Johan Dahlbäck  Bathmologier: Roland Barthes och språkets nivåer

Följande text måste, även om överlagringen av språkliga nivåer blir förvirrande, läsas som ett skriftligt citat av ett muntligt framförande.

Författaren är död, påstod Roland Barthes som var mycket misstänksam mot ensidigt biografiska tolkningar av litterära verk.

Detta är i varje fall något som man ofta vill hävda att Roland Barthes påstod. Eftersom de flesta av oss naturligtvis helst uppfattar författaren som levande, och eftersom den läsande allmänheten älskar biografier, så är detta påstående någonting som är väldigt bra att ta till om man vill förvägra det tänkande som Barthes stod för ett fortsatt liv. Genom att hålla sig kvar vid detta enda påstående frammanar man den avskräckande bilden av litteraturteorins terror mot litteraturen. För att bli av med Barthes måste författaren leva.

Samtidigt som man med sådana resonemang låtsas försvara biografins popularitet och det historiska perspektivets överlägsenhet visavi varje formalism, så bortser man då gärna från den specifika situation i vilken Barthes kom med sitt påstådda påstående. Men Roland Barthes var i högsta grad en kritiker som agerade i sin egen samtids stora intellektuella frågor; hans idéer bär datumstämpel. När han 1968 verkligen skrev en essä med rubriken ”La mort de l’auteur”, ”Författarens död”, handlade det inte så mycket om att komma med ett påstående och med detta påstående performativt dödförklara den stackars författaren. Barthes föreställde sig snarare att han beskrev ett faktiskt historiskt skeende, en genomgripande teoretisk omvälvning av synen på litteraturen. Det var för att bemyndiga läsaren som auktoriteten hos den för tolkningen begränsande författarinstansen måste utmanas. Barthes kunde påpeka att man i Europa under långa tider hade uppfattat litteraturen via språket, närmare bestämt via en kodifierad retorik, snarare än via det biografiska subjektet. Nu var det enligt den samtida textteorin dags att släppa detta litterära språk loss från alla hämmande institutionella bindningar, från räckan av kanoniserade verk lika väl som från författarens tolkningsprivilegium.

Detaljerna i den avantgardeteori om texten och det litterära språket som Barthes, Julia Kristeva och andra formulerade under 60- och 70-talet är knappast särskilt aktuella längre. Men bemyndigandet av läsaren är numera närmast en självklar och praktisk realitet. Vilken författare skulle i dag öppet ställa sin egen auktoritet mellan läsaren och texten? De flesta författare lär nog dessutom – till skillnad från våra mästrande litteraturdocenter – vara i stånd till att i det överdrivna ryktet om deras egen död känna igen en kraftig litterär metafor, en enbart strategisk spetsformulering.

Så om vi glömmer skendebatter i den biografiska genrens försvar, vad är det i Barthes verk som i dag är levande? Eller annorlunda formulerat och tänkt: Vad skulle vi vilja var levande?

Roland Barthes (1915–1980) är som litteraturkritiker och intellektuell på ett mycket motsägelsefullt sätt både unik och tidstypisk, både en solitär och en man som var inblandad i precis alla litterära och teoretiska omsvängningar. Som ensam läsare höll han sig i hemlighet till klassiska författare som Flaubert, Proust eller Chateaubriand, men som aktiv skribent försvarade han alltid plikttroget det för tillfället moderna. Först introducerar han Bertolt Brechts revolutionära teater, sedan skriver han om Alain Robbe-Grillet och den ”Nya romanen”; senare knyts han till gruppen kring tidskriften Tel Quel och bidrar till att utforma och stödja även deras estetik. På teorins område börjar han hos Jean-Paul Sartre och med en av marxismen påverkad historiematerialism; sedan upptäcker han liksom alla andra lingvisten Ferdinand de Saussure och dras in i den franska strukturalismens glansperiod.

När den rörelsens drömmar om en av språkvetenskapen genomsyrad formell teori om litteraturen sedan mattas av, då faller Barthes tillbaka på sitt annars mer litterära och essäistiska uttryckssätt. Han läser Nietzsche och skriver sina fragment utan att längre skrämmas av kravet på vetenskaplighet.

