Michael Azar  Återkomster 1–7

Bilder: Cecilia Parsberg & Mija Renström

Återkomster #1:
Kristus återkomst – Godcomesblack

Guiden i Fort Elmina – ett av de gamla slavfort som ligger längs Ghanas kust – utbrister plötsligt: ”Hur kunde slavhandlarna kalla ett av slavskeppen för Kristus!?” Tonfallet är resignerat, som ville han säga: Jag kan förstå allt, bara inte detta! ”Varför just Kristus!?” upprepar han modfälld för sig själv som om det vore just här hela universum slog knut på sig själv, genom att låta detta Heliga namn välsigna slaveriets ofattbara ondska.

 

Guidens indignation säger mig något om namnets outgrundliga vägar, dess historisk-politiska nyckfullhet, dess till synes oändliga öppenhet för nya meningskonstellationer i det aldrig sinande kriget om makten över världen – om makten att representera den.

 

Namnets bumerangeffekt. ”Kristus” approprieras av Romarriket, sedan av det medeltida europeiska korstågsprojektet, vidare av slaveriets ideologer och av den europeiska kolonialexpansionen till Asien, Afrika och Latinamerika. Det ingår i den retorik som får slaveri, exploatering, massmord och civilisering av de ”underlägsna raserna” att framstå som en gudomlig mission. Men bumerangeffekten fångar in namnet och omvandlar det så att det, när det väl återvänder till Europa, istället blottlägger kontinentens hyckleri och utmanar dess självbild. Slavar och slavättlingar approprierar själva det namn som avsåg att tämja dem och i guidens mun blir det nu ett redskap för att kasta alla de andra användningarna av samma namn på historiens skräphög. Christ, once semite, then white and blue-eyed, now returns as black.


Kanske är det, om man får tro guiden, självaste Kristus som nu återvänder för att göra upp med de som befläckat hans Namn. Eller kanske är det inte alls så, utan blott ytterligare ett drag i historiens aldrig avslutade schackspel, ett spel där det aldrig finns något ”en gång för alla”, en ”sista innebörd”, utan blott fortsatt kamp om att appropriera Namnet, detta och andra, för en viss politik. I så fall är inget stabilt, slutligen fixerat, utan endast avyttringar av mänskliga sammandrabbningar – och istället för att stirra oss blinda på namnet, som om vi därigenom kunde fånga dess sanna innebörd, borde vi granska den antagonismens väg längs med vilken våra ”meddelanden” till världen å ena sidan lämnar oss och å andra sidan återvänder till oss, eftersom det är just på denna väg som de orubbligen kommer att omvandlas och kanske rentav förändras till oigenkännlighet.

 

Samtidigt finns det någonting ironiskt i detta återvändande. Slavskeppet ”Kristus” avsåg förvisso att frakta dessa människokroppar till andra sidan havet och räknade förmodligen inte med att just ”Kristus” en dag skulle bli ett redskap för så många slav(ättling)ar i den revolutionära uppgörelsen med de forna slavägarna och deras efterträdare. Slavfortens door of no return – den inre slutstation som ledde direkt ut till skeppen och som blev slavarnas sista avskedsplats inför den fruktansvärda resan över havet – blev istället en door of return. Med ”Kristus” och andra revolutionära förgrundsgestalter medpackade skulle de återvändande återfinna och återvinna Afrika.

 

När Bob Marley i en intervju förklarar att God comes black ger han uttryck för denna politiska ”twisting of the tool” som varje kolonialherre fruktar. Man skulle kunna tala om det bortträngdas återkomst: kolonialherrarna vet att det i längden är för kostsamt och mödosamt att upprätthålla makten enbart med hjälp av piskan och måste därför tillfoga något slags bröd och skådespel, något slags ideologi, något slags löfte om förändring. Om våldet är farligt därför att det riskerar att väcka ett motvåld, så är löftet å andra sidan farligt därför att undersåtarna en dag kanske kommer att ta det bokstavligt – och därför kräva dess realisering. Mot sin vilja lämnar makten ett eller annat dödligt vapen i undersåtarnas händer – på samma sätt som ”häxmästaren som inte längre förmår behärska de underjordiska makter som han frambesvurit” (Marx).

 

Överhuvud förtätas hela denna problematik i Nietzsches anmärkning om den döde Gudens gåtfulla återvändande: ”Gud är död: men så som människorna är beskaffade, kommer det kanske att ännu i årtusenden framåt finnas grottor där man visar hans skugga” (Den glada vetenskapen). Man kan inte undvika att tänka på en viss Bin Laden – tidigare understödd av USA och sedermera den förmodade arkitekten bakom den bumerangeffekt som går under namnet ”11/9” – sittandes i Bora Bora-grottorna.

 

 

http://glanta.org/wordpress/wp-content/uploads/2012/10/NO1.jpg

 

 

Återkomster #2:
Barbarernas återkomst

Meddelandets återvändande till meddelaren ställer med andra ord ofta denne inför någonting omvälvande och subversivt. ”I tretusen år”, skriver Sartre, ”har europén betraktat världen utan att själv bli sedd” – ett privilegium som når vägs ände med den antikoloniala revolutionen då europén ställs inför en radikalt ny bild av sig själv och förlorar sin traditionella centrumposition. I detta ögonblick återvänder de forna slavarna för att med alla tänkbara medel kräva sina rättigheter – inklusive just de medel med hjälp av vilka kolonialmakten fram tills dess legitimerat sin existens (”den vita mannens börda” att sprida Gud till hedningarna, moderniteten till vildarna, förnuftet till barbarerna, de universella rättigheterna till de rättslösa, etc).

 

Men inte bara de antikoloniala revolutionerna. Även det postkoloniala predikamentet ställer europén inför en omvälvande spegelbild: själva undantaget från de mänskliga rättigheterna, den bortträngda marginalen, befinner sig idag mitt i hjärtat av Europa, bland européerna, i de europeiska städerna, på deras torg och i deras hem. Denna ”kusliga” påminnelse om det förflutna, någonting unheimlich mitt i deras hem, har vänt upp och ner på den klassiska politiska kartografin. Gränserna har sprängts: inte nog med att ”the door of no return” inte lyckades med att spärra vägen för återvändandets rörelser back to Africa – Marcus Garvey, W E B duBois, négritude, Zion Train, etc –, den lyckades inte heller stänga ute barbarerna från Europas egna portar.

