Jenny Bergenmar  Är du konkret, poet? Om poesikritikens estetiska tunnelseende

i våras skrev jag en krönika i Göteborgs-Posten som ledde till en debatt om poesikritik.1 Krönikan var en reaktion på vad jag tyckte var en allt tydligare tendens i kritiken – att en motsättning mellan språk och erfarenhet etablerades och att den poesi som enklast kunde läsas som ”språkmaterialistisk” värderades högst. Dikt som gjorde anspråk på att kommunicera en erfarenhet hade kritiken svårare att acceptera, i synnerhet om den var kopplad till ett diktjag med självbiografiska drag. Mitt intryck var att en hierarki upprättades mellan språk och erfarenhet. Dikten ska inte berätta, den ska sätta språket i rörelse.

Några månader senare undervisade jag en grupp grundstudenter i litteraturvetenskap. Vi skulle läsa Frostenson och Jäderlund, det vill säga det som på 80-talet kom att kallas ”kvinnlig lyrik”. Vi talade om postmodernism, om teorierna kring ett kvinnligt kropps- och sinnesspråk, Jäderlund-debatten. Kort sagt summerade jag den gängse historieskrivningen, framför allt utifrån Åsa Beckmans översikt i Nordisk kvinnolitteraturhistoria. ”Här verkar det omöjligt att upprätta ett jag som är herre över dikten”, skriver Beckman.2 Den omdiskuterade sviten ”Natur”, som ju var föremålet för Jäderlund-debatten, beskrivs av Beckman som ett språkligt drama: ”Här kan man, mitt framför ögonen, följa hur orden långsamt löses från sina vanliga betydelser. Glappet mellan ord och värld blir tydligt. Vi får själva följa hur tecken och det som det betecknar skiljs åt.”3 Det var alltså upplagt för en diskussion om teorins och poesins kongeniala problematisering av språkets referentialitet. Men vi var tvungna att retirera från glappet mellan ord och värld. För studenterna handlade diktsviten framför allt om värld, inte om ord. Den var inte ett språkligt drama, utan ett mänskligt. Där fanns ett jag och en han och emellan dem utspelades något, till exempel ett samlag. I denna läsning fanns alltså både ett subjekt och en erfarenhet.

Här borde jag kanske har ryckt ut som historiskt och estetiskt medveten läsare och sagt: nej, dikter består inte av erfarenheter, utan av ord. Det är språket, inte subjektet som talar. Man kan inte hur som helst läsa in ett modernistiskt jaguttryck i en postmodern text. Men samtidigt: varför beröva dem denna spontana och för läsupplevelsen produktiva uppfattning, när ingenting i texten faktiskt talade emot den? Ekvationen är ju som bekant inte så enkel att bara en läsning matchar en text. Men jag borde nog åtminstone ha upplyst dem om det estetiskt inkorrekta i deras läsning.

Det finns förstås många olika slags dikt. Frågan är om urvalet av läsarter är lika varierat. Ibland säger en recension mer om kritikern än om texten. Den trolösa hållningen till dikten är så vitt jag förstår vad Åsa Beckman kritiserade som en ”fiffig” kritik, lite svepande lokaliserad till olika (och olikartade) göteborgska fora.4 Men tidskrifternas eventuella fiffighet bekymrar mig betydligt mindre än dagskritikens fantasilöshet. Åsa Beckmans oro över en kritik som via sökta ingångar gör våld på texten är mindre befogad än oron för en kritik som bestämt sig på förhand, som inte söker ingångar. Att läsa kritiskt innebär ju att inte stanna vid det dikten vill vara, utan att utforska det den kan vara. I någon mening var det en sådan strategi som studenternas Jäderlund-läsning exemplifierade. Varför beröva den språkexperimenterande dikten dess berättelse? Misstron mot det begripliga i språket kan ju i själva verket handla om en trohet mot den egna upplevelsen.