Utvecklingen är inte helt originell. Dessutom skrev Barthes ofta på andras uppdrag om ämnen som tilldelats honom. Ändå finns det alltid någonting i Barthes texter som går utöver det i tidssammanhanget förutsägbara. Man känner att den röst som talar i dessa texter kommer från en man som befinner sig mitt i sin tids händelser, som både följer och driver sin tids frågor, men som samtidigt är trogen en helt personlig agenda. Den som talar kunde inte vara mer centralt placerad i sin tids intellektuella liv, men man anar att han själv tvärtom alltid skulle uppfatta sig som marginell och udda.

Apropå Roland Barthes har Umberto Eco beskrivit två olika sorters ”mästerskap”. Den ena sortens mästare utarbetar likt Hegel teoretiska modeller som lärjungarna kan applicera; den andra sorten är liksom Kierkegaard själv en sorts modell, genom sitt liv och sin verksamhet. Man kan vara hegelian i sitt arbete, men man kan egentligen knappast vara kierkegaardian, menar Eco. Den andra sortens mästare påverkar genom estetisk inspiration snarare än genom någon handgriplig efterhärmning.

Enligt Eco är Barthes naturligtvis en mästare av den andra sorten. Den som ville hitta konkreta tolkningsmodeller kunde vända sig till strukturalistiska kollegor som A J Greimas, Gérard Genette eller Tzvetan Todorov, men knappast till Barthes. Många har fascinerats av Barthes läsning av Balzac i boken S/Z men få lär själva ha försökt tillämpa författarens egensinniga terminologi. Det finns visserligen alltid goda skäl att återvända till hans mer formalistiskt orienterade texter om semiologi, narratologi eller retorik. Men läsningen måste underkasta sig den prövning som Barthes unika balansgång på skiljelinjen mellan kritik och litteratur innebär.

Som läsare av Barthes befinner man sig i en distanserad men ändå mycket personlig tête à tête snarare än i ett akademiskt seminarierum eller på ett massmöte. Och om man vill beskriva Barthes som biografiskt subjekt och räknar upp de sociologiska faktorer som kan ha format honom, så blir resultatet också närmast parodiskt isolerande: på punkt efter punkt framstår denna intellektuella centralgestalt som omsorgsfullt marginaliserad och systematiskt utestängd från kollektiva erfarenheter.

Till att börja med var Roland Barthes givetvis vänsterhänt i en värld gjord för högerhänta. Och på den vägen är det. I det huvudsakligen katolska Frankrike ärver han sin mors protestantiska kultur. Tidigt förlorar han sin far och växer upp under ekonomiskt mycket ansträngda omständigheter. Ofta hade familjen inte mat på bordet och ständigt var Barthes den elev i klassen som utmärkte sig genom att knappt ha råd till skolböcker eller nya kläder. Som ung man drabbas han av tuberkulos och under andra världskriget tillbringar han långa tider på sanatorium. Sjukdomen slukar hans ungdom. Först 1953 ger han ut sin första bok, Litteraturens nollpunkt; han är då redan trettioåtta år gammal. Någon doktorsavhandling lyckas han aldrig prestera; när han 1976 väljs in i Collège de France som professor i litterär semiologi är han fortfarande i högsta grad en outsider i akademiska sammanhang. Han är homosexuell, men till skillnad från Michel Foucault är han aldrig engagerad i någon sexualpolitisk kamp. Han blir tidigt vänsterman, men det är Jean Jaurès som övertygar honom, inte Marx, och då den stora vänstervågen kommer 1968 ställs han återigen vid sidan av. ”Strukturerna tar inte gatan i besittning”, skriver missnöjda studenter på svarta tavlan. Och särskilt militant kunde ju Barthes knappast låtsas vara. Under sina senare år talar han ofta om det neutralas etik, om att inte vilja bemäktiga sig något. Han erkänner att han i moraliskt hänseende är pinsamt kluven: hedonist beträffande kroppen och buddhist beträffande våldet.

Allt det där är knappast porträttet av en folklig talare eller ens bilden av vad vi normalt menar med en politisk intellektuell. Ändå vore det missvisande att i Barthes endast se en språkets njutningsmänniska, en privatperson som drar sig undan alla störande offentliga konflikter och som efter att länge ha plågats av sjukdom mest av allt vill ge sin kropp allt den begär.

”Hysteri” var visserligen det ord som Barthes ständigt använde för att känneteckna det han tyckte illa om. Folk som var påträngande och oartiga var enligt honom alltid ”hysteriska”. Och även på ett mer filosofiskt plan var just ”hysterin” hans svurna fiende: alla former av essentialism, all tro på en privilegierad och förutbestämd mening, alla begränsningar av tolkningens pluralism är för honom symptom just på att betydelsens ”hysteri” fortfarande lägger hinder i vägen för den fria teckenproduktionens ännu oanade njutningar.

