Kristian Vistrup Madsen  Doing time: förhandla skillnad

”Kära Jonathan,
Jag skriver från London. Jag försöker komma ihåg varifrån jag fick idén att skriva till någon som sitter i häkte. Jag har väl tänkt mycket på USA och rättsväsendet. Jag vet inte vad jag ska säga om det – du vet nog bättre än jag.

Hur som helst, jag vet inget om din situation – vad exakt det var du ”gjorde” – men det är tråkigt att höra att du är ensam. Jag säger ”tror jag” och ”kanske” mycket. Det säger något om hur okänd mark det här är för mig. Jag kan inte föreställa mig ditt liv, jag kan inte föreställa mig hur det är att vara icke-vit, eller sitta häktad, eller bo i Kalifornien. Jag kan inte ens köra bil, så jag skulle aldrig kunna stjäla en bil. Kanske hade jag gjort det om jag kunnat köra. Men jag tänkte att vi kanske har något gemensamt. Att du kanske skulle tycka om att få brev, även från någon som inte förstår. Är du gay? Det är jag. Jag vet inte om det betyder något. Har du det svårt? Hur är maten?”1

För ungefär ett år sedan skrev jag det här brevet till Jonathan. Jag hittade honom på en sajt för interner som ville börja brevväxla. Den är lite som Facebook, fast endimensionell, inte interaktiv. Informationen är ofta inaktuell, länkar ofta trasiga. Det är skalet av ett online-subjekt, eller en attrapp – skulle det finnas någon i andra änden? Jag hade tur. Jag visste att Michael var gay, det var därför jag valde honom från profillistan och min fåraktiga ovilja att ”veta” är helt olik mig. Om sexualitet blev en möjlig ingång, låg min egentliga motivation längre från min egen kropp. Efter Ferguson, Baltimore, de otaliga rasistiska polismorden året innan och den alltmer uppmärksammade rasismen inom det amerikanska rättsväsendet, hade jag läst böcker, sett filmer, gått med i demonstrationer – jag skrev att jag inte förstod, men inget i mitt uppförande, inget i de åsikter jag ofta gav uttryck för offentligt visade på en så anspråkslös respekt för personliga erfarenheter.

Nu vet jag att Jonathan är namnet han fick av sina fosterföräldrar, han heter egentligen Michael. Nu vet jag att Michael inte sitter i häkte, utan i fängelse. I USA är det de lokala myndigheterna som sköter häktena för de som väntar på rättegång eller omprövning. Fängelser styrs på delstatsnivå eller federalt, och Michael är inne på det femte året av en tolvårig dom i ett fängelse i Kalifornien där han sitter för väpnad bilkapning. Jag skulle vilja säga att jag lärt mig att ta det lugnare nu,
ta mer tid på mig.

Detta är ramen.

På mellanstadiet fick jag i uppgift att skriva en uppsats om vad jag ville bli när jag blev stor. Jag ville bli advokat, skrev jag, för att jag ville hjälpa folk. Göra skillnad. Jag minns tydligt den press jag kände att ”vara snäll” på det sättet, att ge uttryck för ett hedervärt uppsåt. Etiken tyngde mina axlar som barn, etik och någon sorts tanke om ärlighet, om sanning. Dessa två krav hamnade i konflikt i denna min tidiga uppsats. Den verkliga anledningen till att jag ville bli advokat var att jag ville vara som Ally McBeal, en advokat i en tv-serie på den tiden, som klädde sig i korta kjolar och höga klackar. Jag stod inte ut med att ljuga – jag var för ärlig för etik – så till slut klistrade jag in en pixlad bild på Ally längst ner på sidan istället för en bekännelse. Jag såg rakt in i de etiska spörsmålens själviska hjärta och var till och med redo att erkänna det. Jag kände nog till pengarna också.

De senaste åren har jag, trots allt, börjat återgå till den tanken: kanske borde jag ha blivit advokat. Då skulle jag åtminstone kunnat någonting, om vad det är vi har att kämpa mot till exempel. Jag skulle kunnat göra någonting. Istället satt jag där, för ungefär ett år sedan, och försökte trevande sätta ord på varför jag skrev brev till en främling i ett fängelse i Kalifornien. I mitt första brev till Michael delade jag med mig av följande råd angående karriären: du borde överväga att studera juridik, det är bra att veta vad det är du har att kämpa emot.

