Anders Lundberg  Georges Bataille och det extrema engagemanget

Det är inte svårt att hitta citat av Georges Bataille som passar bättre på en bar än på ett filosofiskt seminarium:

”Heideggers verk förefaller mig mer vara en fabrik än en flaska sprit.”

eller…

”Filosofen behöver alkohol, på samma sätt som kolhandlaren behöver tvål. Men alla kolhandlare är svarta och alla filosofer nyktra. […] Alltså bjuder jag mitt tänkande på en flaska sprit.”
(Œuvres Completes V s 281)

Men för att inte helt förlora mig i en excess av publikfrieri skall jag försöka begränsa detta begär. Jag skall heller inte tala om pornografi, om erotik eller litteratur – saker som brukar förknippas med namnet Georges Bataille. Istället skall jag försöka säga någonting om vad jag en aning missvisande har kallat det extrema engagemanget. Eller i den mån jag förmår, ta fasta på ett engagemang i Georges Batailles tänkande, ett engagemang i tänkandet, i filosofin.

Engagemang och filosofi leder oundvikligen tankarna till Jean Paul Sartre, jämnårig med Bataille och från och med det andra världskriget centrum av den franska filosofiska karta som Bataille befinner sig i utkanten av. Kopplingen kan tyckas märklig med tanke på de sammanhang Bataille vanligen figurerar i. Kanske inte minst om man får tro Bataille själv…

”Lycklig av att minnas natten då jag drack och dansade – dansade ensam, som en bonde, som en faun, mitt bland alla par.
Ensam? Sanningen att säga så dansade vi ansikte mot ansikte, i en absurd potlatch, filosofen – Sartre – och jag.
Jag minns att jag dansade runt, runt.
Hoppade och stampade med fötterna.
I en känsla av trots och komisk galenskap.
Denna dans framför – Sartre – som fick mig att tänka på Picassos målning “Kvinnorna från Avignon”.
En fem månader lång mardröm som slutade i en
karneval.
Vilket vansinne, att umgås med Sartre och Camus.”
(VI s 90)

Men det kan trots allt finnas skäl att låta Bataille umgås med Sartre. Visserligen kan det vara svårt att finna två tänkare under denna epok som stod längre ifrån varandra än just Bataille och Sartre. Men denna antagonism har av strategiska skäl ofta förstärkts och Bataille-receptionen blev därför delvis synonym med det fadermord på Sartre som utfördes av en ung generation filosofer under 60-talet, och som resulterade i att Sartre slutligen reducerades till en fotnot till Kojève.

Men andra strategier kan motivera ett annat förfarande. Att låta Bataille umgås med Sartre skulle kunna vara att låta honom umgås med filosofin, med traditionen, och med filosofiska frågeställningar om subjekt, frihet och engagemang. Alltså – kan Bataille över huvud taget läsas som filosof eller ens inom ramen för en filosofisk diskurs?

Att Batailles verk inte alltid på ett oproblematiskt vis fogar in sig i den filosofiska traditionen har vi redan sett. Men att läsa hans verk endast som en subversion av en förtryckande tradition, som ett framgångsrikt förstörande av diskurs och mening i en ’tecknens potlatch’, eller som ett lokaliserande av en absolut exterioritet, en ren heterogenitet som undflyr varje form av vetande, är varken att ta Bataillle eller hans tänkande på allvar.

Denna övervärdering av den subversive Bataille som tog fart på 60-talet ledde framförallt till att begreppet överskridande kom att få något av en messiansk innebörd. Kanske till viss del på grund av Foucaults inflytelserika essä om Bataille – ”Préface à la transgression” (1963) – där detta överskridande ibland framställs i närmast utopiska ordalag: ”Kanske kommer överskridandet en dag att vara lika avgörande för vår kultur som erfarenheten av motsatsen var för det dialektiska tänkandet.” (s 767) Överskridandet kom snart i den nya vulgatan att beskrivas som en ”kopernikansk revolution” (Ducrot/Todorov), och kom inte bara att markera övergången från strukturalism till poststrukturalism, utan betraktades också som ett löfte om ett nytt tänkande bortom dialektiken, bortom existentialism och fenomenologi.

Men detta var också en textualismens epok och i termer av subversion reducerades samtidigt ofta Batailles begrepp om överskridandet till en fråga om ren textualitet, till att uteslutande handla om estetiska och lingvistiska frågor aktualiserade av en avantgardistisk skriftpraktik.

