Göran Dahlberg  Ingress

Du är här. På Kathy Prendergasts karta över USA är alla platser vars namn innehåller ordet ”lost” utsatta. De är många, fler namn än vad som brukar vara utsatta på en karta i en sådan skala. Vilsenheten i en till lika delar välbekant som främmande omgivning är kanske den mest påtagliga av vilsenheter, man finner sig mitt ibland lika välbekanta som främmande figurer och relationer, mitt bland alla dessa översättningar mellan olika slags tecken, strukturer och vaga känslor man hela tiden måste ägna sig åt.

När jag kommer till en ny stad skaffar jag omedelbart en karta, och allt eftersom jag talar med folk och får olika slags tips markerar jag eller ritar sedan in dessa på kartan. Men nästa gång jag åker till samma stad glömmer jag nästan varje gång att ta med den där kartan, min karta, och får börja om igen. Och det bekymrar mig inte så särskilt.

Efter många års debatt om geografi och identiteter skulle man kunna tänka sig att den där centrala, självklart givna, positionen snart är övergiven, den där man gör kartor med linjalritade streck som skär rakt igenom landskap i olika glada färger, den varifrån man bara med blicken kan erövra ett landskap. Men så är det nog inte. Man kan undra vad konsekvensen kommer att bli av de olika kritiska teorier (psykoanalys, postkolonialism, zizekism, m fl) som talar om ett tomt centrum? En värld av fantasier, ideologier, spöken? Hur orienterar man sig i ett sådant rum? När konstteoretikern Hal Foster beskriver konstnärens roll som etnograf diskuterar han hur konstnärerna från mitten av 90-talet börjat arbeta mer horisontellt än vertikalt, alltså mer ”samtidigt”, från en social fråga till nästa, snarare än historiskt, i relation till givna mediers eller genrers historia. Det horisontella – rumsliga – korsar fortfarande ibland den vertikala – tidsliga – axeln, tider korsas och nya platser skapas. Ett av dessa arbetssätt där horisontellt och vertikalt korsas och där nya diskursiva kopplingar etableras, är kartans.

*

En karta är för det första en representation av världen. Man skulle naturligtvis kunna skilja mellan ett mer eller mindre stort antal kategorier av kartor. Man kan nästan kalla alla möjliga saker för kartor och man gör det också allt oftare. Här förhåller vi oss dock ganska strikt till begreppet och talar framför allt om grafiska representationer av rumsliga mönster.

I kampen mellan motsvarande Portugal och Spanien under 1400- och 1500-talen definierade de båda länderna sig själva genom ett slags geografisk spekulation, genom de erövringar man gjort långt borta, på andra sidan klotet. Detta delvis till skillnad från mer moderna nationalstater, som strävar efter direkt kontroll, av minsta lilla kvadratmeter; men spekulationen är ändå att betrakta som en början på samma strävan efter att fylla i alla vita fläckar. Ett ytterligare steg har tagits med ännu mer moderna, övernationella, övervakningssystem, där allt mer detaljerade satellitbilder utgör underlag för kartor. Pentagon trodde sig ha köpt rättigheterna till alla satellitbilder över krigets Afghanistan 2001, men det finns många satelliter och Lantmäteriet i Sverige sålde motsvarande bilder till allmänheten.

Stadskartor har genom historien sett mycket olika ut. Från profil, till panorama, till fågelperspektiv, till alla perspektiv på en gång. Här finns en italiensk tradition som söker fånga renässensstaden i sin helhet, som en inkarnation av en grekisk stadsstat. Och det finns en holländsk tradition att avbilda staden som profil. I och med introducerandet av fågelperspektivet på 1600-talet krävdes också gemensamma ansträngningar från konst såväl som vetenskap. Man börjar sträva efter fullständig kunskap.

*

Att göra kartor är för det andra alltså en aktivitet mellan konst och vetenskap; med konstteoretikern Irit Rogoffs ord ”en betecknande praktik – både vad gäller läge och identitet, ett sätt att skriva genom vilket vi kan avtäcka en uppsättning generella lagar” (Terra Infirma, 2000). Redan de första kända kartorna är mycket svåra att kategorisera beträffande status och syfte – de var en blandning av empiri och tämligen vidlyftig fantasi – men sedan upplysningen kan man nog säga att kartografin mer identifierat sig med den hårda vetenskap vars mål varit att på ett så exakt sätt som möjligt spegla världen. Man skulle kunna jämföra med måleriet. Måleriet har på ett annat sätt än kartografin genom historien varit ett sätt att problematisera representationen, och ibland har man varit nära vetenskapen, som t ex impressionismens eller pointillismens sätt att återskapa själva seendet. Måleriet kan fortfarande utmana vetenskapen om än kanske på en mindre direkt nivå. Kartan är ibland det tredje. Det som alla konsthögskolor i Sverige nu jagar: &:et i konst & forskning.

