Sven-Eric Liedman  Marx – inför 2000

Verkligt fritt arbete, som att komponera, är på samma gång den mest intensiva ansträngning, det mest förbannade allvar.

Detta är mitt favoritcitat hos Karl Marx – och ett citat som visar honom från en sida som är lätt att glömma bort. Citatet återfinns i Grundrisse, Grunddragen till kritiken av den politiska ekonomin, som Marx skrev under en hektisk arbetsperiod år 1857 men aldrig fullbordade. Han var i färd med det projekt som utmynnade i Kapitalet, och hans planer var ännu mer magnifika än det färdiga resultatet. I inledningen till Grundrisse skrev han mer omfattande – och mer spännande – om sin metod än någonsin förr eller senare. Han utarbetade också ett intressant avsnitt om vad han kallade det asiatiska produktionssättet, och han lyfte på förlåten till den mänsklighetens framtid som han annars ogärna spekulerade om.

Det är i det sista sammanhanget som vårt citat ingår. Marx talar om vilka former framtidens arbete – arbetet i ett samhälle utan klassförtryck – kommer att ta sig. Det skall vara allmänt, det skall vara fritt, det skall ha den karaktär som vetenskapligt arbete har – och samtidigt alltså innebära den ansträngning och det allvar som utmärker konstnärligt arbete.

Det är ett utopiskt projekt, centralt i den typ av tänkande som Marx utvecklade. Marx har alltifrån unga år en bestämd människobild, präglad av den filosofiska och kulturella miljö han levde och verkade i. Låt oss rekapitulera några centrala drag i hans liv: Han var född 1818, hans föräldrar var judar som låtit döpa sig till kristendomen. Han skaffade sig en gedigen humanistisk utbildning med både latin och grekiska i bagaget, och som student i Berlin kom han i kontakt med lärjungarna till Hegels filosofi. De radikalaste bland dem blev hans vänner under några hektiska Berlinår, innan censuren och repressionen slog till mot honom och vännerna och tvingade dem ut i journalistiken och i hans fall efter hand också i landsflykt.

Den människobild som var typisk för den tyska idealismen – den riktning som kulminerar med Hegel – hade två huvudkomponenter. Vi kan enkelt sammanfatta dem:

1) Människan är en aktiv varelse.
2) Människan är en social varelse.

Det låter inte så sensationellt, men det är det mot bakgrund av den människobild som utvecklats av John Locke och många andra upplysningstänkare, och vilken i dag åter dominerar åtminstone det spontana tänkandet i vår kulturkrets.

Människan är en aktiv varelse: det är inte vilan utan rörelsen, sysselsättningen, arbetet som möjliggör för henne att bli en fullt utvecklad individ. Jämför t ex med Adam Smith. Smith föreställer sig att människan ständigt behöver drivkrafter eller incitament för att hållas i arbete. Utan både piska och morot – där den bästa piskan heter hotet om svält och moroten chansen till extra ekonomisk belöning – förfaller hon till fullständig inaktivitet. Hegel och efter honom Marx förnekar inte att det finns lata och oföretagsamma människor, men de hävdar att den människa som fått växa i frihet och ansvar är aktiv, kunskapssökande och arbetande. Människans historiska utveckling beror helt och hållet på denna drivkraft. Kunskap är inte något man får genom att passivt inregistrera omvärlden utan genom att bearbeta den, vända och vrida på den, förändra den.

Människan är också en social varelse. Hos Hegel tar sig denna insikt uttryck i läran om erkännandet. En människa blir människa först när hon erkänns av en annan människa. Det är alltså först när hon speglar sig i den andre och i den andres blick av erkännande som hennes mänsklighet fullbordas.

Hos Locke, och i den långa tradition som nu är så stark även hos oss, är det individen som kommer först. Människan är från början individ, sedan kan hon ingå i samhället. Människor sluter sig samman i samhällen. Hon går med på de inskränkningar i hennes frihet som att underkasta sig vissa lagar och förordningar innebär. Hon gör det därför att hon erbjuds vissa rättigheter och en viss trygghet i gengäld.