Att i detta sammanhang låta Bataille umgås med Sartre (som nu får vara en synekdoke för filosofin) är inte att bortse från den subversiva våldsamhet (såväl estetisk som politisk) som förvisso finns i Batailles verk. Snarare är det att erkänna att också dessa hyperboler interpunkteras av reflexion, av ett tänkande som engagerar sig i det outtröttliga ifrågasättande som Bataille ibland kallar filosofi: ”Endast filosofin åtar sig detta oändliga ifrågasättande […] som svarar mot människans tvingande nödvändighet att ifrågasätta allt som är […] Dess hela värde finns i denna rastlöshet den upprätthåller.” (V s 374) Visserligen avfärdas filosofin lika ofta som en begreppslig akrobatik vars enda syfte är att undvika vad den betraktar som fällor men som Bataille understryker i själva verket är filosofins mål.

Ett vanligt sätt att läsa Batailles tänkande är i linje med vad litteraturhistorikern Denis Hollier har kallat en materialistisk dualism. En dualism just därför att den inte egentligen presenterar någon lösning. Den är ofullständig, otillfredsställande. Det skulle alltså snarare handla om en attityd gentemot tänkandet än om en egentlig filosofi.

Försöken att läsa radikaliteten i Batailles begreppsliga motsättningar leder dock ofta i riktning mot en ren motsättning, mot ett postulerande av en ren exterioritet. Hollier verkar göra just detta när han istället för att se en motsättning mellan två begrepp inom en värld, ser två motsatta världar som ställs mot varandra. Den grundläggande matrisen för dualismen blir här den motsättning Bataille ställer upp mellan vad han kallar världen som vi lever i eller den profana världen, och världen som vi dör i eller den heliga världen.

I den första världen är vi herrar, vi äger och kontrollerar den. Den andra världen undflyr däremot såväl ägande som kontroll. Dessa två världar kan dock inte existera samtidigt, då det per definition endast kan finnas en värld. En möjlighet är att istället tänka dem som på varandra följande. En profan värld – vardagens, vetenskapens, kunskapens, kalkylens, diskursens och arbetets värld – som inrättas av tiden, och en helig värld – offrets, berusningens, förbrukandets, excessens och dödens värld – som skulle gripa in i form av ett punktuellt avbrott i den profana världens tid, en cesur eller ett utbrott utan vare sig varaktighet eller utsträckning.

Denna radikala och fundamentala motsättning skulle sedan generera och strukturera den mångfald av motsättningar som genomlöper Batailles tänkande: förbudöverskridande, servilitetsuveränitet, kalkylexcess, vetandeicke-vetande, möjligtomöjligt, homogentheterogent, gottont.

För att se hur Batailles logik utvecklar sig är en exemplarisk utgångspunkt spelet mellan tabu och överskridande.

I en text om grottmålningarna i Lascaux sägs människan födas i och med instiftandet av tabut eller förbudet. Det är förbudet som skiljer människan från djuren. (I filosofiska termer skulle människan alltså vara negationen av animaliteten.) Men samtidigt är förbudet otänkbart utan dess negation, det vill säga överträdelsen av förbudet eller överskridandet av den gräns det upprättar. (Men denna andra negation skall inte förstås som ett enkelt återvändande till animaliteten, utan snarare som en dubbel negation, en icke-positiv affirmation.)

Det som skiljer denna till synes hegelska operation från dialektiken är att förbudet inte längre är det positiva genom vilket överskridandet kan upphöja negativiteten, så att förbudet kan återupprättas på en högre nivå tills dess att ett definitivt absolut uppnåtts. Istället har denna rörelse kallats hyperdialektik, en dialektik utan Aufhebung, en dialektik som offrar syntesen.

I L’érotisme kallar Bataille förbuden ”nyckeln till vår mänskliga attityd” och understryker att de ”inte är påtvingade utifrån” (X s 41), det vill säga inte är någonting som vi kan frigöra oss från, utan en konstitutiv del av människan. Här återkommer han också ständigt till förbudets tvetydiga eller ekivoka karaktär. Samtidigt som förbudet avskräcker och framkallar en rädsla för överskridandet, väcker det också en lockelse, ett begär att överskrida. Detta begär och denna rädsla sammanfaller i ångesten som karaktäriserar överskridandet, men samtidigt också förbudet. Överträdelsen av förbudet blir så att säga ett villkor för förbudets existens, och vice versa: ”Det finns inget förbud som inte kan överträdas […] Förbudet finns där för att överträdas”. (X s 66) Förbudet ger mening, existens och ett värde åt det som det förbjuder, och framkallar på så vis överskridandet vilket i sin tur bekräftar förbudets existens och berättigande.

