Nina Björk  Judith Butler, rödstrumpan och dragshowartisten

En grov skiss av hur patriarkatet har förändrats under några hundra år skulle kunna se ut så här: först skulle kvinnan tiga i församlingen för att Gud sa att hon skulle det. Sedan skulle kvinnan tiga i församlingen för att hennes livmoder sa att hon skulle det.

Att Gud blev en livmoder skulle kunna låta som en feministteologs dröm. Tyvärr fick den nya guden livmodern samma roll som den gamla guden Gud: att förtrycka kvinnan. Men på ett nytt sätt.

Den amerikanske historiken Thomas Laqueur har i boken Om könens uppkomst visat hur könsideologin förändrades under 1700-talet, då en tidigare enkönsmodell kom att ersättas av en tvåkönsmodell. I enkönsmodellen såg man kvinnan som en sämre spegelbild av mannen, kvinnan var en ofullständig man. De bägge könen befann sig på en vertikal linje där Gud stod högst, därefter mannen och sist kvinnan. Detta hierarkiska synsätt ersattes enligt Laqueur under 1700-talet av ett skillnadens synsätt. Kvinnan var inte som mannen fast sämre, hon var först och främst annorlunda. Den vertikala linjen blev en horisontell linje, där kvinnan och mannen befann sig i varsin vågskål, utan förbindelser – absoluta motpoler.

Laqueur menar att den här utvecklingen hänger samman med en förändrad syn på kvinnans respektive mannens könsorgan. Själva könsorganen blev i skiftet mellan de två modellerna otroligt viktiga, inte bara som organ för sexualitet och/eller fortplantning, utan som organ som speglade mannens respektive kvinnans sätt att vara, deras olika själar och karaktärer. Det biologiska könet antogs nu genomsyra människan, livmodern fanns inte bara i magen, testiklarna inte bara mellan benen, utan de fortplantade sig så att säga upp genom hela människan, de kom till uttryck även när mannen eller kvinnan talade, tänkte, rörde sig. I allt var nu de två könen annorlunda. På inget sätt minde de om varandra.

Denna tvåkönsmodell är den som vi än i dag lever efter och det är också den som har format stora delar av den moderna feminismen. Inte minst ligger den till grund för ett begreppspar som alltsedan 1970-talet har varit centralt inom feministisk teori: skillnaden mellan kön och genus, på engelska sex/gender. Det biologiska könet har med könsorganens respektive utformning hos kvinnan och mannen att göra, med kromosomer och hormoner – och det sociala könet har att göra med de samhälleliga kraven på att en kvinna bör agera kvinnligt och en man manligt.

Det faller sig ganska naturligt att om en livmoder tidigare hade kunnat motivera att kvinnor inte borde få rösta i politiska val (eftersom livmodern antogs göra kvinnor mindre analytiska, intellektuella och logiska), så uppstod det inom feminismen ett behov av att göra livmodern till bara en livmoder och inte till ett argument i den politiska debatten. Kön/genus-dikotomin är helt enkelt ett sätt att förhindra biologisk determinism, det vill säga ett sätt att förhindra att biologiska skillnader mellan könen leder till politiska och sociala skillnader.

Judith Butler kritiserar i Gender Trouble, som kom 1990, denna dikotomi. Varför? Jo, för att hon placerar förtrycket någon annanstans än vad de feminister som använde begreppet kön/genus gjorde.

Inom vad vi kan kalla den ”traditionella moderna feminismen”, eller den andra vågens feminism, alltså den feminism som uppstod på 1960-talet, så tänkte man sig att det fanns kvinnor, det fanns till och med en kvinnlig identitet – sådana begrepp problematiserades inte. Det som istället problematiserades var att dessa kvinnor saknade makt och representation i beslutsfattande församlingar. Man tänkte sig alltså att först finns det en kvinnlig identitet – sedan kräver kvinnor rättigheter för denna kvinnliga identitet. Kvinnor kräver representation för sig själva som kvinnor. Förtrycket handlar om att kvinnor inte har samma rättigheter som män; att de inte är lika representerade i de församlingar som fattar politiska och ekonomiska beslut, att de inte har lika hög lön som män, att de har lägre pension, svårare att göra karriär etc. Men för den andra vågens feminism handlade förtrycket också om att den sanna kvinnan, hon som fanns bortom den reducerande könsrollen, inte var synlig. Kvinnan fanns, men hon deformerades och hindrades på olika sätt av patriarkatet.

