Michael Azar  Gränsens politik

 

Den etniska gränsens politiska logik knyter många av samtidens konflikter samman. Så här talar exempelvis den amerikanske statsvetaren Samuel P Huntington när han mobiliserar västvärlden inför framtidens så kallade kamp mellan civilisationer: "Araber, kineser och västerlänningar tillhör inte någon gemensam kultur: De utgör separata kultursfärer. Framtidens allvarligaste konflikter kommer att utspela sig längs de gränslinjer som skiljer dessa kulturkretsar från varandra" (Civilisationernas kamp, 1993).

Så talar den shiitisk-libanesiska organisationen Hezb Allah när den proklamerar en fast gräns mellan islam och dess angripare: "Införandet av Sharia [den religiösa lagen] på jorden är nödvändigt för att garantera och skydda islam och muslimerna" (Al Ahd, organisationens största tidning).

Och så talar bosnienserbernas ledare Radovan Karadzic när han reproducerar den "etniska konfliktens" mystiska diskurser: "Vårt folk har till största delen klarat sig genom att vi har skapat gränser och frontlinjer på de ställen där våra etniska gränser går" (Tal inför bosnienserbernas s k parlament i Pale, 1994).

Tre sammanhängande frågor tränger sig genast på: Hur upprättar den här typen av tankefigurer (exemplen kan mångfaldigas) likheter och skillnader mellan kulturer, folk och identiteter? Varför just på dessa sätt och inte på något annat? I vilka sammanhang aktualiseras de?

 

BILDEN AV HOTET OCH HOTBILDERNAS HOT

Politiseringen av den etniska (kulturella, religiösa) gränsen har till att börja med tagit efter följande särdrag från det kalla kriget: snittet mellan det hotade folket och dess angripare. Återigen Karadzic: "Man hotar oss med att isolera oss ännu mer än vad man gjort hittills. Man hotar med flyganfall från Nato. /.../ Vår fiende skulle i händelse av seger inte vara generös och välvillig, utan obarmhärtig och villig att utrota oss. /.../ Vi litar inte på omvärlden." Fienden vill utplåna det serbiska folket.

Genom att framställa verkligheten som den orättmätiga konfliktarenan mellan yttre aggressiva intressen som utan anledning hotar den serbiska "statens hjärta", kan Karadzic retoriskt åberopa det serbiska folkets inneboende tapperhet och moraliska styrka. "Vi kommer att stå ensamma", säger Karadzic, "men med de moraliska principerna i oss." Och det är just häri som kravet på mobilisering finner sin (förmenta) legitimitet: om inte det tappra serbiska folket accepterar det "ärorika lidandets väg" och försvarar "nationen" är de helt utlämnade åt fiendens och omvärldens obarmhärtighet: "Serbernas blod och svett och tårar skulle spillas utan medlidande och sympatier från någon i omvärlden." Det finns bara ett sätt att helt oskadliggöra hotet: total seger.

Det är viktigt att inse att Karadzics retorik inte på något sätt är ny eller unik; den återkommer i varje krig som explicit åberopar den nationella, religiösa eller etniska identiteten som mobiliserings- och legitimeringsgrund. Karadzic har motsvarigheter på alla sidor av det f d Jugoslaviens imaginära och faktiska gränser; de talar samma språk, möter och bekräftar varandra på vägen. Milosevic, Seselj, Tudjman...

Dessa "etniska krig" är i själva verket omöjliga utan denna hysteriska besatthet vid hotbilder. Det politiska ledarskapet känner väl till deras förmåga att bekräfta sig själva, att uppfylla sina egna profetior. Hotbilden utgör ingen passiv tolkning av verkligheten; den griper aktivt in i den, påverkar och förändrar den i en viss intresseriktning, hotar av egen kraft den andre: när någon hotar det egna folket med den andres hot inser samme andre genast att han är hotad. När Natochefen Willy Claes hävdar (så att hela världen hör det) att islam är ett lika stort hot mot västvärlden som kommunismen, så inser muslimen genast att han är hotad – och kan i sin tur börja skapa hotbilder.