Den våldsamma motsättningen mellan förbud och överskridande karaktäriseras alltså av ett outtalat samförstånd, en relation Bataille beskriver som medbrottslighet (complicité). Denna relation omöjliggör alltså redan från början ett rent begrepp om överskridandet (eller förbudet), eftersom begreppen konstitueras i en rörelse som alltid redan är kontaminerad av sitt andra. I och med att överskridandets våld visar sig vara ett villkor för förbudets skenbara icke-våld, det vill säga motsatsen till överskridandets våld, eller snarare förbjudandet av detta, blir förbudet också våldsamt, det blir delaktigt i överskridandets våld. Förbudet är i själva verket ett första överskridande, ty endast genom ett överskridande kan förbudet förbjuda överskridandet.

Och här står vi inför det omöjliga, vilket i denna kontext är själva möjlighetsvillkoret för ett framgångsrikt överskridande. I Le Coupable bestäms det omöjliga som gränserfarenhet: ”gränser omöjliga att komma undan, omöjliga att upprätthålla”. (V s 261) Gränser som är nödvändiga och omöjliga, överskridanden som är nödvändiga och omöjliga. På detta sätt utvecklar sig det omöjligas logik i ett tänkande som alltid karakteriserar sig självt och sina rörelser i termer av ofullbordan (inachèvement).

Om vi istället för den dualistiska bilden av de två inkommensurabla världarna, låter denna det omöjligas radikala relationism utgöra matrisen för Batailles begreppsliga motsättningar står vi utan tvekan inför ett annat tänkande. Snarare än att sätta dialektiken ur spel genom en radikalisering av motsättningen ser vi ett tänkande som påvisar en kontamination som föregår identitetens konstitution och därmed också dialektiken. Dialektiken sätts alltså inte ur spel, utan i förbindelse med det omöjliga, med sin omöjliga fullbordan, med sin ofullbordan.

Men det är inte alltid självklart vilket av dessa två läsmodus den batailleska texten föredrar. Till och med en så illusionslös läsare som Jacques Derrida tycks, i sin läsning av Batailles begrepp om suveräniteten, vackla mellan att ryckas med i den våldsamma rörelse som ofta präglar Batailles retorik – det vill säga att läsa suveräniteten som ett postulerande av en radikal exterioritet, som ett ”offer av mening som förstör möjligheten till diskurs […] genom ett utbrott som plötsligt avtäcker diskursens gräns och det absoluta vetandets bortom” – och en mer distanserad behärskning – det vill säga att läsa den som någonting som inte avbryter diskursen, utan snarare ”förser förnuftets ekonomi med dess element, dess miljö, dess avgränsande gränser av icke-mening”. (”De l’économie restreinte à l’économie générale” s 383f) Derrida betonar dock till slut att: ”det inte finns någonting sådant som suveränitet i sig […] suveräniteten är det omöjliga, därför är den inte […] den är inte meningsförlusten, utan [som Bataille skriver] ’relationen till denna meningsförlust’”. (s 397)

För att förtydliga problemet och ytterligare närma oss motsägelsefullheten i den batailleska texten kan det vara av intresse att titta på det verk som Bataille själv beskrivit som sitt huvudverk – Den fördömda delen 1 (La Part Maudite 1, 1949). Det stora allvar med vilket Bataille själv betraktade detta verk understryks av en anekdot som Michel Leiris berättar om ett samtal från 50-talet där Bataille på ett självklart sätt och med största allvar spekulerar över chanserna för att han skulle tilldelas Nobelpriset – inte priset i litteratur, utan fredspriset – just för Den fördömda delen. Detta kan förefalla komiskt, speciellt med tanke på att boken när den publicerades inte sålde i mer än 50 exemplar (ett exemplar sökte sig dock hela vägen till den svenska riksdagens ekonomiska bibliotek – frågan är om något nådde Oslo).

