Tormod Otter Johansen  Den femte sillperioden

Vart hundrade år har enorma mängder sill simmat in i fjordar och vikar längs med Bohuskusten. Tills för ett drygt sekel sedan … Tormod Otter Johansen följer sillstimmens färd genom haven, historien och landskapet, liksom deras omvälvande samhälleliga betydelser. Men varför denna märkliga regelbundenhet? Och varför har den femte sillperioden ännu inte inträffat? Eller är den redan här, bara i en annan skepnad?

Om ett hav i ett hav

I det nordöstra hörnet av Atlanten, det hav som återstod när Europa och Amerika skiljdes åt för 200 miljoner år sedan, ligger Norska havet. Mellan Grönland, Island, Irland och Storbritannien ligger små klippöar som Färöarna och Shetlandsöarna. Söder om Norska havet, mellan den engelsk-skotska östkusten och Skandinavien, ligger Nordsjön. Ömsom ett hav med enorma dalar och vidsträckta havsbottnar som sträcker ut sig på omkring 90 meters djup, ömsom är vattnet bara femton meter djupt och täcker vad som en gång var ett stort landområde, ett lågland med skogar och hedar där människor vandrade och levde. Alla de idag bebodda kusterna runt Nordsjön fanns i periferin av detta landskap. Idag kallar vi landskapet Doggerland efter de grunda havsområdena i Nordsjöns mitt där fisket alltid varit rikligt. Nedsjunken i havsbotten ligger vad som en gång var Europas bördiga hjärta, ett försvunnet landskap.

I det kalla vatten som nu blåser över övergivna stenåldersbyar och längs med de vandringsvägar som sedan länge suddats ut, simmar och driver alla sorters havsdjur förbi. Havets ekologi är som en stor pyramid. I botten finner vi enorma mängder med plankton, krill och andra smådjur. Deras samlade biomassa utgör den stora bas på vilken näringskedjan vilar. Toppen av pyramiden är alltmer avsmalnande till följd av utfiskningen av stora djur som valar, tonfiskar och hajar. På toppen återfinns människan, rovdjurens halvgud.

I den stora mitten – mellan de mikroskopiska djuren och havets bjässar – finns makrill, kräftor, torsk, krabbor, ål, rödtunga, pigghaj, sej, lax, hummer och många andra fiskar och skaldjur. Inte minst finns det sill. Enorma mängder sill.

I den bortersta östra änden av Nordsjön, längs vad som nu är den svenska västkusten, finns ett område som kallats Bohuslän, eller Ranrike, Älvsyssel, Viken och andra nu glömda namn. Havet mellan vad som nu är Norge, Danmark och Sverige heter Skagerrak. Dessa kuster har sedan urminnes tider varit fiskebygder. Alla sorters havsdjur, stora som små, har dragits upp med krok och lina, nät, burar och på alla möjliga andra uppfinningsrika sätt. Sillen har alltid varit en av de viktigaste fångsterna. Sillfisket har knutit samman inte bara kusterna kring Skagerrak, utan hela Nordsjön ända över till brittiska öarna.


Medeltida sillfiske. Träsnitt ut Olaus Magnus Historia om de nordiska folken (1555).

Om sill och människor

Längs med Bohuskusten har med några generationers mellanrum ett märkligt fenomen inträffat. Sillen simmar alltid i stora stim, men vissa säsonger har tillgången ökat explosionsartat. Enorma mängder sill har simmat in i fjordar och vikar. Det sägs att man under medeltidens sillperioder kunde springa torrskodd över vattnet eftersom sillen stod så tätt mellan skären. En illustration i Olaus Magnus Historia om de nordiska folken (1555) visar hur en hillebard står rest i sillstimmet.

När tillgången på fisk ökade så dramatiskt upprepades alltid detsamma året därpå, och året därefter. Ibland kom fisken redan i början av hösten, ibland framemot jul. Den stannade i två till tre månader. I tio, tjugo eller nära trettio år kunde sillen återkomma varje vintersäsong i ofattbara mängder. Det var inte bara en händelse, det var en period. En sillperiod.

