Mikela Lundahl  Den sista resan 1–7

Bilder: Mija Renström

Den sista resan #1

 

 

 

FÖRST. Återseendets glädje, igenkännandet, trots att jag aldrig tidigare har varit i Ghana. Färgerna, lukterna, skymningens speciella ljus, och så förstås värmen som slår emot mig när jag äntligen får kliva av flygplanet. Allt är likt och ändå är någonting annorlunda jämfört med de delar av Västafrika som jag känner sedan tidigare: Senegal och Gambia. En gång när den där mannen för första gången lutade sitt huvud mot mitt bröst, så att det hamnade just under min näsa, sa jag till honom ”Du luktar neger”. ”Jag är neger” svarade han. Var fick jag det ifrån? Jag hade då ännu aldrig satt min fot på den afrikanska kontinenten. Inte heller hade min näsa tidigare haft tillfälle att utforska dess invånares lukter. Men den lukt som nådde min näsa associerade jag så omedelbart med Afrika att jag inte ens hann formulera mig på ett lämpligare sätt. Med tiden kom jag att lära mig att han bara luktade så (som en ”neger”) när han var i Afrika eller alldeles nyss hade varit där. Efter längre vistelser i Europa försvann den där lukten och han luktade inget särskilt – eller precis som ”vi” . Var det hans lukt som förändrats, eller mitt luktsinnes register?

 

 

 

 

SEDAN. Vad återstår? Den position som jag har intagit för att lösa min egen frustration är tillbakahållen och distanserad – vilket leder till ensamhet, en känsla av avskurenhet och till att jag har rätt tråkigt. Vilka alternativa strategier finns det? Huset där vi bor i utkanten av Accra befolkas av unga människor som skriver på sina magisteruppsatser, praktiserar på ambassader eller arbetar i NGO:er. De umgås med varandra, lagar mat, dricker drinkar, röker gräs, diskuterar gräsets kvalitet och pris, lär känna människor från Danmark, Kanada, USA, Tyskland … och en och annan ghanes (enbart män såvitt jag kunde utröna). Diskuterar ghanesernas mentalitet. Snabbaste och bästa vägen till olika platser i Ghana. Upprörs över att normalpriset för en taxiresa i Accra har stigit från motsvarande 10 till 15 kronor. Det är inget alternativ.

 

 

 

 

Eller de riktiga ex-patsen: de som loungar på lyxhotell, nattklubbar, mellan sina jobb här och där i de forna kolonierna. Där hymlas det inte om att det handlar om ett ekonomiskt betingat ”utbyte”. De försöker inte inbilla sig själva eller någon annan att de är där för att de verkligen vill lära känna ”Ghana” eller ”göra något” för Afrika.

 

 

Den sista resan #2


 

 

BARBARIET. Paul Gauguin har sagt någonstans att ”barbari innebär föryngring för mig”. Och det är väl det många av oss västerlänningar ”har” de andra till. De andra är unga oavsett ålder, det ligger i själva vildheten. (Fast ju yngre desto bättre.) Ny frisk energi, nya fräscha idéer och perspektiv. Västerländska kvinnor och män som, uttråkade av könskampen mellan sig själva och sin västerländska partner, ger upp jämlikheten när de vänder sig till den bruna mannen/kvinnan, men vinner i gengäld i erotik och romans. Hur kan de kvinnor som nyss kämpade för lika lön och grälade med sina svenska män om disken, helt plötsligt strunta i allt det? Naturligtvis går det inte ihop – inte alls. Men den bruna mannen är något annat än en vanlig man. Hans brunhet, hans annanhet, ger honom en särställning som troligen ur ett längre perspektiv är en förlustaffär för honom, men som i könsspelet ger honom ett utrymme som svenska vita ”jämställda” män inte har. Hur kan kvinnor plötsligt acceptera otrohet och traditionella könsroller? För att den svarta mannen inte betraktas som en vuxen man, utan som ett barn, som en lekkamrat, som man inte tar riktigt på allvar, som en som inte riktigt kan förväntas ta samma ansvar och del i vardagens sysslor. Men som ger en möjlighet att njuta. Den olikhet som färgen sätter i spel skapar ett rum – för ett ögonblick – där deras respektive hämningar sätts ur spel. Och det är hudens skillnad, iscensatt av en lång kolonial historia, snarare än en verklig skillnad mellan svarta och vita. Barbarens ”ansvarslöshet” ”innebär föryngring” och lekfullhet för den civiliserade. Barbaren kanske måste vara just ansvarslös och utanför historien för att bibringa västerlänningen detta saliga tillstånd?