Men det självupplevdas sken gör texten antingen oestetisk eller mindre litterär. Det var svårt att komma förbi den Mödravårdscentral som dök upp i Marie Norins Världsrekord utanför Madrid. ”Det handlar om en graviditet, en väntande förlossning”, slår Viktoria Jäderling fast och tycker sig sedan som läsare ”lämnad utanför, reducerad till att lyssna och ställa diagnos”.5 Även i de positiva recensionerna finns en tendens att läsa diktens uttryck som ett symptom på diktjagets belägenhet. Tillståndet av graviditet blir incitamentet till formspråket, vilket därigenom blir sekundärt.6 Liknande reaktioner mötte Åsa Maria Kraft när hon gav sitt självupplevda missfall en litterär gestaltning i diktsamlingen Händerna lägger ned kransen. Tommy Olofssons sympatiska läsning handlar nästan inte alls om dikt, utan bara om hur hemskt det kan vara med missfall. Sverker Lenas, å andra sidan, läser litterärt. Han framhåller havandeskapet som ett återkommande motiv i Åsa Maria Krafts diktning, men ser den poetiska effektiviteten nu minskad av ett ”tonfall, som har blivit gråtmilt”.7 Vad säger dessa recensioner? 1. Det är svårt att recensera en dikt om ett självupplevt missfall (Tommy Olofsson). 2. Det är svårt att skriva (god) dikt om ett självupplevt missfall (Sverker Lenas). Den kvinnliga erfarenheten, i synnerhet om den som här är biologisk, tycks alltför specifik för att kunna bli dikt. T-banecentraler har lättare att bli fiktion än Mödravårdscentraler.

Men det är inte bara den kvinnliga erfarenheten som är besvärlig. Man kan dra sig till minnes reaktionerna på Pär Hanssons andra diktsamling Familjekista som kom ut i våras. Debuten Ruckel 1998 hyllades som en vildsint här-och-nu dikt där språket och tingen utforskades med samma iver. Jaget var tydligt fiktionaliserat – ”en frigångare i utmarkerna, med drag av både enstörig rebell och spökaktig mytfigur”.8 ”Vildmannen som den ursprungssökande poetens alter ego är dessutom en sällsynt lyckad bild”, skrev Thomas Götselius.9 I Familjekista är det ett mindre mytiskt diktjag som söker sitt ursprung, som berättar om en familj och en barndom. Vildmannens förvandling till vardagligt subjekt framkallade en viss besvikelse. Martin Hägglund ser Hanssons ”poesimaskin” ersatt av en konventionell reflexionslyrik och Thomas Götselius läser dikten som en ”känslosam hågkomst”. Han föreslår att Hansson ska utforska fiktionens möjligheter nästa gång, istället för att regressivt återvända till där och då.10 Hellre ”skriftdikt” än ”minnesdikt”.

Några veckor därefter recenserades Anna Hallbergs debutdiktsamling Friktion. Huvudpoängen var densamma: språket ställdes åter mot subjektet. Hallberg berömdes för att hon avstod ifrån att ”själv stå på scen och putsa på sitt nakna hjärta”, som Ole Hessler skrev. Här var det inte tal om några känslosamma hågkomster, utan om ett kliniskt experimenterande med konsonanternas möjligheter. Frånvaron av subjektivitet gjorde att samlingen mottogs som estetiskt intressant och genomreflekterad.11 Det var som om Anna Hallberg med fulländad fingertoppskänsla lade fram precis den ”objektiva” skriftdikt som just vid denna tidpunkt motsvarade den estetiska normen. Pär Hansson, däremot, gjorde tvärtom. Vad som kom till synes var den könsbundna förväntan som kopplas till manliga respektive kvinnliga författare. Även om Pär Hansson i sin debut också arbetade med ett expansivt jag, var det mer distanserat genom sina uttalat fiktiva drag. Nu kom han plötsligt nära en vardaglig intimsfär med uppenbart lägre status. Det subjektivt känslosamma var inte en lika lyckad form för jagframställning som vildmansfiktionen. Jag tror att glädjen inför Anna Hallbergs dikt också kom sig av att hon bröt mot en förväntning. Det fanns en viss lättnad över att det var hon som åstadkommit detta subjektsbefriade språksnickeri, när ”den kvinnliga dikten”, i årtionden har kommit att läsas som uttryck för en särskild kvinnlig erfarenhet eller position i språket.12 Enligt författarens egen utsago är Friktion också skriven i direkt opposition mot en samtidspoesi alltför igenväxt med ”slemmiga könsblommor”.13 Dikten har förstås inget kön, det vet ju alla som läst senaste numret av Lyrikvännen. Men hur är det med de litterära konventionerna? Pär Hanssons känslosamma minnesdikt mot Anna Hallbergs ordinstallationer. Gissa genus, om ni kan!14