Sillperioden är ett naturfenomen, en nyckfull tilldragelse eller en naturlig cykel som likt en långsam årstid drar in över kustlandskapet. Det finns inga arkeologiska lämningar som gör att vi kan avgöra hur länge de har inträffat. Till skillnad från de boplatser som robotar nu gräver upp på Nordsjöns botten lämnar stora fiskstim inte några fynd att upptäcka för eftervärlden.

Samtidigt är sillperioderna inte enbart naturfenomen, utan mänskliga företeelser. Inte på så sätt att sillen söker sig till kusten för att fiskare väntar där redo med sina nät, även om denna och många andra förklaringar förts fram om orsakerna. Det som förvandlar en ökad tillströmning av sill till just en sillperiod är hur människor reagerar på den.

Sillperioden är en social händelse och ett ekonomiskt fenomen där våra reaktioner – vårt svar – på sillens enorma tillströmning är det som skapar sillperioden. Under de första generationerna efter att inlandsisen börjat dra sig tillbaka från den skandinaviska halvön samlades människor i små grupper av nomadiska jägare. Det är mycket möjligt att de för tiotusen år sedan vid vad som då var Skandinaviens västra kust stod och kisade mot solen som gick ner i väster, och kanske kokade då havet nedanför av sillstim om miljontals individer, kubikkilometer stora flockar av feta fiskar som vällde in mellan kala klippor och skär. Men utan det mänskliga svaret på detta överflöd blev det ingen sillperiod.

Det är först långt senare som den ekonomiska utvecklingen och de demografiska förutsättningarna skapade sillperioder som vi känner dem. Några nät från stranden som fångar lite fisk ur de närmast outtömliga mängderna sill gör ingen sillperiod. Det är när sillen inte bara äts av lokalbefolkningen utan också efterfrågas långt bortom horisonten som en verklig sillperiod kan börja.

Andra fiskar, som torsk och långa, kan med fördel konserveras genom torkning och på så sätt transporteras över långa avstånd. Den feta sillen går inte att torka, men varvad med salt i tunnor kan den bli en handelsvara möjlig att skicka så långt som de fjärran marknaderna kräver. Det är när dessa logistiska förutsättningar finns på plats som en lokal industri växer upp på den bohuslänska stranden. Och sillen lämpar sig inte bara till föda. Av de feta kropparna kan man koka tran, som kan tända lampor och lyktor på andra sidan kontinenten. Och av resterna blir det illaluktande gödningsmedel som kan spridas över åkrar långt inåt land.

Sillperioden drar till sig fiskare, tunnbindare, trankokare, rensare, saltare, fraktare och många andra. Flödet av sill möts av ett flöde av människor.

Om mysteriet

Sillens rörelser är fortfarande ett stort mysterium. Fyra stora sillperioder är belagda i historiska källor: 1556–1589, 1660–1680, 1747–1809 (även kallad ”stora sillperioden”) och senast 1877–1906. Ett mönster urskiljer sig; med ungefär hundra års mellanrum uppstår en sillperiod. Vad driver denna förändring, och vad är skälet till att cykeln upprepas så relativt regelbundet?

Från en fiskares perspektiv, som exempelvis den fiskare som 1660 upptäckte de stora mängderna sill som drog in längs kusten, måste händelsen ha varit mycket förvånande. Hur hade minnet traderats från den förra sillperioden som slutade 70 år tidigare? Var det hans farfars far som senast upplevde något liknande? Sillperiodernas återkomst rör sig på gränsen mellan det som glöms och det vi minns. Hade sillen kommit vart fyrahundrade år hade kanske periodiciteten inte blivit tydlig och varje ny period hade framstått som en unik händelse. Hade de återkommit vart femte år hade en fiskare under sin livstid kunnat genomleva många sillperioder. Men sillperioderna ligger på sådant avstånd att man bara kan uppleva en enda under sitt liv; under alla omständigheter bara en under sitt vuxna och yrkesverksamma liv.