Detta är förutsättningen.

De första breven jag skrev genomsyras av tvekan, en pliktmedveten respekt för skillnaderna mellan oss; att jag omöjligen kunde förstå, eller rentav i enlighet med den moraliska implikationen, det central missförståndet i identitetspolitikens paradigm, att jag inte borde.

Juli:

"Under tiden arbetar jag på en konsthall. Vi sitter i ett rum fullt av MacBook Airs, i minimalistiska kläder och pratar om migrantkrisen."

Och så:

"Känner du också så: att det finns ett stort avstånd mellan oss? Jag vet nästan inte vad jag ska berätta för dig om mitt liv."2

Det du verkligen konfronteras med när du börjar skriva brev är ditt Jag som pose. Journalisten Janet Malcolm skriver, ganska hänsynslöst, såhär om sin korrespondens med en fånge:

"… om vi är ärliga mot oss själva så erkänner vi att nöjet i en korrespondens främst ligger i att få svar, inte i frågandet. Vi förälskar oss i vår egen brevskrivande persona, inte vår brevväns."3

Min kärlek är i detta fall skör, och håller inte för en omläsning. Det som istället framträder, som akne i lysrörsbelysning, är att min respekt för skillnad inte är detsamma som respekt för Michael – han hade inte skrivit något som motiverade mina vädjanden om uppmuntran och tröst – snarare är det mitt eget sätt att be om ursäkt för min position, att arbeta med mina egna skuldkänslor: asymmetrins tafatthet står i vägen för en förälskelse med min egen brevskrivande persona.

Dessutom står mina försök att bejaka skillnad i dessa brev i kontrast till försöken att förminska skillnad utanför dem, till och med på bekostnad av mina gamla principer om ärlighet. Exempelvis ljög jag alltid om pistolen. När jag först berättade för min mamma om Michael och hans tolv år, så frågade hon genast vad det var för sorts bil, och sedan sa hon tolv år, det måste ha varit något mer. Varpå jag, motvilligt, nämnde att, ja, han var beväpnad.
För han ville ju aldrig göra någon illa i vilket fall,
för de flesta gånger han gjorde det var den ju inte laddad,
eller det var inte ens en riktig pistol,
förutom den gången han åkte fast
så var det det, och nu
tolv år.

När jag tänkte mer på saken så blev pistolen, och min egen lögn om den, på ett omväga vis en manifestation av min längtan efter närhet. Jag kunde skriva till honom, vilket jag gjorde, ”Jag kan inte ens köra, men om jag kunnat det hade jag kanske också stulit en bil”, och sedan kunde pistolen bli den där sista biten, skillnaden, både avgörande och slumpmässig, som utgör avståndet mellan oss och samtidigt bortförklarar det. Med andra ord identifierade min lögn om pistolen en specifik skillnad, och därmed även gränserna för denna skillnad; möjligheten att den skulle kunna avlägsnas gjorde vår likhet synlig.

Min mamma ställde inga fler frågor, men när jag konfronterade en vän med samma logik sa hon helt enkelt: ”Det tror jag inte – det är så lätt att skaffa en pistol i USA. Om du medger att du också kunde ha kapat en bil så kan du lika gärna medge att du nog skulle haft pistol också.” Mellan den absoluta skillnad som jag iscensatte i mina brev och den längtan efter likhet som jag samtidigt mobiliserade som rättfärdigande, så var jag fångad mellan två olika förståelser av relationen Jag – den Andre. För mig verkade det som att Michael och jag var som i Emmanuel Levinas filosofi, där förföljelsen av den Andre utgör själva grunden för Jaget, med andra ord att vi skulle kunna vara något i stil med en och densamme, trots att vår relation är asymmetrisk:4
Jag kunde ha kapat en bil,
Jag kunde ha ägt en pistol,
Jag kunde ha suttit i fängelse nu
Men i breven ser det annorlunda ut, nästan nietzscheanskt i meningen att etiken blir till ”dålig luft”, så totalt förpestad av min förmåga att helt och hållet bestämma dess villkor att vi inte kan andas.5 En sorts skillnad som inte oavbrutet blir till inom ett subjekt, utan av den hårda linjen mellan Innanför och Utanför. Mellan dessa två förståelser av den Andre tycks skillnadens natur – för att inte tala om dess förhållande till sådant som solidaritet, till politik – krökt och bottenlös. Att jag skulle kunna sitta i fängelse just nu är oviktigt, det viktiga är: att jag inte gör det, marken under mig är fast och en pistol är en pistol är en pistol, antingen har du en eller så har du det inte.