 

Den europeiska högerextremismen har bland annat sin upprinnelse i precis denna fobiska erfarenhet: de forna barbarerna har invaderat det egna livsrummet. ”Invandrarna”, varnar Le Pen, ”kommer att slå sig ner hos er, äta er mat och ligga med er fru, dotter eller son”.

 

 

http://glanta.org/wordpress/wp-content/uploads/2012/10/MA21.jpg

 

 

Om européer tidigare gjorde sig till människor genom att med massivt våld tvinga de andra att bekräfta dem som historiens exklusiva subjekt, står de nu – med den koloniala epokens arbetskraftsimport, globaliseringens folkomflyttningar, flyktingsströmmar och brain drain – istället inför en spegling som hotar de grundläggande historiska, sociala och libidinala fantasier inom vilka de framträder för sig själva. Och dessutom vägrar dessa f d koloniserade i Europa att axla den traditionella rollen som fogliga undersåtar. ”För bara ett sekel sedan”, skriver historikern Immanuel Wallerstein om denna postkoloniala bumerang, ”tog NORD på sig den ’vite mannens börda’ att ’civilisera’ barbarerna. Nu, säger barbarerna, de farliga klasserna: tack så mycket – men glöm bort det där med att civilisera oss, låt oss bara få våra mänskliga rättigheter, som till exempel att flytta fritt och ta jobb där vi kan få dem.”

 

Denna nya situation – utanför är inte längre utanför, innanför inte längre innanför – väcker hos många till liv nostalgiska drömmar och klaustrofobiska utbrott. Gränserna mellan raserna och kulturerna måste återupprättas, de andra såväl stängas ute som köras ut. De tidigare koloniala ideologiernas paranoida projektioner utåt, kommenterar Homi Bhabha, ”återvänder nu för att ansätta själva den plats de uppkom på” – och för att ansätta just de subjekt som tidigare närde sig på dem. Förfasad över att behöva stöta på araber på sin egen gata, kanske rentav barnbarnen till de revolutionärer han en gång torterade, återvänder därför också Le Pen till den trygga zoologiska terminologi som kolonialismen tidigare erbjudit: ”Europa är som ett hus där alla fönster står vidöppna, och där ovälkomna gäster därför väller in: råttor, fladdermöss, fåglar, insekter.”

 

 

http://glanta.org/wordpress/wp-content/uploads/2012/10/MA2.jpg

 

 

I denna tavla från Elminas slavmuseum ser vi hur den europeiske slavherren inifrån betraktar det egna slavfortet avmålat utifrån, som vore han instängd i sitt eget fort och hänvisad till att förstå sin plats i världen genom undersåtarnas blickar. Den okände porträttmålaren förevigar denna herrens paradoxala beroende av slaven – den svarta undersåten ingår s a s själv i den tavla som herren speglar sig i.

 


http://glanta.org/wordpress/wp-content/uploads/2012/11/RS_s13.jpg

 

Återkomster #3:
Flykten från Europa

Sedan lång tid har vi även en helt annan rörelse: flykten från Europa. Här finner vi turistmassorna och upptäcktsnomaderna som reser till de forna kolonierna för att hämta luft, få en aning respit från den gråregniga himlen och hetsen i Europa, som längtar efter sinnesfrid och exotiska äventyr.

 

I själva verket har en hel filosofisk, litterär och konstnärlig tradition tagit hjälp av solen för att styra sina berusade skepp över vilda hav till dessa förmodat otämjda och passionerade världar – en värld av sinnliga njutningar där Naturen villigt öppnar sig för penetration. Här är modellen med andra ord radikalt omkastad: det är Europa som kväver, medan de fjärran länderna befriar. Europa är inte, som Upplysningen förklarade (redan med att benämna sig som upp-lysning), det förnuftiga ljuset som skall upplysa och erövra mörkrets hjärta, inte längre ”den dyrbaraste delen av det jordiska universum, sfärens juvel, hjärnan i en stor kropp” (som Paul Valéry förklarade). Tvärtom: ljuset finns istället i precis de länder som Europa håller på att kolonisera. Många kände igen sig i 1800-talsförfattaren Octave Mirbeaus sinnesstämning: ”Jag blir sjuk i Europa … Jag lever inte … jag vet inte vart jag skall ta vägen … Jag känner mig förslappad och fången i Europa, som ett djur i bur … Det är omöjligt att skaffa sig livsrum, sträcka på armarna, öppna munnen utan att stöta på stupida fördomar, dumma lagar … orättfärdiga seder …” (Lidandets lustgård).

 

Jean-Jacques Rousseau – den kanske viktigaste föregångaren för denna mångförgrenade och mångfacetterade civilisationskritik – inbjuder ”den europeiska civilisationens beundrare” att reflektera över frågan om varför de, trots att de ”ansträngt sig att pådyvla vildarna från jordens alla hörn sitt sätt att leva”, inte lyckats övertyga någon av dem. Den ”naturliga” människan hyser en ”oövervinnerlig motvilja” mot att ta efter den civiliserade världens seder. Rousseaus resonemang står i skarp kontrast till den eurocentriska vision som intensifieras under de koloniala äventyren de följande seklen:

 

"Om dessa stackars vildar är så olyckliga som man hävdar, genom vilken outgrundlig brist på omdöme vägrar de då ståndaktigt att civiliseras efter våra mönster eller lära sig att leva lyckliga bland oss; samtidigt som man på tusentals ställen kan läsa om fransmän och andra européer som tagit sin tillflykt till dessa folk, tillbringat hela sina liv där utan att någonsin längre kunna lämna detta så underliga sätt att leva … (Avhandling om ursprunget till och grundvalarna för ojämlikheten mellan människorna)"

 

Rousseau ironiserar också över den fokusering och glorifiering av Europa som uppvisas av vetenskapsdyrkarna i samtiden. Den ädle vilden och det naturliga livet ställs mot det förkonstlade och fördärvade livet i Europa. En civilisation som talar i stora ordalag om människan, men är helt blind inför den ursprungliga mänsklighet som den civiliserade har dödat både utanför och inom sig själv. En civiliserad mänsklighet som inte kan se bortom sin egen snäva spegelbild – och som trots ”de trehundra eller fyrahundra år under vilka Europas invånare har översvämmat andra delar av världen” ändå inte lyckats förstå att det finns andra människor än européerna.