Ur ett större perspektiv är perioderna som en slags långsam andning. Från utandningen, då kusten blåser sillen ut mot Nordsjön och sedan vilar i decennier, och fram till inandningen då sillen strömmar in. Teorierna som skulle kunna förklara denna rörelse har varit många.

Om perioder, vetenskap och villospår

Johann Anderson lanserade 1746 polarmigrationsteorin, där sillens verkliga hem placerades under isen i Arktis. Här var sillen skyddad från fiender som andra fiskar, valar, måsar och inte minst fiskare. När de ätit sig feta under istäcket var de tvungna att simma söderut och där väntade rovdjuren som fortsatte att driva fisken allt längre söderut. Ibland hade predatorerna större framgång och tillgången på sill blev sparsam längs kusterna, medan andra år så överlevde många vilket alltså skulle ha gett upphov till en sillperiod.

Andersons teori framstår inte som uppenbart orimlig och den gör i varje fall anspråk på att söka en orsak. Men den skjuter mest problemet framför sig – var kom de framgångsrika rovdjuren eller fiskeflottorna ifrån och vad gjorde att de under sillperioderna misslyckades att hålla stimmen i schack? Teorin medför att det också skulle finnas valperioder, måsperioder och kanske fiskeriperioder, där Nordsjöns kuster ibland befolkas av oskickliga eller otursamma fiskare som släpper sillen genom näten så att den hinner ända in i Skagerrak.

Axel Vilhelm Ljungman menade i slutet av 1800-talet att Bohuslän haft nio större sillperioder sedan medeltiden, baserade på 19 solfläcksperioder. Det skulle motsvara liknande växlingar i väderlek, skördar, antal gräshoppor och mycket annat. Den gemensamma källan var solfläckarnas periodicitet på 55 och ett halvt år som Samuel Heinrich Schwabe upptäckt 1843. Den ofrånkomliga driften att se mönster är en av naturvetenskapens grundläggande drivkrafter och samtidigt en ständig källa till återvändsgränder och vidskeplig mystik. Ljungmans Schwabeska teori blev inte långlivad.


Konservfabrik, Öckerö, någon gång 1900–1920. Fotograf okänd. Bohusläns museum.

Om kuster, krig och dokument

Redan på 1000-talet hade Yarmouth på engelska östkusten blivit en viktig sillhamn, där nordiska fiskare inledningsvis dominerade farvattnen för att sedan ersättas av holländare. Medan fisket under tidig medeltid var tämligen kustnära ledde korstågen till innovationer i skeppsbygge. De större fartygen möjliggjorde både fiske längre ut till havs och större och mer långväga transporter.

I Öresund var fisket på 1100 och 1200-talen omfattande. Snorre Sturlasson berättar att Olof den Helige förbjöd utförsel av både sill och salt från Viken till Västergötland, så viktigt ansågs fisket. Allt tyder på att sillen kom periodvis och i stora mängder även innan den dokumenterades.

Den första historiskt belagda perioden är mellan 1556 och 1589 och drevs av exporten till Europa. Holländarna som bedrev ett betydande havsfiske kunde inte komma åt sillen i Nordsjön på grund av krig och kapare. Men de behövde sillen för egen del och för vidare export. Det blev de bohuslänska fiskelagens lycka. Bohusläningarna hade ännu inte den avancerade skeppsteknik eller de resurser som krävdes för att fiska på Nordsjön, så när sillen började strömma till längs kusten kunde de gripa tillfället.

Kommersen som under trettio års tid uppstod längs axeln Bohuslän-Nederländerna genererade omfattande dokumentation av fångster och försäljningar. Det är första gången vi med säkerhet vet att en naturens sillperiod mötts av en mänsklig sillperiod.

