Nils Olsson  Familjär

Familjärt är det som utan att tillhöra familjens domän, står i ett likhetsförhållande till minst ett objekt inom den. Således yttrar sig familjariteten dels genom någonting som är annat än familjen, dels genom en metaforisk relation: det familjära liknar, ger sig tillkänna som bekant. Det vore felaktigt att fatta det familjäras väsen såsom immanent, det vill säga det familjära som identiskt med familj, eller ett familjärt objekt såsom något som hör till själva familjen. Lika fel vore att se det familjära såsom någonting radikalt annorlunda än det som hör familjen till; alteriteten utgör här inte en annorlundahet, tvärtom är likheten en nödvändig egenskap hos det familjära, men det är i kraft av att det blott liknar som det också blir någonting annat. Det familjära är alltid marginellt: annat men inte annorlunda, främmande som tränger sig på, bekant som drar sig undan. Ofta framträder det familjära i skepnad av någonting hotfullt, skrämmande. Det familjära hotar det inom familjen förborgade, dess hem-lighet, det utgör det o-hemliga, och genom liknandets kraft blir det till någonting hemskt, kusligt. På så vis blir familjariteten kränkande; det bekanta hotar bli immanent, hotar kränka gränsen mellan inre och yttre, eller vad värre vore: sätta den ur spel. Familjariteten gör oss medvetna om möjligheten till ett ofrivilligt införlivande. De former den tar sig, hemsöker oss med, är legio: det otvungna i en främmandes sätt eller jargong (enligt ordboken är just detta att vara familjär); din egen audiovisuella representation upplevd från en inspelning (din inifrån upplevda lekamlighet reduceras till enkel kropp, en bland andra); det bekanta hos en vålnad vars gestalt du känt som levande (alla postmortala fenomen är skrämmande genom sin familjaritet, genom att de liknar det levande); skratt och rop inifrån en flyktingförläggning (eller: obehaget vi upplever inför det plågade djurets blick eller läte).

Omslag

Pris: slutsålt
Beställ nummer.