Poängen är förstås inte att det är läsarens kön som avgör läsarten, utan snarare en gemensam referensram av ofta svårgenomskådliga kopplingar mellan kön och estetik. Men att både Ole Hessler och Thomas Götselius kände sig misstänkliggjorda i egenskap av manliga kritiker är ju inte att undra på. Ingen vill förstås figurera som 00-talets Tommy Olofsson. I Jäderlund-debatten grundade sig hans frustration över Ann Jäderlunds dikt på att ”Det levande livet inte [har] en chans mot tankekonstruktionen och den könlöst självgenererande lyriska strukturen.”15 Man skulle kunna läsa det som en sammanfattande parafras på kritiken av Friktion, men med den skillnaden att det nu är den könlöst självgenererande strukturen och avståndet till ”det levande livet” som bedöms som estetiskt intressant. Skälet till att Ole Hessler kände sig så lättad av Anna Hallbergs dikt var att han helt enkelt fick skavsår av den enahanda jagcentrering som enligt hans mening präglat lyrikåret 2000.16 Men varför är då så många diktare upptagna av att skriva jagets berättelse och varför är kritikern så ointresserad av att läsa den? Vad är det egentligen som skaver i kritikerns ögon? Kanske behövs helt enkelt en annan optik, ett vidvinkelperspektiv som inte separerar det estetiska från det existentiella. Här tycks finnas samma nykritiska formfixering som litteraturvetenskapen länge anklagats för. I den meningen är den alltför akademisk och för lite journalistisk. 1970 skrev Anna Clara Tidholm en arg artikel i Ord och Bild om hur kritiken misslyckas med sin viktigaste uppgift, ”att prata som en mänska”, det vill säga föra en dialog med texterna istället för att uppträda som estetikens ordningsvakter.17 Även om vi idag betackar oss för den tidens språksyn och instrumentella inställning till litteraturen som ett vapen i den politiska kampen, så tror jag att den sociala utblick som Tidholm efterlyser skulle verka uppfriskande i det kritiska klimatet.

Fast det är ju inte precis 70-talet vi just nu vänder blickarna emot. Den språkmaterialism som just nu tilldrar sig uppmärksamheten har stora likheter med 60-talets konkretism. Ett av skälen till Lars Mikael Raattamaas framgång är just hans materialistiska credo, hans sätt att ”kasta en näve språk mot världen”, som Ole Hessler skrev om Helgonlegenderna: väv.18 Och Anna Hallberg – ja, ska man tro recensenterna så gör hon egentligen ingenting som inte konkretisterna redan gjort. Men om då en ”ny-konkretism” kan skönjas – om inte i poesin, så åtminstone i kritikens läsningar– skulle man ju också önska att nyenkla utlöpare uppmärksammades. Det var kanske inte en slump att dessa två estetiska program växte fram parallellt. De kompletterar varandra på avgörande sätt. En utforskning av språkets möjligheter var gemensam, men där konkretismen främst intresserade sig för tecknet självt och laborerade med språkets yta via grafik och ljudeffekter, handlade nyenkelheten framför allt om att släppa världen och erfarenheten in i (och igenom) språket. Det var Göran Palm som pekade på ”det enkla faktum att experimentet, modernismens kännetecken framför andra, inte längre står i något motsatsförhållande till enkelhet, direkthet, begriplighet”.19

Nyenkelheten utesluter alltså inte språkliga experiment, lika lite som konkretismens språkmaterialism utesluter kommunikativa ambitioner. Ändå riskerar den berättande dikten att betraktas som ett förenklat uttryck. Experimentet måste tangera det obegripliga. ”Hon formulerar sig bortom vardagsspråkets allmänning, halvvägs in i den stora obegriplighet varur litteraturen framkallar nya verkligheter”, skriver Thomas Götselius i sin recension av debutanten Kristina Ersson.20 Diktens litteraritet tycks här närmast sammanfalla med dess obegriplighet. Pamela Jaskoviak var kanske medveten om det när hon gav sin senaste diktsamling Suburbia undertiteln ”En berättelse”. Den är ingen ”dikt” eftersom den ”berättar”. Jag håller med om att litteraturen ur sin obegriplighet kan framkalla nya verkligheter. Jag skulle bara önska att man utforskade dessa med lite större intresse.

