Christina Kullberg  Postkoloniala (upp)lösningar – tiden och platsens politik

Är det något postkolonial teori lär oss är det att man alltid skriver utifrån en viss plats och en viss tid. Detta poängterade visserligen Jean-Paul Sartre redan i slutet av 40-talet när han slog ett slag för den implicita politiken i all litteratur, och förde fram kravet på textens och författarens engagemang, men den postkoloniala teorin påvisar dessutom att tid och plats är instabila variabler; de skiftar och påverkas av inre såväl som yttre faktorer. Styrkan i den här observationen är att texter i allmänhet och litteratur i synnerhet politiseras. Inte bara författaren utan också läsaren skrivs in i en situation och återuppstår efter att ha dödförklarats av vissa kritiker. De framträder dock inte längre som givna, auktoritära subjekt utan som instanser vilka sätts på spel i spänningen mellan olika tidsliga och rumsliga positioner.

 

Den här insikten utgör kärnan i de problem jag själv ställdes inför när jag skulle skriva den här artikeln. Jag hade nämligen för avsikt att framföra en kritik mot vissa tendenser inom just postkolonial teori – den amerikanska varianten av dekonstruktion som utgör dess teoretiska fundament har enligt min mening resulterat i en sorts diskursanalys som av olika anledningar tenderar att leda bort från tid och plats vilket snarare riskerar att avpolitisera läsningen. Mitt syfte var att visa att man ofta likställer olika former av diskurser vilket resulterar i en kontraproduktiv nivellering – alla diskurser likställs. Då skillnaderna dem emellan suddas ut uppträder istället ett brott mot något man uppfattar som verkligt i motsats till diskurserna, vilka framstår som facetter av våra representationer av det verkliga. Trots, eller kanske på grund av, min klara intention, som dessutom har stöd hos kritiker som själva rör sig inom det postkoloniala fältet, hade jag svårt att komma till skott. Då slog det mig att anledningen till min skrivkramp stod att finna i hjärtat av den teoribildning mot vilken jag hade tänkt rikta min kritik: insikten om platsens och tidens politik.

 

Jag är doktorand i så kallad frankofon litteratur (det vill ungefär säga postkolonial litteratur på franska) vid Uppsala universitet och New York University, och jonglerar med tre akademiska traditioner – den svenska, den franska och den amerikanska. Men med utgångspunkt i den tid – våren 2005 – och de platser – Stockholm och Uppsala – där jag nu befinner mig och skriver ifrån, framstod problemen i ett helt nytt ljus. Utifrån min nuvarande position förlorade min uttänkta kritik sin relevans. Från den svenska horisonten finns det ingen större poäng i att ifrågasätta något som av olika skäl uppstått i postkolonialismens kölvatten av den anledningen att denna teoribildning inte har någon egentlig plats inom svensk humaniora. Det har helt enkelt inte bildats något kölvatten till postkolonialismen eftersom skeppet inte kommit i hamn. Tiden och platsen punkterade min tankebubbla. Jag befinner mig alltså inför ett glapp mellan mitt spörsmål – den riktning postkolonialismen tagit framförallt i USA – och den svenska humanistiska verkligheten. Men vad säger det här glappet egentligen?

 

För det första skulle man kunna hävda att det finns ett skäl till att postkolonialismen inte vunnit mark i Sverige just på grund av tid och plats. Man kan till exempel ifrågasätta syftet med att översätta postkoloniala nyckeltexter till svenska med argumentet att Sverige knappt tagit del i kolonialismen. Därför skulle det inte vara någon idé att intressera sig för postkolonialism. Men ett sådant påstående vittnar dels om historisk okunnighet – hela Europas välfärd är byggd på kolonialism och Sverige deltog, om än inte särskilt framgångsrikt, i slavhandeln och hade också en egen koloni i Karibien – dels om en oförmåga att se att postkoloniala perspektiv även kan användas för att undersöka aktuella förhållanden som rör invandring, språkpolitik, integration och så vidare, det vill säga problem som vi dagligen stöter på. Introduktionerna till antologierna med postkoloniala texter på svenska tar effektivt död på en dylik missuppfattning av Sveriges roll i kolonialismen och de postkoloniala tänkandets relevans för en analys av dagens svenska förhållande.1 Faktum är att om man avfärdar det postkoloniala fältet på dessa grunder framställer man implicit Sverige som en gudsförgäten avkrok utan inre olikheter och utan kopplingar till resten av världen.