Fisket längs den bohuslänska kusten har pågått i tusentals år, ända tillbaka till den senaste istidens slut för 12 000 år sedan. Fisketeknikerna har genomgått en lång utveckling, ända från krokfiske och nät som avbildas på 3 000 år gamla hällristningar. Men de kända sillperioderna har hastigt drivit på utvecklingen. Kapitaltillströmningen möjliggjorde större båtar, nya nät och andra redskap. Tillströmningen av människor som kunde försörja sig på näringen ledde också till förändringar i demografin och arkitekturen. Nya hus behövdes, tillsammans med nya anläggningar för sillens lossning, beredning, saltning, kokning och vidare transport.

Dessa förändringar går att läsa i landskapet. Det är ingen överdrift att påstå att alla typiskt bohuslänska karaktärsdrag kommer från sillperiodernas omvälvningar. Varje byggnads placering, varje samhälles läge, varje anhopning av människor och deras relation till havet är mer än något annat ett resultat av sillperioderna och inte minst sillperiodernas upphörande. För lika omvälvande som sillens tillströmning var, lika katastrofal blev dess frånvaro tio, tjugo eller trettio år senare. Hela samhällen och deras näringar kollapsade när råvaran försvann.


Tomtning på nordvästra Vrångö i Göteborgs skärgård. Foto av Harri Blomberg. Wikimedia commons.

Om fisketekniker, jämlikhet och ekonomi

I den yttre skärgården finns fornlämningar som kallas tomtningar. Anna Kahn beskriver dem som ”rektangulära, runda, ovala eller hästskoformade vallar upplagda av stora stenar till en höjd av ca en halvmeter”. Vissa är bara en kvadratmeter stora, andra åtta gånger tio meter, byggda av sten från platsen, ibland kombinerat med klippor och bergssidor. Allt tyder på att dessa primitiva byggnadsgrunder använts av fiskare, särskilt under sillperioderna då många tillfälliga eller nyligen ditflyttade fiskare behövde huseras. Ännu på 1920-talet övernattade man i stenhyddorna, med segel som tak och väggarna tätade av tång.

Åldern på de enkla byggnaderna har inte gått att fastställa, men vi vet att människor bott i kustbandet i tusentals år. Övergången till yngre bondestenåldern för fyratusen år sedan var omvälvande. Det urkommunistiska fångst- och jägarsamhället fick här ge vika för klassamhället. Istället för den relativt egalitära jakten och fisket blev spannmål den centrala födan och större ojämlikhet kunde, eller måste, uppstå.

Idag är Bohuslän tveklöst behärskat av en modern kapitalistisk ekonomi. Men som levande fossil finns fortfarande urgamla och egalitära former för samlevnad kvar inom fisket. Ännu i mitten av 1970-talet klagar etnologen Olof Hasslöf på hur ignorant överheten är inför båt- och fiskelagens särart. Dessa sammanslutningar utgör fortfarande ”den bärande stommen i kustbefolkningens näringsliv, samfundsorganisation och bebyggelse”. Varje specifik fisketeknik har sina särdrag som hänger samman med den sociala organisation som krävs för att bedriva fisket.

En backa är en lång lina med krokar, på vilken agn fästs. Backefisket fungerade efter en enkel princip. Varje fiskare bidrog med sina delar av fiskeredskapet, så kallade revar eller backor med krokar på. Alla dessa längder med krokar sattes samman till långa länkar och sänktes ner i havet. När de drogs upp igen skars ett märke med kniv på varje fisk, så att fångsten sedan kunde sorteras i högar utifrån vems krokar som fångat dem. Fisket fungerade därmed som ett enkelt bolag. Var och en hjälptes åt att få allas krokar ner i vattnet och efteråt delades fångsten upp till respektive fiskare.

Vid vadfiske var principen än mer jämlik. Vaden är ett stort nät som på samma sätt knöts ihop av olika delar som varje fiskare i laget bidrog med. Fisket och förtjänsten från det stora nätet fördelades lika till var och en efter deras lotter, vilket motsvarade den andel av hela nätet som var och en bidragit med. När olycka eller sjukdom drabbade fungerade lotten som en försäkring och gav utdelning även för den som inte kunde arbeta och fick stanna i land. När någon dog fick änkan utdelning på den döde mannens lott.

