Mikela Lundahl  Mer människa än människan själv: Det postkoloniala tillståndet i Los Angeles 2019

När Mikela Lundahl kombinerar cyborgdiskurs med postkolonial teori upptäcker hon att filmen Blade Runner kan läsas som en allegori över kolonialismen och dess ständiga följeslagare, rasismen.

I en av mina favoritscener i Blade Runner ligger huvudrollsinnehavaren Deckard (Harrison Ford), hemma i soffan och har däckat med en drink i handen. Hans motspelerska Rachel - som just har insett att hon är en replikant - sitter vid pianot som är täckt av foton i enlighet med typiskt borgerliga europeiska manér. Rachel tittar längtansfullt på Deckards förflutna och ursprung, på Deckards foton på sin familj, tecknen på tillhörighet.

Så småningom börjar Rachel trevande röra tangenterna och spelar sakta och sökande på pianot. Hon löser upp sitt hår, gör sig till kvinna, mjukar upp denna orörda (oskyldiga) iskalla snövitgestalt som hon fram till dess har varit. Musiken och fotona tycks väcka något i henne. Deckard kommer och sätter sig bredvid henne vid pianot: "Jag drömde musik." Rachel svarar dröjande: "Jag visste inte huruvida jag kunde spela. Jag minns pianolektioner - är de mina eller implanterade från Tyrells brorsdotter?" Deckard ignorerar hennes fråga om ursprung och essens och talar istället om det som är: "Du spelar vackert." Deckard besvarar inte hennes fråga om pianolektioner, han kommenterar hur hon spelar.

Rachel kan inte släppa frågan om vad hon är, och huruvida hennes pianolektioner är "verkliga" eller implanterade: "Jag kan inte lita på mitt minne." Deckard mumlar ganska tyst, som till sig själv: "Vem kan det?" (Vad är skillnaden mellan fabricerade implanterade minnen och de berättelser vi alla har om vilka vi är och varifrån vi kommer, upprepade mekaniskt? Vi upprepar eller återberättar, "minns", förra gången vi mindes snarare än själva händelsen.)

I denna scen är stämningen i Deckards hem, i det rum som verkar innehålla hela hans liv, central. I rummet råder en mättad, erotisk stämning som har att göra med den spänning som växer fram mellan Rachel och Deckard. Också jalusierna, det strilande ljuset, fotografierna ovanför pianot och statyetterna bidrar till stämningen. Det är inte ett amerikanskt hem, snarare europeiskt. Men rummet andas också något annat: kolonierna. Rummet får mig att tänka på filmatiseringen (eller är det min egen film skapad av många läsningar?) av Marguerite Duras Älskaren , eller den nya scenen i Apocalypse Now Redux från den lilla franska besittningen där allt verkar ha stått stilla sedan 1800-talet. Inte så att Deckards rum skulle finnas i kolonin, utan snarare att rummet tillhör den gamla sortens äventyrande män som reste ut, och tog med sig något av kolonin hem och placerade det i den borgerliga miljön de kom från och hörde hemma i. (Man kan mycket väl tänka sig motsatsen: att man tar med sig en bit av den egna borgerligheten och placerar den "där borta".) Rummet väcker andra associationer än det vi hittills fått veta om Deckard: att han är en bladerunner, en replikantjägare, och arbetslös före detta polis som har tvångskommenderats till sitt sista jobb. Slavoj Zizek påpekar att Blade Runner bland annat kan ses som en exemplarisk beskrivning av uppkomsten av ett klassmedvetande. Los Angeles 2019 är ett samhälle där en radikal och systematisk underminering av självidentiteten pågår, ingen tycks längre veta vad h-n är. Den stora Tyrellkoncernen har lyckats framställa replikanter, eller androider, artificiella "människor", (i romanförlagan, Do androids dream of electric sheep? , av Philip K Dick, kallades de androider, men regissören Ridley Scott lär ha tyckt så illa om det ordet att han valde att kalla dem replikanter, kopior, istället) som inte vet vad de är - de lever med en sorts falskt medvetande - de tror att de är människor. Kapitalet har lyckats penetrera och dominera fantasikärnan av vår existens. Inga av våra drag är verkligen "våra"; till och med våra minnen och fantasier kan vara artificiellt ditplanterade. Vad som kvarstår som "eget" är bokstavligen den tomma rena substanslösa subjektiviteten - precis så som Marx en gång beskrev proletariatet.