”Eller?” skulle man kunna fråga sig, som i:
är det verkligen sant; eller:
och i så fall vad?

"De kaliforniska fängelserna är uppdelade i General Population (GP), ”Mainline”, för vanliga interner / och SNY (Sensitive Needs) vilket i princip är en särskild skyddad avdelning. Jag satt på Mainline GP i ungefär ett år. Den delen är vansinnig, jag är mexikan och dessutom från södra Kalifornien, Sureño, Southsider LA, så vi har fiender: svarta och latinos från norra Kalifornien. Mexikanerna från söder är en grupp med militanta, strikta regler, obligatoriska träningspass varje dag & om din shot-caller säger åt dig att göra något så gör du det oavsett vad det är så gör du det eller så, ja, det kan du nog föreställa dig. De svarta slåss med varandra, Bloods och Crips, men när de gör uppror är de enade. Southsiders är latinos från städer runtom i södra Kalifornien. Vad mexikaner än har för problem med varandra på gatan spelar de ingen roll här, det gäller att vara enade. Jag hamnade snabbt på skyddad avdelning för 1) att jag inte är gängmedlem och 2) att jag inte ville tvingas snitta någon."6

Detta är ur det första brevet jag fick från Michael. Det är som om han vet exakt hur han ska göra – ge vitingen vad han vill ha – varje del av berättelsen flyter in i nästa som skottsalvor, en rad kulor utan skiljetecken, bara en tusendels sekunds avstånd. Det ledde till att jag satt där i andra änden med munnen på vid gavel; att förvänta sig att bli överraskad och att faktiskt bli det. Vi är så olika, det är helt galet. Men det är det som är poängen, eller hur, så vi fortsätter. Från det Macbook-täckta betonggolvet på min obetalda sommarpraktik skrev jag till Michael igen:

"Jag organiserar ett symposium på konsthallen om huruvida solidaritet är möjligt. Är det till exempel möjligt för någon i Sverige att solidarisera sig med folk som lider i en konflikt någon annanstans? Även om dessa människor inte vet något om varandras liv och ”tjänsten” så att säga aldrig kan återgäldas. Vad tror du? Kan du och jag solidarisera oss med varandra från andra sidan jorden?"7

Michael formulerade om min fråga:

"Kan någon vara i samförstånd med en annan person som är långt borta? Jag tror att om två människor kan beskriva erfarenheterna i sina liv för varandra på ett skickligt sätt, tillräckligt för att hålla varandra intresserade, så kan de det, absolut."8

Rörelsen från solidaritet till samförstånd är en rörelse mot likhet; den är beroende av solidaritet som en sorts identifikation. Den för oss också närmare tanken om enheten: när de gör uppror är de enade. Fängelse, nödsituationer eller kriser tvingar folk att lägga sina skillnader åt sidan och finna samförstånd under knivhot. Vad är det som för Michael och mig samman, vad skulle det innebära för oss att överbrygga vår skillnad?

