Göran Dahlberg & Linn Hansén  Inledning

”Jag är här för att jag vill bli lämnad ifred”. Så inleds det första besöket på första sidan i Nino Micks bok Tjugofemtusen kilometer nervtrådar, en diktsamling som tematiserar både transvård och språkvård. Det här numret inleds med Andrea Long Chus essä om könskorrigeringar och begär, om att hon ”aldrig kunnat skilja känslan av att gilla kvinnor från känslan av att vilja vara som dem”. Och följs av Anna-Maria Sörbergs berättelse om hur queer skillnadspolitik kommit att växlas in mot postpolitiskt likhetstänkande. I sin helhet är detta ett nummer där föreställningar om likhet står mot idéer om skillnad.

Av de övriga bidragen finns det ett som utger sig för att vara skrivet 2047 – annars utspelar det sig som vanligt mest i historien eller samtiden. Själva samtiden är dock, som vanligt, inte riktigt som den brukar. Det är förvisso valår, men det är inte nödvändigtvis själva valet som är avgörande. Det är lika mycket vad som utspelar sig efteråt, som de långa efterspelen i Italien eller Tyskland. Vilka partier är egentligen mest lika varandra? Så lika att de vill regera tillsammans? Och vilka av de andra kommer kanske regera tillsammans ändå av någon anledning?

Det är valår också i Göteborg. Under våren har en politisk strid rasat kring en visning av filmen Burka Songs 2.0, som kommunstyrelsens ordförande ställde in med hänvisning till att deltagarna i det efterföljande samtalet förutspåddes likna varandra för mycket. Ett samtal mellan de muslimska feministerna Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil skulle bli alltför ensidigt och därmed strida mot stadens demokratiska principer, menade Ann-Sofie Hermansson, ett andetag innan hon började tala om Raqqa, parallellsamhällen och att sätta gränser mot extremister.

Skillnaden mellan kommunaltjänstemännen som skulle ha arrangerat visningen är inte heller särskilt påtaglig, de är samtliga vita och ”representerar vinnarna av en politik som Socialdemokraterna drivit de senaste 30 åren i Göteborg” (som Abdullahi och Doubakil skriver i Fria Tidningen). Det tycks dock vara mindre av ett demokratiproblem. Liksom det faktum att beslutet på ett närmast bisarrt sätt speglar det filmen lyfter fram, det vill säga hur muslimska röster utesluts ur svensk offentlighet.

Socialdemokraterna i Göteborg yrkar nu på en förändring av föreningsbidragen, där inga pengar ska gå till dem som inte tar ”avstånd från våldsbejakande extremism”, eller till dem som väljer att inte rådgöra med stadens samordnare om man skulle komma i kontakt med ”personer eller miljöer som berörs av detta”. När Maimuna Abdullahi framträdde på Gläntas arrangemang på Världskulturmuseet i höstas inledde hon med att slå fast att frågor om huruvida det är bättre att agera inifrån eller utifrån den ena eller andra strukturen aldrig kan bli annat än teoretiska för vissa. För dem vars närvaro ständigt villkoras gäller istället att organisera sig där man står, med dem man står där med.

Johannes Anyuru, som medverkade i vårt förra nummer om likheter och skillnader, har sedan dess kommit med en bok där han skriver så här: ”Jag undrar om det traditionella antirasistiska språket, med sitt insisterande på rättigheter och likhet, överhuvudtaget förmår göra motstånd mot en ordning som inte upprätthåller skillnader där sådana inte finns (genom att till exempel säga att svarta och vita människor är olika sorters varelser) utan istället politiserar verkliga skillnader (genom att säga att problemet är förortskulturen, att islam inte kan existera i en demokrati, att den sortens fattigdom som tiggeri är uttryck för inte kan omfattas av den vanliga juridiken eller ens den normala medmänskligheten, och så vidare). […] Det traditionella antirasistiska skrivandet försökte ju bland annat visa att svarta människor var precis som vita, att skillnaden var en lögn, men vilket skrivande kan göra motstånd mot en ordning som inte säger att vissa människor är annorlunda, utan tvärtom artikulerar ökad repression i termer av likhet”?

Frågor om likheter och skillnader tillhör de klassiska filosofiska problemen, och låter sig spåras i många av de områden som livet och vetandet är indelat i. I det här numret gestaltas flera olika sociala rörelsers kamper i spänningsfälten mellan svart och vit, man och kvinna, homo och hetero. Bidragen rör sig också mellan matematiska likheter och ekonomiska skillnader, mellan datalingvistikens distinktioner, arkitekturens planritningar och stadsplaneringens gränsområden.

På ett generellt plan tycks märkligt nog både sentensen att motsatser dras till varandra och den andra ändpunkten, att lika söker lika, vara lika sanna och rimliga. Båda har stöd i tunga förtroendeingivande vetenskaper som biologi, kemi och fysik. Men det är inte att jämföra principer från olika discipliner vi ägnar oss åt. Att ställa frågor och fenomen sida vid sida är ett ganska vanligt sätt att komponera ett tidskriftsnummer. Att uttryckligen göra detta i termer av likheter och skillnader, och riskera att det ena smittar det andra, är förvisso en förrädisk sysselsättning, men icke desto mindre, och inte minst just nu, hoppas vi, en produktiv operation.

Göran Dahlberg & Linn Hansén

Omslag

Pris: 100
Beställ nummer.

”I senaste Glänta (1/2018) finns en läsvärd artikel av Julia Willén som trillar långt utanför reträtternas samtidsanda, och just därför rakt ner i verkligheten. Med hjälp av en laddad debatt bland sydafrikanska motståndare till apartheid under 1970-talet undersöker hon frågan hur vita bäst förhåller sig till antirasismen. [...] De vita sydafrikaner Willén skriver om försökte besvara utmaningen från Biko med att lämna just dessa känslor av 'vit skuld' och föreställningen att rasismen var en fråga om upplysning och fördom, för att försöka utveckla en 'ansvarsfull vithet'. Men för svensk debatt föreslår hon i stället, och mycket bättre, en 'vit historiemedvetenhet' med mål att upplösa vithetens maktordning. Ingen skuld. Inget äckel. Ingen god vilja. Utan i stället kunskap och politisk systemkritik.” Per Wirtén i Expressen