Deckards uppgift, liksom hans samvete, förutsätter dock att det går att dra en skarp och entydig linje mellan det mänskliga och det artificiella. I takt med att replikanterna blir mer och mer perfekta, mer människor än människorna själva, som deras upphovsman stolt proklamerar, och i och med Deckards möte med Rachel, blir han varse att den gränsen inte är så okomplicerad och entydig som han dittills velat tro. Vad är han själv? Om de inte vet vad de är, hur kan någon människa veta vad hon är?

Lyckligtvis finns det ännu skillnader, gränser som gör det möjligt att upprätta oss som människor, som förhindrar den underminering av vår identitet som replikanternas blotta existens kan medföra. Replikanten känns igen på sina onaturligt uppspärrade pupiller, och det är genom att ställa frågor och samtidigt studera pupillens rörelser som de kan identifieras och urskiljas i det så kallade Voigt-Kampfftestet. Testet består av ett frågeformulär som skall framkalla en känslomässig respons som påverkar pupillens rörelser. I filmen aktiveras sålunda föreställningen om ögat som själens spegel. I ögat kan man känna igen "verklig" mänsklighet, det vill säga förmågan till empati, känslor och moral, ögat bedrar aldrig. Uppmaningen "se mig i ögonen" brukar vi använda för att vi föreställer oss att den som ljuger inte kan göra det och samtidigt möta vår blick. I förlängningen (det vill säga för Rachel) blir bladerunnerns jakt på replikanter - åtminstone på de som inte vet vad de är - inte en fråga om att ljuga och dölja, de kan inte ljuga om något de inte känner till. Ändå talar de osanning. Bladerunnern söker efter en essens, något särskiljande, i blicken, eller snarare i bristen på mänsklig blick. Ögonen, liksom allt annat hos replikanten, är fulländade. "Ni är så annorlunda, så perfekta", som den genetiska formgivaren J F Sebastian säger. De är organiska: i laboratoriet där de tillverkas ser man hela ännu icke "aktiverade" ögon och de ser ut som mänskliga ögonglober med nervtrådarna hängande. Och sådan är replikanten: den äter, gråter, känner, älskar som vi. Som replikanten Roy Batty (Rutger Hauer) säger till en av deras formgivare: "Vi är inga datorer, vi är fysiska". De är fysiska, organiska, men är ändå inte detsamma som vi. Bara som vi. Men de överskrider oss, de når längre än oss med det de har fått av oss. I scenen där replikanterna Roy och Leon försöker få tag på den som kan förlänga deras livslängd söker de upp Chew, mannen som skapar replikanternas ögon. När han inser att de är replikanter berättar han att han har gjort deras ögon. Roy svarar honom mångtydigt: "Om du bara kunde se vad jag har sett med dina ögon." Vems är egentligen ögonen? Vem har den slutgiltiga makten över det producerade? När vinner produkten självständighet? Kan den det?

Urskiljningsproceduren, Voigt-Kampfftestet, är alltså utformat som en lång rad frågor, ganska absurda, som den misstänkta replikanten skall besvara under det att bladerunnern studerar pupillens rörelser. Frågorna är utformade för att väcka känslomässiga (empatiska) reaktioner. Förutsättningen är att pupiller rör sig i takt med känslolivet. Dels saknar replikantens ögon förmågan till denna rörelse, deras pupiller förblir uppspärrade, dels antas de också sakna empati. Eller, snarare, de är inte utrustade med empati. Vilket alltså blir till den essentiellt mänskliga egenskapen. Men det finns en absurditet i detta: om det är så att replikanternas pupiller rent mekaniskt saknar förmågan att dra sig samman och utvidga sig, hur kan denna brist på rörelse säga något om deras emotionella status?

Själva utfrågningssituationen skriver in sig i en tradition av interrogationer, det klassiska förhöret, inkvisitionen med flera situationer, där maktordningen/maktutövningen är otvivelaktig. Bland annat genom att producera skillnad mellan oss och dem. Genom godtyckliga test skall det uppenbaras att några inte är som oss andra. Det finns en instans som producerar sanningen om den andres status, huruvida hon är en av oss eller en av de andra (de kriminella, de vansinniga, häxorna). Den liknar de prövningar marginaliserade eller utomstående ständigt har utsatts för, där det judeokristna "schibboleth" är ett exempel, det test som misstänkta häxor utsattes för ett annat. De misstänkta häxorna bands till händer och fötter och kastades i vattnet. Om de överlevde var det onaturligt och deras häxstatus var bevisad, sjönk de var de kanske oskyldiga - och redan döda.