Hur annorlunda hos Hegel! Där börjar människan sitt liv – både sitt individuella liv och sin karriär som historisk varelse – i kollektivet, i familjen, gruppen, samhället. Individ i verklig mening kan hon inte bli förrän i ett rikt differentierat, högt utvecklat samhälle. Hegel ser detta samhälle ta form i det samtida, välordnade men ännu reformvänliga Preussen. Marx förlägger samma process till framtiden, till det klasslösa samhället.

I själva verket är individföreställningarna mer markerade hos Marx än hos Hegel. Det sker framför allt i de tidiga, aldrig fullbordade skrifterna, vilka liksom Grundrisse gavs ut långt senare under namnen Filosofisk-ekonomiska manuskripten eller Parismanuskripten. Marx skrev dem i Paris 1844, och de gavs inte ut förrän kring 1930 (Grundrisse kom ut 1939 men blev omtalad först på 50-talet). Där talar han om alienationen som drabbar människor i det kapitalistiska samhället. Arbetaren blir en främling både för sitt arbete och dess produkt. Kapitalisten å sin sida drabbas också av alienation. Båda förblir ofullständiga varelser, oförmögna att förverkliga sina möjligheter. Först när ett fritt, allsidigt skapande arbete blir möjligt, kan de också bli fullvärdiga människor. Då blir de individer.

Individen kommer alltså till sist och inte först. Det är en mycket mer realistisk föreställning än den där man utgår från individen. Individualiteten är ett mål som uppnås via kollektivet, via samhället.

Sammanfattningsvis: människan är enligt Marx en social och en aktiv, en mångsidigt verksam, arbetande varelse.

Det finns en vulgär och grovt felaktig föreställning att Marx materialism skulle vara ett slags psykologisk eller antropologisk teori som skulle kunna sammanfattas i tesen att människan drivs av ekonomiska begär. I själva verket skapas de materiella intressena på samhällsnivån – det är kampen om resurserna, överskotten och makten det gäller. Marx materialism är inte heller etisk; det materiella är inte det högsta goda. Det högsta goda är snarare mångsidigheten, den fulla utvecklingen. Men i det samhälle som föreligger, det kapitalistiska, råder klasskamp.

Marx utvecklar först sin materialism i mötet med Ludwig Feuerbachs skrifter. Men Feuerbachs materialism är i grunden ett slags sensualism eller, om man så vill, en radikal empirism. Det är alltså en kunskapsteori enligt vilken det enbart är genom sinnena som vi vinner kunskap om omvärlden. Denna kunskapsteori förenas visserligen med ett slags ontologi – en föreställning om att det som existerar först och sist är kroppar – men denna ontologi är helt underordnad föreställningen om hur kunskap erövras. Enligt Feuerbach är Gud en skapelse av människan och egentligen bara en bild av det ideala mänskliga Duet – det som inte kan förverkligas i den rådande samhällsordningen. I denna insikt ligger enligt honom en väg till frigörelse.

Efter en kort period i Feuerbachs kölvatten finner Marx att dennes åskådning inte tar tillräcklig hänsyn till den mänskliga aktiviteten, åtminstone inte den som vi brukar kalla den praktiska. Feuerbach ser kunskapen som ett resultat först och främst av iakttagelse, ren empiri. Marx invänder att kunskapen är en frukt av aktivitet. Människan förändrar sin yttre miljö och lär på så sätt känna den. Historien är en kamp att lägga under sig allt fler naturresurser. Men den är också och i än högre utsträckning en kamp om det överskott som därigenom kan skapas. En rad typiska roller utvecklas i och genom produktionen: klasserna. Klasserna befinner sig i oavlåtlig konflikt med varandra. Detta är en grundläggande samhällsdynamik.

Uppfattningen kan lätt förenklas och förgrovas. Det har också ständigt skett, inte minst i den marxistiska tradition som utvecklats efter Marx. Men Marx och hans medförfattare Friedrich Engels hävdar flerfaldiga gånger och redan i den tidiga Tyska ideologin (skriven vid mitten av 1840-talet) att de enbart presenterar några ledtrådar och inte ett slags schema efter vilket historien kan läggas till rätta. I Marx mest lästa och inflytelserika deklaration om sin historiematerialism, förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin (1859), säger han att han enbart presenterar en ledtråd, en ”Leifaden”. Liksom Ariadnes tråd skall den alltså leda oss in i tillvarons stora labyrint. Men vanligen har den förväxlats med en karta över själva labyrinten, alltså något helt annat. Basen och överbyggnaden har i den ena framställningen efter den andra fått tjänstgöra som ett schema för hur varje samhälle ser ut.

