Göran Dahlberg & Nils Olsson  Inledning

Det naturliga befinner sig i en av sina djupaste kriser någonsin. Är det något problem? Onekligen. Något att sörja över? Knappast. En det naturligas kris skulle kunna beskrivas på två sätt. Å ena sidan ett allmänt tillstånd av obestämbarhet, en hållning som okritiskt accepterar en situation där representationer, bilder och diskurser regleras på kapitalistiska villkor. Å andra sidan ett tänkande som ger akt på förutsättningarna för våra uppfattningar om original, ursprung eller det omedierade. Timothy Clark beskriver här människans identitet som en relation mellan ”det mänskliga och teknik, supplement och proteser”, en hybrid. Den teknologiska utvecklingen innebär en ”praktisk dekonstruktion” av våra begrepp om stat och medborgare. Mikela Lundahl skriver om hur replikanten i Blade Runner blir mer människa än människan själv; men är det frågan om vad replikanten är som idag är den viktiga, eller är det frågan om i vilken bemärkelse replikanten utgör din nästa? Förmodligen är det den förra frågan som tagit överhanden, på den senares bekostnad.

Allas vårt ständiga objektifierande riskerar att försumma själva skeendet, det att vi människor ständigt och på nytt blir till. Vi definierar allt och alla runtomkring oss, men är enligt Marcia Sà Cavalcante Schuback ur stånd att definiera oss själva. Och vi bör så vara, även om det inebär att frågan hänger kvar och ständigt komplicerar tillvaron för oss. Eftersom identitet ofta knyts till närvaro, blir tiden ett än större problem: vi måste försöka förstå tillvaron utifrån ett tidsbegrepp som inte är beroende av före eller efter, utan som kan förstå skeendet som skeende. Att fråga sig vad tiden är blir ett förtingligande, ett sätt att göra skeendet till ett nu. Och nuet har inte med tiden att göra, det är en referenspunkt, platsen för vårt jag, och det är ytterst ett uttryck för vårt objektifierande. Nuet är närvaro, tiden är tillvaro.

Anna-Lena Renqvist beskriver i sin augustinska essä tiden som kärlek: Kronos förening med Kairos, den mätbara med den andra tiden, egot med alter egot, bestämningen med möjligheten innan bestämningen. Det är alltså två tider som (i enstaka fall) förenas: i den med Augustinus ord autentiska tiden råder frihetens diktatur och vi behöver den andra, icke-autentiska, för att inte upplösas i frihet och framför allt för att bibehålla det dialektiska.

Anders Lundbergs samtal med Rodolphe Gasché kretsar delvis kring att ”rädda tänkandets heder” genom att finna sätt att uppmärksamma och uttrycka motsättningar. Och även om Gasché hävdar att den etiska eller politiska ”vändning” som enligt många kommit att prägla dekonstruktionen är ett enkelt sätt för dem att komma undan teorins vedermödor, menar han samtidigt att det filosofiska tänkandet bör handla om vad som konstituerar det politiska eller etiska. Detta snarare än att försöka lansera politiska program eller etiska handlingsnormer; där alltför tydliga sådana förekommer finns inget etiskt elller politiskt tänkande, inget ansvar för enskilda händelser eller personer, för singulariteter. Tanken måste ha gått in i återvändsgränder för att komma ut som politik.

Det konstnärliga fältet utvidgas, men upplöses inte. Konstnärerna använder sig nu – trots en viss eftersläpning som riskerat dränka konsten i ett allmänt bildflöde – lite trevande av de nya digitala teknologierna. Carl Henrik Svenstedt visar här hur dessa utnyttjats i den pågående kampen ”för att upplösa rummet och stanna tiden”, och hur strategierna kan återfinnas hos det förra seklets avantgarden. Den konstnärliga assimilationen av dessa nya teknologier måste diskuteras om vi vill bibehålla en uppmärksamhet på konstens komplexa relation till det på informationsteknologin baserade kapitalistiska systemet.

Avantgardet har under 1900-talet ständigt utmanat och negerat konstnärliga konventioner. Å ena sidan har det handlat om att förädla det formella uttrycket: alla upptänkliga visuella framställningssätt har dragits in absurdum, vilket resulterat i insikten att förädlingstanken endast kan sluta i just absurdum. Å andra sidan har man utövat en kritik mot denna tanke, en kritik som inte bara generat ett helt nytt konstnärligt fält, utan också gjort det oskarpt i konturerna. Det är inte för inte man ofta talar om praktiker (estetiska, kritiska) snarare än konst. Eric Kluitenberg hamnar i ganska snabbt i Malevitjs svarta kvadrat, en ändpunkt (och en början) där ett specifikt framställningssätt inte bara negeras (ett negativt tecken på den till synes ändlösa bildexplosion vi kunnat bevittna sedan dess), utan som också ger ett löfte om möjligheten till en kontinuerlig kritik, ett fortsättande.

Denna kamp mot (eller med) tiden och rummet förs inte bara inom konsten, utan på ett gestaltandets fält som är större än så, kommunikationssystemens, nätverkssamhällets. Den verkliga virtualitetens kultur innebär just en sammansmältning mellan verkligt och virtuellt. Arne Kjell Vikhagen påpekar till exempel hur en generation dataspelare kolliderat med World Trade Center i Flight Simulator. Efter 11 september fick man återigen se sekvensen, om och om igen, för varje gång både mer verkligt och mer fiktionaliserat. Och häri finns en politisk potential, för som Kluitenberg påpekar kan nu makten ifrågasättas på samma nivå, och med liknande metoder, som dess olika representationssystem.

Omslag

Pris: 50 kr
Beställ nummer.