Mest av allt får det mig att tänka på den inkvisitionsdomstol skildrad i filmen Disputationen i Valladolid , som i mitten av 1500-talet försöker avgöra huruvida invånarna i den nya världen verkligen skall betraktas som människor eller ej. Också de utsätts för tester som skall bevisa deras (o)mänsklighet. Man testar deras empatiska förmåga, deras humor, deras intelligens etc. Så småningom enas man om att de trots allt måste ses som mänskliga. I den allra sista scenen finns en person kvar, den person som städar kyrkan där proceduren har försiggått. En person vars fullvärdiga mänsklighet ännu i flera sekel kommer att betvivlas: den svarta människan. Vid den tiden tar slavhandeln över Atlanten verklig fart, och afrikanera ersätter indianerna som huvudsaklig arbetskraft i den nya världen. Blade runner brukar läsas som ett inlägg i samtalet om det postmoderna. Man ser den som en iscensättning av det postmoderna tillståndet som samtidigt blottlägger dess moderna rester. Till exempel det ambivalenta förhållandet till frågan om ursprung, det äkta gentemot det kopierade och det artificiella. Där finns replikanternas nostalgiska längtan efter ett föreställt förflutet: replikanten Leon vet att hans minnen är prefabricerade, att de är implanterade, att de inte är "verkliga". Men nostalgin, behovet av ett ursprung, ett hemland, en familj, är så stark att han riskerar livet genom att återvända till den lägenhet vars adress han vet är avslöjad. Han är offer för en nostalgi som en replikant inte har råd med. Han är beredd att offra sitt liv för ett par foton föreställande påhittade minnen. Han dör för att han är nostalgisk, för att han fortfarande tror på ett minne, vill hålla fast vid det trots att det är förbrukat, trots att han vet att det är konstruerat, implanterat. Det fåfänga återvändandet till det ickeexisterande moderslandet bokstavligen dödar honom. Även om vi vet att själva mytologin om ursprunget är blott en mytologi så tycks vi behöva den, vilket kastar ljus över samtidens ständiga iscensättningar av ursprungsmyter och hemfallande till nationella berättelser.

Men Blade Runner går längre än så. Blade Runner kan också läsas som en allegori över kolonialismen, och dess ständiga följeslagare, rasismen, med dess grundläggande logiker och spänningar. Det finns fler sådana scener där frågor om ursprung och stabila identiteter sätts på spel eller i spel.

Filmen inleds med närmast övertydliga referenser till den koloniala strukturen. När miljön, Los Angeles 2019, etableras, får vi se stora ljustavlor med reklam föreställande en geisha. Bilden av henne ledsagas av en röst som lovar oss en ljus framtid: "Ett nytt liv väntar dig i de utomjordiska kolonierna. Chansen att börja om i det gyllene landet av möjligheter och äventyr. Nytt klimat och slavar som gör allt hemarbete för dig." De utomjordiska planeterna och satelliterna kallas kolonier, de som kan har dragit dit för att slippa undan den förgiftade jorden med sitt sura regn. Där kan även den minsta människan bli stor, och dessutom slippa ifrån tungt arbete. Klimatet är bättre. Där finns äventyr och möjligheter. Auran liknar den som fanns kring 1800- och 1900-talets stora erövrings- och utforskningsprojekt.

En annan övertydlig blinkning till den koloniala och rasistiska logiken är Bryant, den polischef som kommenderar Deckard att utföra jobbet. Han kallar replikanterna för "skinnarbeten" varpå speakerrösten/Deckard i den första versionen av filmen från 1982 säger : "Bryant var den sortens snut som i historieböckerna kallade en svart man för Nigger." Förtrycket och slaveriet av (och fördomarna om) replikanterna jämförs med förtrycket av svarta under 1800- och 1900-talet. Fördomarna och öknamnen liknar varandra och deras viktigaste funktion är att peka ut skillnaden mellan oss och de andra. I "skinnarbeten" finns också innebörden att de är gjorda av någon, artificiella, och inte "naturliga".

Den koloniala och rasistiska logiken går djupare än så. I den första scenen har Deckard blivit informerad om att han måste göra ytterligare ett jobb - trots att han på grund av dubier har slutat som polis och bladerunner. Det rör sig om en "pensionering" av ett par replikanter som har lyckats ta sig till jorden trots att det är förbjudet. Han har förts till Mr Tyrell - chefen för Tyrellkoncernen tillika hjärnan bakom replikanterna - själv i dennes borg.