 

För det andra skulle man kunna invända att anledningen till att postkolonialt tänkande inte tycks tas på allvar i Sverige ligger i det att denna teoribilding kan vara lika relevant i Indien och Rwanda som i Sverige trots de uppenbara skillnaderna länderna emellan. Det postkoloniala perspektivet kan anklagas för att framföra en rad trolldegsbegrepp som kan modelleras hur som helst, återigen efter tid och plats. Teorin blir profillös, vilket i praktiken kan leda till att den förbiser det specifika i en viss situation. Jag har läst ett antal texter skrivna utifrån postkolonialt perspektiv av litteraturvetare som skyndar förbi empirin, som i bästa fall verkar ha skummat igenom själva primärtexterna, i värsta fall bara läst om dem, och därmed förbisett det bokstavliga och uppenbara. Ett exempel från mitt eget område är den haitiska poeten Edmond Laforest dramatiska självmord. Han band Larousses ordlista över franska språket om fötterna och hoppade i Karibiska havet, vilket har tolkats som en reaktion på det franska språkets hegemoniska förtryck. Saken är bara den att Laforest tog sitt liv i samband med att amerikanska trupper ockuperade Haiti, vilket kastar ett annat ljus över självmordet. Ett slags bokstavlighet som den nämnda alltför tendensiösa tolkningen döljer. Kritiken av den här typen av reducerande läsningar är knappast ny; tvärtom omfattas den av många tänkare som anammar ett postkolonialt perspektiv. Spänningen mellan det globala och det lokala, det symboliska och det bokstavliga framstår som ett inneboende problem i det postkoloniala perspektivet. Men det verkar inte vara på grund av risken för grova generaliseringar, eller att diskursanalysen skulle vända sig från världen istället för mot den, som postkolonialt tänkande inte funnit någon plats inom svensk humaniora. Tvärtom lyser all kritik med sin frånvaro. Och därför är det just denna tystnad jag måste undersöka för att kanske förstå det glapp som uppstått mellan min egen tänkta kritik och det postkoloniala tänkandets reella läge i Sverige.

 

Frälsta postkoloniala teoretiker i Sverige kan visserligen med rätta påpeka att det inte är så tyst. Sedan nittiotalet har man redigerat antologier med postkoloniala texter vars inledningar tar upp och diskuterar den kritik som riktats mot det postkoloniala fältet. Det har skrivits böcker och avhandlingar som utgår ifrån ett postkolonialt perspektiv och det allmänna intresset för postkoloniala tänkare genomgår en hausse vilket kultursidorna i landets ledande tidningar kan vittna om. Svenska akademiker och intellektuella vet alltså att postkolonial teoribildning finns och bör ha en vag uppfattning om vad den innebär genom sekundärlitteratur och antologier. Ändå är det knappast så att detta perspektiv har blivit en väsentlig del av undervisningen och forskningen vid svenska universitet, utan snarare uppfattas som en fluga. Den postkoloniala teorin skulle alltså vara en trend som skulle kunna försvinna på samma sätt som dekonstruktionen viftades bort vid åttiotalets slut. Vad jag tidigare menade med att skeppet aldrig nått hamn är att man inte läser och kritiskt granskar de postkoloniala texterna och sedan inlemmar dem på ett adekvat vis i svensk humaniora. Det underliga i den svenska situationen är att en teoribildning som postkolonialismen kan hyllas av de som anammat den och samtidigt ignoreras av andra som anser att den vara irrelevant i största allmänhet eller i förhållande till deras respektive ämnesområde. Av någon anledning verkar dessa tankar kunna existera sida vid sida utan att de påverkar varandra. Ingen riktig kritik formuleras och ingen riktig diskussion eller konfrontation uppstår. Man låter varandra hållas och kan hylla eller avfärda varandra utan att sätta sina egna predikament på spel. Postkolonialismens båt guppar ostört i den svenska humanioras vatten – men varför är den inte välkommen i hamn?

 

Det här är inte så oskyldigt som det låter. Samexistensen är inte bara illusorisk utan också strategisk. Rädsla för konflikter tankeströmningar emellan kan sägas ha en funktion i upprätthållandet av svensk humanioras självbild. Humaniora kan karakteriseras som en diskurs som ifrågasätter och beskriver olika företeelser i samhället. Den granskar kritiskt människan och hennes uttryck, samtidigt som den bär på bildning och tradition och utgör ett magasin av vetande. De här två riktningarna inom humaniora – den kritiska och den traditionsbevarande – drar åt olika håll. Det magasin av vetande som humanistisk forskning samlar ihop innebär att vissa saker uppvärderas medan andra utesluts. Därigenom bidrar den till och deltar i det samhälle den å andra sidan ska kritisera. Själva kritiken riskerar alltså att samlas upp och bli del av magasinet av vetande – den blir en del av humanioras helhetsbild. Kritiska och nya infallsvinklar måste uppmärksammas för att inte självbilden ska krackelera. Problemet är att representanter för en mer traditionsbärande humaniora låter en teoribildning som den postkoloniala hållas endast under förutsättning att den verkar inom humanioras existerande ramar. Med andra ord får den kritiska riktningen aldrig underminera eller störa den traditionella riktningen eftersom hela bygget då kan rämna. Det går inte att censurera störande tankar eller skolor – det skulle gå stick i stäv mot tanken om en upplyst och modern humanistisk vetenskap – däremot kan man välja att inte låta sig störas, och avfärda annorlunda och nya sätt att angripa problem som teoretisk mumbo jumbo.