Utgångspunkten för Den fördömda delen ges tidigt och tar sin första form i kritiken av nyttobegreppet från det tidiga 30-talet. Utifrån den företeelse bland indianer på Amerikas nord-västkust som i den antropologiska litteraturen går under benämningen potlatch, görs ett försök att tänka en ekonomi utifrån föreställningen om gåvan och generositeten, snarare än utifrån byteshandel och egenintresse som i den traditionella ekonomin.

I likhet med byteshandel är potlatchen ett sätt att få rikedomar att cirkulera. Det var ofta fråga om ett högtidligt givande av gåvor i syfte att utmana, förpliktiga och förödmjuka mottagaren av gåvan. Genom att acceptera gåvan ställs mottagaren i ett skuldförhållande till givaren och det enda sättet att anta utmaningen – att bli kvitt förödmjukelsen och uppfylla den förpliktelse som axlades med mottagandet av gåvan – är att svara med en ny potlatch, det vill säga med att i sin tur skänka en ännu större gåva.

I potlatchen ser Bataille en sammankoppling av ekonomiska och religiösa beteenden som antyder att ekonomin som område borde betraktas i ett vidare perspektiv än vad som är fallet inom den politiska ekonomin, ett perspektiv som inbegriper vad han kallar ”en helhet av mänskliga aktiviteter”. Bataille inför distinktionen mellan begränsad (eller inskränkt) och generell (eller allmän) ekonomi.

Den ekonomiska forskningen isolerar specifika och snävt avgränsade områden för sina studier. När den sedan ställer frågor om den generella miljö i vilken dessa isolerade områden befinner sig, behandlas även denna generella miljö som ett specifikt isolerat område. Men också detta område måste med nödvändighet vara en del av en generell miljö som inte kan omfattas av detta område.

Ekonomin som disciplin anklagas alltså för att vara för inskränkt, eller för begränsad. Men det är tydligt att Bataille inte nöjer sig med att påvisa denna begränsning, utan att han vill formulera en teori om detta nya fält han kallar den generella ekonomin. Bataille formulerar så en generell ekonomisk lag:

”ett samhälle producerar alltid som helhet mer än vad som behövs för dess uppehälle, det förfogar över ett överskott. Det är det bruk samhället gör av överskottet som bestämmer det.” (s 149)

Det är alltså de sätt på vilka ett samhälle spenderar eller rättare sagt slösar bort sitt överskott (excessen) som bestämmer samhällets form. Och detta resonemang grundar sig i sin tur på en princip för den levande materien i allmänhet:

”För den levande materien i allmänhet finns energin alltid i överflöd på jordens yta, frågan ställs alltid i termer av lyx, valet är inskränkt till sättet att förslösa rikedomarna. Det är för den enskilda levande varelsen, eller för begränsade mängder av levande varelser som nödvändighetens problem inställer sig.” (s 54)

Den generella ekonomin grundar sig alltså på en generell princip om ett nödvändigt överskott. Varje enskilt eller begränsat system erhåller mer energi från sin omgivning än det behöver för att upprätthålla sin existens. En del av detta överskott eller denna excess kan användas för systemets tillväxt, men när denna tillväxt når sin gräns måste överskottet förbrukas eller förstöras utan vinst.

Argumentet är empiriskt. Det finns excess eftersom det finns system – vilket i detta sammanhang betyder levande organismer – som uppenbarligen tar emot mer energi än vad de behöver för sin överlevnad. Detta bevisas av att de levande organismerna växer och förökar sig.

Grunden till detta överskott är enligt Bataille solen; solen är källan till all rikedom och förslösar sin energi helt utan motprestation. Det handlar alltså om en ren gåva, ett rent förslösande. Detta är i korthet Batailles argument för lyxens nödvändighet.

Överförd till subjektets nivå föreställer sig Bataille den rena utgiften – vad han på andra ställen kallat den suveräna erfarenheten – i samband med offret som det som ”hugger av den förbindelse som länkade gåvan till den vinstgivande världen”, som en ”separation som har innebörden av ett definitivt konsumerande”. Bataille skriver:

Jag hävdar till och med att vansinnet bara ger en mildrad föreställning om det fria ”subjektet”, som på intet sätt är underordnat den ”verkliga” ordningen och som endast är uppfyllt av ögonblicket. Subjektet lämnar sin egen domän och underordnar sig den verkliga ordningens objekt så fort det kommer att intressera sig för framtiden. Det beror på att subjektet är förtäring i den mån det inte är underkastat arbetet. Om jag inte längre bekymrar mig om ”vad som kommer” utan om ”vad som är”, vilket skäl skulle jag då ha att spara? Då kan jag omedelbart och utan minsta ordning förtära alla de nyttigheter jag förfogar över. […] Förtäringen är den väg genom vilken separerade varelser kommunicerar med varandra. Allt lyser igenom, allt är öppet och allt är oändligt mellan dem som förtär intensivt. Ingenting räknas längre, våldet befrias och slår sig lös utan gräns.” (s 95f)

Detta är vad Bataille kallar ”offrets befriade våld”, och han talar om nödvändigheten av att ”reservera ett område för det där det oinskränkt kan regera”.