Ett annat ord som Barthes använde för det för honom fientliga var emellertid ”arrogans”: det han ogillade hos den småborgerliga ideologin, hos den förstelnade litteraturvetenskapen eller hos de militanta studentpolitikerna var ”arrogansen”, segrarens triumferande språk som definierar sig genom att utesluta och tysta alla andra.

Jag tror det skulle vara ett misstag att i dag begränsa det väsentliga i Barthes författarskap till dess senare del, och låtsas som om en tidig bok som Mytologier är förlegad genom sin tunga teoretiska jargong. Det vi mest förknippar med Barthes är kanske sena böcker som njutningspolemiken Le Plaisir du texte, den djupt personliga fotografibetraktelsen Det ljusa rummet och i synnerhet Kärlekens samtal naturligtvis, den stora bästsäljaren i Barthes produktion. Men Barthes skrev också Mytologier och den boken är faktiskt inte alls inaktuell, trots att den beskriver den samhälleliga lögnen i Frankrike under 50-talet med besvärliga termer lånade från lingvistiken och teckenteorin. Tyvärr går boken ständigt att återvända till och läsa om: rubriken ”Blind och stum kritik” kan man till exempel ofta gå tillbaka till efter att ha läst blind och stum kritik på dagens kultursida; analysen av antiintellektualismen hos 50-talets missnöjespolitiker Pierre Poujade kan man tråkigt nog återanvända på Jean-Marie Le Pen. Mot alla odds förblir Mytologier, genom sin originella stil, sitt politiska trots och en allmängiltighet man inte riktigt skulle vilja räkna med, en av Barthes mest stimulerande skrifter.

Om vi alltså väljer att betona kontinuiteten i Barthes författarskap, snarare än någon uppdelning i en tidigare och en senare fas, då finns det flera vägar att följa. Den som önskar hålla sig till det teoretiska hade kunnat undersöka intresset för den klassiska retoriken som en hemlig underström i hela hans arbete. Den som vill framhäva den litterärt fria essäisten Barthes hade kunnat beskriva honom som ”moralist” i den betydelse som det ordet ges i fransk litterär kultur. En moralist är då inte nödvändigtvis någon som moraliserar och absolut inte någon som har en moralisk teori. Det är en litterär genre det handlar om: man tänker på utövare som Montaigne, La Rochefoucauld eller Valéry, författare som på olika vis analyserat sederna, och detta på ett rörligt, ombytligt språk, ett språk som gärna vetter åt det aforistiska, åt de korta formerna. I denna mening hade man kunnat utnämna Barthes till en tecknets moralist.

Som ett experiment tänker jag pröva ett annat tillvägagångssätt. Jag tänker uppehålla mig vid en tankefigur som jag hoppas ger en sorts helhetsbild i miniatyr av Barthes, både som teoretiker och som författare; och detta utan att bortse ifrån det faktum att Barthes, trots sin estetiserande och lekfulla attityd, också var en betydelsefull politisk intellektuell.

Det jag vill göra är att uppmärksamma en passage där Barthes beskriver en vetenskap om språkets nivåer. Med ett ord han uppfinner kallar han denna nya lära bathmologi, efter bathmos, det grekiska ordet för poäng, grad eller steg. Det rör sig naturligtvis inte om något särskilt mästrande påstående eller om ett försök att genom detta påstående performativt grundlägga en ny stor teori. Påståendet var aldrig Barthes genre; han skrev antisystematiska fragment, inte teser. Det var andra som såg mästerskapet hos denne mästare utan mästerverk, inte han själv. Idén om bathmologi är alltså bara ett hugskott, en tanke framställd liksom inom citationstecken. Ändå tror jag det kan vara intressant att betrakta Barthes just som bathmolog, som en ihärdig iakttagare av språkets uppspaltning i nivåer.