Fängelsesystemet i Kalifornien är delat i två, skrev Michael. Det är ambivalent, tudelat – har ambivalenta potentialer. Låt oss säga att det finns två sorters skillnad, två sätt på vilket skillnad upprättar identitet. Den franske filosofen Jacques Derrida skriver överstruken text, det vill säga använder ett ord trots att det är otillräckligt, stryker över det för att det är otillräckligt, och låter det stå. Till exempel är att säga ”skillnad är” att säga ”skillnad är inte” eller så är det inget i och av sig självt – det kan inte vara.9 Jag tror att det förmodligen stämmer att skillnad är. I sin doktorsavhandling Différence et Répétetion [Skillnad och upprepning] från 1968 hänvisar en annan filosof, Gilles Deleuze, till skillnad som ”ett reflexivt begrepp”, inte någonting i sig utan en genomfart, som ett flöde, mellan någonting och någonting annat, eller ett ting och dess namn.10 Antagandet är att flödet flyter på naturligt och att skillnaden mellan två saker uppstår kontinuerligt och fritt. Det vill säga, du kan inte skilja någon specifik del av flödet från någon annan del eftersom det är i rörelse. Till dess att det inte är det längre, eller hur, kanske det Althusser kallar ”interpellation”; en hälsning, eller ett tillrop från en polis: ”Du där!” Det vill säga: Vad gör du här? Har du dina papper?
Vatten samlas i en pöl.
Ett subjekt uppstår och drunknar på samma gång, slutar andas.
Däri ligger ambivalensen.
Vissa subjekt uppstår genom förhandling – en fråga: ”vem där?”, ”Det är jag” – för vilka skillnaden fortsätter att flöda. Och sedan finns det andra vars andning hejdas och för vilka skillnaden blir till en klump i halsen, en stämpel i passet, ett streck i brottsregistret: ”Du där!”11
Det är på det sättet en arrestering utgör en kris och det är krisen som aktiverar skillnad.
Det verkar som att detta ögonblick har ett ombud, en anstiftare,
en myndighet som hälsar dig,
ett Hej som översvämmar landskapet.

Kris kommer från grekiskans Krisis, vilket betyder både dom och ”att skilja”.12 Det är lätt att tänka på mötet med fängelseindustrin – ett möte med lagen – som just detta: skilja, arrestera, översvämma. Till och med subjektet, skriver Althusser, är mer än något annat en juridisk kategori: ett subjekt inför lagen.13 Fängelseindustrin är som ett land i landet, oförenligt och samtidigt integrerat, med markerade gränsövergångar och andra zoner, lugnare sådana, längre inåt landet. Mainline GP är för knarklangare och bilkapare och gängmedlemmar. De riktiga psykopaterna, säger Michael, sitter på SNY. Mainline ligger närmare fängelseindustrins gränser, och som alltid är det här som skillnad koagulerar och villkoren för dess konstitution avgörs. Koagulerar eftersom du inte vill att blod ska fortsätta flöda. Det gäller att vara enade, att hugga eller bli huggen.

Proceduren går till så här: arrestering, häkte, rättegång, intagningscentrum, fängelse. Identifiering sker vid vart och ett av dessa steg, en sorts bedömning av skillnad. Vid rättegången bedöms om och hur internen utgör ett hot mot världen utanför översatt i månader och år; inne på anstalten utgör den delvis ett skydd för internen, delvis en garanti för stabilitet.

Den första bedömningsstationen är kommunens häkte. I det ökänt våldsamma Mainline på världens största häkte för män i LA County har en särskild enhet kallad K6G upprättats för att skydda interner som är homosexuella eller transpersoner. K6G skyddar utsatta interner förutsatt att de kan bevisa för fängelsepersonalen att de verkligen kvalificerar sig. För att vara verkligt gay till exempel, måste fångarna ha kommit ut för sina familjer, de måste tillhandahålla vittnesmål och till och med kunna identifiera vissa mötesplatser i de övervägande vita och välbärgade homosexuella kvarteren i LA.14 Detta utgör en form av våld, både kroppsligt och på andra sätt, både för de som eventuellt kommer att ansöka om K6G-skydd och för de som behöver skydd men inte ansöker om det. K6G säger: det finns bara en sorts utsatthet och det finns bara ett sätt att förkroppsliga den på. Om din skillnad inte kan uttydas i dessa termer kan du i stort sett räkna med att bli våldtagen – så är det.

I domstolen byggs Michaels dom upp enligt en serie snärtiga slagord som börjar med Tough on Crime: enligt kalifornisk lagstiftning kan enbart bilkapning ge upp till nio år i fängelse. Dessutom är det ett av de brott som faller under lagstiftningen Three Strikes And You’re Out, vilket främst innebär att ett tredje sådant brott utgör grund för en livstidsdom, och även att du måste sitta av minst 85 procent av en av dina domar innan du är berättigad till villkorlig frigivning. Eftersom Michael var beväpnad faller han även under Use A Gun And You’re Done, vilket ger dig tio år i fängelse om du använt en pistol som rekvisita, 20 år om du avfyrat vapnet och 25 år till livstid om du dödat eller svårt skadat en annan människa med ett skjutvapen.15 Allt detta uppgår till tolv år, och identifierar Michael enligt ett par skarpt dragna linjer: inne eller ute, pistol eller inte pistol, körd eller inte helt körd.