 

I Rousseaus fotspår följer åtskilliga nomadiska visionärer som uppmanar oss till att lämna Europa – om inte rent kroppsligen, så åtminstone i fantasin. Själva resandet framträder inom litteraturen och filosofin som ett slags existentiell trop, ett slags förtätning av människans längtan och hopp, ett slags idealiserad livsform. Under 1800-talet griper den tag i författare och konstnärer som hyllar resandet i dikter, reportage och reseberättelser som läses av en allt större publik. Som Alexandre Dumas uttrycker saken: ”Att resa det är att leva i ordets fulla bemärkelse; det är att glömma det förflutna och framtiden för nuet; det är att fylla sina lungor, njuta av allt, att bemäktiga sig skapelsen som vore den ens egen.” (Impressions de voyage)

 

 

http://glanta.org/wordpress/wp-content/uploads/2012/10/MA3.jpg

 

 

Åkallandet av världen ”där-borta” (”là-bas, là-bas…”) hos exempelvis Baudelaire, Loti, Mirbeau, Rimbaud och Mallarmé rymmer storslagna visioner om exotiska platser, dofter, leenden och smekningar. Det är sinnenas rike mot förnuftets värld, solen och havet mot den europeiska gråheten – men också ett rike där det stillasittande liv (vie sedentaire) som nomaden Rimbaud (ingen reste som Rimbaud!) talar om, oåterkalleligen avskaffats. Det är uppbrottets, farkosternas och vågornas rörliga metaforik som invaderar det poetiska rummet – tillsammans med, som i Baudelaire i Parfum exotique, den exotiska doften från en tilltalad kvinnas varma bröst. Visioner om ”lyckliga stränder” och ”lättjefulla öar, där naturen skapar egendomliga träd och välsmakande frukter; män vilkas kroppar är smärta och starka, och kvinnor vilkas blick förvånar med sin öppenhet”. Resandets litteratur är en uppmaningens litteratur. Ge er av, lämna Europa, fly là-bas!

 

"O död, gamle kapten, det är dags! Låt oss lätta tankar låt oss lätta ankar! Detta land inger oss leda, o Död! Låt oss sätta segel! […]

Vi vill – så bränner denna eld i vårt hjärna – sjunka till avgrundens djup, helvete eller himmel, vad betyder det: till det okändas djup för att finna något nytt!

Charles Baudelaire, Resan (Le voyage)

 

Du känner till denna febersjukdom som bemäktigar sig oss i det kalla eländet, denna längtan efter det land man inte känner, denna nyfikenhetens ångest? Det finns en trakt som liknar dig, där allt är vackert, rikt, lugnt och hederligt, där fantasin har byggt upp och utsmyckat ett västerländskt Kina, där livet är ljuvt att andas, där lyckan är vigd åt tystnaden. Det är dit man måste resa för att leva, det är dit man måste resa för att dö! […] Ja, det är i denna atmosfär som det skulle vara skönt att leva – där borta (là-bas) där de långsamma rytmerna rymmer flera tankar, där klockornas slag med en djupare och mera betydelsefull högtidlighet utmäter lyckan."

Charles Baudelaire, Inbjudan till resa (L’invitation au voyage)

 

"Köttet ledes, ack! och jag har läst alla böcker. Fly, fly ditut (là-bas).

[…] Jag skall ge mig av! Ångare, du som gungar dina master, lätta ankar och styr mot en exotisk natur!

Stéphane Mallarmé, Havsbris (Brise marine)

 

"Mitt dagsverk är slut, jag lämnar Europa. Havsluften skall sveda mina lungor, förlorade klimat skall bränna min hud. Simma, trampa ner gräs, framför allt röka, dricka drycker, starka som kokande metall – alldeles som de kära förfäderna kring sina eldar.

 

Jag måste ge mig ut på resor för att förströ förtrollningarnas glödande kol som samlats på mitt huvud."

Arthur Rimbaud, En tid i helvetet (Une saison en enfer)

 

Men visionerna om världen därborta rymmer samtidigt en avgörande inre spänning: resan från Europa till den nya världen framställs i själva verket som ett slags återvändande – som inifrån trotsar visionen om att helt undfly den förflutna värld från vilken resan tar sitt avstamp. Det nya är i själva verket inte så nytt – det är tvärtom någonting som redan gestaltats i visioner och i drömmar, en imaginär värld som det gäller att återfinna i Verkligheten. I Invitation au voyage frilägger Baudelaire denna inbyggda paradox i drömmen om det ”nya” liv som resan frammanar: ”Kommer vi någonsin att leva, kommer vi någonsin att förflytta oss in i den tavla som min tanke målat, den tavla som liknar dig?” Tavlan är redan målad; det gäller blott att hitta sin väg in i den, att återvända till den genom att förverkliga den.

 

Återkomster #4:
Tillbaka till Naturen – livet före civilisationen

Ingenstans är den svarta kontinentens rikedomar och

den naturliga skönheten hos dess folk större än i Ghana.

Malcolm X

 

Det verkligt väsentliga i den förmodat rousseauska uppmaningen ”tillbaka till naturen” är just begreppet tillbaka. Det handlar alltså återigen om ett slags återvändande, men denna gång med större betoning på en resa i tiden än i rummet, även om dessa två ofta sammanfaller i exotismens föreställningsvärld. Hos Rousseau framträder återvändandet verkligen som en form av återerövring: uppmaningens adressat är den moderna varelse som förutsätts lida av en förlust som endast kan botas genom att förlustens objekt återerövras. Problemet i detta sammanhang är att förlustens objekt inte är någonting annat än förlusten av oss själva. Så träder begreppet ”Natur” in som den förtätande figuren för denna förlust – och tidsligheten gestaltas i form av den moderna civilisation som successivt har splittrat oss och fjärmat oss från den ursprungliga Natur som är oss själva. Civilisationen har splittrat människan från sig själv – från det, skriver Rousseau, ”ursprungliga” och ”naturliga” liv som hon i grunden är bäst lämpad för och förutan vilket hon är dömd att lida av allsköns plågor.

