David Karlsson  Ernst Bloch och hoppets princip

Ernst Bloch lär ha varit en sällsynt fängslande talare. Många har vittnat om hur han kunde trollbinda ett auditorium eller nätter igenom berätta historier som fick häpna åhörare att kippa efter andan. För receptionen av hans författarskap har detta inte enbart varit av godo. Länge var de främsta uttolkarna av Blochs verk – från Adorno och Benjamin till Hans Mayer och Walter Jens – personer som känt honom personligen. I ett drygt decennium efter hans död 1977 tycktes arvet föras vidare endast av dem som bokstavligen suttit vid hans fötter.

Medan det skrivits hyllkilometer om Benjamin och det knappast lär finnas något enda amerikanskt universitet där inte någon doktorerat på Adorno så har Bloch förblivit en färgstark fotnot i nittonhundratalsmarxismens historia. Skälen till detta är flera. Blochs tankevärld är inte omedelbart lättillgänglig, hans språk stundom svårgenomträngligt och hans politiska hållning fortfarande anstötlig. Under 80-talet kom den olycklige Walter Benjamin väl till pass när en generation av studentrörelseradikaler skulle hantera sin politiska besvikelse. Ernst Bloch däremot, med sina patetiska uppmaningar om att ”en marxist har inte rätt att vara pessimist”, glömdes gärna bort. Men kanske är tiden återigen mogen – som den var under 1930-talets tyska Weimarrepublik, bland oppositionella studenter i DDR under 50-talet och i Västeuropa under 60-talet – att konfronteras med denna obändiga optimism, denna sorgklädda hoppets filosofi.

Fortfarande riskerar emellertid personen Ernst Bloch stå i vägen för sin egen filosofi. När man fördjupar sig i hans skrifter är det svårt att dra sig undan den skugga som han själv kastar. Bloch som själv var en framstående filosofihistoriker värjde sig för en historieskrivning som fäste för stor vikt vid filosofens liv. ”Det är ju ändå fullkomligt likgiltigt att veta när Kant köpte sig ett nytt tvättfat eller när Schopenhauer istället för fisk beställde in en kötträtt till middag på sin restaurang i Frankfurt. När detta blir filosofi”, sade Bloch i en intervju på 70-talet, ”då är det i sanning slut med filosofin”. I Blochs eget fall är det emellertid svårt att rätt värdera hans insats om man inte känner till de yttre omständigheter under vilka hans tänkande växte fram.

Blochs bildningsgång var slingrande. Han hade suttit vid sociologen Georg Simmels fötter i Berlin, gjort skandal i Max Webers salong i Heidelberg, han hade genomlevt produktiva och komplicerade vänskapsförhållanden med György Lukács och Walter Benjamin. Under 30-talet blev han känd som en av de skarpsinnigaste kritikerna av nazismen. Vänstern, menade Bloch, hade visserligen alla argument på sin sida, men nazisterna spelade på folks känslor. Skickligt lyckades den nazistiska propagandan erövra människors drömmar och outtalade förhoppningar. Bloch talade om marxismens ”köldström” – analytisk, rationell, argumentativ och helt nödvändig – och om dess ”värmeström”. Denna värmeström hade försummats. Vänstern hade utan strid överlämnat myter, metaforer och symboler, ja en hel bildvärld av drömmar om ett annorlunda liv till Goebbels propagandamaskineri.

Bloch hade flackat runt i Europa – München, Wien, Berlin, Paris, Prag – och levt som fri filosofisk skriftställare. Hans hustru Karola var aktiv i kommunistpartiet och situationen blev allt mer hotfull. Sommaren 1938 lämnade familjen Europa och bosatte sig på USA:s östkust. Under tiden i USA fann Bloch, trots ekonomiska svårigheter och utan att riktigt finna sig tillrätta i det amerikanska sam-hället, ändå arbetsro. Han arbetade oförtrutet med en rad stora bokprojekt. Viktigast var hans magnum opus trebandsverket Das Prinzip Hoffnung.

År 1949 erbjöds Bloch en lärostol i filosofi i Leipzig. Efter viss tvekan accepterade han och deltog, först entusiastiskt, efter hand allt mer reserverat, i ”det första socialistiska samhällsbygget på tysk mark”. Men partiideologerna vakade över den karis-matiske och självständige professorn. I samband med Ungernrevolten 1956 protesterade Bloch och han belades med undervisnings- och publiceringsförbud. Den officiella motiveringen var att han ”vilselett ungdomen”. ”Socialismen”, konkluderade Bloch senare, ”har tagit steget från utopi till vetenskap alldeles för snabbt”.