Om vi avstår från att hänga upp oss på Batailles till synes oförskräckt naiva och naturalistiska terminologi kan vi se att solen blir en princip för vad Bataille med en rad synonymer kallar en improduktiv utgift, ren konsumtion, förstörelse, excess, obegränsat våld, ren förtäring, det tygellösa etc. Dessa termer står i sin tur i motsättning till en annan rad synonymer: produktiv utgift, kalkylering, bevarande, nytta, vinst etc. Och denna serie begreppsliga motsättningar verkar alltså i princip följa samma mönster som den serie motsättningar vi tidigare stött på.

Detta skulle kunna vara en första presentation av utgångspunkterna för Batailles ekonomiska teori. Här inställer sig givetvis direkt en rad frågor. Hur reservera ett område för det suveräna, det som per definition inte underordnar sig? Eller hur begränsa det obegränsade? Hur kan det absoluta våld som Bataille frigör över huvud taget innefattas av något system utan att det inte i samma rörelse också omedelbart förstör det? Eller hur kan det som förstör allt ens bevara ett spår av sig själv?

Och det är här som den engelske dekonstruktören Geoffrey Bennington, i en text om Batailles generella ekonomi, påminner oss om gränsens logiska struktur. Det vill säga den klassiska kritik Hegel riktade mot Kant och som pekar på att varje gång en yttersta gräns ritas upp så impliceras också automatiskt ett bortom denna gräns; alltså överskrids även denna yttersta gräns i samma ögonblick som den dras.

Om vi går tillbaka till Batailles föreställning om tillväxt kan vi se att Bataille faktiskt ställer upp en yttersta gräns för den generella ekonomins system. Lyxens nödvändighet beror som vi såg på att tillväxten i ett finit system inte kan fortgå i all evighet. Den generella ekonomin skulle innefatta en helhet av mänskliga aktiviteter och den enda ”verkliga gränsen” sades vara den jordiska sfären eller biosfären – ”i själva verket är det storleken på det jordiska rummet som begränsar den globala tillväxten.” (s 62)

Detta får konsekvenser för föreställningen om den rena utgiften. Solen är ju i Batailles framställning själva principen för den rena utgiften: det som endast skänker utan att få någonting tillbaka. Solen är en ren gåva eftersom den befinner sig utanför systemet som avgränsas av jordens finita yta. Solen kan endast förstås som ett rent förslösande inifrån detta system som den inte är en del av. I ett system som omfattade solsystemet eller galaxen skulle solens roll med nödvändighet vara en annan.

Den generella ekonomin är alltså begränsad av den stängning som utgörs av jordens finita yta, och därmed är också gåvan, excessen och förslösandet inom detta begränsade system alltid möjliga att återvinna. Det är i själva verket omöjligt att föreställa sig en förlust som inte på något sätt kan generera någon form av mervärde inom det system den försöker överskrida – även excessen och förlusten kan i sig själva betraktas som mervärden.

Bataille är medveten om denna nödvändighet och han påpekar den vid ett flertal tillfällen. Han skriver till exempel: ”Gåvan har fördelen att överskrida det givande subjektet, men i utbyte mot det givna objektet tillägnar sig subjektet själv detta överskridande […] Subjektet berikar sig genom att förakta rikedomen.” (s 106) På ett annat ställe beskriver han denna nödvändighet som ”den mänskliga existensens tvetydiga situation”:

”denna existens placerar värdet, prestigen, och livets sanning i negationen av det servila nyttjandet av ägodelar men nyttjar samtidigt servilt denna negation […] den söker gripa vad den själv önskade skulle vara ogripbart, att använda det vars användbarhet den vägrade acceptera. Vår vänsterhand nöjer sig inte med att veta vad den högra ger: den söker i hemlighet återta det.” (s 111)