 

Den prisbelönta, men högst kontroversiella, avhandlingen från 1750 – svaret på frågan Huruvida vetenskapernas och konsternas återupprättande har bidragit till att förädla sederna – avslutas med en åkallan av denna människa före och bortom civilisationen, detta precivilisatoriska subjekt eller samvete som visar vägen till dygden. Återvändandet till sig själv framställs på en och samma gång som en nödvändig reningsprocess från livet i samhället och ett återupptäckande av det äkta och sanna inre väsen som vi tidigare varit och kan bli åter – på villkor att vi blir trogna dess rena stämma:

 

"O, dygd! du de enkla själarnas upphöjda vetenskap, krävs det då så stora mödor och förberedelser för att lära känna dig? Är inte dina principer inpräntade i allas hjärtan, och för att lära sig dina lagar, räcker det inte med att återvända till sig själv och lyssna till sitt eget samvetes röst, när lidelserna tystnat? Det är den sanna filosofin, låt oss nöja oss med den …"

 

Rousseaus inlägg i den långa debatten mellan de som hävdar att det förflutna bör utgöra samtidens föredöme och de som hävdar att det moderna självt rymmer den goda framtiden – la querelle des anciens et des modernes – ser alltså radikalt annorlunda ut än det återvändande som Descartes förordar, det där vägen ut ur den samtida förvirringen och relativismen går genom att återfinna och återvända till Förnuftets stämma. (Hegels skildring av cogitots inträde i filosofihistorien frilägger sublimt denna återvändandets filosofiska dimension: med Descartes klarläggning av självmedvetandet har, skriver Hegel, filosofin, likt en Odysseus, äntligen ”kommit hem och kan likt sjömannen efter att länge ha färdats på det stormiga havet ropa ’land’”).

 

När Paul Gauguin reser till Tahiti för att i Rousseaus anda befria sig från civilisationens tvångströja genom att återvända till livet före civilisationen, försjunker han i klagan inför att Europa ändå tycks ha hunnit före honom. De europeiska kolonisatörerna – med all sin arrogans och narcissism – har redan tagit över och fördärvat den ursprungliga maoriekulturen. Han har gjort allt för att undslippa den europeiska civilisationen – men återfinner den på andra sidan jordklotet:

 

"Ett djupt missmod grep mig. Att ha rest så lång väg för att få se detta, just detta som jag hade flytt från! Drömmen som förde mig till Tahiti hade obarmhärtigt grusats av nuet: det var forna dagars Tahiti jag älskade! Och jag kunde inte finna mig i tanken att det verkligen var helt och hållet var förintat, att denna ädla ras inte skulle ha bevarat något av sin forna glans i någon vrå (Noa Noa)."

 

Han är emellertid inte helt uppgiven. Målet blir att ytterligare ”avlägsna sig från Europas centrum” genom att röra sig allt längre och längre bort från det. Målet är att avcivilisera sig genom att återfinna ”denna besegrade ras” i det förflutnas ”spår”. Liksom Rousseau står Gauguin sålunda inför det väldiga problemet att nå fram till denna ursprungliga natur – världen och människan före civilisationens ingrepp. Var ska han börja söka, hur uttolka spåren och när vet han att han verkligen hittat rätt?

 

"… hur skulle jag, en ensam, utan några anvisningar, utan något stöd, kunna upptäcka spåren av detta så avlägsna och så sällsamma förflutna, om det nu fanns några spår kvar? Hur återfinna den kallnade härden, hur blåsa liv i elden mitt i all denna aska … (Noa Noa)"

 

Gauguins civilisationskritik och längtan till naturen är som bekant även en ledstjärna för hans konstnärskap. Kristendomen och civilisationen, skriver han innan resan till Tahiti, har gemensamt försökt ”döda människans tro på sig själv och på de primitiva instinkternas skönhet … Jag vill göra myten till verklighet igen”. Häri finner han samtidigt inspiration från den libertinska traditionen från Markis de Sade till den nämnde Octave Mirbeau som blir den förste att offentligt lyckönska Gauguin inför hans första resa till Tahiti 1891. I denna tradition framträder Naturen som Normen par excellence, ett Subjekt som åkallar människan till lydnad – oavsett om samhället förkastar dessa vällustens drifter som kriminella och onda. Naturen ställs mot de lagar som civilisationen frambringat; den blir rentav själv den övergripande lag och måttstock som människan har att följa för att inte svika sitt eget väsen. Med Markis de Sade:

 

"Jag är skapad av naturen med livliga sinnen och starka passioner. Eftersom jag kommit till denna värld endast för att hänge mig åt och tillfredsställa dem och eftersom dessa följder av min tillkomst inte är annat än nödvändiga resultatet av naturens primära idéer … , av dess avsikter med mig, ångrar jag endast att jag inte tillräckligt insett dess allmakt och de enda förebråelser jag gör mig själv är det dåliga bruk jag gjort av de anlag (kriminella enligt din mening, helt naturliga enligt min) den utrustat mig med för att tjäna den. (Dialog mellan en präst och en döende)"

 

Återkomster # 5:
S/exotismen

Jag skall inte tala, jag skall ingenting tänka: men den oändliga kärleken skall stiga i min själ och jag skall gå långt, mycket långt, som en zigenare, i Naturen – lycklig som med en kvinna.