De självutnämnda representanterna för de metafysiska storheterna "Serbien" eller "Kroatien", "västvärlden" eller "den islamska världen", "hutuer" eller "tutsier" etc, finner på så sätt legitimitet för det egna våldet och för militariseringen av den kulturella identiteten. Hotbildernas destruktiva dialektik kramar vettet ur samtiden och sanktionerar den identitetsfundamentalism som växer fram på båda sidor av den imaginära gränsen. En gräns som blott upprätthålls av ett förmodat intersubjektivt band: gränsivrarna söker få alla andra att tro att alla vet att gränsen verkligen finns, oavsett om man tror det eller inte. Ingen av krigets makthavare skulle i realiteten våga ange gränsens exakta linjer; varje angivning av gränsens faktiska innehåll skulle inte bara medföra att många av "de egna" måste exkluderas utan i förlängningen också att trons tunna intersubjektiva band skulle luckras upp. "Serb", "kroat", "bosnier", "vi", "dom" osv måste just vara begrepp berövade allt annat innehåll än "hotet", "skillnaden", "gränsen".

Men därutöver fyller hotbilderna en långt mer konkret politisk funktion. Som psykoanalytikern och filosofen Slavoj Zizek påvisat utgör hotbilden ett viktigt instrumentellt redskap i den politiska (och ideologiska) hegemonins händer: den suger upp interna missnöjen och projicerar dem på en yttre fiende, den neutraliserar tidigare sociala och ekonomiska prioriteringar och fokuserar dem i ett hot som förskingrar alla andra hot, i en fruktan som marginaliserar all annan fruktan. Mytologiseringen av kulturens inbillade "hårda kärna" och maktens hot om en förestående utplåning av det egna folkets Kulturella identitet, lägger ett lock över befolkningens mer grundläggande intressen och lojaliteter. Betänk den ideologiska funktionen av dessa omöjliga begrepp: "juden", "araben", "zigenaren", "ryssen". Omöjliga, därför att vi faktiskt antas vara hotade av – just – begrepp.

Först hotbilden aktualiserar – och möjliggör – ropet på "nationell samling" eller "kulturell fasthet och renhet". Gulfkriget exemplifierar detta mycket väl: båda parter åberopade sig själva som representanter och förkämpar för Civilisationen; båda parter använde den andras hot för att blockera missnöjet i det egna samhället (det var just för att mobilisera de socialt marginaliserade som de fattigaste upptogs i de främsta stridsleden); båda parter hemföll till en religiös och historisk retorik (såväl Saddam som Bush använde Gud för att sanktionera rättfärdigheten i sina respektive krig).

Absurditeten i dessa så kallade kulturella krig känner inga gränser. De iscensätts på en hög politisk nivå, dirigeras av ekonomiska och militärindustriella intressen, och reproduceras i nationens officiella massmedia som okritiskt basunerar ut Kulturens höga intressen. För att få människor att acceptera "det ärorika lidandets väg" (som Karadzic talar om) måste lögnerna vara så grova att de framstår som otänkbara om de inte vore sanna: så skulle vi inbilla oss att alla dessa exakta och målsökande robotar enbart träffade Saddam (denna oändligt store djävul) och inte någon av de hundratusentals civila irakier som faktiskt dog eller lemlästades – och vars "martyrskap" den idag högst levande Saddam nu (och inte att förvåna: med god effekt) kan använda för att bekräfta hotet och hyckleriet från den så kallade västerländska civilisationen.