Textteoretikern Barthes var inte så helt avvisande mot biografisk kunskap som man skulle kunna tro. Han älskade att uppehålla sig vid så kallade biografem, originella anekdotiska detaljer hos de författare han studerade. Han skrev också en bok om sig själv som består av sådana fragmentariska småstycken: Roland Barthes par Roland Barthes (1975). Som biografi betraktad är den samlingen naturligtvis att betrakta som en avancerad kurragömmalek: författaren omtalar sig själv omväxlande i första, andra eller tredje person och på försättsbladet uppmanas läsaren att uppfatta textens bekännelser som om de kom från en romanfigur. Paul de Man liknade en gång Barthes vid den retfulla katten som Alice mötte i Underlandet. Han varnade oss för att låta Barthes bli ett monument – ”a man who is about as monumental as a Cheshire cat”.

Stycket jag tänker läsa är ett av dessa biografem. Nu är det tyvärr så att Barthes prosa inte riktigt lämpar sig för högläsning, åtminstone inte i min skiss till svensk översättning där originalets retoriska rytm med nödvändighet går förlorad. Redan när det gäller det rent grafiska är Barthes stil dessutom just precis ett spel med språkliga nivåer. Genom ”citationstecken” och ständiga kursiveringar (och framför allt genom de för Barthes så typiska parenteserna) så spaltas prosan upp till en sällsam mångstämmighet som syns och blir betydelsefull på boksidan men som inte hörs då man läser högt. På ett ställe skriver Barthes: ”J’ai une maladie: je vois le langage”, ”Jag har en sjukdom: jag ser språket.” Barthes relation till språket är alltså i högsta grad visuell; kanske borde man säga visionär. Själv tillägger han förstås att han är språkets voyeur.

Med reservation för att Barthes alltså inte låter sig högläsas tänker jag ändå försöka läsa det fragment som handlar om bathmologi och som bär rubriken ”Le second degré et les autres”, ”Den andra nivån och de övriga”. Och nu övergår jag således till citatets språkliga nivå. Följande sägs av Roland Barthes som beskrivning av Roland Barthes och jag citerar:

”Jag skriver: detta är språkets första nivå. Sedan skriver jag att jag skriver: detta är språk av andra graden. (Redan Pascal: ’Tanken jag hade velat skriva flydde; i stället skriver jag att den undflytt mig.’)

Vi står i dag för en enorm konsumtion av denna andra nivå. En stor del av vårt intellektuella arbete består av att misstänkliggöra vilket yttrande [énoncé] som helst genom att uppmärksamma uppspaltningen av dess olika nivåer. Uppspaltningen är oändlig och vetenskapligt benämner vi denna vid varje ords öppna avgrund, detta språkets vansinne: talakt [énonciation]. (Det är framför allt av taktiska skäl som vi öppnar denna avgrund: för att omintetgöra våra utsagors självgodhet, arrogansen hos vår vetenskap.)

Den andra graden är också ett sätt att leva. Det räcker att förskjuta nivån hos ett uttalande, ett uppträdande eller en korpus, för att helt och hållet omvandla den upplevelse som dessa hade kunnat ge oss, den mening som vi hade kunnat ge dem. För den andra nivån finns det olika former av erotik och estetik (kitsch till exempel). Vi kan till och med bli den andra nivåns maniker: avvisa denotationen, spontaniteten, pladdret, plattityden, den naiva upprepningen och endast tolerera språk som – om än bara litet grand – uppvisar förmågan att kunna förskjutas, sådana som parodin, tvetydigheten, det hemliga citatet. Så snart språket betänker sig självt blir det en nedbrytande kraft. På ett villkor dock: att det inte upphör att göra detta i det oändliga. För om jag stannar vid den andra nivån så förtjänar jag anklagelsen för intellektualism (den som buddhismen riktar mot varje ensidig reflexivitet). Men om jag släpper bromsen (förnuftets, vetenskapens, moralens), om jag försätter talakten i fri rotation då öppnar jag vägen för en förskjutning utan slut; jag utplånar språkets goda samvete.

Varje diskurs är försatt i ett spel med nivåer. Man kan kalla detta spel: bathmologi. En neologism är inte en överdrift om denna väcker tanken på en ny vetenskap: den om språkets uppspaltningar. En sådan vetenskap vore helt fantastisk för den skulle skaka om uttryckets, läsningens och uppfattningens vanliga krav (’sanningen’, ’verkligheten’, ’uppriktigheten’). Dess princip skulle vara omskakningen: liksom då man hoppar över ett trappsteg skulle den ta steget förbi all expressivitet.”