 

 

 

 

FANTASISTÖDET. Barbariet innebär inte bara föryngring utan utgör också en brygga för västerländska kvinnor och män att återskapa ett ”fantasistöd” för den egna identiteten. Slavoj Zizek säger att den höviska kärlekens matris utgör en fantasistruktur som producerar en reaktion hos både kvinnor och män mot en feminism som hotar att undergräva kvinnans kvinnlighet. ”Genom att motsätta sig patriarkalisk dominans undergräver kvinnorna samtidigt fantasistödet för sin egen kvinnliga identitet.” (Med det vill jag inte ha sagt att om vi bara lät bli att vara feminister så skulle vårt fantasistöd vara orubbat – det rör sig om en mångfald utmaningar av bilden av vilka vi är.) Om vi med Zizeks hjälp betänker relationen mellan västerländska kvinnor och män från ”främmande kulturer” misstänker jag att vi har en nyckel till vad som utspelar sig: den svarta (eller rätt och slätt den främmande) mannens (i våra ögon) potenta manlighet återskapar en fantasisubstans åt könsspelet som jämlikhetstanken utmanar. Och i vår längtan efter att återskapa möjligheten till njutning kan vi dra nytta av den av kolonialismen instiftade skillnaden.

 

 

 

 

Den sista resan #3


 

 

FORSKNING. En gång för några år sedan var jag på en disputationsfest. Mannen som satt mittemot mig var god vän till disputanden. Han kom att fråga mig, som man gör på dylika tillställningar, vad jag skrev min avhandling om. När jag förklarade vad den handlade om – jag kan inte nu erinra mig hur: troligen något om afrikanska intellektuella och deras kamp för självständighet – reagerade han med någon sorts förakt och irritation. Han undrade varför sådana som jag (läs svenska intellektuella) åkte till Afrika och skrev om dem; hur skulle det vara om de kom hit och skrev om oss eller om samerna? Hans reaktion störde mig. Det var långt ifrån den första eller enda gången som jag mött sådana reaktioner. Och naturligtvis brottades jag med liknande frågor själv: det var faktiskt därför jag en gång hade lämnat mina antropologistudier och istället fastnat för idéhistoria. Vi pratade inte så mycket mer den kvällen. Jag vill minnas att han själv jobbade på en reklambyrå.

 

 

 

 

FÄLTARBETET. En av de texter som satte mest griller i huvudet på oss som läste socialantropologi i slutet av 1980-talet var nog Paul Rabinows Fieldwork in Morocco. Den handlade – som jag minns det så här nästan 15 år senare – om antropologens egen frustration över att det här med fältarbete inte var så lätt, det var liksom inte bara att åka dit och sätta igång. Där fanns ju människor som man måste förhålla sig till, som hade sin egen agenda. Boken kom alltså att handla mer om Rabinow själv, hur han strövade runt i den där marockanska byn och inte visste riktigt vad han skulle ta sig för, eller hur. Det kändes då som en slapp inställning, och vi tyckte bara att han var amerikansk och bortskämd som gick där och kände sig misslyckad, istället för att bara sätta igång. Frågan är bara vad han egentligen borde ha satt i gång med. Trots allt är det nog den bok som har satt djupast spår av alla de monografier som vi plöjde igenom. Den enda som inte alls gav det som de flesta av oss trots allt hungrade efter: etnografi – fakta om de andra.

 

 

 

 

RESANDET. Strax innan jag skulle åka till Kuba för ett antal år sedan kom jag i samspråk med en fotograf. Jag minns inte mycket av vad vi talade förutom detta: Det är omöjligt att resa nuförtiden, sa han. Och naturligtvis visste jag på en gång att han hade rätt. Men jag var på väg till Kuba och jag har sedan dess varit i Afrika flera gånger. Sedan dess har nyfikenheten och intresset för de andra kämpat med ansvarskänslan och insikten om den oövervinnerliga klyftan mellan mig och de jag möter därborta. Jag har ännu inte, snart tio år och många resor senare, hittat en metod att undkomma denna smärtsamma konflikt. Just nu känns det som att jag inte kommer att resa på ganska länge. Men liksom flykten från antropologin inte lyckades – jag kom som idéhistoriker att sysselsätta mig med nästan samma problematik – så verkar det inte finnas någon bot. Jag tvingas emellertid inse att jag nog inte kan hålla mig undan.