Rimbaud

 

 

http://glanta.org/wordpress/wp-content/uploads/2012/10/MA52.jpg

 

http://glanta.org/wordpress/wp-content/uploads/2012/10/AZ5.jpg

 

http://glanta.org/wordpress/wp-content/uploads/2012/10/MA54.jpg

 

http://glanta.org/wordpress/wp-content/uploads/2012/10/AZ51.jpg

 

http://glanta.org/wordpress/wp-content/uploads/2012/10/AZ53.jpg

 

 

Länken mellan exotism och vad man skulle kunna kalla för sexotism blir med libertinerna uppenbar. Längtan efter Naturen sammanfaller ofta med en längtan efter spontan och oförfalskad erotik. Flykten från Europa är en flykt från en sexuellt hämmad civilisation till en värld som förmodas infria subjektens drömmar om sinnlig njutning och naken hud. Det är kropparnas vilda fest som frammanas: återvändandet till naturen är återvändandet till en djuriskhet som träder fram i visioner om orientala bordeller och afrikanska orgier. Avciviliseringen sker genom den sexuella utlevelsens införlivande av det exotiska objektet. I Flauberts brev från Egypten utgör haremfantasier och bordellupplevelser det nav kring vilket reseberättelserna kretsar: i intensiva knullorgier i arabiska bordeller införlivar Flaubert dessa främmande objekt genom att både erövra dem fysiskt och inkorporera dem i den egna biografiska texten (brevet till vännen i Europa som den symboliska in-skriptionen av händelsen). Den koloniala europeiska expansionen åtföljs av ett ivrigt kopulerande – erövringen av dessa nya världar, deras inkorporering i den europeiska transformationsfabriken (”uppgiften är att förvandla afrikanerna till européer”, som Victor Hugo sade), sker såväl genom mordet som genom den sexuella erövringen.

 

Samtidigt skall man inte glömma att sexotismen intar en subtil roll i uppbyggnadet av det koloniala självberättigandet: européernas genomträngande av den mörka kontinenten framställs som ett befrielseprojekt – att befria kvinnor från förtryckande mörkhyade män. Man uppnår alltså förhoppningvis två saker samtidigt, befrielsen av kvinnorna och befrielsen av sig själva. (Ett strikt manligt privilegium: ingenting var mer otänkbart än att de förmodat ”egna” europeiska kvinnorna skulle kunna fatta tycke för, och dessutom i praktiken få avnjuta, de manliga undersåtarnas kön).

 

De andras förmodade ”närhet till Naturen” (exotismen) utgör alltså förutsättningen för idén om att de därför också har större ”närhet till sexualiteten” (sexotismen). På andra sidan av världen förmår människor njuta utan hämningar och skuldkänslor. De nakna kropparna blir genomgående en övergripande metafor för denna dubbla närhet – och denna värld bortom det utsmyckade och förkonstlade kärlekslivet i Väst. Eller med Gauguin: nakenheten befriar sederna från ”hela den sadistiska draperingen med förstulna och skamliga färger som kärleken har fått hos de civiliserade folken”. Hos vildarna, fortsätter han, saknas själva föreställningen om synd.

 

Här finns om man så vill ett slags omvänd mission civilisatrice: det är inte längre västerlänningarna som har till uppgift att sprida ”Förnuftet” till barbarerna (den vita mannens börda), utan tvärtom de koloniserade kvinnorna som skall hjälpa västerlänningarna att återfinna sin förlorade ”Natur” (de så kallade ”färgade” kvinnornas börda).

 

Liknande tankegångar om de andra rasernas naturliga kärleksliv kommer förvisso till uttryck i vår egen tid, såsom t ex hos en av kontrahenterna i Michel Houellebecqs Plattform, romanen som så lysande och provokativt förtätar sexturismens postkoloniala problematik:

 

"[Västerlänningarna] lyckas inte längre uppleva sex som naturligt. Det är inte bara det att de skäms för sin egen kropp, som inte duger enligt porrens normer, av samma skäl känner de inte heller någon dragning till den andras kropp. Det är omöjligt att älska utan att på något sätt kapitulera, utan att åtminstone för stunden acceptera ett visst tillstånd av beroende och svaghet. Starka känslor för den andra och sexualdrift har samma ursprung, båda kommer sig av att man delvis glömmer sig själv; det är inga områden där man kan förverkliga sig själv utan att förlora sig själv."

 

Eller för att gå direkt till en av de samtida ”sexturisterna” i Ghana – en äldre australiensk man som här förklarar sin längtan efter erotik och kärlek:

 

"At my 61 but still horny years the only local contemporaries were obsessed not with fucking but either with reciting blood-curdling descriptions of operations on themselves or relatives … Again research revealed a formerly unknown vast pool of very comely ladies. Where? In Ghana in far off West Africa. So I wrote a few letters to advertisers from Ghana in a lonely hearts magazine and was stunned by their style of ad and the responses. […] The Ghanaian babes are uninhibited, e.g., some openly seeking ”broad-minded, sexy men; I am interested in erotic pictures, masturbation and making love”. […] I arrived in Accra, the capital … and the word soon got around town that an eligible ”obroni” [white man] had arrived; visitors soon came and my room phone ran hot. Yes, I had to schedule them: Caroline, Gifty, Spendy, Doris, Agnes etc (yes, such classic names are common). Each was gorgeous, like the best coffee: hot, strong, black and full of flavour! Aged 20–30, voluptuous, beautiful big African butt, fantastic breasts and hot and wild, do anything, suck you dry, cum in their mouth, anal sex if you want [I don’t], screw all night, love being on top, do all the work. I must be a tough old bastard to have survived that week. No payment asked, but a few dollars would be welcomed and you should take some gifts, Raybans, a Walkman or similar will make you like a king. It’s the ambition of every one to snare a white man and one succeeded. In short, I married one with a little difference, she’s a Liberian, refugee from a nasty civil war, lots of them in Ghana. (http://www.worldsexguide.org/ghana_bits.txt.html)"

 

Människor flyr, tycks det, västvärlden – män och kvinnor – både för att finna nya sexuella och sensuella intensiteter och för att vinna den kärlek som den sinnliga sammandrabbningen förhoppningsvis mynnar ut i. I Top Model, Ghana’s finest urban newspaper, citeras en ung kvinna, Priscilla, som likt åtskilliga andra säljer sexuell njutning till europeiska klienter: hon berättar att klienterna hoppas att hon skall ”inject ’mental balance’ into their systems”.