När den ”antifascistiska skyddsmuren” byggdes i Berlin i augusti 1961 valde Bloch att bosätta sig i Västtyskland. Men han var en kontroversiell figur även i detta andra Tyskland. God vän med studentledaren Rudi Dutschke blev han i slutet av decenniet, tillsammans med Herbert Marcuse i USA, studentrörelsens levande kontakt med Weimartidens radikalism.

Det finns en ursprunglig impuls som lever vidare genom hela Blochs verksamhet. Även om man kan diskutera mycket i hans filosofi, kritisera Bloch som filosof, så finns det mycket att lära av hans hållning som kämpande intellektuell under det mörka 1900-talet.

Ska man kort försöka sammanfatta Ernst Blochs filosofi kan man med fördel börja där Bloch själv börjar. Med den skenbart naiva frågan om varför något finns över huvud taget. Det är barnets fråga. Redan i Geist der Utopie från 1918 formulerar Bloch det som: ”Varför är något och inte ingenting? Varför finns världen?”

Det är alltså filosofi i klassisk mening, de stora frågorna står i centrum. Stora ord. Men, som Bloch formulerat det i annat sammanhang, ”utan stora ord funnes det inte heller några små.” Det är inte så mycket frågan som själva frågandet som fascinerar Bloch. Den filosofiska dygd som han håller högst är Staunen, förundran. Den förundran inför tillvaron som enligt den grekiska filosofin är all filosofis början.

Vi bör eftersträva barnets frågande, barnets förundran. Det är som i Wim Wenders film Himmel över Berlin. Den inleds som bekant med en berättarrösts endast till synes barnsliga frågor: Als das Kind Kind war … När barnet var barn undrade det varför något fanns och inte inget.

Viktigt är att detta frågande är en fråga efter jaget och världen – Vem är jag? och Vad är världen? – på en och samma gång. Detta är inte en kunskapsmässig fråga. Det handlar snarare om att få syn på sig själv, möta sig själv. Bloch talar om ”självmöte”. Men hur skulle det gå till? Hur får man syn på sig själv?

Blochs svar på den frågan varierar över tid. I Geist der Utopie är språket fortfarande i hög grad religiöst färgat och tonfallet profetiskt. Svaret på frågan kan vi inte få omedelbart, i bästa fall kan vi ana det, menar Bloch. Vi kan skymta svaret på frågan i konsten, framför allt i musiken. Subjektets möjlighet till självmöte är som störst i musiken. Den uttrycker något ”som alla människor som har någon anknytning till musik tror sig förstå, men vars betydelse ingen vet”.

Geist der Utopie är ett suggestivt verk och Bloch frammanar stämningar mer än han argumenterar för någon sak. Världen ligger i ruiner. Tysk-land och Europa har just genomlevt en apokalyps och Bloch ikläder sig rollen av profet. Han söker efter tecken, efter chiffer och symboler, efter vad som är fördolt, förklätt. Han söker det mänskliga självet, efter ett människans oförställda, omaskerade ansikte. Åsynen av världen säger honom ”att detta som är inte kan vara sanningen och att det bortom den föreliggande faktalogiken måste finnas ytterligare en bortglömd och fördold logik, och att det är först där som sanningen finns.”

Den brittiske litteraturkritikern och essäisten George Steiner har diskuterat Geist der Utopie i relation till några andra böcker som kom ut vid samma tid. Situationen 1918 var katastrofal, skriver han, den tvingade fram en reflektion över och en känslighet inför den europiska kulturens självdestruktiva krafter. Den möjliggjorde en ”metafysisk-poetisk diskurs om kaos”. ”Ur mellankrigstidens diskurs”, säger Steiner, ”väller det fram en uppsättning böcker, vilka skiljer sig från det som i övrigt producerats inom den västerländska tanketraditionen. Under nio korta år, från 1918 till 1927, utgavs i Tyskland ett halvt dussin böcker som till sitt omfång och sin extrema karaktär är mer än böcker”: Första upplagan av Ernst Blochs Geist der Utopie (1918), Oswald Spenglers Västerlandets undergång (Band 1, 1918), Karl Barths kommentar till Romarbrevet (1919), Franz Rosenzweigs Der Stern der Erlösung (1921), Martin Heideggers Varat och Tiden (1927). Dessutom – tillägger Steiner – ”utgavs Mein Kampf i två volymer 1925 och 1927”.