 

 

Den sista resan #4


 

 

IGENKÄNNANDET. Det fanns en tid när jag gick hand i hand med en svart man på gator i Afrika och Europa. Var gång vi mötte ett annat par med en vit kvinna och en svart man fylldes jag av motstridiga känslor. Å ena sidan igenkännandet. Å den andra sidan självförakt: var jag en sådan, var det så jag såg ut i andras ögon? Jag drabbades av min egen rasism, mina egna fördomar mot kvinnor som har förhållanden med svarta män, och svarta män som har förhållanden med vita kvinnor. Jag sökte efter olika tecken hos paret. Var hon vacker eller ful, vackrare eller fulare än sin man. Var hon äldre än honom? Om hon var äldre och fulare var jag lugn – nej, jag var inte som hon, jag och min man var lika gamla – och om jag får säga det själv, lika snygga. Det var inte så att jag hade köpt mig en snyggare och yngre man genom mina attribut som vit och västerländsk (läs pengar och pass). Det var på riktigt, äkta kärlek. Det bara råkade vara så att han var svart och jag var vit. Och ofta var det förstås så. Men rasismen och den ständiga oron för vad andra skulle tycka – eller vad jag själv egentligen tyckte – aktiverades alltsomoftast. När vi konfronterades med omvärldens blickar och omdömen var jag alls inte trygg, då var allt som betydde något vår hudfärg. Och jag kunde inte frigöra mig från rasismen. All denna rasism som jag läste i de andras blickar.

 

CAFÉ CHARBON. Jag sitter en eftermiddag på Café Char-bon i Paris och talar med en vän. Han berättar om sitt liv, vad som har hänt sedan vi sågs sist. Han har förlorat jobbet på grund av svackan i IT-branchen, men har träffat en tjej. De bor tillsammans i en förort söder om Paris i en lägenhet som hennes föräldrar har köpt åt dem. Han är den enda svarta mannen i kvarteret. Han gillar kvarteret, det är tryggare och finare än den förort norr om Paris där han har bott de senaste tio åren. Men han tycker att folk tittar på honom. Han lider av att hans flickvän tjänar mer pengar än honom och får saker av sina föräldrar. Själv måste han hjälpa mamman och småsyskonen i Dakar, med det han får över. Och släktingarna i Paris behöver också hjälp, så som de tidigare har hjälpt honom. Varken hans familj i Paris eller Dakar uppskattar att han lever med en vit kvinna. Vi pratar om mig. Jag berättar att jag och min pojkvän letar lägenhet. Och att det är skönt att vara tillsammans med en vit man igen. Att leva som man förväntas. Att inte sticka ut när man går på gatan hand i hand (även om det inte enbart var obehagligt att gå med en svart man – goda dagar kunde jag känna att ”ja, glo ni, jag älskar honom, och har ni problem med det så är det ni som har problem, inte jag”). Han förstod vad jag menade.

 

TYSTNADEN. Jag vet inte vilkas reaktion som var värst. De som låtsades som ingenting, ignorerade hela saken, eller de som oupphörligen glatt och godvilligt skämtade om mig och min svarta man. De tysta misstänkte jag hela tiden för att vara lika upptagna av hudfärgen som jag själv (självklart är det i de flesta fall blott ett uttryck för paranoia – de flesta av dessa tysta var såklart helt ointresserade av hela saken), och att de föraktade mig men var för finkänsliga för att uttrycka detta. Och skämtarnas godlynthet – var det inte blott ett uttryck för deras obehag inför hela situationen?

 

Den sista resan #5

FÄRGEN. Återigen drabbas jag av hur elementär hudfärgen är i vardagslivet. I Accra talar man med mig om alla andra vita som ”your people” – och klumpar ihop mig med alla andra vita. Bara i Afrika förstår jag hudfärgens fulla betydelse. Att jag inte kan gå ut på gatan utan att bli uppmärksammad för att jag ser annorlunda ut. Det är en ansträngning att sitta på Accras universitetsbibliotek och vänta på att mina kopior skall bli färdiga och försöka låtsas som att jag inte stack ut, som att jag inte var annorlunda. Men i Accra lämnar man mig åtminstone i fred. På Dakars gator får jag inte vara i fred en sekund. Där måste jag fästa blicken långt bort och inte låtsas höra eller se vad som sker runtomkring mig. Göra mig onåbar. Låter jag mig drabbas ett ögonblick och glömmer bort att vara onåbar så finns där alltid någon som snabbt ser sin chans att bryta igenom pansaret för att etablera kontakt.

