Erik Björling & Tormod Otter Johansen  Lagens sanning och sanningen om lagen

Om rättsvetenskapens olika sanningsbegrepp

Är sanning ett rättsligt relevant begrepp? Den svenska processrätten skiljer sig från många andra, exempelvis övriga nordiska länders, i det att den inte föreställer sig att den rättsliga processen kan finna en sanning om hur saker verkligen gått till. Men så har det inte alltid varit. De nuvarande svenska domstolsreglerna som kom till under första halvan av 1900-talet grodde i en rättsvetenskaplig mylla som kännetecknades av den så kallade rättsskyddsskolan. Det bärande idealet bakom denna skola var att rättsprocessen skulle resultera i återskapandet av det rättsförhållande som en drabbad part egentligen hade rätt till. Det handlade alltså om att säkerställa skyddet av det sanna rättsförhållandet mellan parterna. ”Sann”, ”verklig”, ”egentlig” och ”objektiv” har inom rättsvetenskapen ofta använts för att beteckna verkligheten som sådan (tinget i sig). Rättsvetare har försökt hantera detta genom att utveckla flera sanningsbegrepp.

Idén att en dom kan förhålla sig till det ”verkliga” materiella rättsförhållandet utsattes emellertid tidigt av kritik från en annan skolbildning, Uppsalaskolan. De påpekade det motsägelsefulla i att processen skulle syfta till att fastställa vem som objektivt har rätt samtidigt som processen är begränsad till det som framfördes under domstolsförhandlingen. Det måste vara omöjligt för domstolen att komma till ett objektivt riktigt avgörande när domarna är bundna av parternas vilja att föra in bevis i processen. Uppsalaskolan har haft stort inflytande på den svenska processrätten och i dess anda har rättsvetaren Bengt Lindell fortsatt diskussionen avseende skillnaden mellan ”den objektiva verkligheten” och den verklighet som rätten känner till, genom uttrycken verklig sanning och juridisk sanning. När en tvist i domstol rör exempelvis en avtalsfråga är domstolens enda möjlighet till information, som sagt, den som parterna i processen själva delar med sig av. Båda parter får därmed begränsa processmaterialet på ett sådant sätt att en ”verklig” sanning inte kan komma fram. Detta gäller både bevisning och åberopande av omständigheter som domstolen ska ges tillåtelse att pröva i processen.

Lindells idé är att om det objektivt verkliga händelseförloppet utgör den yttre ramen så kan den sedan begränsas, eller reduceras, genom åberopanden, medgivanden och erkännanden. Det processmaterial som till slut prövas kan därmed skilja sig ganska markant från det ursprungliga och bakomliggande ”verkliga” händelseförloppet. Målsättningen med rättskipningen handlar därmed inte om att domen ska landa så nära den ”verkliga sanningen” som möjligt. Det handlar snarare om en avvägning mellan olika processprinciper som i sin tur kan mynna ut i olika former av sanning. Inom vissa typer av mål, exempelvis när någon är anklagad för ett brott, ansvarar åklagaren och domstolen för att göra en så fullständig utredning som möjligt, vilket då skulle garantera att materialet i processen så bra som möjligt beskriver den objektiva verkligheten jämfört med mål om exempelvis avtalstolkning (så kallade dispositiva mål). Men eftersom domstolen inte heller i dessa dispositiva mål vet vilken information de inte har tillgång till kvarstår problemet. Även om utredningen blir mer fullständig är det fortfarande inte den verkliga sanningen som nåtts fram till. Därför föreslår Lindell ett tredje sanningsbegrepp, funktionell sanning, som ett mer pragmatiskt och ekonomiskt sätt att se på vad för slags sanning rättsprocessen kan nå. Den funktionella sanningen handlar då om resultatet av en rättegång snarare än en målsättning om att eftersträva en objektiv sanning. Om parterna bara tvistar om ett avtal som rör dem behöver inte domstolen göra så mycket. När det är fråga om ett brott så ökar kraven på att målet blir ordentligt utrett. För de allvarligaste brotten kan omfattande och kostsamma utredningar krävas. Men just där framträder också en sorts gräns. Rättssystemet kan aldrig motivera en fullständig utredning eftersom verkligheten aldrig helt låter sig fångas. Värdet av ett närmande till sanningen måste därmed, enligt Lindell, vägas mot de kostnader det innebär att skaffa fram ytterligare bevis. Den funktionella sanningen är den som rätt avväger kravet på sanning mot kostnaden för att försöka hitta en bättre sanning.