Tyrellkoncernen har utvecklat replikanter som kan göra allt skitjobb: den senaste modellen är minst lika intelligent som de ingenjörer som har formgivit den. Modellen heter Nexus-6 (nexus betyder sammanflätning) och de är individer sammanflätade av teknologi och organisk genetik, cyb(er)org(anism)er helt enkelt. De används som slavar för utforskning och kolonisering av andra planeter. Efter ett upprorsförsök har de förbjudits på jorden. Ibland måste de "pensioneras" - avrättas om de av någon anledning inte fungerar som ägarna önskar. Den aktuella modellen har en inbyggd säkerhetsmekanism: efter fyra år - den tid som man antar att det krävs för att utveckla känslor liknande människans om man är utrustad med ett så välutvecklat intellekt som denna modell - slutar de att fungera och dör. Den intelligens de har, som bara motsvaras av den hos deras upphovsman - Tyrell - gör dem hotfulla. Trots att deras känsloliv - ett klassiskt särmärke i all sin dubbeltydighet (å ena sidan är den andre känslosam som ett barn, å den andra saknar hon känslomässig förfining) - inte är välutvecklat finns en risk att de kan utveckla känslor i takt med att de lever och erövrar erfarenhet. Det förefaller som att de måste dö för att de, likt den koloniserade undersåten, inte skall bli så bra - rent av bättre - på att spela herrens roll, vara bättre på att vara människor än människorna själva, och därför kräva fullständiga mänskliga rättigheter.

Deckard är hos Tyrell, i en slags medeltida borg där han i en stor sal mottas av Rachel. Tyrell dyker upp, de småpratar lite om hur Deckard gör när han identifierar en replikant, Deckard beskriver Voigt-Kampfftestet. Tyrell föreslår Deckard att han skall testa en riktig människa först: Rachel. Hon skrattar, på en gång nonchalant och nervöst. Så småningom framgår det att också hon är en replikant, men det får hon inte veta. Deckard och Tyrell diskuterar henne efteråt och Deckard undrar "hur kan den inte veta vad den är?" men inser att Tyrell har försett henne med minnen - detta är det senaste som tyrellkoncernen har skapat. "Minnen, du talar om minnen..." Man har försett dem med en historia, och minnen som gör att de upplever sig vara människor och Tyrell skryter om att de är "mer människa än människan själv", på grund av minnena. Deckard inser vad det handlar om - och orsaken till att han en gång slutade som bladerunner var att han inte stod ut med allt dödande. När han nu bokstavligen har tvingats in i "branschen" igen får han ytterligare bevis för det som han redan intuitivt har förstått: det absurda i att särskilja och döda replikanter blott för vad de är. Rachels på ytan oskyldiga frågor sätter fingret på denna ömma punkt: "Har du någon gång genomfört testet på dig själv?" "Har du någon gång av misstag 'pensionerat' en människa?"