Interner kan sitta på fängelsets intagningsanstalt i upp till 120 dagar, de hålls i väntan innan deras identitet sätts samman med hjälp av en lista med kriterier och rutor som kryssats i eller lämnats tomma och internerna till slut placeras. Här har rasmässig tillhörighet länge varit det viktigaste kriteriet när det gäller att tilldela interner celler: svarta med svarta, southsiders med southsiders. Endimensionell identitet. I en rättsprocess som inleddes på 1990-talet bedömdes denna sedvänja vara diskriminerande. Sedan 2008 har Kalifornien börjat genomföra något som kallas Integrated Housing Policy, integrerat boende, inte bara på intagningsanstalter utan i hela fängelsesystemet. Programmet ger varje intern möjlighet att ”integrera” sin cell, det vill säga att dela den med en intern av en annan ras, vilket har visat sig vara mycket problematiskt. Många fångar är motvilliga till att delta i programmet, inte bara av rädsla för fångar av andra raser, utan av rädsla för fångar från sin egen, att bryta med den skiljelinje som upprättar identitet. Michael skrev: ”Om din shot-caller säger åt dig att göra något så gör du det oavsett vad det är så gör du det eller så, ja, det kan du nog föreställa dig.” När tjänstemän vid Sierra Conservation Centre presenterade planer på att börja integrera sin Mainline protesterade 1 800 interner av alla raser genom att under tre dagars tid vägra arbeta eller äta i matsalen.16 Det visar att även om vi vill att det ska finnas en bestämd anstiftare till en kris, så är produktionen och hejdandet av skillnad i sig självt långt mer integrerat än så, som ett Stockholmssyndrom eller klassförräderi, inte någon enkel fråga om offer och förövare.

Mule Creek State Prison är Michaels nuvarande hem och även ett av de första fängelserna i Kalifornien som börjat integrera celler. 2005 blev Mule Creek den enda anstalten i Kalifornien med enbart SNY, kanske är det också därför som det blivit en försöksverksamhet för integrerat boende. ”De här internerna är ofta skötsammare”, står det i en rapport publicerad i the Berkeley Journal of Criminal Law, ”eftersom disciplinära överträdelser kan leda till att de förlorar sin skyddsinternering”.17 Michael säger samma sak: att bli överförd till SNY är enklare än vad man skulle kunna tro, ”men när man väl är där kan man aldrig återvända till Mainline för det är 100 % att du blir knivhuggen”.18 Du kan gömma dig bakom en ikryssad ruta för att skydda dig själv, men när du väl gjort det kan du aldrig återvända och du har inget förhandlingsutrymme men massor att förlora. Med andra ord: integration, liksom rasmässiga skillnader på Mainline, under knivhot.

Värdet av integrerat boende som idé är djupt tvetydigt, och så ser resultatet ut även i andra stater som har infört systemet. Segregation är dåligt fick vi lära oss av Rosa Parks, i en av de där historiska vinjetterna som kommit att bli till en universell etik. Men det är värt att tänka på den skillnad Martin Luther King gör mellan avsegregering – att avskaffa lagliga och sociala förbud som ”förnekar svarta lika tillgång till skolor, parker, restauranger och liknande” – och integration – ”den positiva acceptansen av avsegregering och ett välkomnande av svartas deltagande i hela skalan av mänskliga aktiviteter.”19 I överbryggandet av skillnad finns både den lagliga aspekten av avsegregering, till exempel integrerat boende, och den sociala, ”välkomnande av deltagande”. Denna aspekt har två stadier: det då vita människor välkomnar rasifierade (och förutsättningarna för detta välkomnande), och det då rasifierade människor tackar ja till inbjudan (baserat på förutsättningarna). Det är en fråga om huruvida identifikation är en ömsesidig erkännandeprocess – denna sak: flöde – eller en kris, en dom, någon annans definition.