 

 

 

 

För att sälja något, eller inleda en ”vänskapsrelation” som snabbt urartar till att jag är skyldig något och att denna skuld bör balanseras genom en liten motgåva. Jag blir arg, känner mig kränkt och då ligger stereotyperna där, lättillgängliga, utformade för dylika situationer, och låter mig nästan glömma allt jag vet om orättvisor och om hur mitt välstånd förutsätter deras fattigdom, bygger på deras misär. Samtidigt är det just det som så lätt väcker mina skuldkänslor – den skuld som jag redan bär. Som också gör mig arg. Och ibland känns det lite bättre att hålla fast vid föreställningen om att det är de som luras och är giriga, än att tänka på den globala orättvisa som gör att jag har vad andra saknar.

 

BUMSTERS. Längs de kuststräckor i Västafrika där turismen har slagit rot flockas människor som söker lyckan. Oftast handlar ”lyckan” om smulor från den rike mannens bord. I Gambia kallas de ”bumsters” och är ett stort problem för de västerländska turister som vill njuta av stranden och vattnet i fred. De säljer cigaretter, smycken, batik, träskulpturer.

 

 

 

 

Allt kan de göra sig en hacka på. De ber ofta om ens adress, så att man kan bli vänner, brevväxla. Breven brukar innehålla artighetsfraser och därefter en lika artig förfrågan om hjälp med någon utgift, allt ifrån skolavgifter till en flygbiljett, eller ett ”letter of invitation” för visum, till Europa. För en svart man som inte har asylskäl, men vill komma till – eller stanna i – Europa, finns inte så många vägar. En är att bli ”hustler”. En hustler är en svart man som återanvänder myten om den svarta mannen. Återigen ligger det nära till hands att irritera sig över att svarta människor så ofta – inför oss – handlar så att våra fördomar om dem bekräftas, och därigenom kan vi reducera dem till en sorts paradisets fridstörare (ungefär som malariamyggor och andra av tropikernas baksidor). Den västafrikanska stranden har annars alla förutsättningar att iscensätta vår dröm om paradiset, med palmer, vita långa stränder, vackra exotiska människor (förutsatt att de befinner sig på lagom avstånd).

 

 

 

 

Det är bekvämare att bortse från att det finns en ömsesidighet där vi (turister eller resenärer) spelar en roll och lokalbefolkningen en annan, i ett redan färdigt manus. Mängden alternativa handlingsstrategier är högst begränsade, både för oss och för dem, liksom registren för hur vi möts. Det är svårt – mycket svårt – för oss att agera utanför manus. Och ännu svårare för dem.

 

Den sista resan #6

KÄRLEKSRASISMEN. Jag ser två väsentliga element i den vita kvinnans kärlek till den svarta mannen. Och det finns naturligtvis förbindelser mellan de två. Det ena är att den mörka mannen på en begärsnivå erbjuder den västerländska kvinnan ett kryphål in i fantasin om den riktiga kvinnan och den riktiga mannen. (Detta gäller förmodligen också för relationen mellan den vita mannen och den mörka kvinnan.) Alltså ett sätt att undfly den erotiska paralysering som den av Zizek beskrivna feministiska paradoxen medför. Det andra elementet rör sig om den maktförskjutning som Fanon har beskrivit i sin Svart hud, vita masker. Vita kvinnor får, tillsammans med mörka män, relativt sett en mäktigare position gentemot mannen än tillsammans med vita män – de är båda två underordnade vita män, men vita kvinnor är överordnade mörka män i kraft av sin vithet, medan den mörka mannen är överordnad den vita kvinnan i kraft av sin manlighet. Förloraren i detta spel är förstås den mörka kvinnan, som i sin relation till den vita mannen är dubbelt underordnad. Den vita kvinnan har väl inget att förlora?

 

 

 

 

DUBBELMORAL. Det finns en avgörande skillnad mellan synen på vita män som har intimt samröre med ”exotiska” kvinnor och vita kvinnor som har intimt samröre med exotiska män. Det förra är på intet sätt oproblematiskt, men ligger mer i linje med koloniala traditioner. Kolonialismens fördelar har alltid inbegripit föreställningar om bruna kvinnor som lider och som den vita mannen skall rädda. Om det i den situationen också uppstår andra relationer så är det inte så konstigt och utmanar varken könsmaktsordningen eller den koloniala vita dominansen. Vita kvinnor och bruna män är dock en ekvation som inte går ihop. Anne Maxwell skriver, apropå kolonisatörerna och deras erfarenheter utanför Europa, att det växte fram en dubbelmoral: ”När europeiska män kunde ha sexuella relationer med ickevästerländska kvinnor utan att utsättas för allvarliga repressalier, så blev kvinnor som utvecklade sexuella relationer utanför sin rastillhörighet undantagslöst utestängda från kultiverade sammanhang.”

