Göran Dahlberg & Linn Hansén  Inledning

– You want answers?
– I want the truth!
– You can’t handle the truth.

Tom Cruises upprepade frågor får till slut Jack Nicholson att brista och med sitt underkännande dra en skarp gräns i rättssalen. A few good men (På heder och samvete) från 1992 handlar om vad som skulle kunna beskrivas som ett slags hedersbrott, två marinsoldater har dödat en annan soldat för att han brutit mot en intern hederskodex. Nicholson spelar översten som står anklagad för att ha beordrat dådet.

Två olika sorters rättssystem ställs här mot varandra. Den ena ordningens sanning ter sig omöjlig för den andra sidan att hantera. Scenen påminner inte bara om att sanningen i sig är svårhanterlig, utan om hur oändligt svårt det är att hantera den andres hantering av sanningen. Den sanning som översten anser sig besitta är etablerad militärt, med ord som heder, koder, lojalitet; åklagarens härrör från rättsstatens principer om oberoende, opartiskhet etc. Två sanningsregimer står mot varandra. Två olika sätt att hantera det som väl ändå är en och samma sanning?

Det förefaller intuitivt rimligt att juridiken skulle ha en speciell status i detta sammanhang. Det är bland annat därför vi har domstolar, för att avgöra vad som är sant eller falskt. Men det är inte bara så att juridikens sätt att hantera sanning skiljer sig från militärens, eller för den delen vardagsspråkets. Tormod Otter Johansen och Erik Björling visar i sin inventering att det även inom rättssystemet finns flera konkurrerande begrepp med olika funktioner.

Men är många sanningar detsamma som ingen sanning alls? Idéhisto­rikern Marci Shore ställer frågan i en essä om hur post­modernis­men, den teoribildning som en gång utvecklades som en sorts skydd mot totalitära ideologier, tagits i beslag av en nytotalitarism på framväxt inom högern. Kan post-truth (som blev årets ord 2016) skyllas på post­modernis­men? ”Truth isn’t truth”, hävdade Donald Trumps advokat och New Yorks f?d borgmästare Rudy Giuliani, som inte är uppenbart influerad av vare sig dekonstruktion eller queerteori, nyligen i en intervju om presidentens inblandning med Ryssland.

Under den svenska valnatten den 9 september utropade sig nästan alla till segrare. Trots att det var uppenbart att det inte fanns någon riktig vinnare, ingen som skulle kunna bilda regering utan att ta tillbaka något som tidigare hävdats med säkerhet. Det ligger nära till hands att hävda att också politiken har en särställning i relation till sanningen, även om det är en sanning som blivit alltmer inflätad i, och beroende av, media­lise­ringen och journalistiken. Enligt Hannah Arendt är det dock just i politiken som människan får utlopp för sin förmåga att föra in ”något nytt” i världen, något ”som undandrar sig all förutsägbarhet”.

Det här numret börjar i filosofen Anna-Karin Selbergs försök att svara på varför vissa politiker kan ljuga hur mycket som helst, och samtidigt uppfattas som sanningssägare av sina väljare. Hon tar hjälp av Arendt för att visa att det inte bara är meningslöst att försöka bevisa att en sådan lögnare far med osanning, utan att det till och med spelar denne i händerna. Lögnaren, skriver Arendt, ”är av naturen handlingsmänniska; han säger vad som inte är fallet eftersom han vill att saker ska vara annorlunda än de är – det vill säga, han vill förändra världen”.

En viktig instans i tillvaron för att urskilja vad som är lögner och fejk är vetenskapen. Den empiriska vetenskapen testar massor av hypoteser för att nå fram till ny kunskap. Något betraktas som sant så länge sanno­likheten för att det skulle kunna bero på slumpen är mindre än fem procent. Diskussioner pågår nu inom det vetenskapliga samfundet om att flytta gränsen för vad som räknas som vetenskaplig sanning och på så sätt minska slumpens inflytande, men samtidigt göra det svårare att slå fast någonting empiriskt. Kanske det mest omvälvande som hänt sanningen på mycket länge, skriver psykologiforskaren Niklas Karlsson. Mindre sanning alltså, men mer sann?

Vi har tänkt en del på att undvika hårdragna kunskapsteoretiska positio­ner. Ingen dumrelativism. Ingen dumobjektivism. Även om inte någon av dessa är särskilt lockande, är det inte heller helt lätt att navigera däremellan. Eller för den delen mellan alla de andra sannings­begrepp som är i spel här, filosofisk sanning, psykoanalytisk, litterär, estetisk, populärkulturell, vardagsspråklig … Vi har också tänkt på huru­vida det är nödvändigt att välja mellan det röda och det blå pillret för att kunna närma sig sanningen, eller det sanna livet.

Så, kan då Glänta hantera sanningen? I alla fall tillräckligt för att ha sam­man­ställt ett nummer där alla bidrag, skulle vi vilja hävda med än så länge gängse nivå av sannolikhet, håller sig till sanningen.

Göran Dahlberg & Linn Hansén

Omslag

Pris: 100
Beställ nummer.