I Svart hud, vita masker skriver Frantz Fanon: ”I sin egenskap av herre sade den vite till den svarte slaven: ’Från och med nu är du fri.’” Men detta var ett uttalande om svarta människor, inte ett ömsesidigt erkännande, inte en frigörelse från att tvingas vara definierad enligt någon annans villkor, i själva verket fortfarande en etisk relation som vänder, i Fanons fall, den svarte mannen mot sig själv. ”Den svarta människan”, avslutar han, ”vill vara som den vita människan”.20 77 procent av alla manliga fångar i Kalifornien är icke-vita, 42 procent är latinos. Även i en såpass icke-vit miljö är skillnaden som övervunnits genom integrerat boende en skillnad som blivit till vithet, inte en icke-vit subjektivitet som vuxit fram ur ömsesidigt erkännande. Närvaron av en omöjlig skillnad innanför fängelsets murar speglar det våld som skapat samma murar. Fångens säkerhet är inte en följd av anstaltens stabilitet, snarare är den dess gisslan.

Slutligen: fängelser, när du inte längre är på väg in. Här finns Prison Rape Elimination Act som vädjar till anstalterna om att överväga en långt mer detaljerad lista på skillnader när de avgör var internerna ska bo:

"Mentala eller fysiska funktionshinder, ung ålder, liten kroppsbyggnad, första fängelsevistelse, icke-våldsam bakgrund, tidigare domar för sexualbrott mot vuxna eller barn, homosexuell eller bisexuell läggning eller icke-normativt genus (t ex trans- eller intergender-identitet), tidigare sexuellt trauma, samt internens egen uppfattning om sin utsatthet."21

Denna lista skapar en detaljerad karta för att hjälpa institutioner identifiera alla kroppar i landskapet. En hel rad skillnader blir till detta:

Särskilda behov.

”Allt du behöver göra är att säga till en av fångvaktarna att du inte vill delta i Mainline-politiken så tar de dig till en utredningskommitté och ser till att du blir SNY.”22 Så säger Michael. Ändå löpte han vid ett annat tillfälle risk att förflyttas till ett fängelse utan SNY och utan universitetsprogram. ”Minns du när jag berättade att jag skulle överföras till High Desert. Låt oss säga att jag av någon underlig anledning plötsligt fick psykiska problem och fick stanna här.”23 Trots att den svepande diagnosen ”utsatthet” utifrån ser ut att släta över människors mer nyanserade identiteter, är det också det enda sättet för interner att uppnå säkerhet, och dessutom tillåter just denna vaghet en sorts hemlig, privat identitet;

ett veck i kartan där du kan gömma dig, konstgjorda grottor bakom vattenfall som ”psykisk sjukdom”. Denna ambivalens kan vara den enda källan till potential i ett torrlagt landskap, inte direkt någon potential för omstörtning eller motstånd, utan snarare för att skapa något som helst handlingsutrymme inom fängslandet.

Skillnad fungerar så annorlunda på insidan. Identitet skapas av sådant som nervositet och mord, tatueringar och klackringar och postnumret i det område där du växte upp – dessa markeringar är inte rörliga, linjerna är hårt dragna: svarta med svarta, southsiders med southsiders. Men det faktum att den skarpa linjen finns tillåter dig samtidigt att överträda den; när något blir ett föremål kan du handla med det. Den skarpa linjen bildar en ruta som du kan bocka av. Genom att deklarera att du har ”särskilda behov” förflyttas du längre från Los Angeles-gatornas lagar; genom att säga att du är funktionsnedsatt, har dålig psykisk hälsa, kan du kanske tvinga fram en brytning med världen utanför och skydda dig själv från dess våld. På tal om homosexualitet säger Michael till exempel att på Mainline är det ”Hårt, militant, gängliv, bögar ej tillåtna.” På SNY däremot finns det ett ”överflöd av bögighet”, han skriver:

"Interner förälskar sig i varandra och flyttar ihop i samma cell. Ibland är folk otrogna, men då blir folk knivhuggna eller misshandlade. Ibland slåss folk över ”punks” det är så de homosexuella som blir penetrerade kallas ”punks” de är horor och suger och knullar allt som rör sig och krossar folks hjärtan, men de blir ofta knivhuggna."24

Michael brukar inte vanligtvis kalla folk för horor men vid tillfället led han själv av ett brustet hjärta. Han får Särskilda behov att låta som ett homosexuellt semesterparadis, bara färre bulldoggar i fluga, förmodligen samma mängd droger och fler knivar. Det finns negativa sidor, säger han – det finns gott om trasiga människor: stalkers, utnyttjare – men det utgör också en sorts frigörelse. ”Många förvandlas till ’queens’ för att kompensera [för bristen på kvinnor]. De kanske alltid känt att de velat vara kvinnor och kan äntligen sprida sina vingar i fängelset.”25 Är inte det en sorts brytning? Förvånande nog en brytning med utsidan, som om den tvångströja som håller alla identiteter fängslade knyts upp så här långt inåt landet.