 

 

 

 

Det finns en vilja hos (västerländska, heterosexuella) kvinnor och män som går stick i stäv med moderna jämlikhetssträvanden: att behålla könsskillnaden på begärsnivån. Idag läcker alla föreställningar och idéer om skillnad som såll, men vi kämpar i våra vardagsliv för att få dem att hänga ihop. En strategi jag har stött på otaliga gånger från vita kvinnor (och som jag deltog i själv – tills jag blev kär i en svart man – då jag fick byta strategi), är att ifrågasätta och förlöjliga kvinnor som relaterar till svart kultur och svarta män. Vita män sysslar förstås också med detta, men det är mer väntat. Det tog mig lång tid att inse vad det handlade om: de måste förstås tillsammans med sina män upprätthålla bilden av den vite mannen som tillräcklig. Och på så sätt hålla myten om den svarte mannen stången.

 

 

 

 

DJENNEHÄXOR. I konstvideon White Women av Loulou Cherinet, där åtta svarta män i Stockholm talar om sin situation som svarta i Sverige och om sina relationer till vita kvinnor, omtalas vita kvinnor som förför svarta män som djennekvinnor. Det går tillbaka på en myt från kolonialismens barndom i Senegals landsbygd. Myten säger att djävulen emellanåt ikläder sig rollen av en vit rik kvinna. Det enda en man kan göra som drabbas av henne är att följa henne och ge henne vad hon vill ha. Då kommer han själv att bli rik, framgångsrik och lycklig. Denna myt präglar mottagandet av vita kvinnor som reser i Afrika och som inleder relationer med svarta män, och faktiskt ger dem saker, och med afrikanska landsbygdsmått mätt är oerhört rika.

 

Den sista resan #7

HÅRET. Det är hela tiden så många saker att ta ställning till. Skall man resa till fattiga länder överhuvudtaget? Får riktiga feminister raka benen och armhålorna? Kan riktiga kvinnor verkligen ha håriga armhålor och ben? Vilka politiska och existentiella konsekvenser får det om man väljer att raka sig eller att låta bli? Jag vet att det är en fånig fråga. Men ändå inte: varför trivs jag så mycket bättre när benen är släta och hårlösa? Jag skulle endast med stor möda kunna låta håret växa på mina ben. Jag har relativt grova, snabbväxande, nästan svarta hårstrån. Det hade varit betydligt enklare att låta dem vara, och stämma in i kören att håriga ben är feministiskt korrekt, om jag hade haft ljusa fjuniga hår. Men varför vill jag inte gå omkring med mina ”naturliga” håriga ben? Det är förstås en mycket komplex fråga. Men den avsmak jag skulle känna inför mina håriga ben är entydig. Det finns naturligtvis betydligt svårare saker för feminister och andra som vill göra rätt. Till exempel att fundera över frågan huruvida man kan möta den andre bortom den skillnad som patriarkat och kolonialism har gett oss i arv.

 

 

 

 

FEMINISMEN. Att feminismen inte har kommit längre än att frågan om hårborttagningen eller inte, fortfarande kan vara en fråga, att kvinnors hår inte är en privatsak utan fortfarande så politiskt, fascinerar mig. Men det avslöjar också något, och Zizeks anmärkning om fantasistödet ger mig ledtrådar: de flesta feminister eller antifeminister (de senare förstås här som individer redan indragna i feminismens kraftfält mot vilket de försöker värja sig) har inte lyckats förstå att frågan befinner sig på olika nivåer. Feminism behöver inte handla om att beröva kvinnor deras kvinnlighet, eller män deras manlighet. Feminism handlar bland annat om att kvinnor inte skall känna sig tvungna att avlägsna generande hårväxt, eller ens uppleva sin hårväxt som generande, för att räknas som riktiga kvinnor.

 

 

 

 

Det är förstås något helt annat än att feminister inte skulle avlägsna sin ickegenerande hårväxt. En vän berättade nyss att hon avlyssnat ett brottsstycke av ett samtal: ”… tills jag fick reda på att han satt ned och kissade”. Manligheten som är så fundamental och självklar kan ibland hänga på ett hår. Riktiga kvinnor finns inte. Inte mer än riktiga män. Men håret fortsätter att växa …

 

 

 

Omslag

Pris: slutsålt
Beställ nummer.