Vad som händer kan förstås ges många innebörder. Den dubbelhet, eller det spel mellan likhet och olikhet som det koloniala projektet och rasismen kännetecknas av iscensätts på ett mycket vackert sätt här. Man vill se den andre, den koloniserade som så lik sig själv som möjligt, det vill säga att man utgår från en enda definition av vad en människa är, en gemensam grundföresats att vi alla är lika, men för att kunna legitimera att vår världsordning trots allt inte kan ombesörja alla människors lika värde behövs kriterier för att urskilja de andra och det är Voigt-Kampfftestets uppgift. Att hitta, åtminstone någon liten hårsmån av skillnad mellan oss och de andra. Av den lilla skillnaden kan man sedan bygga stora system av inneslutning och uteslutning. I Blade Runner är det skillnaden mellan verkligt/artificiellt som står på spel. Om vi kan bestämma replikanterna som artificiella, kan vi fortsätta att utnyttja dem, och förslava dem. Här, precis som i fallet med kolonialismen, faller maktutövarna på eget grepp. Varför envisas Tyrell med att göra robotarna mänskliga? Denna dröm att göra subjekten för maktutövning till sin avbild (en inte ovanlig önskan i all typ av uppfostran och utbildning) är påtaglig också i all kolonial logik liksom i upplysningstänkandet: längtan efter att skapa något som är så likt oss att skillnaden så gott som upphör. Denna längtan och fantasi skapar samtidigt skräck, en skräck som återfinns i exempelvis Frankensteinmyten: att vi inte skall kunna kontrollera det vi har skapat till vår avbild. Själva legitimerandet av den koloniala verksamheten är att vi skall omvandla de andra till vår avbild - eller till människor rätt och slätt, vilket här är samma sak - lyfta upp dem från deras omänskliga ociviliserade tillvaro. Lysa upp deras tillvaro genom utbildning och införandet av västerländska/mänskliga institutioner. Problemet för de flesta kolonier och kolonialmakter är att detta civilisatoriska uppdrag kommer till en punkt där subjektet för upplysning verkligen har lärt sig läxan. Blivit mer människa än människan själv. Homi Bhabha har i sin analys av kolonialmakten benämnt denna inlärningsprocess för mimikry. Gränsen mellan kolonisatör och koloniserad upplöses och det blir svårt att legitimera den koloniserades underordning när han inte längre är underlägsen enligt de kriterier för hur underlägsenhet/omänsklighet en gång formulerades. Ordet mimikry bär på den negativa bilden av mimikryn som den passiva härmaren, en som bara apar efter. Bhabha vänder på denna negativa laddning och visar hur detta härmande underminerar de anspråk på makt den mäktiga skaffar sig genom att definiera sin överlägsenhet i ett visst sätt att vara och i vissa praktiker. Om den underordnade kan hantera dessa praktiker och på alla synbara sätt (utom hudfärg i den koloniala situationen, pupillernas förmåga till sammandragning för replikanten) förefaller vara identisk med den överordnade, finns inte längre några godtagbara skäl till makt och underordning. Dessutom kommer mimikryn också att bära med sig något mer. Den koloniserade har alltid det andra ursprunget och den erfarenhet det innebär med sig in i centrum, in i makten. Självklart står kolonialmakten inte svarslös inför denna utmaning utan uppfinner ständigt nya sätt att urskilja och producera skillnad och olikhet. Bhabha beskriver processen i frasen "almost white but not quite". Men någonstans i denna produktion av skillnad faller systemet på sin egen orimlighet. När Deckard inser att den nya generationen replikanter inte vet att de är replikanter, att de verkligen upplever sig som densamme, att de saknar identitifikation som den andre, förlorar han sin redan kantstötta förmåga att tro på skillnaden. Misstanken att han själv kanske är den andre, parat med vetskapen om att Rachel - som han håller på att bli kär i - är det, skänker honom förmågan att tillerkänna också replikanterna verklig mänsklighet, att erkänna den andre som olik men ändå densamme. Det är inte bara undermineringen av gränsen mellan mänskligt och artificiellt som står på spel i Blade Runner . Filmens budskap om replikantens "rättigheter" förs fram genom att på punkt efter punkt visa upp det meningslösa i traditionella distinktioner mellan verkligt och artificiellt. Vad som kanske är än allvarligare är att upprätthållandet och utövandet av gränsens politik avhumaniserar människan själv. Att upprätthålla gränsen mellan oss och dem tvingar människor att handla på sätt som inte ingår i vår egen definition av mänsklighet, utan som vanligen definieras som just omänskliga eller inhumana. I Blade Runner är det som sagt förmågan till empati som skiljer människan från replikanten. Och upprätthållandet av denna skillnad och det därav följande "pensionerandet" av replikanterna tvingar bladerunnern att undertrycka, eller förtränga sin egen empati. Replikanten Roy säger till Deckard i slutet av filmen: "är inte du den goda mannen - visa mig vad du är gjord av". Här antyds att Deckard kanske inte är så skild från replikanten, att den gode västerlänningen kanske inte egentligen besitter några särskilda, goda, kvaliteter. Att ingen egentligen kan veta vem som är god eller ond, att man kanske inte ens känner sig själv. Och om var och en är sig själv fjärmast (Deckard verkar vara den som sist inser att också han är en replikant), hur skall man då kunna vara den som väljer ut vilka som skall få höra till och vilka som får gå? Det finns risker med att vara den som skall fatta dylika beslut. Antikolonialisten Aimé Césaire visar i sin essä "Om kolonialismen" ( Sur le colonialisme 1955) att det är vad som händer med kolonisatören. När han är ute för att "civilisera" och "humanisera" de andra, av humaniseras han samtidigt själv.

