Göran Dahlberg  Inledning

Modersmålet är enligt sociologin det språk man lär sig först, enligt lingvistiken det språk man talar bäst, enligt sociolingvistiken det språk man talar mest, enligt socialpsykologin det språk man - och andra - identifierar sig/dig med och enligt psykoanalysen det språk som representerar en själv. Språk ställs mot språk i en värld där de flesta länder är flerspråkiga. Några översättningar (lika omöjliga som nödvändiga) och nyskrivna essäer lyfter i det här numret fram de spänningar som finns nedbäddade i språket: den lika omöjliga som nödvändiga kampen mellan likhet och mångfald.

På något sätt tycks det vara nödvändigt att ständigt söka sitt språk, eller kanske snarare att - som Michael Azar uttrycker det - "ge sig själv en värdig plats i det". Azar, Christina Kullberg, Édouard Glissant och Michel Leiris diskuterar här Karibien, kreolspråk, poesin, franskan och den koloniala situation där det egna språket förlorar sitt värde, och blir ett tecken på underordning. Vad innebär det att tvingas tala den andres språk?

Att språk ställs mot språk är ett faktum, ibland ett beklagligt sådant. Anledningen att inför läsningen av detta nummer uppmuntra till analogier med dagens svenska och europeiska debatt om språkets roll i invandrar-, flykting- och integrationsfrågor, är antagandet att det postkoloniala snarare är ett tillstånd som i det mer eller mindre globala flödet av konventioner och strukturer (så kallad "information") snabbt sprider sig till platser som vid en första anblick varken ser ut att vara koloniala eller koloniserade. Det handlar återigen om det som Homi Bhabha kallat "rätten att berätta". Det som Fanon talat om i termer av att bli medveten om de möjligheter man förbjudit sig själv.

Trinh T Minh-ha berättar om berättandet, tystnaden och väntan, och om skulden som inte tycks ha någon gräns. I en värld där skuldsättning är nödvändig för att få ett eget hem, blir berättandet till en immateriell motkraft: dåtidens betydelse för framtiden, de dödas betydelse för de levande. För Trinh T Minh-ha var det i övergången från krig till fred, i tystnaden, som hon kände sig främmande. Tystnaden var väntan, en kommande explosion. Något liknande beskriver Assia Djebar när hon talar om skrivandet: "jag skriver genom att tiga", men också för att motverka tystnaden. Texten är en explosion, först en inre, sedan en yttre, när texten möter en läsare. Att vara tystad är fruktansvärt, det är med Strindbergs ord själamord; men det kanske också är en position som kan utnyttjas, en väntan på alla röster som väntar på sitt uttryck? Väntan och tystnad behöver inte hänga ihop, väntan kan vara högljudd och tystnaden agerande. Man måste kämpa för rätten att vara ogenomskinlig. Att välja ett språk innebär inte att man måste välja bort ett annat. Men av åttiotalets experiment i skolan med tvåspråkiga klasser och ämnesundervisning på annat språk än svenska finns inte mycket kvar. Sedan internationaliseringen skrevs in och premierades för första gången i läroplanen 1994 har i själva verket ingenting hänt beträffande modersmålsundervisningen (det som tidigare kallades hemspråk). Men samtidigt som många betonar vikten av kunskaper i det svenska språket för att förstå hur man lever i Sverige, missar man den andra sidan: den respekt för ens eget språk som eftersträvas torde innefatta även den andres språk, först för att förstå hur andra lever, men också för att bättre kunna urskilja strukturer i det egna språket, det egna livet.

Det handlar om fantasier och ideologier, eller helt enkelt om politik: att sträva efter något som är omöjligt, eller kanske inte finns, eller om det finns och skulle uppnås kanske inte ens skulle vara önskvärt. Jacques Derrida har uttryckt det med att: "Jag har bara ett språk, men det är inte mitt."

Ett mål för flykting-, invandrar- och integrationspolitiken torde vara att få de som riskerar att tystna att istället tala, och få väntan att bli en värdig väntan, möjlig att omsätta. Ett mål för kulturpolitiken torde vara att skapa utrymme för att utveckla olika uttryckssätt och -former, med bibehållen respekt för ogenomskinligheten. Dessa två sfärer ställs sällan bredvid varandra i den politiska debatten, och när de väl gör det händer märkliga ting. Här kan den danska utvecklingen tjäna som fallstudie.

Det ges inte längre plats för väntan och tystnadens språk är obegripligt för de flesta. De "väntezoner" för flyktingar som upprättats och som Barthélémy Toguo här besöker är knappast för den sortens väntan vi här talar om. Det här är en zon för ett annat slags väntan, den som innebär att man ifrågasätter och stärker sin inre övertygelse för att "vinna över en omöjlig situation".

Omslag

Pris: 50 kr
Beställ nummer.