För Butler ser förtrycket annorlunda ut. Det handlar inte om att jag som kvinna inte är tillräckligt representerad, utan att jag, för att kunna tala om ett jag överhuvudtaget, måste tala om mig själv ”som kvinna”. För henne innebär förtrycket att vi alls tvingas bli kvinnor. Men detta att vi tvingas bli kvinnor är för Butler inte, som man skulle kunna tro, resultatet av att vi formats av stereotypa könsbilder, inte att vi tvingats bli kvinnliga kvinnor. Det handlar om att vi först får en begriplig identitet, att vi överhuvudtaget först går att förstå som subjekt, om att vi är antingen man eller kvinna.

Butler förskjuter, eller tidigarelägger, förtrycket: det finns redan i hur den kvinnliga identiteten skapas. Det uppstår inte efter kvinnans existens – utan i själva skapandet av dessa existenser.

För att förstå Butler måste vi förstå vem hennes fiende är. Och det är inte patriarkatet, inte det samhällskick där kvinnor på olika nivåer är underordnade män – utan den obligatoriska heterosexualiteten. Det är denna fiende som skapar identiteterna man eller kvinna, och den gör det genom att förutsätta en obruten linje mellan biologiskt kön, socialt genus, sexuellt begär och sexuell praktik. Enklare uttryckt: genom att förutsätta att de som har vaginor är de som är kvinnliga och att de känner begär till och har sex med dem som har penisar. Enbart de varelser som följer den linjen får i vår kultur äran att kallas för kvinnor. Och vidare: enbart de varelser som följer den här linjen får kallas subjekt. Enbart de som följer linjen, den heterosexuella matrisen, blir subjekt möjliga att kräva rättigheter för. När sedan kvinnor, dessa tänkbara subjekt, kräver rättigheter för just kvinnor, såsom feminister gör, menar Butler att de samtidigt utestänger vissa otänkbara ”identiteter” – identiteter inom citationstecken – nämligen dem som inte binds samman av någon obruten linje mellan kön, genus, sexuellt begär och praktik. Feminister utestänger alltså till exempel en sådan varelse som har ett manligt könsorgan, men klär sig i kvinnokläder och känner begär till andra, både män och kvinnor kanske, i kvinnokläder. När kvinnor talar som kvinnor har de enligt Butler redan godkänt den heterosexuella lagens sätt att skapa identiteter. Friheten kommer att sökas inom just den lag som är ofrihetens upphov.

De här tankarna får betydelse för feminismen som politisk rörelse, och för feminismens uppgift. Butler kom att kritisera det som länge varit feminismens motor: nämligen att den är en identitetspolitisk rörelse, alltså en rörelse där vissa identiteter, vissa subjekt, kräver rättigheter för sin grupp. Om feminismen söker frigörelse för kvinnor, så bör den betänka vad detta begrepp innebär; om vi oproblematiskt använder begreppet så befarar Butler att vi bekräftar synen på kvinnor som någonting som står i motsättning till, och som begär, män. Det vill säga vi bekräftar den heterosexuella ordning som vi ville bekämpa.

Varje identitetspolitisk rörelse, menar Butler, antar att det först måste finnas en identitet för att politiska handlingar ska kunna vidtagas. Men enligt hen-ne behöver vi inte anta att det finns någon ”doer behind the deed”, inte någon agent bakom handlingarna, utan vi bör istället tro att ”the doer”, agenten, skapas i och genom ”the deed”, i och genom handlingen.

På det här sättet ”tidigarelägger” Butler politiken och feminismen; de bör enligt henne inte handla om att kräva rättigheter för kvinnor, utan bör ifrågasätta hur detta begrepp, ”kvinna”, skapas. Butler menar att kvinnan inte existerar före lagen, före den heterosexuella ordningen. Det är i stället detta system, denna lag, som skapar kvinnan.