Hasslöf beskriver denna sociala organisation som inte bara kollegial och demokratisk, utan också helt utan hierarkier. Ingen kunde ge någon annan order. Dessa fiskare var knappast några kommunister, men måhända en säregen sorts anarkister. Systemet med lotter, som har sina rötter tillbaka minst till 1200-talet, men troligen ända till stenåldern, jämställer också människor och kapital. Båten har en lott, likt varje man ombord. Inget kapital förmeras av andras arbete på en sådan båt. De nordbohuslänska fiskebåtarna organiseras än idag efter samma principer. Här skiljer sig såklart det bohuslänska fisket och dess organisering ut från de senaste trehundra årens ekonomiska paradigm.


Nordsjön, Skagerrak och Bohuslän. Efter bild av Ad Corten.

Om kapitalism

Sillperioderna från 1500-talet fram till idag sammanfaller med den moderna kapitalismens framväxt. Även om fiskelagen internt organiserade sig enligt uråldriga egalitära principer var uppköparna, fiskberedningsindustrin, trankokerierna och grossisterna delar av merkantila kedjor. Först fungerade sillberedningsverken som manufakturer, det vill säga relativt primitiva fabriker. Senare, i den samtida fiskerieran, bedrivs stora delar av fiskeindustrin som en rent industriell och högteknologisk produktion. Löpande band på stora stålbåtar, där mycket av beredningen automatiserats både ombord och i land. Den senaste utvecklingen har lett fram till robotiserade sorteringsapparater, automatiska filémaskiner och bildigenkännande datorprogram som dygnet runt hanterar en strid ström av fisk.

Under sillperioderna fanns ingen sådan elektronisk utrustning att tillgå. Men det ekonomiska system som styrde sillens färd från nät till mun var i grunden detsamma. När sillen lossades i hamn var den en råvara i en handel och produktion där vinsterna hamnade hos kapitalägarna. Rensning, saltning, trankokning, transporter och all annan hantering av sillen följde den ekonomisk-tekniska utvecklingen. Förutom fiskare behövdes folk som kunde rensa, binda tunnor, salta, koka tran och utföra alla andra direkta och indirekta arbetsuppgifter som en industri krävde. Och dessa arbetare var inga pseudoanarkistiska jägarband, de var lönearbetare.

Under de årtionden då havet kokade av sill och stränderna kokade av ekonomisk utveckling drevs varje enskilt val, varje handgrepp, av den efterfrågan på sillprodukter som fanns långt bortom horisonten. Kapitalets möjligheter till avkastning på världsmarknaden och i fjärran länder skapade en situation i Bohuslän som sög åt sig människor och investeringar.


Årlig migration av vuxen nordsjösill. Efter bild av Ad Corten.

Om vindar och föda

Frågan om varför ingen ny sillperiod inträffat i Bohuslän återstår. En femte sillperiod, om vi räknar de hittills belagda, borde anlänt någon gång kring senaste millennieskiftet.

I takt med att den marinekologiska forskningen framskridit har nya teorier om sillens reproduktion lagts fram. Det är nu klargjort att sillen består av många olika, genetiskt varierade, populationer. Varje stam av sill återkommer till samma plats för att reproducera sig och rör sig sedan mellan olika delar av havet för att söka föda.

Sillperiodernas sillar varken härstammar från eller brukar migrera till Bohuslän. De enorma mängderna sill kan inte förklaras av tillväxt bland stimmen i de bohuslänska fjordarna. Sillperioderna skapas av de stora bestånden av nordsjösill som cirkulerar från kläckningsområden utanför England där de föds under höstarna, över till jaktmarker utanför den norska sydkusten under vintrarna. Här finner de sin föda – miljarder av plankton – vid bankarna utanför Egersund.