Att kartan inte längre enbart har ett värde i kraft av att representera något annat, påminner om situationen för måleriet när fotografiet kom. När exaktheten i avbildningen inte längre betydde så mycket riskerade all dess forna auktoritet att försvinna. Men inte ens de första kartorna som finns bevarade – till exempel en
irakisk lerkarta över en stad från ca 2000 f Kr som visar tempel, monument, trädgårdar – tycks bara vara ämnade att representera. De förefaller vara uttryck för makt och estetiska ställningstaganden, lika mycket som de är praktiska hjälpmedel. Eller som Denis Wood uttrycker det i The Power of Maps (1992): kartor tjänar någons intresse, och ofta är de också avsedda att visa på ägande.

Ett visst mått av idealisering finns också alltid med i bilden, stadskartor innehåller sällan någon kriminalitet, slum, vägarbeten, kyla, snöslask.

*

För det tredje är kartan trots allt världen, den får sin kraft i fakticiteten. En karta är tänkt att vara analog med vissa förhållanden på en plats, motsvara något, men den har också en abstrakt karaktär, den är resultatet av urval, uteslutningar, avstånd, kodifiering: ”det att göra kartor har mindre att göra med att spegla verkligheten än att framkalla en omformulering av den värld som folk lever i”, skriver James Corner i ”The Agency of Mapping” (Mappings, 1999). Kartan ger oss nya möjliga positioner; det är ”en aktiv kraft för kulturell intervention”.
De flesta är redan på sin vakt mot kartan som en imperialistisk teknik, alltså mot att kartan som ett emblem för den gamla ekvationen kunskap=makt. Geografiprofessorn Marc Monmonier hävdar i sin genomgång av olika tekniker och maktstrategier som ligger bakom kartan, i How to Lie with Maps (1996), att ”utbildningen i hanteringen av kartor och diagram är begränsad och inte särskilt genomtänkt, och många i övrigt välutbildade personer är grafiskt och kartografiskt illiterata”.

*

Vad man mer sällan talar om är kartan i termer av uppenbarade potentialer, av uttryck för något radikalt annat, ett återtagande av territoriet, ett produktivt och befriande instrument. Men det finns naturligtvis olika slags kartor, och många kartor är snarare avtryck än något annat. Därav Gilles Deleuze och Félix Guattaris utrop: ”Gör en karta, inte en kalkering!”

Trenden med att använda sig av dokumentära grepp i fiktionen håller i sig, men det finns också en motsatt rörelse: kartans sanningsanspråk har traditionellt kopplats till territoriella anspråk, men man försöker också inom bland annat konst, arkitektur och urbanism göra sig av med sin alltför entydigt avbildande roll (precis som fotot tidigare har kämpat för detta). Båda dessa rörelser existerar samtidigt, och ibland i samma uttryck. Hur konsekvenserna av det här sättet att se på kartans ambivalenta relation till verkligheten kommer att te sig vet vi ännu inte.

En väsentlig aspekt för en landskapsarkitekt som James Corner är skillnaden mellan å ena sidan kartor och å andra sidan planer eller ritningar. Hans utgångspunkt är att samtida urbanism och stadsplanering har förfallit till en byråkrati som är helt upptagen med objekt och funktioner, och han hävdar att kartorna är en nyckel till problemet eftersom de förutsätter att man letar upp och avtäcker komplexa och latenta krafter i en viss miljö snarare än att försöka förverkliga ett idealiserat projekt. Ritningen har ett slut, medan kartan är generativ, pekar men bestämmer inte. Det finns, menar Corner, ”vissa fenomen som enbart kan bli synliga genom representation, snarare än genom direkt erfarenhet”.

Vad Corner är ute efter är bland annat att ersätta ritningar och stadsplaner med kartor. Angående faran att det maktkritiska eller antiimperialistiska förhållningssättet kan slå över i en naiv subjektivitet, skriver han: ”Kartornas kraft ligger i dess fakticitet.” Analytiska mått är fortfarande viktiga och den kraft som sådana har i olika sammanhang, skall användas. Det handlar om att utnyttja den potential som finns i att fullfölja en logisk kedja, om än kanske ibland in absurdum.

Kartor är i en mening ogenomskinliga, precis som människor är det, även om de för den delen också är obehagligt genomskinliga, eller som bra konst som också är båda delarna.
Anledningen till ett ökat intresse för ett nytt sätt att se på kartor har också att göra med den accelererande globaliseringen, ekonomiskt och kulturellt, där visuella uttryck får allt större betydelse. I och med att kartan inte längre tycks innehålla några vita fläckar skulle kartarbetet kunna tyckas vara färdigt. Men samtidigt har diskussionen om vad som är centrum och vad som är periferi gjort att det snarare är frågan om hur de egentligen skiljer sig från varandra som hamnat i fokus. Du kan lika gärna vara där.

Omslag

Pris: slutsålt
Beställ nummer.