För Bennington – som ser möjligheten till en dekonstruktion enligt formulär A – är dock liknande problematiseringar oväsentliga. Att Bataille beskriver dessa problem i existentiella och antropologiska termer, att han får dem att handla om människans situation eller om författarens och läsarens egen ändlighet och oförmåga, är för Bennington bara ett symptom på hur allvarligt missförståndet är. Det är alltså inte tillräckligt att erkänna att försöket att generalisera en ekonomi bortom gränserna för det begränsade inte kan fullbordas. Vad Bennington vill visa är att ett sådant försök med nödvändighet måste misslyckas. Och detta har ingenting att göra med en brist hos teoretikern, eller hos människan i allmänhet – det är en effekt av ren logisk nödvändighet. Den generella ekonomin kan inte undgå att fortsätta vara en del av en begränsningens ekonomi.

Bennington stödjer sig här på strikturens eller bindningens (kontrabandets) logik som Jacques Derrida utvecklar i sin läsning av Hegel (i Glas) och Freud (i La carte postale). Ett begrepp om en absolut utgift är (precis som dess motsats) inte någonting annat än en ideal gräns eller en teoretisk fiktion. Och att Bataille inte lyckas formulera denna rena utgift är en effekt av just denna striktur som alltid redan bundit begreppet vid sitt andra. Den generella ekonomin måste alltså redan från början vara en begränsningens ekonomi; å ena sidan inramad av den rena utgiftens eller konsumtionens fiktiva gräns, och å den andra av dess absoluta motsats, den absoluta ackumulationens eller bevarandets fiktiva gräns.

I enlighet med denna logik kan man också se att dessa absoluta motsatser egentligen är utbytbara. Utgiften kan inte vara gränslös och absolut utan att därmed samtidigt också vara detsamma som en absolut och gränslös ackumulation – det vill säga de förenas av en frånvaro av differentiering.

Vi är alltså lämnade i mellanrummet mellan dessa ideala gränser, mellan förlust och ackumulation, där ingenting går helt förlorat, men där heller ingenting kan återvinnas fullständigt. Det är mellanrummet mellan termerna i den våldsamma motsättningen mellan det heliga och det profana – mellan världen vi lever i, det vill säga en värld av full kontroll, och världen vi dör i, det vill säga en värld som helt undflyr all kontroll. Och det är ett rum som är begränsat och överallt genomskuret av gränser, och därmed också av våld – men av ett våld som alltid är begränsat, och aldrig absolut eller obegränsat.

Bataille har härmed reducerats till ett exempel på ett klassiskt tankefel. Men frågor kvarstår. Ville Bataille med den generella ekonomin verkligen upprätta en ekonomi bortom gränserna för det begränsade? Såg han verkligen inte implikationerna av denna gränsproblematik? Som vi ser går denna fråga tillbaka till frågan om vilket perspektiv som läggs på den begreppsliga motsättningen i Batailles tänkande.

Frågan är alltså: skall Bataille läsas som nihilist och mystiker, eller inte? Skall den generella ekonomin förstås i termer av en ren utgift, en ren förstörelse av mening, eller skall den förstås i termer av ett upprättande av en relation till en (omöjlig) ren utgift, en (omöjlig) förstörelse av mening.

Det är tydligt att Bennington väljer den första läsarten – men inte för att bekräfta förstörelsens framgång, utan snarare för att på ett enkelt vis dekonstruera ett uppenbart självmotsägande försök att mobilisera föreställningen om en absolut utgift. Men även om det inte finns någonting att invända mot de logiska slutsatser han drar är frågan om de inte tar sin utgångspunkt i en naiv och förenklad läsning av Bataille.

Den batailleska textens skenbara tydlighet ställer här till problem. Vid sidan av den hyperboliska retorik som vi sett prov på och en tendens till fetischering av det uteslutna, präglas hans texter alltid av en radikal tvetydighet, en tvetydighet som bland annat orsakas av att hans tänkande ofta iscensätts genom identifikation, genom kvasitemporal dramatisering och genom vad Jean-Luc Nancy har kallat en dubbel rörelse av inskription och exkription. Och på få ställen i Batailles verk tycks tvetydigheten så förrädisk som i den till synes så övertydliga och naiva texten Den fördömda delen.