Den senaste föreslagna förklaringen till sillens periodiska ankomst sammanfattas av Ad Corten i en artikel från 1999. Medan nordsjösillen normalt övervintrar på bankar utanför norska sydkusten, kan den vid vissa väderförhållanden flytta sig österut i riktning mot Bohuslän. Östliga vindar som under hösten blåst ut ytvatten från Skagerrak tvingar in vattenmassor längs botten av den djupa kanal som kallas Norska rännan. Dessa vattenmassor för med sig både sill och föda för sillen. Cortens argumentation grundar sig på en jämförelse med liknande fenomen under 1960-talet då sillen inte flyttade sig ända in till Bohuskusten, men väl in i de öppna vattnen i Skagerrak. Sillen har under sillperioderna övervintrat och trivts längs den bohuslänska kusten varför deras återkomst under åratal efteråt förklaras av Corten med att de helt enkelt tycker om att återupprepa sitt beteende. Vad som förr eller senare återställer övervintringsbeteendet till bankarna utanför Norge är fortfarande en gåta.

Den enda konkreta förklaringen till frånvaron av en ny femte sillperiod i slutet av 1900-talet är det intensiva fisket som en internationell fiskeflotta bedrev i Skagerrak under vintrarna 1963/1964 och 1964/1965. Det ledde närapå till utrotning av de sillar som skulle ha kunnat återkomma ett fyrtiotal år senare. Samtidigt är det fortfarande ingen som förklarat den hundraåriga periodiciteten eller varför Nordsjösillen förr eller senare lämnar Bohuslän. Sillperiodernas utveckling är fortfarande ett lapptäcke av teorier och gissningar.

Om en femte sillperiod

Om erfarenheten från de tidigare perioderna skulle upprepats, hade Bohuslän än en gång blivit skådeplats för en investeringskarusell, demografisk omvälvning och en ny byggnationsvåg. Det ironiska är att precis det har hänt. Utan att sillen strömmat till har vi ändå fått en sillperiod.

Fastighetsmarknadens utveckling under slutet av 1900-talet och under de första två decennierna av 2000-talet är just en investeringskarusell, demografisk omvälvning och byggnationsvåg. Under stora delar av 1900-talet uppskattade societeten i Stockholm och Göteborg den rustika, pittoreska skärgårdsmiljön i Bohuslän. Ibland inhysta i skärgårdsfolkets hus under sommaren, med husägarna nedflyttade i källaren, andra gånger i särskilt uppförda sommarhus av mer eller mindre primitivt snitt. Dessa sommarnöjen för de som hade råd pågick mitt ibland och i närheten av fiskelägena. Denna tidiga turism hade viss inverkan på arkitektur och näringar, särskilt möjligheterna till inkomster under de korta sommarmånaderna. Men Bohusläns basindustrier var fortfarande fiske längs kusten och skogs- och jordbruk inåt land.

Turisterna och sommargästerna var därför i årtionden på tillfälliga men återkommande besök i ett landskap som inte var deras.

Men utvecklingen har tagit en ny vändning under somrar och långhelger de senaste trettio åren. En allt rikare medelklass, och i viss utsträckning en mycket rik överklass, valde att inte längre vara på besök i det saltstänkta Bohuslän, inhysta i fiskarstugor, sommarisolerade fritidsboenden eller turisthotell. Istället investerade man i fastigheter, renoveringar och nybyggen. De som inte var gjorda av pengar kunde finansiera det hela med ständigt stigande fastighetspriser. Precis som i storstädernas centrala delar fanns inga argument mot att renovera, bygga ut och därigenom belåna sig allt mer. Delar av åretruntbefolkningen gynnades givetvis också av denna exploderande fastighetsmarknad med låga räntor. Min mors hus har stigit tjugo gånger i värde sedan jag föddes. 2 000 % på dryga 30 år.

Men inte minst drev fastighetspriserna på en nybyggnadsboom. Större hus, vinterbonade sommarstugor som växte till kaptensvillor. Det är tveksamt om det byggts någon sommarisolerad stuga överhuvudtaget i Bohuslän de senaste trettio åren, inte ens bland friggebodar och attefallshus.


Sillfiske utanför Fjällbacka. Av Jakob Hägg 1877.