Vad förenar då dessa verk? De är för det första omfångsrika. Första upplagan av Geist der Utopie är på närmare 450 tättryckta sidor. I detta faktum ser Steiner, i likhet med många andra som studerat perioden, en längtan efter ”totalitet”. Det gäller att samla ihop allt vetande som finns kvar, bygga en ny världsbild. ”Det förefaller som om en trängande mångordighet har pressat dessa författare att bygga ett rymligt hus av ord på den plats där Tysklands kulturella och kejserliga hegemoni kollapsat.” Dessa böcker är också alla apokalyptiska. Bloch syftar visserligen till sekulär befrielse, men boken är icke desto mindre messiansk. Detta är slutligen, fortsätter Steiner, våldsamma böcker. I den teologiska litteraturen finns ingen våldsammare sentens än Karl Barths ”Gud talar sitt eviga Nej till världen”. ”Ernst Bloch sjunger och predikar revolution, ett omstörtande av den befintliga ordningen i mänsklighetens medvetande och samhälle.” På så vis röjer Geist der Utopie vägen för Thomas Münzer (1921), Blochs flammande hyllning till 1500-talets tyske upprorsman och bondeledare.

Dessa sex skrifter växelverkar alla på avgörande punkter med den expressionistiska litteraturens, konstens och musikens estetik och retorik. ”Varnande röster – som Jacob Böhmes, Kierkegaards och Nietzsches – ljuder lika hörbara genom hela expressionismen som i dessa sex böcker.” Ernst Bloch vill, skriver Steiner, ”tvinga fram ett övergripande, livsavgörande Ja gentemot ’intigheten’, die Nichtigkeit, och ’förnekandet’, das Verneinen, som världskrigets vanvett uttalat mot historien och det mänskliga hoppet”.

Men tillbaka till Blochs fråga. Vem är jag? Vilka är vi? Vi kan inte svara på de frågorna, menar Bloch, vi kan på sin höjd ana ett svar. Vi lever i mörker: ”När lever man egentligen, när är man själv medvetet närvarande i sina ögonblick eller förverkliganden, sina verkligheter?” Det är just i nuet som det är som svårast att få syn på sig själv. Vi kan minnas och blicka bakåt, rekonstruera vad som skett och berätta en historia om vårt liv. Vi kan se framåt – det är Blochs stora tema – drömma och dagdrömma om en framtid vi önskar oss. Men just nu lever vi i mörker. ”Den behövande människan önskar endast att få detta enda, detta flytande, dunkla smärtfyllda inom sig uttytt och förklarat för sig.” Detta tillstånd, denna obesvarade, kanske obesvarbara, fråga kallar Bloch ”Det just levda ögonblickets mörker”. Vi kan inte få syn på oss själva just nu. Vi måste få distans. Det krävs ett avstånd för att få perspektiv.

För att beskriva situationen tar Bloch hjälp av kända ordspråk och folkliga talesätt. ”Vid fyrtornets fot syns inget ljus”, brukar han säga. På svenska skulle vi kanske säga att: ”Vi ser inte skogen för bara träd.”

Tanken är att det omedelbara, det som vi ser och oreflekterat upplever varje dag, skymmer sikten för det väsentliga, för den egentliga sanningen: ”Jag kan lätt säga vad jag vill just nu och senare, men ingen kan tala om vad hon vill över huvud taget, i detta ändå så målinriktade liv.”

När Bloch i en intervju 1974, 56 år senare, om-beds kommentera denna tanke i Geist der Utopie berättar han en historia:

"Så här är det. En man vill köpa något. Det är något han behöver, men han vet inte vad. Han går till ett stort varuhus. Det kommer fram en expedit som erbjuder honom allt möjligt: byxor, slipsar, slipsnålar, glödlampor, böcker, cyklar och så vidare. Till slut köper han något vad som helst, något som han egentligen inte vill ha. Inget annat hade erbjudits honom. Han hade glömt sin ursprungliga fråga, sin ursprungliga förundran, barnets förundran, den som vuxna har vid säregna tillfällen, som också den tycks ha ett all-deles oansenligt innehåll."