Vad hör domstolen?
Det är dock mer än brist på resurser som gör att den verkliga” sanningen är svår att nå. Det handlar även om ramarna för det rättsliga sanningssökandet, där verkligheten anpassas till den rättsliga logiken i processen snarare än att rättegången anpassas till verklighetens sanning.

I en domstolsprocess som tas till huvudförhandling kan bara en av parterna vinna. Allt eller inget. Sanningen bakom de flesta rättsliga konflikter är dock mer komplex och består inte bara av två parter som tvistar om en enda sak. Men i rättegången måste den komplexa verkligheten kokas ner till en tydlig konflikt.

Att alltsammans ska presenteras vid en sammanhållen huvudförhandling medför dessutom att beskrivningen av tvistens innehåll behöver vara så pass enkel att den går att greppa även för nämndemän som inte är jurister. I en domstol lyssnar rätten huvudsakligen passivt på parternas muntliga framställningar eller föredragandens sammanfattning. Dessutom har lagstiftningen satt ramar för vad som är önskvärt att bevisa. En part i en domstol får exempelvis lov att hålla inne med viktiga bevis, sådant som kunde visat fram mer av den verkliga sanningen, om de kan vara till nackdel för parten. I andra rättstraditioner finns det regler som öppnar upp för parterna att ta del av varandras material på ett mer förutsättningslöst sätt.

Vissa typer av berättelser och scenarion finner bättre gehör hos domstolen än andra. Det har framhållits i den rättsvetenskapliga forskningen att parterna behöver anpassa händelser och upplevelser till en slags arketypiska rättsliga berättelser för att nå framgång i en process. De händelser som verkligen ägt rum måste återberättas på ett sätt som blir begripligt för domstolen. Formellt innebär det att endast om en konflikt mellan människor går att passa in i lagparagraferna kan den ligga till grund för en framgångsrik rättsprocess mellan två parter. Rättsreglerna fungerar därmed som mallar för parternas förståelse av sin egen situation. Samtidigt är reglerna en tolkningsbakgrund för domstolens ledamöter som formar hur de kan lyssna på berättelserna om konflikten som parterna återger.

Sanningsproduktion
Lagstiftaren, Sveriges riksdag, producerar de rättsliga normer, lagar, som gäller i riket. I en mening är det en produktion av en viss sorts sanning. Det är sanningen om vad lagen är.

En ytterligare nivå av sanningsproduktion inträffar när domstolen uttolkar lagen eller lagarna. Saker som måste avgöras av domstolen är bland annat huruvida en viss situation faller in under det som lagen beskriver och vilken av två eller flera lagar som står i konflikt med varandra som ska vinna företräde. För det mesta handlar domstolarnas, särskilt de högsta domstolarnas, verksamhet om att avgöra fall där ingen vet utgången. Till skillnad från fall i de lägre domstolarna, eller konflikter som aldrig ens hamnar i domstol. Hade utgången varit självklar hade det inte funnits någon anledning att överklaga och driva vidare en process i högre instans.