 

DET ONDA ÖGAT

Precis vid denna känsliga punkt griper hotbildens besatta gränsdragning in: den fryser kulturens flexibilitet, bryter dess förmåga att interagera med omvärlden och kortsluter möjligheten till fruktbara identitetsutbyten. Hotbilderna föder inte bara varandra och faktiska konflikter; de när också statiska identiteter eftersom de låser varandra i varandras fruktan. Den kristne fundamentalisten är den muslimske fundamentalistens inverterade spegelbild och vice versa. Det påvisas inte minst av det paradoxala välbehag som den ene känner när den andre verkligen uppfyller sin hotbild: "Vad var det jag sa? Hade jag inte rätt? Vi skulle aldrig ha litat på dem!" Misstanken måste bekräftas; till den grad är den egna identiteten bestämd av sina mardrömmar om den andre. Gränsens bortom, den hotande övermäktiga och ständigt illvilliga kulturen på andra sidan den egna, återkommer ironiskt nog som en nödvändig del i den egna självuppfattningen.

Vi känner igen fenomenet från den xenofobiska frasen "skenet bedrar". Det finns en intressant scen i Stanley Kubricks Full Metal Jacket som exemplifierar detta mycket väl. En amerikansk soldat som skjuter på flyende vietnamesiska bönder svarar på frågan hur han så säkert kan veta att han inte dödar oskyldiga civila: "Om de försöker fly är de med säkerhet fiender (varför skulle de annars fly?), och om de inte försöker fly bevisar det bara att de är smartare och än mer farligare fiender än de andra: eftersom de då har förstått hur vi tänker". Precis så reducerar hotbilden "de andra" till en oundviklig essens som de a priori inte kan undfly. Vad han eller hon än gör är avsikten – den onda intentionen – ändå densamma. Vi känner också igen denna xenofobiska logik från de ömsesidigt förstärkande angrepp som "invandraren" råkar ut för: han är lika jävlig vare sig han ''stjäl alla våra jobb" eller "bara ligger hemma och inte arbetar som alla vi andra."

Denna frysning av såväl den andra som den egna kulturen är som mest uppenbar när den magiska Historien åberopas som mobiliseringsgnind. Välkända exempel är inbördeskriget i Libanon (för att inte tala om Palestinakonflikten i vidare bemärkelse) och samtidens konflikter i det f d Jugoslavien och det forna Sovjetunionen: den etniska och nationalistiska retoriken börjar plötsligt uppmana folket att aldrig "glömma", att alltid ha i åtanke de andras fasansfulla brott och ständiga försök att utplåna den egna kulturen. Att bli historiskt medvetna. Det handar om ett slags omvänd och absurd historisk kausalitet. Samtiden "hämtar upp" och blåser liv i dåtiden (avlägsna konflikter mellan olika grupper) för att mobilisera folket inför framtiden. Nietzsche såg tidigt historieförsjunkenhetens faror: "Den monumentala historien bedrar genom analogier. Den stimulerar genom förföriska likheter den modige till förvägenhet, den entusiastiske till fanatism. Och tänker man sig nu denna historia satt i händerna eller i hjärnan hos begåvade egoister och fantastiska skurkar, då komma riken att störtas, furstar att mördas, krig och revolutioner anstiftas och antalet av de historiska 'effekterna i sig', dvs av verkningar utan tillräckliga orsaker att ökas på nytt."

"Skenet bedrar" är här besläktat med "ränderna går aldrig ur": båda förutsätter att en muslim är en muslim och en kristen en kristen oavsett om de levde under korstågen eller idag och oavsett vilken social och politisk position de intar inom "den egna" kulturens hierarkiska skiktningar. De tillskriver på så sätt varandra såväl en transhistorisk intention ("de har alltid hatat oss och kommer även idag att försöka utrota oss så fort de får en möjlighet") som ett transhistoriskt ansvar ("deras skuld är enorm och de måste straffas för allt de har gjort oss under historiens långa lopp"). Arvsyndens vanvett satt i system: de döda åkallas för att begrava de levande. Så kunde exempelvis högerkristna extremister under Libanonkriget symboliskt motivera sina handlingar i historiens namn genom att klä sig i korsriddardräkter under en av krigets värsta massakrer på muslimer. Gränsens destruktiva logik är tydlig: "de andra" har alltid och kommer alltid att hata och döda oss av ren illvilja; "vi" bara skyddar oss (förebygger de andras angrepp) eller ger tillbaka (hämnas gamla angrepp).