 

Eftersom det postkoloniala tänkandet är företrädesvis interdisciplinärt är det dessutom relativt lätt att ignorera. Svensk humaniora är idag indelad i olika discipliner, där det svenska perspektivet i princip alltid har företräde. Postkolonial teori är däremot varken filosofi, historia, socialantropologi eller litteraturvetenskap, och därför kan man även med pedagogiska argument förbise den. Också den här sortens avfärdande syftar till att bibehålla en viss form av humaniora – humaniora ska bedrivas enligt vissa givna lagar och angripa de humanistiska forskningsobjekten på ett sätt som överensstämmer med dessas utformning: en fiktiv berättelse bör analyseras som en estetisk representation medan historiska eller etnologiska texter antas hänvisa direkt till verkligheten och därför granskas källkritiskt. Det interdisciplinära sättet att närma sig en text eller ett område bryter med den här logiken samtidigt som den banar väg för nya läsningar vilka kan hota de former av kunskap som humaniora idag stödjer sig på.

 

Den subversiva potential som det postkoloniala fältet får genom sin interdisciplinaritet utgör dess verkliga kraft. Det erbjuder ett kritiskt tänkande som ruckar på rådande synsätt och samtidigt öppnar horisonten för nya perspektiv. Den som oroar sig för att svensk humaniora är i kris och har förlorat sin samhällsrelevans skulle därför kunna ställa sitt hopp till de riktningar som postkolonialt tänkande pekar mot. Den postkoloniala teorin skulle kunna medföra en vitalisering av svensk humaniora men endast under förutsättning att det inte rättar sig i leden och blir en del av humanioras självbild. Med tanke på att postkolonialt tänkande, med Mikela Lundahls ord, handlar om ”hur det kommer sig att kollektiv av människor homogeniseras och stereotypifieras, hur förhållandet mellan kontinenter präglas av bortträngda register av föreställningar kring vi och dom, och hur större delen av mänskligheten kan uteslutas från det som vi betraktar som universella mänskliga rättigheter”,2 skulle man kunna misstänka att den här teoribildningen trivs bäst i marginalerna i förhållande till det västerländska tänkande som bidragit till att skapa denna orättvisa situation och som medvetet eller omedvetet fortfarande upprätthåller densamma. Utifrån den positionen blir det både lättare att berättiga den västerländskt skolade intellektuelle som på olika sätt belyser den subalternas problem och att rikta en kritik mot den rådande strukturen. För att inte ruttna i ett magasin av vetande måste dock även en kritisk diskurs vitaliseras så att inte kritiken och ifrågasättandet blir ett självändamål. Då går det oförutsägbara moment som är nödvändigt för att tänka något annorlunda förlorat. Om man till exempel hämtar aspekter från andra discipliner endast för att stödja ett förutfattat resonemang blir det subversiva läsandet själv en norm. Den realistiska romanens panoramavision är till exempel inte bara ett tecken på att (det västerländska) subjektet gör anspråk på att kunna penetrera världen med sin allvetande blick.3 En estetiskt orienterad analys visar även att den panoramiska beskrivningen svämmar över i sin detaljrikedom och i samma rörelse underminerar alla anspråk på att greppa världen i dess helhet. Min kritik av den diskursanalys som genomsyrar det postkoloniala tänkandet går alltså inte ut på att den skulle vara mindre verklig eller att den brister i politisk slagkraft. Problemet är att det interdisciplinära angreppssättet tenderar att kringgå de problem som uppstår när områden möts. Det finns ingen motsättning i att förena till exempel det litterära och det politiska, de är lika reella, men skillnaderna dem emellan måste uppmärksammas så att de inte tar ut varandra. Det finns ingen okomplicerad översättbarhet varken mellan olika människor, perspektiv, kulturer eller texter.