Det Bloch fascineras av är att mannen vill ha något, vill något, önskar något. Han har visserligen inte gjort klart för sig själv vad han önskar – men något är det. För Bloch gäller det att ta fasta på själva önskandet. Längtan efter något. Något annat. Något nytt.

Ja, Geist der Utopie var en märklig bok. Men den fann sina läsare. Många kritiker var entusiastiska. I en tidstypisk recension kunde man läsa: ”Det är oss det gäller; det är oss det talas om och vädjas till, vi, de nu levande, de från sina hem avskurna människorna. Utopisten kastar sitt ankare till botten av den djupaste, mest fruktansvärda natt som någonsin upplevts. Den måttlösa gudsfrånvaron i världen i dag, dess värdefria och meningstömda vara – just dessa de längsta och svartaste livsnätter blir i hans ögon adventsnätter, förebud om en ny inbrytande historisk-filosofisk epok.”

Theodor Adorno har vittnat om vilken betydelse boken hade för honom: ”Det mörkbruna, över fyrahundra sidor tjocka bandet, tryckt på kraftigt papper, utlovade något av det som man förväntar sig av medeltida böcker och som för övrigt den svinläderinbundna Heldenschatz ingav mig hemma som barn, en senkommen svartkonstbok från 1700-talet, full av abstrusa anvisningar, som jag delvis än i dag funderar över. Geist der Utopie gjorde intryck av att själve Nostradamus fört pennan.” Inflytandet på den unge Adorno måste ha varit avgörande. Han fortsätter: ”Boken, Blochs första och grunden för allt det senare, föreföll mig vara en enda revolt mot det tillkortakommande som i tänkandet tränger sig ända in i dess purt formella karaktär. Detta motiv som föregår allt teoretiskt innehåll tillägnade jag mig till den grad att jag tror mig aldrig ha skrivit något som inte latent eller öppet är förbundet med detta.”

En likaledes ung och självmedveten Walter Benjamin skrev 1919, innan han lärt känna Bloch personligen, i ett brev till en vän om boken att ”Det räcker kanske om jag säger er att den trots allt är den enda bok, såsom en verkligt samtida och tidstrogen yttring, med vilken jag kan mäta mig”.

Geist der Utopie är alltså en tjock, apokalyptisk och våldsam bok. Det är en bok med profetiska anspråk och ett stycke bitande samhällskritik. Bloch kritiserar det borgerliga samhället, dess hyckleri och förljugenhet, dess medelmåttighet, dess tvingande och kälkborgerliga moralföre-ställningar, dess kulturfientlighet. Han rasar mot samhällets mekanisering och kommersialisering, det ihåliga och flyktiga i mänskliga relationer; han längtar efter en ny människa, en ny religiositet, ett broderligt-socialistiskt framtidssamhälle.

Boken kommer ut i en andra, kraftigt omarbetad upplaga 1923. Tonläget är delvis annorlunda, det mystiskt-religiösa draget är nedtonat, framställningen mindre messiansk, tillnyktrad. Det är en rörelse man kan urskilja i hela Blochs författarskap. Det går från en svärmisk ton i ungdomen till större saklighet, blir om man så vill alltmer materialistiskt. Samtidigt – och detta är avgörande – så finns det redan från början, i de mest svärmiska avsnitten i Geist der Utopie en motsatt rörelse. Bloch blickar visserligen utöver och bortom världen som vi vardagligen känner den, men han tror inte på någon annan hinsides eller överjordisk värld. Det gäller, som han med en berömd formulering säger, att ”transcendera utan transcendens”. Det är denna värld som ska bli annorlunda.

”Så förblir detta det yttersta målet”, skriver han, ”att förstå frågan efter oss själva, helt och hållet som fråga, inte som hänvisning till lösningen; den uttalade men okonstruerade, okonstruerbara frågan själv som svar på frågan.” Bloch antar att det levda ögonblickets mörker bara kan skingras genom själva frågan, med frågandet, och att det omedelbara mörkret sammanfaller med frågan efter oss själva. Gåtans lösning ligger alltså inte i någon gudomlig överjordisk verklighet – utan i människans fullkomliga närhet.