Många har påpekat att de olika versionerna av Blade Runner (den ursprungliga versionen från 1982 respektive "Directors Cut" från 1992) fäster olika stor uppmärksamhet vid hur Deckard ifrågasätter sin egen mänsklighet och börjar misstänka att också han är en replikant. Det intressanta är inte huruvida Deckard är replikant eller inte (snarare är ambivalensen, möjligheten - som är starkare i den första versionen av filmen - det som ställer väsentliga frågor om de skillnader vi dagligen ser som avgörande), eller när han börjar misstänka det: snarare är det likheten mellan människor och replikanter som är det intressanta. Som att vi alla är fästa vid och beroende av berättelser och minnen om oss själva. Och att beroende på vad vi gör och hur vi lever så kan människor bli mindre mänskliga och replikanter bli mer. Ett tema som känns igen från Hegels herre/drängdialektik i Andens Fenomenologi , där det visar sig att det erkännande och den mänsklighet som herren har erövrat i kampen med drängen upplöses eller förskjuts under kampen, i och med att drängen blir underlägsen förlorar han samtidigt sin förmåga att erkänna och bekräfta.

Människorna kommer att ifrågasätta sin egen mänsklighet och replikanterna sin artificialitet. Eller som replikanten Pris uttrycker det genom att ironiskt citera ett av de mest emblematiska uttrycken för att beskriva den moderna människans identitet: "Jag tänker alltså finns jag till." Dock inte den postmoderna som genom den frasen blott erkänner att det försiggår ett tänkande, inte att ett jag i och med tänkandet har förutsatts. I själva verket är det kanske replikanterna som i filmen uppvisar mest mänsklighet, om det nu definieras som förmåga till empati och bredd i känslolivet, bortsett kanske från den ensamma och fula genetikformgivaren J F Sebastian. Den bladerunner, Holden, som genomför det första Voigt-Kampfftestet på Leon framställs som ironisk och kylig. Tyrell, hjärnan bakom Nexus-6, framstår som en extremt kallhamrad företagsledare. Bryant, polischefen som ger Deckard uppdraget, framställs som fördomsfull och stenhård. Deckard framstår i början av filmen som avtrubbad och bitter, han blir "mänskligare" - mer emotionell - allt eftersom tvivlet på hans egen - och de andras - identitet tilltar. Gaff är en cynisk karriärist - inte utan en viss tvetydighet dock (han är den som med sina pappersfigurer förebådar väsentliga skeenden i filmen och med dessa ger oss nycklarna till att allt inte är som det skall med Deckards mänsklighet). Replikanterna är först och främst sorgsna, de lever under ett konkret dödshot, men visar varandra kärlek och omsorg. Pris (Daryl Hannahs undersköna "underhållningsmodell") verkar känna medlidande med den nördiga J F Sebastian. Den mindre intelligenta Leon ("arbetsmodellen") uppvisar en del sinne för humor, förutom sitt barnsliga och nostalgiska förhållande till sin föreställda historia. Som många har påpekat är det kanske Roy som uppvisar det rikaste och bredaste känslospektrat. I slutscenen har han möjlighet att döda Deckard men gör det inte. I originalversionen från 1982 hör man Deckards röst när Roy dör: "varför sparade han mig, kanske älskade han livet så mycket att han inte kunde döda mig?"

Känslornas ekonomi i filmen är ironisk och pekar mot vårt sätt att föreställa oss känslor hos överordnade respektive underordnade. Den vite mannen representeras som förnuftig och rationell medan både svarta, underklassen och kvinnor, tenderar att jämställas med barn och liksom dem vara irrationella, emotionella och brista i kontroll. I Blade Runner dyker replikanterna upp och kräver delaktighet i den universella mänskligheten och rätt till ett "normalt" liv. De kräver att omfattas av de universella mänskliga rättigheterna. Precis som när de koloniserade började dyka upp i Europas metropoler, London och Paris, och kräva fullt erkännande, medborgarskap och att fullständigt omfattas av de mänskliga rättigheterna.

Hur skall vi hypotetiskt ställa oss till det och på vilka grunder kan vi - lika hypotetiskt - kräva av dem att de skall acceptera ett kort liv i slaveri trots att de är programmerade med mänskliga minnen och funktioner? Att de faktiskt - vilket var den uttalade meningen med kolonialiseringen - har blivit civiliserade och lika oss. Mer lika bilden av människan än någon "verklig" människa.

Omslag

Pris: 50 kr
Beställ nummer.