 

Därför är det viktigt att ett interdisciplinärt fält som postkoloniala studier angrips utifrån – även av mer traditionella discipliner – att de kritiseras och tvingas omformulera sig och vässa sina analytiska instrument. Faktum är att den ignoreringsstrategi som man inom svensk humaniora anammar visavi postkoloniala studier och andra teoribildningar också indirekt avväpnar dem. För om de inte ständigt ifrågasätts kommer de stagnera i marginalen och inte ha någon egentlig kritisk verkan, en risk som dessutom ökar om man fortsätter att låta ett perspektiv – det angloamerikanska – dominera läsningarna.4 Det är nämligen just i USA som postkoloniala studier under inflytande av cultural studies ibland kryssar mellan ämnesområden och tar sin kritiska roll för given utan att märka när själva kritiken förvandlas till norm. Det handlar inte om att sluta korsa synsätt med varandra. Men då det görs måste forskaren utarbeta analytiska instrument som klarar av att på samma gång ta vara på skillnaderna. Dessutom måste det postkoloniala tänkandet delvis fortsätta att vara knutet till den ordning det kritiserar om det ska ha någon kritisk verkan. För att inte bli bekväm i rollen som en akademisk outsider och fortsätta ignoreras måste den som använder ett postkolonialt perspektiv ständigt förhålla sig till den kanoniserade kunskapen. Det finns en tendens att hålla vissa tolkningar av etablerade författare för sanna som till exempel att upplysningsfilosofen Diderot biddrog till idén om den gode vilden, vilket skulle vittna om att han reducerade omvärlden och den Andra till begripliga kategorier. Men det räcker inte. Det gäller att läsa Diderot om och om igen. Då kanske hans blid av ”vilden” framstår som mer komplicerad och därför mer intressant vad gäller frågan om skillnad, om vi och dom.5 Visst är det en gigantisk uppgift som nästan kräver en dubbel skolning, men det måste göras. Enligt min mening är det alltså viktigt att behålla och värna om den ”dubbelbindning” som karakteriserar den postkoloniala tänkarens sits. Samtidigt som de som använder sig av det postkoloniala perspektivet måste fortsätta att vara medvetna om deras egen delaktighet i spelet mellan kunskap och makt, är det nödvändigt att ständigt se över och förvandla sin position i marginalen. Den marginella platsen måste låta sig påverkas av tiden för att inte stagnera och bli irrelevant.

 

 

 



Noter    ( returns to text)
  1. Se ”Postkoloniala studier, konst och representation” förord av Mikela Lundahl till Postkoloniala studier, Kairos, 2002, ”Introduktion” av Catharina Landström till Postkoloniala texter, Federativs, 2001, ”Den postkoloniala paradoxen, rasismen och det ’mångkulturella samhället’: en introduktion till postkolonial teori” av Catharina Eriksson, Maria Eriksson Baaz och Håkan Thörn, Globaliseringens kulturer: den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället, Nya Doxa, 1999.
  2. ”Postkoloniala studier, konst och representation”, s 14.
  3. ”Realismen” verkar för övrigt vara för postkolonialt tänkande vad ”Upplysningen” är för postmodernismen – ett begrepp som omfattar allt man ifrågasätter och försöker omvälva. Däremot preciseras begreppet sällan utan får inbegripa allt från etnologi till exotiska målningar med föga hänsyn varken till skillnaderna mellan de områden till vilka begreppet hänvisar eller till det komplexa sociohistoriska sammanhang som realismen uppträder i. Som estetisk företeelse är realismen i mångt och mycket ett uttryck för en representationskris snarare än en bekräftelse på att konstverket kan återge verkligheten objektivt.
  4. Det tvärvetenskapliga tillvägagångssättet tillsammans med intresset för marginaliserade människor och företeelser borde till exempel uppmuntra till språkstudier, något som Gayatri Spivak argumenterar för i Death of a Discipline, Columbia University Press, 2003. Det angloamerikanska perspektivets dominans gör att också vi svenskar, som ju gärna skryter om våra engelska kunskaper, tror att vi kan greppa världen på (skol)engelska.
  5. I Orientalism, Ordfront, 2000, gör Edward Said denna läsning i förbifarten och sedan dess verkar den vara gängse. Said hade antagligen Diderots Supplément au voyage de Bougainville i åtanke. Boken är ett fiktivt tillägg till Bougainvilles reseskildring. Den består bland annat av en gammal infödings berättelse om paradiset innan européernas ankomst. Det hela omringas av en dialog mellan fransmännen A och B där den exotiskt kryddade berättelsen om den ädle vildens samhälle fullkomligt dekonstrueras. Efter att ha läst gamlingens utläggning säger A: ”Jag tycker att hans tal är våldsamt, men genom detta je ne sais quoi av bryskhet och vildhet tycker jag mig återfinna europeiska idéer och vändningar”, varpå B svarar: ”Tänk då på att det är en översättning från tahitiska till spanska, och från spanska till franska. Gamlingen gick under nattetid till denne Orou som han frågade ut och i vars hydda användningen av spanskan var i behåll sedan urminnes tid. Orou hade nedtecknat gamlingens utläggning på spanska och Bougainville höll en kopia i handen medan tahitiern läste den.” Anspråken på att nå en sanning om den Andra grusas och lager av översättningar omöjliggör drömmen om autenticitet.
Omslag

Pris: slutsålt
Beställ nummer.