Här kommer vi in på en annan viktig tankegång hos Judith Butler, en tankegång som hon hämtar hos idéhistorikern Michel Foucault; nämligen att lagen, ordningen, inte bara är förtryckande till sin karaktär, utan även skapande eller produktiv. Vi kan ta ett enkelt exempel, som inte är Butlers (hon ger sällan några konkreta exempel och det är bland annat därför hon är så svår att läsa) utan mitt:

”Förbjuden frukt smakar bäst” lyder ett ordspråk. Ur förbudet att ta ett äpple ur din grannes trädgård, skapas ett begär att ta detta äpple. Utan förbudet skulle du inte ha känt att din grannes äpplen smakar godare än dina egna. Ur detta ordspråk kan vi alltså utläsa det som Foucault ser som typiskt för lagen; den är till sina effekter både förbjudande (du må icke ta ett äpple ur din grannes trädgård) och skapande (du vill, just därför, hemskt gärna ta ett äpple ur din grannes trädgård).

Butler menar att det som förtrycks av lagen, inte är något som existerar före lagen, utan det uppstår som en följd av lagen. Utan lagen, utan den heterosexuella matrisen, skulle det inte ha funnits några kvinnor. Men när då feminister längtande talar om frigörelse för kvinnor, så blir lagen, upphovet till förtrycket, osynlig. Man åkallar en Kvinna före lagen, som vore denna identitet någonting naturligt, förkulturellt, fördiskursivt – när den i själva verket är en konsekvens av förtrycket. Och ”förtrycket”, menar Butler, är som mest effektivt när det döljer sig bakom ett sken av naturlighet. När vi tror att Kvinnan existerar, någon annanstans, där men inte här, då har den heterosexuella ordningen segrat. Att uppträda som kvinna innebär helt enkelt att uppföra sig som en effekt av patriarkal makt.

Butler vänder ständigt på tankarna om före och efter. Alla tankar om ett ”före” är för henne fåfängliga, ty detta ”före” kan bara beskrivas i det språk som är format av ett ”efter” och därmed kommer dessa tankar att stå i ”efteråtets” tjänst. Hon skriver i Gender Trouble: ”Om språket struktureras av lagen, och lagen exemplifieras, ja utspelas i själva språket, då följer att beskrivningen, berättelsen, inte bara inte kan veta vad som finns utanför sig själv – det vill säga utanför lagen – utan även att beskrivningen, berättelsen om detta ’före’ alltid kommer att tjäna ett efteråts intressen.”

Men varför skulle egentligen inte kvinnan kunna existera utan den heterosexuella matris som förstår kvinnan som en kvinnlig varelse som gillar män? Man kan väl ändå inte påstå att det är lagen, den heterosexuella matrisen, som skapar en slida, som skapar XX-kromosomer? Varför skulle inte kvinnan som biologiskt kön existera?

Som jag förstår Butler menar hon att en slida eller några XX-kromosomer inte är någonting i sig. De är bara tomma ord, möjligtvis en vetenskaplig definition – men man kan inte vara sin slida eller sina XX-kromosomer. På vilket sätt står till exempel XY i motsättning till XX?

Därför raderar Butler detta könsorgan och dessa kromosomer. Hon raderar det biologiska könet och säger att allt som finns är genus. De biologiska könen blir meningsfulla först när de märks med genus; först när detta att äga en penis betyder att man därmed är man, det vill säga att man beter sig som en man och att man begär kvinnor, så blir penisen betydelsefull – inte som ett könsorgan utan som en identitet. Ett könsorgan äger i sig ingen mening. Man kan inte vara sitt könsorgan. Och när könsorganen äger mening, när detta att ha en kuk signalerar en massa saker om vem man är som person (att man är aggressiv, logisk, aktiv etc) då talar vi inte längre om kön – då talar vi om genus, om den konstruerade könsrollen. Alltså säger Butler: kön är egentligen genus.