Den andra sidan av sexotismen och sexturismen är det faktum att, som redan nämnts, de forna barbarerna – alltså just dessa ”naturliga människor” – också idag befinner sig inom Europa. Här blir exotismen tydligare allierad med den rasism som väckts till liv som en reaktion på de andras klaustrofobiska närvaro, och som yttrar sig i försöket att slå vakt om de så kallade egna kvinnorna (eller männen). ”Låt ej din dotter bli en negers leksak”, låter en svensk rasistisk grupp oss veta. I ett specialnummer av Libération (7/10-2002) berättar en fransyska om den utbredda rasismen bland vita prostituerade kvinnor: ”Nya horor kommer hit från hela världen, yngre och vackrare än oss, och pressar ner priserna så att vi idag knappt kan överleva på vår verksamhet.”

 

 

http://glanta.org/wordpress/wp-content/uploads/2012/10/MA5.jpg

 

Colonial Harem: En omfattande korrespondens tar fart under kolonialepoken där europeiska resenärer, kolonisatörer och nybyggare berättar för dem därhemma om livet i kolonierna. Som forskaren Malek Alloula visar i sin Le harem colonial (Images d'un sous-érotisme) utgör vykorten på mer eller mindre nakna kvinnor från kolonierna ett slags substitut för de fattiga och för de som inte själva hade möjlighet att lämna Europa. Härigenom kunde de trots allt drömma sig bort – och metonymiskt delta i haremlivets orgier. ”Vykorten är”, skriver Alloula, ”det fragmenterade återvändandet”: här produceras nämligen det koloniala begärets kvinnliga objekt, genom strikt iscensatta fotografier, som vore det för att övertyga metropolen om att fantasmen verkligen var sann. Sålunda poserar kvinnorna på vykorten liksom för att imitera den bild som den koloniala ideologin redan har om dem. Den koloniala turismen är i sin linda.

 

Återkomster #6:
Återerövrandet av barndomen

Les adultes sont des déserteurs

Jacques Brel

 

Hos åtskilliga författare och konstnärer formuleras längtan efter Naturen, livet före civilisationen och det ohämmade livet i fjärran länder i termer av ett slags längtan tillbaka till barndomen. Återvändandets resa är en resa i tid och rum samtidigt: drömmen om att, genom den egna spatiala förflyttningen, återerövra barnet i den vuxne, det barn som den vuxne försökt utplåna men som ständigt hämnas genom att påminna honom om allt som gått förlorat. Civilisationens obehag springer ur det kvävda barnet som inifrån försöker ta sig ut ur den vuxna kroppens fängelse – barnet hämnas på den vuxne genom olidliga motsättningar i känslolivet. Kanske är det hos Breton som vi finner den mest precisa formuleringen av detta program: ”Om hon [människan] har någon klarsynthet kvar, kan hon inte göra annat än att återvända till sin barndom, som, hur lemlästad den än blivit av dess dressörer, ändå inte bryter sin förtrollning över henne.” Minnen av barndomen frigör ofta, menar Breton, en känsla av att någonting förblivit outnyttjat, rentav att livet ”spårat ur”.

 

Härav lockelsen till de fjärran världarna där invånarna fortfarande antas vara (som) barn, där ingen tvingas att bli vuxen, där civilisationen inte har fjättrat livsglädjen. Där man kan återfinna sig själv såsom man en gång var, innan civilisationen tog en själv ifrån en, dvs förvandlade en till någon som inte längre förmår vara ett med sig själv, sitt eget ursprungliga känsloliv, sin egen natur.

 

Hur skulle man annars tro sig kunna identifiera den sanna Naturen – om man inte redan hade något slags föreställning, något slags minne om vad den var? Svaret på Rousseaus och Gauguins längtan: återvändandet är återerinran. En platonsk ådra träder alltså fram i hela denna föreställningsvärld, om än i en mer temporaliserad tappning: det är den samtida sinnevärlden som utgör ett slags förvrängning av en föregående och ursprunglig kunskap som vi, trots att den gått förlorat, någonstans förmår erinra oss om. Längtan tillbaka till Naturen är en längtan efter en förlorad harmoni, en förlorad livskraft, en förlorad lycka – en förlorad barndom. Gauguin har läst sin Diderot, som i efterordet till Antoine de Bougainvilles reseberättelse från Tahiti, utbrister: ”Tahitierna är så nära världens barndom, medan européerna är nära dess ålderdom. […] Hur långt har vi inte avlägsnat oss från naturen och lyckan! Kontrasten mellan dom och oss är större än mellan ett jollrande barn och en lallande gubbe.” Gauguin står inför spåren av den förflutna maoriska kulturen, såsom Proust inför sin Madeleinekaka. Det vill säga: som inför första etappen på en lång (inre) resa, en spaning efter den tid och barndom som flytt.

 

Och när Gauguin efter stor möda menar sig ha hittat tillbaka till denna Natur, genom att ”leva infödingarnas liv” – under det första besöket i Tahiti gifter han sig med en trettonårig maoirisk flicka och under det andra berättar han att han ”varje natt har besök i sängen” – blir det också möjligt för honom att tala om sina framsteg i ”sin utveckling till vilde”. Gauguin är återfödd:

 

"Civilisationen lämnar mig långsamt. Jag börjar tänka enkelt och hyser inte längre så mycket hat mot mina medmänniskor, jag börjar till och med älska dem. Jag njuter både kroppsligt och andligt av det fria livet. Jag slipper förkonstlingen, jag kommer närmare naturen … […] Förstörd, sannerligen, död och utrotad var den hädanefter, den civiliserade människan i mig! Jag föddes på nytt; eller snarare var det en ny ren och stark människa som tog gestalt i mig. Den häftiga kampen hade varit ett sista farväl till civilisationen, till det onda. […] Nu var jag en annan människa, en vilde, en maori (Noa Noa)."