George Orwell uttryckte det precist: "Med nationalisten är det inte bara så att han inte ogillar de grymheter som begåtts av hans egen sida, han har också en anmärkningsvärd förmåga att aldrig ha hört talas om dem". Gränsen uppfyller således flera funktioner på en och samma gång. Den utgör snittet mellan ett innanför (de som i sin moraliska förträfflighet och oskuld skall skyddas från hotet) och ett utanför (de andra, barbarerna som står vid gränsen och hotar). Den åberopar sig på såväl en imaginär geografi som på direkta juridiska principer: vid rätt sida om den geografiska gränsen åtnjuter man "människans universella rättigheter", medan de helt kan upphävas för barbarerna på andra sidan. Gränsens metafysiska läggning lämpar sig väl för varje etnocentrism som framställer den egna gruppen som Civilisationens sista utpost.

Hegels sentens – att det onda snarare ligger i blicken som ser ondska överallt än i världen själv – passar väl in här. Det onda ögat projicerar sina mardrömmar på den andra kulturen och dödar samtidigt alla dess inre motsättningar, historiska förändringar och sociala skiktningar. Så kan vi förstå identitetsfundamentalismen: den reducerar såväl den egna som den andra kulturen till någonting givet och enhetligt och förstärker därför just de gränser som bäddar för konfrontation. Och därmed förvärras. också marginaliseringen av de redan marginaliserade inom "en och samma" kultur. Så drabbas till exempel de muslimska kvinnorna i Algeriet av både de muslimska och västerländska fundamentalisternas fruktan och vrede. Som den algeriska författarinnan Aicha Lemsine skriver: "Samtidigt som Algeriet är ett helvete för oss och alla intellektuella som vägrar att falla i de mordiska ideologiernas fälla erbjuder västerlandet oss total ofrihet, ty för att behaga västerlandet måste vi spotta på vår egen kultur."

"Det onda ögat" kan också förklara främlingsfientlighetens fundamentala paradox: hur kan man vara rädd för det okända om man inte redan tror sig känna till det? Finns det någon som tror sig lika allvetande och allseende som den främlingsfientlige? Vet han inte precis allt om främlingen (som därigenom inte alls är främling)? Främlingen är i dessa fall ingenting annat än punkten för det totala vetandets mytologi: det onda ögat uppträder som den osvikliga avslöjaren, som den som i förväg vet vad som försiggår bakom främlingens panna, gester och kläder. Orientalismens instrumentella blick reducerade – eller som Edward Said skriver: orientaliserade – hela befolkningar till en oföränderlig och mot Västerlandet hotfull stereotyp. Till Objekt, inte subjekt.

Kanske är det ändå Rushdiefallet (och överhuvudtaget den religiösa och kulturella censuren) som bäst exemplifierar denna paradox: hur många av dem som förbannar boken har verkligen läst den? Censurens män och Kulturens renhållare behöver inte veta; de vet ändå. Och just därför – detta förmenta vetande till trots, detta förkastande av varje kunskapsbrist till trots – är identitetsfundamentalisten, den rabiat främlingsfientlige, den som vet allra minst.

Kulturkritikern Homi K Bhabha har preciserat den djupare innebörden i detta absoluta vetandeanspråk. Själva misstanken om en tvetydighet i hjärtat av de givna stereotyperna – på en överträdelse i den fasta kartografins fasta uppdelning mellan vänner och fiender, rena och orena, troende eller otrogna osv – blir för identitetsfundamentalisterna i själva verket hotet per se. En ambivalensskräck som kommer till klart uttryck i den politiserade (religiösa) fundamentalismens grundlag: "Gud förlåter alla synder utom den att tillbedja någon annan Gud. Antingen är man för eller emot Honom." Ingen får bekänna sig till mer än en lojalitet, en identitet, en kultur, en Gud. Mordet på Cheb Hasni, den provokative algeriske rai-artisten, var samtidigt de desperata islamisternas självmord eftersom de genom själva mordakten avslöjade sin egen tros svaghet: att självaste Guds ordning kunde hotas av det mänskliga ordet, av den mänskliga lusten. Sprickan i Ordningen finns följaktligen alltid redan där, och därför består identitetsfundamentalismens kamp just i att "täcka över" (den redan läckande) grunden för sin egen uppkomst.