Den här passagen är full av drag som kan betraktas som utmärkande för Barthes. Inledningsvis kan man till exempel notera att Barthes knappast är någon filologiskt och idéhistoriskt korrekt närläsare. Det som i texten ser ut som ett citat från Blaise Pascal är vad jag förstår närmast en sorts stenografisk förkortning av något som Pascal säger. Det finns verkligen ett fragment där Pascal tillverkar en pensée av det faktum att han glömt bort sin pensée, men textstället har på ett intressant sätt en mer utförlig ordalydelse än hos Barthes. Pascal skriver om sitt skrivande och jag citerar i egen översättning:

”Ibland då jag skriver min tanke så undflyr den mig; men detta påminner mig om min svaghet som jag ständigt glömmer, något som är lika lärorikt för mig som min bortglömda tanke, för det är endast min intighet jag vill lära känna.”

Det som Barthes roas av är bara detta att Pascal skriver att han skriver och således upprättar en språklig metanivå, ett metaspråk om man så vill. Men Pascal går vidare från detta och återfinner i sin glömska en påminnelse om den mänskliga svagheten, en tanke som är grundläggande i hans religiösa föreställningsvärld. Att Pascals metaspråk är kristet är vad litteraturhistorikern skulle studera, men Barthes är ute efter någonting annat.

När det gäller religiösa hänvisningar finns det också ett annat bartheskt särdrag i passagen som man mer omedelbart lägger märke till: det är den plötsliga och kanske överraskande hänvisningen till buddhismen. Eftersom Barthes talar om en buddhism som avvisar ”ensidig reflexivitet” är det närmast zenbuddhism det handlar om. Efter 1970 och Japanboken Teckenriket är sådana mer eller mindre mystiska hänvisningar till zenbuddhism eller till taoism ett vanligt exotiskt inslag i Barthes uppsättning av teoretiska metaspråk. Orientalisten Barthes använder sig av ett utopiskt Österland för att ifrågasätta det han uppfattar som språkets och tecknets västerländska ordning.

Om man sedan börjar läsa Barthes passage mer noggrant märker man hur Barthes trots textens lugna och försiktiga ton i realiteten säger ordentligt starka saker. Från att ha talat om språk av andra graden övergår han till att antyda möjligheten av en oändlighet av sådana språkliga nivåer; han kallar denna oändlighet för en ”avgrund” och ett ”vansinne” och hävdar att sådant faktiskt ska återfinnas i närheten av varje ”énonciation”, av varje ”talakt”. Han fortsätter dessutom med att föreställa sig en annan galenskap: ”den andra nivåns maniker”, ”maniaques du second degré”. Det låter måhända som om Barthes här ger en litet väl dramatisk beskrivning av det som har kallats ”den ironiska generationen”, alltså människor som inte kan säga något annat än spydiga citat, folk som liksom talar i andra hand. Avslutningsvis tillägger Barthes att hans bathmologi är en ”vetenskap” som till ”princip” har ”une secousse” – ordet kan översättas med ”omstötning”, ”skakning”, ”chock”. Om man stannar upp och tänker efter blir detta naturligtvis bekymmersamt. Hur skulle en omskakning kunna vara en princip? Och dessutom princip för en vetenskap?

Under fragmentets språkligt stillsamma yta kan Barthes på så sätt vara en ganska besvärande provokatör. Hans spetsformuleringar är verkligen mästerliga men en lärjunge bör nog akta sig för att i dessa finna en intellektuell modell att alltför mekaniskt efterhärma.

Men nu finns det också några andra fraser i passagen jag citerat som förtjänar att tas på större allvar och som jag menar pekar på en både bestående och beundransvärd tendens i Barthes tänkande. Barthes talar om att man genom det blotta uppmärksammandet av språkliga nivåer skulle kunna ”misstänkliggöra vilket yttrande som helst”. Han talar vidare om att ”omintetgöra våra utsagors självgodhet”, om att utmana ”arrogansen hos vår vetenskap”, om att utplåna ”språkets goda samvete” och slutligen om att ”skaka om uttryckets, läsningens och uppfattningens vanliga krav”.