 

 Långt senare diagnosticerar CGJung dessa drömmar om resor till främmande världar, till vildarnas värld. Han bekräftar intressant nog civilisationens storslagna självbild och den koloniala exotismens fantasier genom att utfärda en varning till alla potentiella tidsresenärer att inte stanna för länge i Afrika. I kontakten med primitiva människor väcks nämligen barnet till liv med sådan kraft att det riskerar att ta över:

 

Vad är mer smittsamt än att leva sida vid sida vid ett ganska så primitivt folk? Åk till Afrika och se vad som händer … Den underlägsne människan utövar en våldsam (dragnings)kraft på de civiliserade varelser som tvingas leva med honom […] kontakt med primitiva återkallar i vårt omedvetna inte bara vår barndom, utan också vår förhistoria.

 

 

http://glanta.org/wordpress/wp-content/uploads/2012/10/MA62.jpg

 

http://glanta.org/wordpress/wp-content/uploads/2012/10/MA6.jpg

 

 

”Welcome to Africa!”, utbrister KOSA:s andliga ledare när vi anländer. Hon är en av dessa som förefaller att nära den gamla drömmen om att smälta samman med den förlorade Naturen, med det autentiska Självet, genom kontakten med ”de primitiva” och med världen före civilisationens syndafall. Hon visar oss var vi ska bo i denna lilla Beach resort, KOSA, utanför Cape Coast i Ghana – en plats som, säger hon, är alltigenom skapad på ”autentiskt afrikanskt vis”, en plats där allt är ”naturligt”. De som svärmar för de ”primitiva kulturerna”, ”ursprungsbefolkningarna”, etc, riskerar alltid att hamna i denna fälla och avsluta sina dagar i just den intellektuella regression som Jung talar om – och själv ger uttryck för – nämligen att tro på sina fantasier om ”de andra” så mycket att man själv börjar leva i enlighet med dem. De förmodade primitiva däremot – fantasins raw models – har givetvis fullt upp med annat än att ägna sig åt sådana lekar. (Gauguins fall är ytterligt tragiskt i detta sammanhang – civilisationskritikern dör ensam i en enslig hydda på en annan liten ö, Hiva-Oa, antagligen i sviterna efter syfilis).

 

Återkomster #7:
Den eviga upprepningen

Samtidigt är hela denna problematik, denna fantasm om livet före och bortom den kvävande och hämmande civilisationen, inte så lätt att avfärda som jag förefaller att göra. Förmodligen är det ett existentiellt predikament som svårligen låter sig övervinnas: det ständiga kretsandet kring det förflutna, omsorgen om sig själv som bearbetar den svåra erfarenheten av att åldras, att långsamt försvinna från sig själv, och den kompensatoriska drömmen om att återknyta kontakten med det som gått förlorat genom att återvända till det i olika former av minnesgestaltningar – eller i form av andra världar och människor, på andra sidan havet. Eller helt enkelt, hoppet att återvinna något av det som gått förlorat med hjälp av talets, skriftens och konstverkets krafter; återvändandet såsom en ständig upprepning av tidigare trauman – eller, när vi är bättre lottade, lyckostunder (”Play it again Sam!”). Alla dessa oändliga variationer på ett och samma tema, alla dessa repetitioner som tycks oss så oförklarliga, både när det gäller oss själva och andra, eftersom vi ofta inte ens medvetet förstår deras tvingande makt över oss:

 

"Så t ex känner vi till personer hos vilka varje mänsklig kontakt får samma slut: välgörare som efter någon tid blir övergivna under öppen fientlighet av sina skyddslingar […]; män för vilka all vänskap slutar med att vännen förråder dem; andra som om och om igen under sitt liv upphöjer en annan till en stor auktoritet för sig själva eller för allmänheten och som sedan, när hans tid är förbi, själva störtar honom för att ersätta honom med en ny; älskare hos vilka varje kärleksförhållande till kvinnor genomgår samma faser och leder till samma slut, osv (Bortom lustprincipen)."

 

Freuds exempel kring vad han kallar ”denna eviga återkomst av ständigt detsamma” kan förlängas med alldagliga exempel: personen som högaktligen utlovar att han eller hon aldrig mer skall röka, dricka, spela, vara otrogen … och som ändå, alltid lika förbluffad över hur det var möjligt, om och om igen sviker sitt löfte, etc. Eller ännu mer elementärt: vi försöker tysta en tanke eller känsla hos oss själva – och varje gång är det ”den sista gången vi tänkte eller kände så” – och ändå invaderas vi om och om igen av samma tanke eller känsla (ett fenomen som kan plåga en människa under ett helt liv). Man kan alltså möjligen koppla detta upprepningsfenomen till återvändandets problematik i så måtto att upprepningen, liksom återvändandet, kan vara uttryck för en och samma sak, eller rentav i vissa sammanhang kan vara en och samma sak: försöket att ställa sakerna till rätta och hitta vägen till ett slags försoning med det sår, den splittring, som reser hinder för subjektets längtan efter att projicera sig som hel i sitt symboliska universum (eller formulerat på ett omvänt sätt, projicera ett symboliskt universum i vilket subjektet kan återfinna sig självt som helt).

 

Om man betraktar ”11/9”, för att tydligare åskådliggöra tanken, som ett sådant sår på (inter)nationell nivå – med Arundhati Roy rentav ett ”hole in the world” – framstår USA:s uppmaning till ett ”krig mot terrorismen”, bland mycket annat, också som ett försök att hela den nationella självbild som rubbats med terrordåden, att återvända till ett slags point zero, tillbaka till tiden före detta inbrott i ”the american way of life”, att återställa maktbalansen genom en rad motaktioner som bokstavligen, genom hämndens logik, skall resa en ny, osynlig och kompensatorisk byggnad över Ground Zero. Brottet måste sonas, skulden betalas. Det ständiga återvändandet till ”11/9” är i detta avseende ytterst ett försök att resa en ny byggnad som inte bara skall ”täcka över” såret, utan också försona den sårade nationen med förlusten genom att ersätta förlustens objekt med ett nytt och i bästa fall bättre objekt. Den nya byggnaden får med andra ord inte blott vara en ren upprepning, en ren kopia, eftersom en sådan så tydligt kommer att bevara traumat färskt, utan istället något radikalt nytt som på en och samma gång ersätter och övertrumfar de förlorade tornen. Minnet av sorgen – liksom av den storslagna kamp för att hämnas offren som följde i dess spår – måste bevaras och genomsyra den nya byggnaden, det vill säga, återigen, vägen från det svåra traumat tillbaka till livet före traumat måste vara av sådant slag att detta ”före” har återuppstått i det ”efter” som den försonade nationen nu måste börja leva i och för.