Butler påstår till och med att de erogena zonerna skapas genom genus; just för att vi enbart kan tänka oss två genus, manligt och kvinnligt, så laddar vi med njutning de delar av kroppen som skiljer man och kvinna åt. Butler skriver att: ”Vilka njutningar som ska leva och vilka som ska dö är ofta en fråga om vilka som tjänar de identiteter som skapas inom lagen för genus”. Kroppen får alltså mening och blir i viss mening till genom genus. Genus avgör vilka kroppsdelar som ska bli erogena. Det här exemplet ger en antydan om hur oerhört långt ifrån all tanke på biologi som Butler rör sig.

Här kan vi också förstå, tänker jag mig, varför det är så viktigt för vår kultur att hitta fler och fler delar av kroppen som skiljer mannen och kvinnan åt. Det anses kvinnligt att ha hårlösa armhålor och ben, och manligt att ha håriga; det anses kvinnligt att ha mörkare ögonfransar än män, att ha rödare läppar, längre hår etc. Vi skapar alltså kroppar som är mer olika än ursprungskropparna. Ju fler delar av kroppen som skiljer sig åt mellan män och kvinnor, desto mer manliga eller kvinnliga blir vi. Detta sätt att göra mans- respektive kvinnokroppen allt mer olika varandra förstärker de genusidentiteter som följer av denna olikhet.

Butler skriver i inledningen till Gender Trouble att: ”Genus bör inte bara ses som den kulturella inskriptionen av mening på ett på förhand givet kön; genus bör också beteckna själva den produktiva/-producerande process genom vilken själva könen etableras” (s 7), det vill säga könen blir till, blir meningsfulla, först när de är genus, när de laddas med kulturella och sociala föreställningar.

Detta är det ena Butler har att säga om genus: att de skapas genom den heterosexuella matrisen. Det andra hon har att säga om genus är att det är performativt, det vill säga iscensättande. Att genus är någonting som blir till i handlingen.

Om vi normalt tänker oss att en kvinna beter sig på olika sätt, till exempel längtar efter barn, inte tycker om sex utan kärlek eller är vårdande, så tror vi att hon gör så här eftersom hon är kvinna. Vi tänker oss att först finns det en kvinnlig identitet, sedan uttrycker sig denna identitet på olika sätt, i olika beteenden och i olika handlingar. Nu vänder Butler på detta ”före” och ”efter”: kvinnan blir till, skapas, just när hon beter sig på de sätt som vi kallar ”kvinnligt”.

Precis som ett barn lär sig tala genom att härma de vuxnas ”riktiga” tal, så härmar heterosexuella kvinnor den riktiga Kvinnans kvinnlighet. Butler skriver: ”Det finns ingen genusidentitet bortom uttrycken för genus: en sådan identitet skapas performativt genom just de ’uttryck’ som sägs vara dess resultat.” (s 25)

Ett annat exempel: om vi tänker oss att en massa människor springer runt på stan med svenska flaggor eftersom det svenska ishockeylandslaget har vunnit VM, föreställer vi oss att de uttrycker en nationalism som finns före detta uttryck. Men, skulle Butler hävda, i själva verket skapar vi svenskheten när vi springer runt med flaggorna. Vi skapar nationalismen genom handlingen flaggviftande, det är inte så att vårt flaggviftande uttrycker en nationalism som fanns före uttrycket för den, före flaggviftandet. För Butler handlar alltså genus om att vi härmar ett original, den Sanna Kvinnan eller den Sanne Mannen, som inte finns. Om det är sant att man inte föds till kvinna, utan blir det, följer att termen ”kvinna” i sig är ett slags aktivitet, någonting som blir, någonting som är i förändring. Den helt färdiga kvinnan kan inte sägas existera i verkligheten, men det är likväl henne vi normalt härmar. Vi blir kvinnor genom att härma Kvinnan, härma ett original som inte existerar, och därför finns i själva skapandet av kön ständigt en möjlighet att ”göra fel”, att härma fel. Vi kämpar för att vara den ”Naturliga Kvinnan”, den ”Sanna Kvinnan” – men vi misslyckas ständigt, eftersom positionen som den Sanna Kvinnan i själva verket är omöjlig att inta. I detta finns för Butler ett frö till förändring, för själva vårt misslyckande gör att föreställningen om ett naturligt original, en naturlig Kvinna, avslöjar sig som just en föreställning, en omöjlighet. Butler förespråkar alltså ett slags misslyckandets revolution; ju sämre vi härmar, desto tydligare blir könens karaktär av konstruktion och ju närmre står vi en upplösning av dikotomin man/kvinna.