Om man föreställer sig skillnad som ett reflexivt begrepp, något som flödar, som bryts av en krissituation, mötet med fängelseindustrin till exempel, en lista begränsade identiteter – är detta ett tillfälle där flödet återuppstår? Egentligen inte.
Man hittar inte tillbaka ut genom att följa sina egna fotspår,
utan snarare genom att vara så långt in att man inte längre kan se gränserna.

Inte bara för att våldet framhärdar trots SNY:s eftergifter och vingspridning utan också för att fängslande inte börjar med fängelset. Konstruktionen av Världen utanför bygger på den allmänna idén att sättet på vilket skillnad är fördelat och mening konstrueras är rättvist; den liberala fantasin att det sker på lika villkor. I själva verket är denna tanke om skillnad som ett flöde helt och hållet filosofisk, det vill säga även i världen utanför skapas inte skillnad kontinuerligt, utan den är alltid redan skapad. Transpersoner till exempel lär inte förvånas över beviskraven från K6G – bevisen har de säkert redan utskrivna och hophäftade från sitt möte med det medicinska etablissemanget – den där marschen genom öknen med en hormoninjektion hägrande vid mållinjen, om du orkar så långt. Olika raser segregeras helt automatiskt i storstäder, liksom sexuella läggningar i nattlivet och klasstillhörigheter på shoppingstråket. Vi disciplinerar oss själva oavsett. Krisis betyder dom. Och precis som lagen har en avskräckande funktion, får den ständiga förväntan på kris skillnad att koagulera även när den framstår som frihet. Vi kan kanske säga ”Frihet är” eller ”Utanför är”, eftersom det inte är i sig självt, utan endast för att fängslande är, och Innanför är, också; eftersom kris även betyder skiljedom: en skarp linje.

Denna förvirring utspelade sig när jag satt där – konsthallen, flyktingkrisen – för mycket, är det inte så, skrev jag. Samtidigt som jag artigt erkände mitt privilegium, vår definitiva skillnad, i breven, spelade jag ut min egna förbittring-intill-total-likhet vid sidan om den:
Jag kunde ha stulit en bil etc.
– Jag kunde vara du.
Medan att identifiera skillnad för Michel innebar att navigera ambivalens, brottades jag, i världen utanför, med en binaritet. Antingen så är vi olika eller så är vi lika. Vad jag inte kunde förstå var att skillnaden mellan oss, även om den var verklig, även om den i slutändan var relativ, inte är viktig. Och Michael deltog heller aldrig i mitt vanvett. Istället sa han saker som: Jag är så stolt över dig, att du tar din magisterexamen, det måste vara svårt när du inte har särskilt mycket pengar. Eller: ”Jag fick precis ditt brev (som förresten var mycket välskrivet, som alltid).”26 Jag hade alla möjliga tankar om min överspända skrivstil; ”sättet på vilket”, semikolon, kursivering. Outhärdligt. Varje gång skrev jag från ett nytt ställe, en liten (Easy-)Jetsettare. Vidrigt, tänkte jag i efterhand.

Men romantiska problem mellan mig och min brevskrivande persona är inte intressant för vare sig Michael eller någon annan. På allvar: vem bryr sig. Solidaritet störs mycket mindre av skillnad än den är beroende av ansträngning och kontinuitet. I själva verket: ”Jag attraheras av intelligens”, skrev han, ”jag tycker att det är sexigt”.27 Är detta en skymt av något som flyter? En skillnad som inte bara är makt, inte bara definieras av min vita, välutbildade hegemoniskt erkända kropp som dränker allt i det hårda sken som är biopolitikens hierarki. Jag tycker att det är sexigt: okej. Kanske behöver jag inte vara så noggrann med att iaktta skillnader; kanske är mitt privilegium inte så förfrämligande; kanske finns ett veck i kartan mellan oss där vi kan se innanför och utanför för vad de är, och klyftan mellan dem som en tydlig konstruktion.