MAKTENS IDENTITETER

Ordning är alltså ett centralt begrepp i sammanhanget. Det omfattar såväl en institutionell som en ideologisk aspekt, och markerar lojalitetens och identitetens skilda knutpunkter: den sociala ordningen, den ekonomiska, kulturella, etniska, symboliska ordningen etc. Så kan vi närma oss en precisering av samtidens både teoretiska och faktiska problematik: den så kallade globaliserade och postkoloniala världen kännetecknas just av en omkastning i villkoren för och relationen mellan ordningens (eller ordningarnas) institutioner och ideologier.

I institutionens fall blir frågorna: vilka institutioner kommer i framtiden ha makten att forma framtidens identiteter – Nationalstaten? Regionala sammanslutningar av EUs typ? Religiösa eller etniska grupper? Ekonomiska intresseorganisationer? Olika former av "klaner"? Paramilitära ligor (á la Enzensberger)?

I ideologins: vilka ideologier och intressen har hegemonisk ställning? Hur framställer de världen? Vilka världsbilder överhuvud kan förenas och vilka befinner sig i direkt konfrontation? Vilka verklighetsuppfattningar nedtystas och genom vilka tekniker? På vilka sätt motiverar de dominanta ideologierna sig själva, genom vilka kanaler och institutioner? Man måste vara vaksam från början: redan talet om en globalisering döljer att världen inte på något sätt utgör en enkel helhet och att omständigheterna för identitetsskapande och social sammanhållning kraftigt
skiljer sig åt. Somliga framställer dessutom globaliseringen som en stor seger: mot alla dessa ideologier som rabiat hävdar gränsens absoluta existens (mellan folk, kulturer, ekonomier osv), hävdas det nu att skillnaderna mellan människor (äntligen!) utplånats. Lyckoruset döljer emellertid globaliseringens hierarkiska maktrelationer.

Vad dessa lyckliga ideologer – t ex den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama – retoriskt försöker göra med sin kvasihegelianska historiernodell och med sitt tal om liberalismens slutliga ideologiska seger är att bortse från alla faktiska gränser, att förlika alla skillnader till en grundläggande enighet, att proklamera total harmoni. Det finns inte längre några gränser! Vi delar alla samma ideologi (liberalismen) och samma institution (västerlandets politiska och ekonomiska system).

Hur underligt det än må verka så delar gränsabsolutisterna och gränsnihilisterna häri en gemensam utgångspunkt: förnekandet av såväl den institutionella som den ideologiska makten. Den kapitalism och det vidhängande politiska projekt som gör anspråk på att ena världen till en global marknad och kultur, medför samtidigt förtryckande strukturer som alstrar lokala splittringar och identiteter. Fukuyama & Company är som den Gode amerikanske, arméchefen i Full Metal Jacket: han är fullständigt övertygad om att "det redan finns en amerikan längst in i varje guling", att "det bara gäller att hämta. ut honom." Att alla innerst inne är samma och innanför gränsen. Han ser varken Ordningens institution (den amerikanska arméns våldsapparat) eller ideologi (samma som vad? Innanför eller utanför vilken gräns?)

 

litteratur
Bhabha, Homi K The location of cultures, Routledge, 1994.
Nietzsche, Friedrich Historien och livet – en otidsenlig betraktelse, Natur och Kultur, 1924.
Young, Robert White Mythologies, Writing History and the West, Routledge, 1990.
Zizek, Slavoj Tarrying with the negative, Duke, 1994.

Omslag

Pris: 50 kr
Beställ nummer.