje nytt begrepp är värt att kämpa för. Så vad innebär det att vi är posthumana? Att ”humanitet” inte längre är politikens vägledande princip. Som en peruansk kolumnist uttryckte det häromdagen: ”Det här systemet är utformat, kanske omedvetet, för att ett fåtal ska leva, en mängd överleva, resten klara sig bäst dom kan, och alla skjuter vi upp upplyftandet till en fullkomligare inre humanitet.” Begrepp som ”humanitet” och ”humanism” förenar inte längre mänskligheten. För att hitta en gemensam nämnare är vi tvungna att vända oss bort från den aristoteliska föreställningen om ”det goda livet” till det mer basala ”nakna livet”. Visst, Auschwitz, Srebrenica, Gaza och Guantánamo är extrema undantag, men frågan är om den här världsordningen inte bygger på den sortens undantag. Följaktligen förlorar begrepp som ”mänskliga rättigheter”, ”demokrati” och även ”humaniora” sin självklarhet. En annan konsekvens är att ”den dominerande maktens form”, för att citera Edda, kanske måste adresseras på nya sätt. Det skulle kunna vara effektivare att vända sig till maktens medel och medier snarare än dess mål, eftersom målen kan ha upphört att existera. Om humanvetenskaperna bara kunde agera något mer flexibelt i förhållande till sina egna traditioner och krav är de kanske den lämpliga aktören för den uppgiften.

 

 

Datum: Söndag, Mars 6, 2005 15:27

Från: ”Edda Manga” <edda.manga@idehist.uu.se>

 

(Uppenbarligen kom den senare delen av mitt senaste inlägg – som handlade om samexisterande former av makt inom universitetens och det globala samhällets institutionella liv – aldrig fram. Efter det har servern inte fungerat under två dagar, så jag fortsätter från Anders svar.)

 

Nu tror jag att jag förstår vad Anders menar, och jag håller helt och hållet med, men jag tror att den insikten inte bör göra oss blinda för de situationer i vilka politiken bedrivs utifrån en humanistisk position som blir politiskt effektiv genom att ta humanismen på orden och driva den till den punkt då dess blottlagda självmotsägelser upplöser den. Mycket av den feministiska och antirasistiska akademiska produktionen bedrivs på det sättet, och jag tror att det vore politiskt oklokt att avstå från att stödja strategisk essentialism i en situation där den humanistiskt kolonialistiska civilisationsideologin – white man’s burden och globalt förnuft – fortfarande är vid god vigör, verksam som en legitimerande diskurs (inte minst i Guantánamo, Irak och så vidare).

 

Samtidigt finns den tautologiska fallgrop (som har att göra med det komplexa förhållandet mellan kunskap och politik, försåvitt det är en fråga om representation) jag talade om häromdagen: den farliga illusionen av att vara subaltern eller att tala i dess namn. Jag vet inte hur det kan undvikas, och i ett långt perspektiv tror jag att det är ett reellt hot, men för tillfället finns det mer akuta problem.

 

I väldigt konkreta termer är den del av den akademiska produktionen som är kritisk (humanistisk eller posthumanistisk) ytterst begränsad. Jag skulle säga att majoriteten av de lärare och forskare som arbetar på universiteten idag antingen är involverade i konserverandet eller reproduktionen av vissa lärda traditioner, eller i det ändlösa arbetet med att kartlägga och att fylla i kunskapsluckor (med utgångspunkt i en realistisk kunskapsförståelse, som om det verkligen var fråga om att fylla i vita fläckar på en karta). Strategiskt nog är detta syften som den nya härskardiskursen lätt kan förstå: det översätts till ”mänskligt kapital”, och värdet av det erkänns på ett sätt som gör det möjligt att så att säga förhandla fram en materiell grund, en ekonomisk grund för akademisk autonomi.

 

Utan tvekan varseblir många akademiker inom dessa områden ändå en ”kris”, men det är inte ovanligt att de menar att den är ytlig i förhållande till traditionens historiska tyngd eller kunskapens universalitet. Att stå emot, från den här synvinkeln, är att ignorera frågan om nytta helt och hållet, och istället omfamna den humanistiska praktiken som ett slags estetik (raffinerad njutning, kreativitet, vishet).

 

Jag tror att universitetens märkliga samling av människor som gör olika saker och utgår från väldigt olika föreställningar, hittills har lyckats upprätthålla flera kritiska positioner genom sin heterogenitet och sitt rykte om att sakna praktisk nytta. (Vi borde förresten uppskatta detta rykte, om vi betänker vad som händer på andra områden.)

 

 

*

 

Datum: Sat, February 12, 2005 15:50 

Från: ”kkrtn” <kojin@kojinkaratani.com>

Till: ”Anders Johansson” <litaj@terra.com.pe>

 

Käre Herr Johansson,

 

Tack för ditt mejl och din vänliga inbjudan. Ursäkta mitt försenade svar. Tyvärr kommer jag inte att kunna delta i diskussionen. För det första kommer jag att vara väldigt upptagen fram till maj. För det andra är jag inte så intresserad av att reaktivera humaniora. Jag har uppmärksammat humanioras bekymmer, eller mer specifikt litteraturens bekymmer, allt sedan jag under många år var verksam som litteraturkritiker mer än forskare. Jag kunde inte fortsätta de litterära studierna eftersom jag tappade intresset för de samtida litterära aktiviteterna. Jag skrev en essä (på japanska) om Den moderna litteraturens slut, inte för att förnya litteraturen, utan för att ta farväl av den. Faktum är att jag övergav litteraturen för att koncentrera mig på sociala teorier och praktiker.

 

Hur som helst, många tack än en gång för ditt intresse.

 

Din tillgivne

Kojin Karatani

 

 

Översättning från engelskan av Anders Johansson

Omslag

Pris: slutsålt
Beställ nummer.