Samtidigt formulerar sig svenska domstolar inte som att de bestämmer vad lagen ska vara. Domstolen skriver att lagen är på ett visst sätt. Men genom domen har en säregen sanning producerats. Det som ögonblicket tidigare var osäkert är nu säkert, i varje fall när det gäller just detta mål. Förvisso kommer även denna dom kunna vara föremål för tolkning, olika läsare kan tolka den på olika sätt. Dessutom beklagar sig ofta jurister för varandra om att Högsta domstolen i samband med den ena eller andra domen inte tog tillfället i akt och avgjorde fler frågor när de ändå hade ett visst fall framför sig. Det finns alltid massvis med frågor som hänger i luften, som ännu inte avgjorts, även om det varit nära.

En aspekt av systemet såsom det ser ut i svenska domstolar, och många andra, är att domarna vid beslutstillfället inte behöver vara överens. Vissa rättssystem kräver att domstolen levererar ett enda domslut och avvikande meningar får antingen kompromissas med bakom slutna dörrar eller så får de domare som inte håller med helt enkelt tiga. I Sverige kan istället domare vara skiljaktiga, det vill säga att de varken behöver hålla med majoriteten eller acceptera flertalets resonemang. Den skiljaktiga meningen kan röra sättet att motivera ett domslut, eller mer radikalt innebära att domaren velat ge den andra parten rätt, eller exempelvis fria en misstänkt som majoriteten fällde.

Det är inte långsökt att föreställa sig att den sanning som då producerats av domstolen inte riktigt är av samma höga kvalitet som då domstolen är enig. Och förvisso är det sant att jurister spår i kaffesumpen och ser möjligheten för ändrad praxis framöver – kanske kommer de andra i rätten låta sig övertygas då nästa liknande mål kommer upp. Eller så går helt enkelt någon i pension och minoriteten blir majoritet.

Men oavsett hur framtiden ser ut är det som majoriteten beslutat i det enskilda målet inget annat än den sanning som gäller. Den amerikanske Yaleprofessorn Paul W Kahn påpekar att vi ”är fria att tro att den skiljaktiga meningen utgör ett bättre argument. Men vi är inte fria att tro att lagen är i enlighet med denna mening. Beslutet bestämmer normen.” Domen låter som om den är ett uttalande om sanningen, men den är mer än så. Som talakt så uppfyller den vissa villkor (avsändaren är en domstol, vars ledamöter är utnämnda av regeringen, som uppfattas som den legitima källan till rättsliga avgöranden, etc?…) och därmed skapar den något verkligt. Detta gäller inte bara rättsreglerna utan även, vilket rättsvetaren Torbjörn Andersson påpekat, omständigheterna i målet. Om domstolen bestämmer att parternas avtal ska förstås si eller så är det dessa uttalanden som kommer att träda istället för den (hypotetiska) ursprungliga förståelse av avtalet som parterna hade när det slöts. Domstolens beslut om omständigheterna i målet träder på så sätt in och ersätter parternas egen förståelse av omständigheterna.

Domarna är inga forskare, de avgör inte hur verkligheten ser ut, de bedriver inte vetenskap. Forskare söker sanningen, domare producerar juridisk sanning. Är en fråga inte rättsligt avgjord så blir den det i och med att domstolen beslutar på ett visst sätt. Från och med domstolens avgörande är det sant att lagen är på det sättet.

Till dess att domstolen ändrar sig.




Omslag

Pris: 100
Beställ nummer.

"En upplyst människa kan tycka det vara frustrerande att sanningen inte biter. Vi skulle föredra att sanningen drog ner byxorna på lögnaren och fick hans fans att lomma hem, mumlande generade ursäkter.
Men vi lever inte i upplysta tider.
Nya Glänta (nr 2/18) är årets viktigaste tidskriftsnummer, ty temat är 'Sanningen'.
[…] Jag upprepar: detta är årets viktigaste tidskriftsnummer. Nästa års också."
Jonas Thente i DN

"Bara rubriken på Anna-Karin Selbergs högintressanta, inledande artikel torde räcka som motivering: "Om varför en sanning inte kan segra över politiska lögner".
Kulturnytt i P1 tipsar om vad som är Bäst just nu.