Nils Olsson & Göran Dahlberg  Inledning

I sin senaste studie av den stora massan beskriver Don DeLillo videokamerornas allestädesnärvaro och hemvideons fascinationskraft. Det är många som tittar. Vi tittar. En dragningskraft som kan beskrivas i både positiva och negativa termer. Å ena sidan tron på möjligheten av ett titthåll in till en erfarenhet som vi annars förvägras. Å andra sidan likgiltigheten inför det retoriska, fantasin, geniet, dikten; en situation där övervakningskameran utgör grunden för en underhållningsgenre.

Hur hänger det då ihop, detta med dokusåpor, pseudodokumentärer, dokumentära strategier inom samtidskonsten, amatörporr, dokumentärer på bio, etc? Uttryck som traditionellt saknat dokumentärens sanningsanspråk har tillägnat sig dokumentära strategier. Man använder sig idag mer eller mindre öppet av dokumentära grepp i fiktionen, och få bekoms nämnvärt av att dokumentären inte betraktas som en objektiv återspegling av verkligheten. Övervakningskamerorna kan förvisso identifiera gärningsmän, men svårligen gärningar. Filmen på Rodney G King och de fyra poliserna – denna 81 sekunder långa hemvideo – gav upphov tolkningsstrider av sällan skådat slag. Dess dokumentära status avgjorde i själva verket nästan ingenting.

Må så vara, allt är kanske konstruktioner i slutändan, ingenting enbart ett blottläggande. Men vi vill väl ändå lite längre? När vi insett att det fiktiva snarast är en funktion av representationen, har ”det dokumentära” då ersatts av någonting annat? Så vad menar vi när vi talar det dokumentära? Vilka betydelser eller praktiker hör termen samman med? Har termen i själva verket blivit obsolet?

Utifrån frågan om hur man skall kunna förstå och på något sätt representera någon annan, och kanske föra denna någons talan, vill vi här diskutera samtidens problemfält inom framför allt konsten, journalistiken, rättsväsendet och antroplogin. Det börjar alltså med representationens problem och mynnar ut i frågor om hur sanning produceras.

Från dessa mer allmänna, eller teoretiska, texter rör sig numret vidare, via minnets och glömskans funktioner på individuell nivå i berättandet och vittnespsykologin, och på kollektiv nivå form av nationell försoning. Via lagens förhållande till könsidentitetens olika uttryck, och via försöket att fånga en Monika.

Andra resonemang anknyter uttryckligen till specifka representationsformer: huset som en kamera riktat mot omgivningen; konstnären som etnograf; ljudsynkroniseringens nödvändighet; Baudelaire och Hylands Hörna som dokusåpans föregångare; amatörporrens uppgång och fall.

I slutänden handlar det om hur vi skall förhålla oss till en situation där anspråket blivit allt mindre väsentligt. Till vad har sanningsanspråket transformerats, hur skall man egentligen förstå och hantera det? Utan att närmare beröra den traditionella dokumentärens historia (filmens, fotots, romanens, reportagets) börjar vi här och nu, in medias res. I alla dessa mellanrum mellan konst och politik, blottlägande och gestaltning, liv och verk …

Omslag

Pris: 80 kr
Beställ nummer.