Ordet ”Leifaden” har en intressant ställning i den filosofiska tradition som Marx ingår i – t ex i Immanuel Kants filosofi.

Projektet kapitalet fortskred under många flitiga år. Men Marx fullbordade bara ett första band som publicerades 1867. Över huvud gav han ut en mycket liten del av sitt väldiga författarskap. Sedan mer än tjugo år utges nu allt han skrivit, färdigt och ofärdigt, utkast och halvfärdiga bokmanuskript. Denna Marx Engels Gesamtausgabe beräknas komma att omfatta minst 120 stora band med lika många apparatband. Redan i dag vet vi oändligt mycket mer om Marx och hans tankar än man gjorde år 1900, och än mer kommer vi att veta om något tiotal år. Kort sagt, vi har möjlighet att utveckla en mycket rikare, mindre dogmatisk, mer nyanserad bild av Marx än tidigare. Men föret är trögt i dag, främst därför att så många identifierar hans verk med Sovjetunionen. I själva verket blir det allt tydligare hur oförenligt hela det sovjetiska projektet var med Marx idéer.

I ett sundare diskussionsklimat skulle t ex Marx människobild, hans antropologi, hans syn på förhållandet mellan individen och samhället, kunna vara ytterst givande. Än mer gäller det hans kritik av kapitalismen. Den hejdlösa, hialösa, hänsynslösa kapitalism som vi ser omkring oss i dag, som ena dagen bevisar sin karaktär i Norrköping, andra dagen i Göteborg och tredje dagen i Bengtsfors, har knappast skildrats sannare och mer levande än vad Marx och Engels gjorde i första avsnittet av Kommunistiska manifestet från 1848 – jag citerar:

"Den har obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodalband, som band samman människorna med deras naturliga ledare, och inte lämnat kvar några andra band mellan människa och människa än det nakna intresset, det känslolösa ’kontant betalning’. Den har dränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet i den ridderliga beräkningens iskalla vatten. Den har upplöst den personliga värdigheten i bytesvärdet och i stället för de otaliga lagstadgade och välförtjänta friheterna satt den samvetslösa handelsfriheten allena."

Det är inte svårt att känna igen Marx bild av kapitalet i det som nu sker. Utvecklingen har bara gått längre, karusellen snurrar snabbare än för hundrafemtio år sedan. Det kan te sig märkligt: Marx teori kunde inte förklara vare sig Sovjetunionen eller den socialdemokratiska välfärdsstaten men spelade själv en inte oväsentlig roll för tillkomsten av båda. När Sovjetunionen gått under och välfärdsstaten långsamt smulas sönder, blir teorin om kapitalet åter en förbluffande god om än lätt föråldrad vägvisare. Men nu är dess verkningskraft lika med noll. Ekonomerna känner överlag inte till den utan tror att den enbart förebådar Sovjetunionen och dess misslyckade ekonomi. Det finns visserligen undantag: för några år sedan presenterade The New Yorker i en braskande artikel Marx som tänkaren för nästa århundrade. Artikelförfattaren var ekonom, utbildad på åttiotalet i det gediget antimarxistiska Oxford, och tillsammans med en gammal studiekamrat, nu lejon på Wall Street, hade han kommit fram till att ”Marx sätt att behandla kapitalismen är det bästa”. Det som saknades var bara en till nutiden anpassad, koherent modell.

Efter 1989 blev helt enkelt obalansen i ideologiska maktförhållanden överväldigande. Det radikala arvet sågs som befläckat och förbrukat. I en sådan konjunktur är det viktigt att försöka hålla liv i de stora klassikerna, och alldeles särskilt Marx. Marx gjorde inte några träffande förutsägelser om framtiden, världen utvecklades inte alls i de banor som han förutsagt. Däremot är han omistlig med sin kombination av djup människobild och nykter ekonomisk analys. Hans bild av framtidens arbete återstår ännu att erövra, medan hans analys av kapitalismens innersta natur innehåller en klarsyn som de flesta av dagens ekonomer saknar.

Omslag

Pris: slutsålt
Beställ nummer.