 

 

http://glanta.org/wordpress/wp-content/uploads/2012/10/MA7.jpg

 

 

Återvändandets terapeutiska dimension: det räcker med andra ord inte med att bli medveten om sårets verkningar i subjektets symboliska register (personen som bedragits av sin älskade, som misshandlats eller kanske våldtagits, som i krig sett familjemedlemmar slaktas inför ögonen), eftersom subjektet ändå blir fast i upprepningens oändliga ältande av händelsen fram och tillbaka. Vad som fordras är en intervention där subjektet, på något sätt, försonar sig med händelsen genom att finna ett sätt att aktivt agera i relation till såret, så att det inte längre placerar subjektet som helt maktlöst inför såret – härav hämndens mäktiga psykiska funktion (för en palestinsk ”självmordsbombare” kan det exempelvis stå klart att handlingen inte i sig är strategisk för att tvinga fram ett israeliskt tillbakadragande, dess värde består emellertid redan i att den omstrukturerar subjektets plats i relation till traumat (ockupationen), förlustens objekt (Palestina) och de som bestulit honom/henne på det som kunde göra livet värt att leva (israelerna)). På detta sätt hoppas subjektet kanske på att kunna återställa världen till tiden före katastrofen (civilisationen, 11/9, kriget, nakbah!), klockan vridas tillbaka (naturen, barndomen, 10/9, freden, Palestina) och livet börja om.

 

(Betänk i detta avseende också att begravningsritualer ofta vilar på idén att de döda måste få en verklig och värdig avslutning innan de går till sista vilan. Vietnamkriget är ett drabbande exempel på detta, där det vietnameiska traumat berör de döda vietnamesiska soldater som aldrig återfunnits och vars själar därför fortsätter att hemsöka de levande till dess att de återvänt till sin rätta plats, och där det amerikanska traumat kretsar kring de som blev kvar i vietnamesiska fångläger och kanske fortfarande var (och är) vid liv efter kriget – jämför Hollywoods ältande av hur USA har övergivit amerikanske krigsfångar i Vietnam. Vidare traumat om det förlista Estonia eller det exempel från norra Ghana där en mördad stamhövding, vars huvud blivit stulet, fortfarande som död åkallar stammen inte bara till att hämnas förövarna, utan också till att återfinna och återbörda huvudet till sin kropp för att begrava det på samma ställe.)

 

Till skillnad från t ex kristendomens dominerande sätt att försöka symbolisera Traumat – det förbjudna äpplet som inleder separationen från Gud (Naturen) – genom att utlova en försoning, via Kristus, med Gud i paradiset (återvändandet där ”före” har ersatts av ett ”efter” som är som ”före”, men ännu bättre), givet en mängd aktiva motaktioner, det vill säga moraliska uppoffringar och handlingar i Kristus och Guds namn (”Allt som vi behöver inse”, säger Pascal, ”är att vi är fallna, fördärvade, skilda från Gud, men friköpta av Jesus Kristus”); till skillnad från den hegelska varianten som reflekterar traumat – splittringen som separerar oss från Enheten – genom förnuftets successiva integrering av alla splittringar till en övergripande försoning i det absoluta Begreppet (”Andens sår läker utan att lämna några ärr”, som Hegel skriver); till skillnad från Hollywood som kretsar kring en liknande triad: det fantastiska livet och kärleken som drabbas av stor Olycka – otrohetens, sjukdomens, krigets och terrorismens trauma – men som övervinns genom hjältarnas motprestationer och som hjälper dem att ännu mer utvecklade återvända till det Goda livet, till skillnad från dessa versioner erbjuder inte Freud någon sådan radikalt försonande lösning. Livets samlade förluster fordrar blott daglig bearbetning, med mindre eller större framgång, förhoppningsvis så stor att subjektet inte bokstavligen ältar ihjäl sig, eller ältar sig ur sin tillvaro – men utan någon slutgiltig vision om ett helt subjekt i ett helat symboliskt universum.

 

Freuds bild av det lekande barnet gestaltar hans sätt att tänka ett möjligt sätt för subjektet att förhandla med förlusten, att återvända till den utan att förlora sig i den: barnet som kastar en av sina leksaker, en träspole omlindad med segelgarn, utstötande ”o-o-o-o” , och som sedan drar till sig spolen med hjälp av snöret, hälsandes ”dess uppdykande med ett glatt ’där’”. Fort-da, borta-hemma, försvunnet-återfunnet, förlorat-återvunnet: subjektet illustrerar sin makt, sin aktivitet, genom att självt bli herre över förlusten – ”detta var alltså den fullständiga leken”, skriver Freud, ”försvinnande och återkomst”, om och om igen upprepad hos barnet. Freud skriver in barnets upprepningslek i den, enligt honom, mest smärtsamma förlustbearbetning som vi alla genomgått – inte av Gud, inte av naturen, inte av barndomen, utan av den enda reella symbiotiska enheten (symboliserad av ”modern”). En enhet vars frånvaro i våra liv för alltid kommer att märka våra livsöden och våra strävanden, i synnerhet då återvändandet för alltid är spärrat.

 

Hos Freud har vi härigenom att göra med ett subjekt som därmed alltid står inför risken att de ”meddelanden” som det sänder ut i världen för att hitta någon form av livsmening och kärlek – i själva verket återvänder till subjektet i förvrängd form där drömmen om den Enda och Rätta får ge vika för en leksak gjord av trä, en förorenad natur, en Le Pen, en dödlig könsjukdom från sexturismens Ghana – eller varför inte en Kristus som inte alls motsvarar subjektets fantasmer. Men ett subjekt som trots detta förhoppningsvis inte ger upp, utan vidhåller att detta ändå är bättre än det rena Intet, bättre än att självmant välja att återvända till Intet.

 

 

 

Omslag

Pris: slutsålt
Beställ nummer.