Göran Dahlberg  Inledning

Det här är ett nummer som tillkommit under viss vånda. Mer än vanligt så. Det beror bland annat på att vi under en tid arbetade för mycket, alldeles för mycket. Det visade sig förstås i efterhand, och därför har detta tagit lång tid att sammanställa. För en tidskrift behöver det dock inte enbart vara någonting negativt. Numret kan få växa fram del för del, och har i det här fallet också kunnat få bestå just av ett antal enskildheter som utvecklats utan hänsyn till något allt överskuggande begrepp eller tema.

Ett essäistiskt förhållningssätt kan både vinna och förlora på att vara en del av ett specifikt sammanhang. I det här numret är det bara just själva Glänta som är det sammanbindande – vilket kanske inte är så ”bara”, vi förknippas gärna med ett visst essäistiskt förhållningssätt i största allmänhet; det är mer sant än att vi publicerar essäer. Antagligen är det så att vi hela tiden mer eller mindre reflekterat använder oss av vår egen historia, av alla dessa tematiska och konceptuella strategier vi utvecklat genom åren. Alltså att denna historia genomsyrar det redaktionella arbetet även när vi uttryckligen varken tror oss ägna oss åt någonting tematiskt eller konceptuellt.

Hursomhelst har vi inte ansträngt oss för att frammana beröringspunkter, likheter eller skillnader mellan bidragen den här gången. Inte ens i efterhand, även om det onekligen vore möjligt. Varje enskild text har, kanske i ännu högre grad än vanligt, fått vara sig själv, eller i alla fall bli den text den är.

Författarna har därmed förhoppningsvis kunnat bli de författar-jag de haft behov av just här och nu. De flätar samman sina livshistorier med betydligt större berättelser för att därmed sätta saker och ting, inklusive sig själva, på spel.

Sarra Anaya reser till Tunisien, inte bara för att studera de så kallade familjelagarna, utan också för att möta en kusin som tycks ha blivit besatt och för att stoppa ned händerna i den röda jord som en dag ska bli hennes. Johan Öberg läser inskriptioner på berghällar, lyssnar på filosofer, skalder och sin morfar, och ser ett alltmer hemsökt kulturarv manifesteras runt omkring sig. Silas Aliki beskriver transfobin genom att korsklippa kolonialismens och könsnormernas historia med bilder av hur hen själv bedöms inte bara i det offentliga rummet utan också i de egna relationerna.

Det finns liksom inga givna slut på de här historierna. Agri Ismaïl försökte gång på gång. Han kunde bara inte avsluta sin skildring av hiphopens, och sin egen, historia och denna kulturs samtida öden i den allmänna debatten, eftersom texten inte kunde annat än misslyckas om den skulle ta sig själv på essäistiskt allvar.

Numret innehåller också tankar om hur naturen är strukturerad på den allra minsta nivån, den som betraktas som omöjlig att uppfatta med våra sinnen. Här räcker inte ens språket till, det är alltför präglat av världen före kvantfysikens upptäckter. I ett samtal frågar sig Helena Granström vad vi då kan göra med den mänskliga sinneserfarenheten, och glappet mellan den och annan slags kunskap om naturen.

Allt avslutas med den essä som kanske är allra mest essäistisk, mest osammanfattningsbar, mest sammanflätad: Marcel Beyers studie om påfågelstolens 1900-tal. Han är tydlig med att det inte är en historia.

Våndan i det här fallet handlar dock inte bara om den utmattning som jag här försöker omvandla till dygd, utan också om en separation. Jag som undertecknar den här texten har tillsammans med min vän och tidskriftspartner Linn Hansén skrivit inledningar och komponerat nummer och redigerat böcker och arrangerat föreläsningar och fester och pratat litteratur, politik och liv i över tio år. Efter det här numret kommer hon inte längre att arbeta på redaktionen. Det går på det här utrymmet inte ens att antyda den betydelse hon haft för de trettiofyra nummer som hon varit med om att redigera (ett utrymme om ungefär 5?000 tecken, och då räknas även blankstegen – ja, bara den här klargörande parentesen har tyvärr slösat bort 145 av dem).

Separationen blir dock mindre dramatisk för er, kära läsare. Linn är redan lite inblandad i nästa, och har även bidragit med idéer i ett par kommande nummer. Hon har också på oräkneliga sätt satt sin prägel på vårt essäistiska arbetssätt i allmänhet, liksom vårt förhållningssätt till texter, bildprojekt och människor?…

Men nu ska det ju i första hand handla om det här numret. Utmattning och separation, alltså. Kan det verkligen komma något bra ur det?

Självklart. Här kommer femton exempel.

Omslag

Pris: 120
Beställ nummer.