Formuleringarna är starka; pretentionerna är stora. Den intellektuelles värde har utan tvivel devalverats sedan Barthes skrev sin bok 1975, även i Frankrike. Barthes hävdade en gång i Kritiska essäer att Voltaire var den sista lyckliga författaren, detta därför att upplysningsmannen Voltaire hade enkelt definierade fiender och på ett enkelt sätt kunde tro att han kämpade för det rätta utan att själv kunna korrumperas av makten. Ibland brukar jag tänka att Barthes på ett motsvarande vis var den sista lyckliga kritikern. För hans agerande på det litterära fältet sker med en självsäkerhet som nu verkar ha gått förlorad. Han ter sig dessutom alltid övertygad om att det subversiva alltid sammanfaller med det njutbara; hos Barthes är det upproriska alltid förenat med nöje. Genom hela sin karriär myntar han motsatspar där den ena termen står för den utopiska öppningen: han ställer skribenten mot författaren (écrivant/écrivain), romanen mot det romaneska, det läsbara mot det skrivbara, verket mot Texten, njutningen mot hänförelsen (plaisir/jouissance) och så vidare. Den utopiska termen antyder någonting knappt förnimbart men läsaren lockas ändå av tendensen.

Att läsa Barthes som en påminnelse om hur det kunde ha varit att vara en lycklig kritiker är alltså också en högst rimlig läsart. Men man bör nog inte bara nöja sig med den uppgivna nostalgin trots allt. Det som Barthes utmålar som effekterna av en reflektion över språket är fortfarande en kritisk nödvändighet om vi inte ska låta oss styras av det arrogansens språk som, med Barthes ofta använda uttryck, ständigt försöker omvandla Historia till Natur.

Under den period då strukturalismen fortfarande var gällande mode i Paris så var lingvistiken och Saussures teckenteori det metaspråk och den teoretiska hänvisning som Barthes helt tydligt stödde sig på. På 70-talet blir det däremot en grundprincip att varje metaspråk hela tiden ifrågasätts i det teoretiska arbetet. Och då blir Barthes referenser också mer fria och blandade. I boken Kärlekens samtal hänvisar författaren/kritikern/teoretikern Barthes huller om buller till psykoanalytiker, skönlitterära verk och språkvetenskap, till zenbuddhistiska termer eller till saker som vänner sagt till honom under privata samtal. Språk och nivåer bryts mot varandra på ett sätt som Barthes förknippar med litteraturen. Att samla olika språk till samma rum är den litterära formens kulturella privilegium och plikt. Och hos den sene Barthes blir teorin verkligen en egen sorts litteratur.

Frågan är i och för sig om vi verkligen förmår läsa teori som litteratur. I Det ljusa rummet ville Barthes berätta historien om sitt eget förhållande till fotografikonsten; genast fanns det läsare som generaliserade utifrån hans exempel. I introduktionen till Kärlekens samtal menar han att han med ett direkt språk, alltså inte med ett metaspråk, endast önskar bejaka kärleken. Han vill absolut inte att boken ska läsas som en ”kärleksfilosofi”. Fast hur direkt verkar egentligen hans språk? Kanske är det omöjligt att sluta läsa Barthes som en sorts filosof, men man bör åtminstone påminna sig att han är en motvillig filosof.

Det finns emellertid en mycket väsentlig teoretisk referens som Barthes ständigt förblir trogen, och det är hänvisningen till dramatikern Bertolt Brecht. Med sin ”episka” eller ”icke-aristoteliska” teater ville Brecht få sin publik att tänka snarare än att gripas. Världen skulle inte framställas som fix och färdig utan som någonting som kan och bör förändras. Åskådaren skulle inte tillåtas glömma sin roll som kritisk iakttagare och därför använde sig Brecht av fjärmning eller Verfremdungseffekt. Teatern skulle påminna om att den var teater; tecknet skulle framvisa sin teckenkaraktär. Det som Barthes kallar den andra gradens språknivå skulle alltså tjäna den politiska agitationen.

Den Roland Barthes som skrev Mytologier utgick inte bara från Saussure och lingvistiken. Han var en brechtiansk teckentydare som genom sina analyser hela tiden ville göra samma sak: att genom en intellektuell distanseringseffekt misstänkliggöra olika former av ideologisk arrogans. ”Historia” och ”Natur” är två ständigt återkommande termer. De sociala mytologier som Barthes beskriver ger sken av att framställa det naturliga; mytologens uppgift är att påpeka att denna föregivna naturlighet är en produkt av historien. Strukturalismen må ha anklagats för att vara antihistorisk; det är just för historiens skull som Barthes politiska engagemang alltid yttrade sig via en reflektion över språket. När han i en tidig text (”Sur un emploi du verbe ’être’”, 1959) kommenterar krisen i Algeriet sker det genom en analys av den i det koloniala Frankrike populära propagandafrasen ”L’Algérie est française”, ”Algeriet är franskt”. Frasen låtsas framställa en tautologi, ett naturligt och självklart faktum, men gömmer på en stor våldsamhet och en grov godtycklighet. För att påstå att ”Algeriet bör vara franskt” säger man att ”Algeriet är franskt”; Historia blir Natur.