Och här kommer vi in på Butlers ”frigörelseteori”. För om nu kvinnor inte bör tala som kvinnor, om allt tal om kvinnor bara stryker den nuvarande könsordningen medhårs, vad ska vi då göra? Ja, vi kan alltid ”genus-bråka”, ägna oss åt Gender Trouble, och det är här som Butlers verkliga hjältinna/hjälte kommer in i bilden: han eller hon är inte sjuttiotalsfeminismens rödstrumpa som talade om kvinnor och krävde en massa saker för kvinnor – utan han eller hon är en hermafrodit, en transvestit, en transsexuell, en dragshowartist. Det som förenar dessa ”obegripliga identiteter” är att de spelar på skillnaden mellan kön, genus, sexuellt begär och sexuell praktik – och att de därmed påvisar det konstruerade i de så kallade naturliga könsidentiteterna.

Butler skriver om den manlige (där manligheten innefattar könsorgan och kromosomer) dragshowartisten som någonting politiskt radikalt. Han uppvisar, han gestaltar, ett tydligt härmande – men han vägrar att kamouflera detta härmande som naturlighet. Drag är inte en kopia av ett original, utan en kopia av en kopia. När vi ser kvinnlighet utspelas på en manlig kropp förstår vi att kvinnlighet alltid på detta sätt är ett slags maskerad – även om det, som normalt är fallet, är kvinnor som framställer den. Det parodiska i kvinnligheten blir uppenbarat och den kommer att te sig mindre naturlig. Butler skriver: ”Genom att härma genus avslöjar drag själva genus härmande struktur”. (s 137) Och på ett annat ställe: ”Det parodiska härmandet av ett ’det ursprungliga’ […] avslöjar att det ursprungliga inget annat är än en parodi på idén om det naturliga och ursprungliga”. (s 31)

Detta är centralt hos Butler: det vi har är allt vi har. Vi kan inte gå bortom eller utanför förtrycket eller ordningen utan vi måste handla inom det. Genus blir till genom ett härmande och alla handlingar, även motståndshandlingar, måste härma, men en motståndshandling, ett undergrävande av könsidentiteterna, av genus, kan härma fel, kan variera härmandet, kan härma på andra, nya sätt. Butler skriver att det är bara att ta upp verktygen där de ligger och där detta att ta upp dem, på fel sätt, är möjligt enbart för att de ligger där. Hennes fråga är inte om vi ska härma, utan hur vi ska härma. Och hennes svar är: vi ska härma fel.

I en essä som på norska heter Hva er en kvinne? Kjønn og kropp i feministisk teori kritiserar litteraturvetaren Toril Moi Butlers teorier, och framförallt kritiserar hon Butlers tankar om drag som politiskt revolutionärt. Moi menar att Butler är djupt inkonsekvent: först vill hon upphäva dikotomin kön/genus (Butler säger, som vi har sett, att allt som finns är genus) och sedan bygger hon likväl på denna dikotomi när hon talar om drag. För att Butler ska kunna tolka drag som någonting revolutionärt, krävs att hon skiljer på kön och genus – att hon bygger på just den dikotomi som hon vill upphäva. Hennes politik, hennes föreslagna väg till förändring, bygger alltså på den dikotomi hon annars kritiserar.

För att den manlige dragshowartisten ska kunna uppfattas som radikal krävs det att vi som tittar uppfattar att han har ett visst biologiskt kön medan han framställer ett annat genus. Butler skriver: ”Att stå på scen i drag är att leka med skillnaden mellan artistens anatomi och det genus han framställer”. (s 137) Hans felhärmande, hans genusbråk, blir bara tydlig om vi är medvetna om skillnaden mellan hans kön och hans genus. Moi menar att Butlers sätt att kritisera en uppdelning mellan kön och genus och sedan vara beroende av denna uppdelning för att få fram sina önskvärda politiska effekter, är djupt självmotsägande.