Redan i förordet ursäktar sig Bataille för vissa förenklingar:

”Det är beklagligt, eftersom begreppen ’produktiv utgift’ och ’improduktiv utgift’ har ett grundläggande värde genom hela min bok. Men det verkliga livet, som omfattar utgifter av alla de slag, känner inte till den rent produktiva utgiften; det känner praktiskt taget inte heller till den rent improduktiva utgiften.” (s 43)

Från början problematiseras alltså den improduktiva och den produktiva utgiften. Tagna var för sig presenteras de alltså redan i inledningen som teoretiska fiktioner. Och överallt där en ren utgift söks i boken – i offret, i potlatchen, i gåvan – finner Bataille att förlusten alltid redan begränsar sig, att den redan börjat kalkylera, att den alltid producerar ett mervärde, även om detta mervärde tar sig former som överskrider en traditionell ekonomi. Varje inskription av förlust eller utgift följs av dess omedelbara ifrågasättande, dess exkription. Offret måste alltid begränsas, det kan inte undfly meningen, utan beskrivs till slut alltid som en erfarenhet av det omöjliga i förstörelsen av mening. För att den rena utgiften skall kunna vara vad den är måste dess rena excess övergå i sin motsats, det vill säga börja kalkylera och bevara sig själv och sin egen förbrukning; den måste så att säga upphöra att vara vad den är för att förbli vad den är. Det handlar alltså om ett logiskt resonemang som dramatiseras i existentialfilosofiska termer.

Den omöjliga begreppsekonomi som utvecklades med föreställningen om överskridandet går igen i varje form av utgift som med nödvändighet måste vara en del av denna omöjliga struktur som är den generella ekonomin. Nödvändig och omöjlig excess, nödvändig och omöjlig kalkyl. Och här möter Batailles (omöjliga) ekonomi bindningens eller kontrabandets ekonomi, den struktur eller striktur som Derrida beskriver som den kraft eller den matris genom vilken det uteslutna alltid återvänder till en strukturerande position. Offret som offrar sig självt som ett allt förbrännande offer, offrar i själva verket sig självt endast för att försäkra sig om sitt eget bevarande, för att binda sig vid sig självt – det vill säga för att bli sig själv. Kontrabandet är enligt Derrida den nödvändiga rörelse som alltid redan bundit varje begrepp vid sitt andra, offret vid bevarandet och utgiften vid kalkylen. ”Gåvan finns inte, brännoffret finns inte, allra minst när de finns. Redan när de brinner måste de, eftersom de bränner sig själva, också bränna själva brännandet, och bli till.” (Glas s 242) Och om ”man skall bränna allt måste man även konsumera lågan, undvika att hålla den vid liv som en värdefull närvaro.” (s 240) Bevarandet förutsätter en förlust och förlusten ett bevarande – så ser strikturen ut, den ekonomiska begränsningens logik.

Är det i själva verket inte denna (omöjliga) ekonomi Bataille oavbrutet formulerar (och som han visserligen stundom tycks glömma
bort). En ekonomi som trots att Bataille ibland verkar betrakta den som enkelriktad hela tiden visar sig fungera lika bra i båda riktningar. Den improduktiva utgiften visar sig således strukturera den kalkylerade utgiften på samma sätt som den kalkylerade utgiften strukturerar den improduktiva. Det som kan framstå som en hypostasering av den improduktiva utgiften, excessen eller förlusten, kan alltså betraktas som en strategisk manöver för sätta den kalkylerade utgiften, nyttan eller bevarandet i relation till denna (omöjliga) förlust. Bataille skriver i Den fördömda delen:

”Vad vi i allmänhet söker i offret eller i potlatchen är alltid denna skugga – som vi definitionsmässigt inte kan fånga – som vi kallar passionens poesi, djup eller intimitet. Vi skulle inte kunna komma fram till kunskapens yttersta objekt utan att kunskapen löstes upp. Vetandets yttersta problem är detsamma som förtäringens.” (s 112f)

Den logik som vi har sett reglerar förtäringen eller förbrukningen appliceras också på vetandet som helhet. Detta är en tanke Bataille dramatiserat på annat håll, genom upprättandet av vad han kallar en heterologi, vetenskapen om vetandets andra, det vill säga icke-vetandet. En sådan vetenskap är av naturliga skäl inte möjlig, endast en vetenskap om det som är möjligt att veta (vad Bataille kallar det homogena) är möjlig. Heterologin är alltså omöjlig. Men genom att öppna en relation mellan vetandet och det som inte går att veta – icke-vetandet – visar Bataille att även vetandet är märkt av samma omöjlighet. Insikten om heterologins omöjlighet är också insikten om den homogena vetenskapens omöjlighet: icke-vetandet är vetandets möjlighetsvillkor. Men eftersom icke-vetandet är omöjligt, blir det också vetandets omöjlighetsvillkor. Det negativa prefixet är villkoret för termen som det modifierar eller kontaminerar.