Denna sekulariserande tendens löper genom hela Blochs författarskap och kulminerar i boken Atheismus im Christenthum från 1968. Det är en bok som ligger i linje med och kraftigt förstärker den tidens sekulariseringsteologiska strömning. Det finns enligt Bloch i kristendomen en kraftigt sekuleriserande tendens, en ateistisk impuls. Det är inte så att Gud skapat världen. Det är människan som skapat Gud – det är just det som är så intressant. Just eftersom Gud är en mänsklig skapelse är religionen värd att ta på allvar, menar Bloch. Den säger oss något om vad människan vill och drömmer om. Atheismus im Christenthum mynnar ut i den ofta citerade, skenbart paradoxala formuleringen: ”Endast en kristen kan vara en sann ateist och endast en ateist kan vara en sant kristen.”

Gåtans lösning ligger alltså nära oss, så nära att vi inte ser den. Vi ser inte skogen för bara träd. Kanske, antar Bloch, kanske ligger lösningen i det utopiska: Vad världen är, vad människan är – det är inte färdigt, inte klart, inte avgjort. Det är fortfarande en öppen fråga. Det ligger fortfarande fördolt, i chiffer och symboler, lyser utopiskt fram i drömmar och aningar, visar sig antydningsvis i människors verk och handlingar. ”Det ankommer”, skriver Bloch, ”allenast oss att besinna, att befalla, att besluta vad nytt som skall komma.”

Är då detta ett logiskt stringent resonemang? En argumentativ diskurs som ofrånkomligen leder fram till denna enda slutsats? Nej, naturligtvis inte. Det finns ett stort mått av besvärjelse i Geist der Utopie. ”Det kan ju inte vara på annat vis, denna väg måste finnas”, skriver Bloch. ”Ty det som är kan inte vara sant, men genom människorna kommer det att nå fram till den väg som leder hem”. Han skriver: ”Vi föds trots allt inte för att ta emot och notera vad som var och hur det var när vi ännu inte fanns, utan allting väntar på oss, tingen söker sina diktare och vill stå i relation till oss.” Eller: ”Det skulle inte vara möjligt för oss att lida så av det bristfälliga om inte något i oss drev vidare.”

Bloch skulle senare i livet få många frågor om vad som händer när förhoppningar inte slår in, när hoppet sviks. Han hade själv som ung knutit stora förhoppningar till den ryska oktoberrevolutionen. Sjuttiosex år gammal lämnade han DDR och det socialistiska experiment han varit med om att bygga upp. ”Självklart”, svarade han alltid, ”självklart kan förhoppningar svikas. Annars vore det ju inte hopp. Då vore det tillförsikt.” Förvissning. Men hoppet är inte kunskap om vad som komma skall. Visste vi det behövde vi inte hoppas. Det är när vi inte vet som vi hoppas.

Geist der Utopie är alltså en svärmisk, subjektivistisk skrift. Samtidigt finns där ett annat drag, ett krav på en förnuftig analys av världen som den är och en föreställning om vad vi vill. En sådan förnuftig analys saknas, menar Bloch. Vi har, skriver han med en förbluffande formulering, ”vi har inga socialistiska tankar”. Stämningar, önskningar, drömmar, vaga föreställningar finns där – men det finns inga socialistiska tankar.

Mer politiskt konkret – eller om man så vill: mer revolutionsromantisk – var boken om Thomas Münzer. Nöd och lidande har alltid ekonomiska orsaker, menar Bloch, men upproret mot lidandet har inte bara ekonomiska orsaker. Det finns någonting mer. De utopiska föreställningarna och drömmarna låter sig inte reduceras till blotta avspeglingar av ekonomiska skeenden.

”Slagna drar vi hemåt, våra barnbarn klarar striden bättre”, sjöng de tyska bönderna på 1500-talet. Det är den parollen Bloch försöker blåsa liv i: ”Dagar besläktade med Münzers har åter kommit, och de lägger sig inte till ro förrän deras verk är fullbordat. Nu står de där, fullvuxna, Münzers vävargesällers och klädmakargesällers arvtagare på det revolutionära fältet, går ej längre att driva bort”. ”Vad som drömdes och önskades i går”, fortsätter Bloch, ”måste i morgon bli verklighet.” Drömmar och förhoppningar uppstår i historien, de pockar på att förverkligas och fortsätter att påminna oss ända tills de gått i uppfyllelse, så kan man kanske lite slarvigt formulera Blochs syn på det utopiska medvetandets roll i historien. Det finns, menar han, en ”underjordisk revolutionshistoria”, ett ”traditionens samvete”.