Jag vet inte riktigt om jag håller med Moi i hennes kritik. Visst är detta motsägande i Butlers teorier. Men beror det inte på att det ena ledet, det led som säger att kön/genus-dikotomin inte är speciellt effektiv som verktyg för att få reda på något om hur män och kvinnor är, utspelar sig på en teoretisk nivå. Medan det andra ledet, det led som säger att drag är bra politik, utspelar sig på en beskrivande nivå? Moi skiljer inte på dessa två nivåer.

Jag misstänker att feminismens teorier ofta på detta sätt motsäger feminismens strategier. Min egen teori, en teori jag delar med många, om att ord som manligt och kvinnligt egentligen är meningslösa, tomma ord, och att de bör vara det – motsäger inte det en strategi som jag, och många med mig, tror på, nämligen könskvotering?

Jag vill inte att orden man och kvinna ska betyda någonting mer än en hänvisning till ett visst slags kropp. Samtidigt är jag för könskvotering, alltså en handling där man verkligen betonar kön och ger företräden för vissa personer enbart på grund av deras kön. Könskvotering gör ”kvinna”, och ibland även ”man”, till högintressanta, betydelsefulla ord. Hur kan jag då vara för en sådan åtgärd när målet var att dessa ord skulle bli oanvändbara, meningslösa. Det kan tyckas inkonsekvent, men är egentligen bara ett sätt att skilja mål och medel åt. För att kvinna och man ska bli ointressanta ord bör de i nuläget i vissa fall bli mycket intressanta. När kvinnor till exempel är professorer i lika hög grad som män, vilket de bara tycks kunna bli genom att kvoteras till dessa tjänster, så har vi – faktiskt – urholkat innebörden i ett ord som ”man” – det kommer inte vara lika knutet till vissa prestigefyllda ämbeten inom universitetet, inte i lika hög grad handla om att ha makt eller vara intellektuellt överlägsen. Så kan könen på lång sikt tömmas på mening genom att man på kort sikt betonar dem.

Kan inte Butler på motsvarande sätt avvisa dikotomin kön/genus på en teoretisk nivå och samtidigt ta hänsyn till den på en strategisk och beskrivande nivå? Idag är kön/genus-dikotomin verksam och då måste hon ta hänsyn till den oavsett om den är teoretiskt försvarbar? Man skulle naturligtvis kunna uppfatta det som ett problem att Butlers visionära politik bygger på de stereotypa könsschablonerna, men det är i så fall inte ett problem som har med inkonsekvens hos Butler att göra, utan mer med politik i stort. Bara så länge vi har vissa föreställningar om ”kvinnlighet” blir ju den man som framställer en sådan kvinnlighet politiskt radikal. Alltså kommer dragshowartisten att vara beroende av sådana stereotypa föreställningar. Han kommer att söka frihet genom att visserligen driva med, men ändå vara beroende av, föreställningar om att det finns något vi kan kalla för ”kvinnlighet”. Frågan är om inte dessa föreställningar därmed ges en alltför central plats i Butlers hela projekt?

Det här skulle kunna ses som ett problem – men är det egentligen inte. Åtminstone inte om vi stannar inom Butlers teorier. För hennes projekt är inte primärt att upphäva genus, alltså inte att upphäva vad Simone de Beauvoir kallade kvinnlighetens myter och vad vi till vardags kallar för könsrollerna eller könsschablonerna. Hon vill bara att dessa genus, dessa könsschabloner, ska kunna bli fritt flytande, att de inte ska behöva knytas till vissa biologiska kroppar. Föreställningen om kvinnlighet och manlighet i sig är för henne inte någonting problematiskt och förtryckande. Problematiskt och förtryckande blir det först när vi hävdar att det enbart är vissa typer av biologiskt utformade kroppar som ska anta vissa genus och därmed även vissa sexuella begär och handlingar. Det är inte själva idén om manlighet eller kvinnlighet som hon ser som hotande; en manlighet som utspelas på en kvinnlig kropp är helt okej. Fast då är manligheten kanske inte längre ”manlig”, då kanske vi inte känner igen den.