Om vindar och investeringar

Den topologiska placeringen av husen förändrades också. De bohuslänska fiskelägena avviker från det mesta av den svenska landsbygden i att de utgör byar, ansamlingar av hus på en liten yta. När den huvudsakliga näringen bedrivs på havet, där inga gränser är dragna mellan den enes och den andres fiskevatten, så finns det ingen grund till några skiften. I land, där fiskare och andra ofta brukade jorden i en slags blandekonomi, finns många oskiftade tegar kvar. Smala remsor, där en gång marken brukats samfällt eller var för sig, delar upp åkrar och ängar, men ligger idag mest i träda eftersom ekonomin i stort har vänt åt ett helt annat håll.

Traditionellt har alla hus byggts i så skyddat läge som möjligt, för att undvika vind, nedkylning och slitage. Sommarstugorna under 1960-, 1970- och 1980-talen behövde inte motstå vintervindar, för ingen vistades där under de kalla månaderna. Under de senaste decennierna har trenden fortsatt upp längs klipporna, som en arkitektonisk rörelse mot topparna av Bohusläns låga fjäll. Nu är det oproblematiskt att bygga en välisolerad villa i två plan så högt som möjligt, med fri sikt åt alla håll. Som opåkallade lotsutkikar bryter husen horisonten.

Det är kanske lönlöst att avgöra vilken av alla faktorer som är den avgörande orsaken till fastighetsmarknadens uppgång. Från ett perspektiv är det tydligt att folk vill komma till kusten, att man gärna tillbringar somrar och långhelger nära havet. Från Oslo, Göteborg och Stockholm dras människor mot västkusten. Men förutsättningarna för investeringarna är mycket mindre uppenbara. Om de dagliga rörelserna på börsmarknaden är ett slags väder så är de ekonomiska konjunkturerna klimatet. Dessa mänskliga vindar av pengar och förhoppningar har i trettio år blåst i riktning mot Bohuslän: möjligheten att där avsätta kapital i form av lån till de som vill bygga sig något nytt eller renovera något gammalt. Avkastningen från dessa lån har flödat tillbaka ut i finansmarknaderna.

På så sätt har en trettioårig fastighetsperiod förvisso berott på lokala förutsättningar. Likt sillens ankomst för sillperioderna har den pittoreska miljön, det vackra landskapet och de acceptabla transportmöjligheterna ut till kusten varit avgörande för fastighetsperioden. Samtidigt hade landskapet aldrig omvandlats, förr av sillen och på senare tid av fastighetsboomen, utan att investeringarna drivits på av intressen långt borta.

Om slut

Det vi inte vet är vad slutet på den nuvarande perioden kommer att innebära. Sillperiodernas slut har varit lika dramatiska som deras början, men mer tragiska. När sillen väl tynar så lever tusentals människor i små samhällen helt beroende av det ymniga fisket. Fiskeflottan har fått söka sig andra fångster bland skären eller längre ut från land. Men industrin på stranden har inte kunnat upprätthållas. Trankokerier och sillsaltning har fått överges, i den mån de inte kunnat fyllas av det mer skrala fisket utomskärs.

Dock var den senaste sillperiodens slut inte lika dramatisk som de tre tidigare. Vid de tidigare sillperioderna fångades fisk med drivgarn, sättgarn och landvad. 1882 introducerades snörpvaden i Bohuslän. En snörpvad är ett kolossalt redskap, ett nät utlagt i en cirkel i vattnet som dras samman innan fångsten dras upp i båten. Ett så effektivt fiskeredskap möjliggjorde fiske även när sillen inte längre trängdes längs stränderna.

Men vid den senaste sillperiodens slut tillkom också den största innovationen på det bohuslänska fiskets område. Segel och rodd hade sedan urminnes tider varit de enda energislagen som drivit fisket. 1903 installerade vadlaget Korpen på Smögen en tändkulemotor konstruerad och tillverkad av Lars Laurin. Den allmänna uppfattningen var att det dunkande oljudet skulle skrämma bort fisken och ingen ville satsa på motordrift. Vadlaget fick installationen gratis.