Bloch är alltså inte intresserad av de tyska bondeupproren av ”rent historiska” skäl. Han är det eftersom denna historia har med oss att göra, nu, här, i dag. Han söker upp saker i historien som angår oss. Sammanhang där vi inte finns med är inte historiskt relevanta. Historien handlar om oss, om mig. Bloch skriver: ”Vi försöker hela tiden vara nära oss själva. Därför ser vi inte heller här tillbaka utan blandar levande in oss själva. Münzer och allt kring honom och allt förgånget som är värt att uppteckna är till för att ålägga, att entusiasmera oss att under allt bredare uppslutning försvara det som alltid är menat åt oss.”

Vi försöker hela tiden vara nära oss själva. Historien handlar om oss. Blochs tankar om det utopiska, om hoppet och om det ännu-icke-medvetna – ett annat av hans nyckelbegrepp – utvecklas senare i det stora arbetet Das Prinzip Hoffnung, tillkommen under exilen i USA från sommaren 1938 tills det första bandet slutligen publiceras i Leipzig, hösten 1953. I femton år arbetar han på detta ständigt växande manus. Det är en makalös skrift, översvallande och svällande över alla breddar. Ambitionen är lika storstilad som vansinnig. Lika dumdristig som beundransvärd. Bloch vill inget mindre än att diskutera och inventera det mänskliga hoppet, systematiskt-filosofiskt och i alla de gestalter det givit sig till känna under historiens lopp. Han skriver en de mänskliga förhoppningarnas encyklopedi.

Boken spänner över alla tänkbara ämnesområden: filosofi, konst, musik, litteratur, religion, politik. Bloch försöker förklara varför vi älskar lyckliga slut på Hollywoodfilmer och han diskuterar ljuset i Rembrandts målningar. Han analyserar Ku Klux Klan och strimlar sönder Heideggers filosofi. Han undersöker de stolta luftslott som rests under historien men har också blick för den lilla detaljen, för det till synes ovidkommande. Denna ”mikrologi” eller ”detaljvetenskap” hade han lärt av George Simmel och, på samma sätt som Adorno och Benjamin, fin-slipat till mästerskap. Det gällde att fånga det stora i det lilla, djävulen bor i detaljen. Adorno kunde som bekant utläsa den amerikanska kulturens förfall ur formen på ett dörrhandtag i Kalifornien.

Ska man uttrycka blochs grundtanke i mer vedertagna filosofiska termer kan man säga, Bloch gör det själv, att strävan efter att genomskåda det just levda ögonblickets mörker är en strävan efter att låta subjektet bli identiskt med sig själv. Att splittring, fragmentarisering och främlingskap ersätts av försoning och hemkänsla. Icke-identitet av identitet.

Visst finns det en stor portion närvarometafysik i detta. Längtan efter att verkligen leva nu. Att vara närvarande i det egna livet. Det är den kanske bästa scenen i Himmel över Berlin. Peter Falk står ute på gatan, vid en korvkiosk, röker, dricker kaffe och pratar med Bruno Ganz, ängeln som funderar på att hoppa av, kliva ned, bli närvarande. Detta, säger Peter Falk, – en kopp kaffe, en cigarett – att verkligen uppleva det, det är att vara här, leva. Här och nu.

Det som i Blochs tidiga skrifter ännu är klätt i en expressionistisk och religiös språkdräkt länkas snart in i andra mer materialistiska banor. Det närmast religiösa främlingsskapet i Geist der Utopie tar färg av alienationsteorin i den tyska idealismen och i den unge Marx skrifter. Svaret på frågan hur vi ska uppnå identitet med oss själva, hitta hem, är politiskt.

Men är då detta möjligt? Är det önskvärt? Kan vi någonsin uppnå identitet med oss själva? Är inte det en potentiellt totalitär tanke? En farlig tanke? Önskar Bloch verkligen det?

Ja, hur man besvarar den frågan är avgörande för hur man värderar Blochs filosofiska livsverk. Å ena sidan Blochs älsklingscitat från Marx, ur ett brev till Arnold Ruge 1843: ”Det kommer att visa sig att världen sedan länge besitter en dröm om någonting, som den bara behöver vara klart medveten om för att verkligen besitta.” Drömmen är alltså möjlig att förverkliga. Å andra sidan de berömda slutraderna ur Das Prinzip Hoffnung: ”Hem – det är dit alla människor längtar, men där ingen ännu har varit.”

Omslag

Pris: slutsålt
Beställ nummer.