Genom en sådan struktur av ofullbordan blir logos, som filosofen Joseph Libertson påpekar, ”en arkitektur vars destruktion är dess själva konstruktion”. Alltså karaktäriseras också den av Bataille nedvärderade termen – vetande, diskurs, homogenitet, stängning, kalkyl, nytta, ackumulation, vinst etc – av samma omöjlighet som karaktäriserar den uppvärderade termen. Förnuftet och vetandets imperativ är för Bataille: ’nödvändigt och omöjligt’. Logos är det omöjliga.

Det är alltså tydligt att det för Bataille inte handlar om att komma bortom kalkylen – någonting sådant vore omöjligt. Även om den ofta beskrivs i nedvärderande termer är den lika ”nödvändig som omöjlig”. Men kanske kunde man beskriva hans tänkande som ett ständigt utfrågande av kalkylerandets gränser. Tänkandet karakteriseras alltså – precis som skriften – av en okalkylerbar förlust i kalkylens hjärta. Och kanske är det detta som Bataille avser med termen chance.

Slutligen borde vi så återvända till Jean Paul Sartre. Och vad kunde passa bättre än Batailles beskrivning av ett möte med filosofen Sartre. Men det är också en beskrivning av skriftens eller kommunikationens predikament, som kan beskrivas just i termer av risktagande, av chance. Ett risktagande som är nödvändigt eftersom den verkliga kommunikationen, som äger rum i tiden, alltid är ett kalkylerande av denna okalkylerbara förlust, av det som inte kan kalkyleras, och bejakandet av detta risktagande – denna volonté de chance – är ett bejakande av en öppning mot en oviss framtid.

”På väg från Ile Saint-Louis gick jag längs kajen. Någon ropade till mig från Leiris fönster. Sartre som jag hade saknat, som jag ville träffa, var där. Jag gick upp. En abracadabra-diskussion om cogitot började (mellan Queneau, Sartre, Simone de Beauvoir och mig): om huruvida det jag som tänker är detsamma som det jag som lider av en liktorn. Under dessa ordklyverier upptäcker jag en avgörande skillnad mellan Sartre och mig: för Sartre är cogitot en irreducibel grund, en oantastlig och atemporal atom. För mig existerar det endast i förhållande: det är en knutpunkt för reell kommunikation, som äger rum i tiden. Atomen refererar till vågorna, till språket, till de utväxlade orden, till de böcker som skrivs och läses. Om jag dör så finns en bok kvar. Sartre uppehåller sig vid frånvaron av den atomiska fastheten i en bok. Våra böcker underkastas läsningen – underkastas felaktiga läsningar. Sartre återför en bok till en författares intention, till författaren. Om – så förefaller det mig – en bok är kommunikation, så är inte författaren annat än ett band som förenar skilda läsningar.” (not till Sur Nietzsche, daterad den 30–31 maj 1944, VI s 408)


Litteratur:

Bataille, Georges, Œuvres Complètes V, VI och X, Gallimard 1973.
Den fördömda delen, Symposion 1991.
Bennington, Geoffrey, ”Introduction to Economics I” i Bataille: Writing the Sacred, red. Carolyn Bailey Gill, Routledge, 1994.
Derrida, Jacques, ”De l’économie restreinte à l’économie générale”, Ecriture et la différance, Seuil 1967.
Derrida, Jacques, Glas, Galilée 1974.
Foucault, Michel, ”Preface à la transgression”, Critique 195–196, 1963.
Hollier, Denis, ”Le materialisme dualiste de Georges Bataille”, Tel Quel 25, 1966.
Leiris, Michel, À Propos de Georges Bataille, Fourbis 1988
Libertson, Joseph, Proximity: Lé vinas, Blanchot, Bataille and Communication, Martinus nijhoff, 1982.
Nancy, Jean-Luc, ”Excription”, Yale French Studies 78, 1990.

Omslag

Pris: slutsålt
Beställ nummer.