Jag blir därför nedslagen av att den angelägna kontextualiseringen tar sig räddhågsna uttryck. För Ole Hessler handlar ansträngningarna att hålla begripligheten och jaguttrycket borta från poesin uppenbarligen om att freda den från populariseringen av privatlivet. Det ”autentiska” exploateras och kablas ut i TV:s dokusåpor, som har blivit den subjektiva erfarenhetens auktoriserade medium. Det befriande rena Ole Hessler fann i Anna Hallbergs dikt kom av hans uppfattning att poesin alltför ofta ”blir en dokusåpa med ett diktjag som älskar sig själv till döds i realtid”.21 Samma rädsla för medial infiltration återkommer han senare till i en debatt om självbiografisk litteratur: ”kan det vara så att dokusåporna blandat bort korten för fiktionslitteraturen? Har de fått oss att tro att en livekamera i nyllet på folk innebär en litterär kvalitetsgaranti?”22 Självfallet är det inte så, utan precis tvärtom. När Kerstin Thorvall och Louise Boije af Gennäs iscensätter sina egna jag i romanform är det mer uppskattat av publiken än kritiken. Det privata är fortfarande inte estetiskt, utan vulgärt och kommersiellt.

Givetvis är dessa motsättningar mellan liv och fiktion, erfarenhet och språk lika irrelevanta som de alltid varit. Det handlar ju alltid slutligen om gestaltning. Jag tänker på 60-talet igen. De diktare från detta decennium som stått sig bäst är de som varken fastnade i konkretismens exklusiva teckenlekar eller nyenkelhetens kulturdemokratiska ambitioner – en Sonja Åkeson eller Erik Beckman. Jag är säker på att dessa motsatta uttryck kan samsas i ett och samma författarskap även idag. Kritiken har bara försummat att uppmärksamma det. Skulle en poet idag få presentera sig som Anna Rydstedt: ”Detta är Jaganna/Jag heter Jaganna/Jag kallar mig Jaganna”? Eller som Majken Johansson: ”Mitt namn/är Ma-haha-jken/Joha-honsson”? De skriver sina ”jag” rakt in i språket. Inför Jaganna och Ma-haha-jken är det en omöjlighet att välja mellan språk och subjekt. Liksom, egentligen, inför all dikt.


Noter

1 Jenny Bergenmar, ”Kanske ska kvinnor inte minnas”, GP 01-02-21
2 Åsa Beckman, ”Den herrelösa dikten. 1980-talets svenska lyrik”. Nordisk kvinnolitteraturhistoria band IV, Höganäs, 1997, s 479.
3 Ibid. s 485f.
4 Åsa Beckman, ”Exit existensen – enter språket”, DN 01-03-24.
5 Viktoria Jäderling, GP 00-03-23.
6 Åsa Beckman, DN 00-04-22, Ulf Malmqvist KVP 00-03-13, Nina Lekander, Expressen 00-05-01.
7 Tommy Olofsson, SvD 01-02-18, Sverker Lenas, DN 01-02-20.
8 Björn Gunnarsson, GP 98-03-16.
9 Thomas Götselius, DN 98-03-16.
10 Martin Hägglund, GP 01-01-22, Thomas Götselius, DN 01-01-22.
11 Ole Hessler, GP 01-02-02, Thomas Götselius DN 01-02-02.
12 Den ”kroppsligt erotiska fåran”, som Sverker Lenas talade om i sin recension av Åsa Maria Krafts Händerna lägger ner kransen, DN 01-02-20, löper både i en vardagligt-ironisk tradition t ex från Sonja Åkesson och Kristina Lugn och en språkexperimenterade från t ex från Katarina Frostenson och Ann Jäderlund.
13 Anna Hallberg, Svensk bokhandel, nr 1 2001, s 18.
14Tack till Åsa Arping som uppmärksammade mig på denna jämförelse.
15 Tommy Olofsson, SvD 88-09-16.
16Ole Hessler, DN 01–03-16.
17 Anna-Clara Tidholm, ”Att prata som en mänska”, Or&Bild 1970:4.
18 Ole Hessler, DN 00-03-10.
19 Göran Palm, ”Experiment i enkelhet”, Expressen 61-09-08.
20 Thomas Götselius, DN 01-08-10.
21 Ole Hessler, GP 01-02-27.
22 Ole Hesslers replik på Oline Stigs frågor angående hans recension av Gunilla Linn Perssons roman Livstecken. Ole Hessler, DN 01-08-12.

Omslag

Pris: slutsålt
Beställ nummer.