Som utopi betraktad tycker jag att detta är alltför modest. Även om den så kallade kvinnligheten utspelas på en manlig kropp, så ser jag det som riskfyllt att överhuvudtaget vilja behålla några som helst föreställningar om kvinnlighet och manlighet. Oavsett om dessa föreställningar sägs vara grundade i naturen eller i kulturen. För även om vi vet att den här ”kvinnligheten” är socialt konstruerad, så kan den mycket väl producera sexistiskt tänkande, vilket också Moi påpekar i sin essä.

Samtidigt som jag började skriva min första bok, Under det rosa täcket, läste jag en kurs på universitetet där Butler ingick i kurslitteraturen och jag blev mycket inspirerad av henne. Det intressanta för mig var att hon gav mig en fråga som jag ville söka besvara, att hon gav mig redskap för att konkret kunna undersöka hur och när kvinnan och kvinnligheten görs, och hur sambanden mellan dessa två skapas. Vi behöver inte fråga vad en kvinna är utan vi kan fråga oss hur en kvinna skapas. Hur och när görs kvinnan kvinnlig? Det är bland annat den frågan som Under det rosa täcket handlar om.

Kvinnan och kvinnligheten görs naturligtvis både i den konkreta, materiella världen och i den mer abstrakta, ideologiska, språkliga. Både i vad en marxist skulle kalla basen och i överbyggnaden. Och de två sfärerna är inte fristående från varandra. Om vi återgår till Laqueurs tvåkönsmodell och antar att denna modell har bidragit till hur kvinnan och kvinnligheten har gjorts i vår kultur de senaste trehundra åren, så kan vi fråga oss varför denna modell vann genomslag just på 1700-talet. I sin bok visar Laqueur hur detta hänger samman med moderniteten i stort, med upplysning, sekularisering, vetenskapens ökade betydelse osv.

Men kanske har vi också anledning att tro att modellens framväxt hängde samman med specifika förhållande i ekonomin, i produktionssfären. Under 1700-talets England, den först industrialiserade nationen, skildes konsumtion från produktion. Hemmen upphörde att vara en plats för produktion och ersattes av först manufakturer och så småningom av industrier. Det uppstod alltså en delvis ny motsättning mellan produktion och konsumtion i basen. Och denna motsättning hade med kön att göra: kvinnans roll i det framväxande moderna industrisamhället blev primärt att vara konsument medan mannens blev att vara producent. Med denna motsättning i basen följde en ideologisk motsättning i överbyggnaden: kvinnan blev det konsumerande subjektet och mannen det producerande subjektet.

Vad utmärker konsumtion som ideologisk figur? Ja, bland annat en vilja att falla för frestelser, en fallenhet för att ge sig hän, att vara omättlig, att vara irrationell. Och produktion utmärks bland annat av att vara plikttrogen, samlad, behärskad, rationell och effektiv. Manlighet och kvinnlighet är naturligtvis konstruktioner som förändras men som samtidigt är ganska sega och långlivade. De består av olika lager och ett av de lager som finns i de här konstruktionerna, såsom de ser ut i det moderna samhället, har kanske sin grund i motsättningen produktion/konsumtion. Det är så jag tänker i Sireners sång.

Jag kan nu efter att jag har skrivit denna min senaste bok se att Butler finns med också där, även om jag inte hänvisar till henne eller läste henne specifikt för just den bokens skull. Det är hennes fråga hur kvinnan respektive mannen görs som finns där i bakgrunden. Jag har inte undersökt detta ur ett rent teoretiskt perspektiv, utan ställt mig frågan hur konstruktionerna görs under olika historiska och ekonomiska villkor, och jag har fokuserat på motsättningen konsumtion/produktion.

Butler är representativ för den intresseförskjutning som har skett inom feminismen under de senaste trettio åren: från ett intresse för verklighetens konkreta kvinna till ett intresse för hur ”kvinna” och ”kvinnlighet” som tecken skapas inom språket. En sådan intresseförskjutning är ju tacksam för en litteraturvetare som kan mer om språk än om verklighet och som kan säga sånt som ”språket ÄR verkligheten”. Samtidigt har jag, efter två böcker som främst har kretsat kring den ideologiska/språkliga konstruktionen av kvinnan, börjat längta efter att verkligen kunna någonting empiriskt.

Omslag

Pris: slutsålt
Beställ nummer.