När Barthes skriver att språkets andra grad är ”ett sätt att leva” så är detta givetvis mer viktigt än det tillfälliga myntandet av begreppet ”bathmologi” och talet om en ny vetenskap om språkets nivåer. Det är sig själv och sin egen verksamhet som Barthes beskriver. För när han i den zenstrukturalistiska Teckenriket exempelvis leker med det främmande landet Japan som en sorts tecknets utopi så handlar det återigen genomgående om språknivåernas distanseringseffekt. Detta gäller då inte bara när han talar om japansk dockteater – där de som sköter dockorna är fullt synliga för publiken – utan också då han till exempel beskriver de japanska studenternas politiska demonstrationer. ”Strukturerna tar inte gatan i besittning”, påstod som sagt de franska studenterna under maj -68. Barthes hämnas i sin Japanbok genom att berätta om hur japanerna går mycket strukturellt till väga för att ta sina gator i besittning. I den mycket speciella turisten Barthes ögon såg de unga japanernas protestaktioner tydligen ut just som episk teater av den sort som Brecht utarbetat.

Avslutningsvis måste jag förstås bekänna att det trots allt bara är en liten detalj jag plockar ut och försöker göra betydelsebärande då jag presenterar Barthes som bathmolog. Ordet ”bathmologi” förekommer egentligen bara två gånger hos Barthes. Det andra stället är lustigt nog i hans förord till Smakens fysiologi av gastronomen Brillat-Savarin. När den matglada köksfilosofen Brillat-Savarin talar om att champagne är upphetsande i sina första effekter och förbluffande i de som sedan följer, då vill Barthes också i detta se ett spel med nivåer; och han går raskt över från ämnet champagne till ämnet litteratur. Han skriver, och jag citerar: ”Vissa språk är som champagne: de utvecklar en betydelse som kommer efter det första avlyssnandet, och det är i denna förskjutning av meningen som litteraturen föds.”

Förmodligen är det bara Roland Barthes som skulle komma på att blanda ihop litteraturteori med champagneteori. Även detta är rimligtvis något som gör att Barthes texter lever, oberoende av talet om författarens död och den ideologi som i dag låtsas stå för återuppväckelsen.

Och med detta sagt upphör så denna föreläsare även med att citera sig själv. Slut citat.



Litteratur

Roland Barthes, Œuvres complètes I (Paris 1993), II (1994), III (1995).
Litteraturens nollpunkt (Staffanstorp 1966).
Kritiska essäer (Staffanstorp 1967).
Mytologier (Staffanstorp 1969).
S/Z (Staffanstorp 1975).
Kärlekens samtal: Fragment (Göteborg 1983).
Det ljusa rummet: Tankar om fotografiet (Stockholm 1986).
Teckenriket (Stockholm/Stehag 1999).
Claude Bremond och Thomas Pavel, De Barthes à Balzac: Fictions d’un critique, critiques d’une fiction (Paris 1998).
Louis-Jean Calvet, Roland Barthes (Paris 1990, Stockholm/Stehag 1994).
Bernard Comment, Roland Barthes, vers le neutre (Paris 1991).
Claude Coste, Roland Barthes moraliste (Paris 1998).
Paul de Man, ”Roland Barthes and the Limits of Structuralism” i Romanticism and Contemporary Criticism (Baltimore & London 1993).
Jacques Derrida, ”Les morts de Roland Barthes” i Psyché: Inventions de l’autre (Paris 1987).
Umberto Eco, ”La maîtrise de Barthes” i Magazine littéraire nr. 314 1993.
Horace Engdahl, ”Tecknets utopi: Roland Barthes och litteraturen” i Stilen och lyckan (Stockholm 1992).
Diana Knight, Barthes and Utopia: Space, Travel, Writing (Oxford 1997).
Michael Moriarty, Roland Barthes (Cambridge 1991).
Susan Sontag, ”Writing Itself: On Roland Barthes” i A Barthes Reader (London 1982).

Omslag

Pris: slutsålt
Beställ nummer.