Bara fem år senare kunde företaget utge en påkostad broschyr förklädd till bok, Hvad våra kunder säga, där 78 brev från bohuslänska vadlag lovprisade motorerna.

Motoriseringen av fisket möjliggjorde kraftiga effektivitetshöjningar. Båtar som inte var beroende av vinden kunde lägga vaden friare. Trålning, där en stor nätkasse dras genom vattnet eller längs botten, blev också möjligt. Ett fiske som inte längre behövde följa med vinden eller kämpa för hand mot vågorna gav nya möjligheter. Under 1900-talet tillkom ytterligare tekniska framsteg, bland annat radionavigering som kunde ge korrekt position oavsett väder och ekolodet som kunde visa havsbottnen och sillstimmen under ytan. I kombination skapades förutsättningarna för ett oanat effektivt fiske.

Därför var slutet på sillperioden 1900 inte lika dramatisk. De tekniska landvinningarna gjorde omläggningen av fisket lättare. Den sill som alltid simmar mellan öarna kunde lättare letas upp. Och fisket längre från land blev mer tillgängligt och produktivt. Sillperioden upphörde, men sillfisket fortsatte.

Om vändande vindar

Kanske kommer vinden som nu blåser från världsmarknaden att mättas av snart. Mycket tyder på det, men samtidigt talar inget för en avsvalning av den lokala fastighetsmarknaden. När bostadsbubblan väl spricker i Sverige och resten av västvärlden så kanske marknaden fortsätter sin utveckling i Bohuslän? Som ett envetet sillstim kan sommargästerna hålla mäklarna upptagna. Världsekonomins tillväxt har redan bromsat in, och det är mest av vana som stugor, kustgårdar, fiskebodar och bostadsrätter fortsätter att säljas och köpas.

Om än de östliga vindarna och förflyttningen av djupa vattenmassor förklarar varför en sillperiod börjar, återstår att förklara varför den slutar. Där har forskningen ännu inte kommit med några tillförlitliga rön. Det enda vi vet säkert är ingen situation kommer att bestå. Räntor, vattennivåer, fiskpopulationer, befolkningar och ekonomiska system. Kanske kommer norra Bohusläns jämlika fiskelag överleva världsmarknaden som de nu levererar till. När hällristningarna i Tanum för 3 000 år sedan höggs in i berget var vattennivåerna femton meter högre och druvor växte i Bohuslän. Kanske är druvperioden på väg tillbaka.


Doggers bankar i Nordsjön.

Om Doggerland och Bohuslän

Bohusläns dalgångar kommer att gå samma öde till mötes som Doggerland. Allt kommer ännu en gång att täckas av vatten. Det som idag är hagar, åkrar och skogar mellan klipporna var en gång havsbotten, när hela Skandinavien fortfarande var nedtryckt som en kork efter istidens kilometertjocka glaciär. Och vattnet kommer att återvända, när landhöjningen inte längre kan hålla takt med stigande havsnivåer.

Doggerland är Nordsjöns atlantiska löfte om att varje era tar slut. En mänsklig epok avlöses av en annan eller, om människorna inte klarat sig, av en epok utan människor.

Idag bebygger driftiga entreprenörer i samarbete med pragmatiska kommunaltjänstemän Västkustens stränder. Längs Göta älvs utlopp i Göteborg planeras och byggs helt nya stadsdelar. Horisonten för projekten är ironiskt kortsiktig i sin långsiktighet. Med en något högre kajkant och i framtiden avancerade holländska stormportar vid älvmynningen kan den kommande floden antagligen undvikas i 100 år. En stad som snart firar sitt 400-årsjubileum bygger nu hus som kommer att ligga under vatten under mina barns livstid.

Men fastighetspriserna är fortsatt höga. Det finns varken tid eller investeringar att förlora.




Texten har skrivits med hjälp av Västra Götalandsregionens essästöd.

Omslag

Pris: 120
Beställ nummer.