”Konstruktion” innebär inte att klyftan, skillnaden, den dom som avkunnats, är falsk eller obetydlig – tvärtom, många av de mest stabila och våldsamma materiella verkligheterna som omger oss är konstruktioner – utan att den är politisk och består av taggtråd. Det är inte heller det att jag inte borde sympatisera eller förstå av någon moralisk anledning, utan att sympati i vilket fall är ett bristfälligt material för det politiska. För Sara Ahmed är erkännandet att skillnad inte kan övervinnas själva grunden för kollektivitet. I The Cultural Politics of Emotion skriver hon:

"Det omöjliga i att ”känna med” är i sig själv en bekräftelse på sårande. Vad en sådan smärta, en smärta som inte kan delas genom empati, uppmanar till är inte bara uppmärksamt lyssnande, utan en annan sorts beboende. Det är en maning till handling, och en maning till kollektiv politik, en politik som inte grundas på möjligheten att vi kan försonas utan på att lära oss att leva med att försoning är omöjlig, eller lära oss leva med och bredvid varandra, och ändå är vi inte enade."28

Detta är inte en rörelse mot någon uppgiven kompromiss där möjligheten till försoning har övergetts, utan att i allt väsentligt vägra en slutpunkt, en upplösning som skulle kunna befria någon från delaktighet eller ansvar. Det vill säga: det finns inget att vänta på, nuet är det enda vi har. Det som existerar mellan Michael och mig är av den anledningen inte en antagonistisk oförsonlighet, utan en som sträcker sig efter en politisk kollektivitet som en vilja att vara kvar; att ständigt vittna om konfrontation, och att inte överbrygga skillnad. Ett Innanför som svarar mot Utanför som bekräftelse på ett sår, Innanför och Utanför (mot)svarar varandra.

Översatt från engelskan av Sarah Clyne Sundberg.
Texten är ett utdrag hämtat från Kristian Vistrup Madsens Doing time, utgiven vid Royal College of Art i London 2016. Publicerad här med tillstånd från författaren.



Noter    ( returns to text)
  1. Kristian, 16 juni 2015.
  2. Kristian, 16 juni 2015.
  3. Janet Malcolm, The Journalist and the Murderer, Knopf, 1990, s 141.
  4. Bettina Bergo, ”Emmanuel Levinas”, The Stanford Encyclopedia of Philosophy, Summer 2015 Edition, plato.stanford.edu/archives/sum2015/entries/levinas/
  5. Michael, 24 juni 2015.
  6. Michael, 24 juni 2015.
  7. Kristian, 19 augusti 2015.
  8. Michael, 22 augusti 2015.
  9. Se till exempel Jacques Derrida, Of Grammatology, övers Gayatri Chakravorty Spivak, Johns Hopkins University press, 1998.
  10. Gilles Deleuze, Difference & Repetition, övers Paul Patton, Continuum, 2004, s 44.
  11. Louis Althusser, ”Ideology and Ideological State Apparatuses”, ursprungligen publicerad i La Pensée, 1970, www.marxists.org/reference/archive/althusser/1970/ideology.htm.
  12. Jfr ”Crisis”, Online Etymology Dictionary, www.etymonline.com/index.php?term=crisis.
  13. Althusser.
  14. Russell K Robinson, ”Masculinity as Prison: Sexual Identity, Race, and Incarceration”, i California Law Review, vol 99, 2011, s 1311, scholarship.law.berkeley.edu/facpubs/1760.
  15. ”California ’Carjacking’ Laws Penal Code 215 PC” at Shouse California Law Group, www.shouselaw.com/carjacking.html#3.3.
  16. ”Update on the California Prison Crisis and Other Developments in State Corrections Policy” i Berkeley Journal of Criminal Law, vol 14, 2009, s 164, scholarship.law.berkeley.edu/bjcl/vol14/ iss1/5.
  17. Ibid.
  18. Michael, 21 augusti 2015.
  19. Martin Luther King, A Testament of Hope: The Essential Writings of Martin Luther King, HarperCollins, 1991, s 117–118.
  20. Frantz Fanon, Svart hud, vita masker, övers Stefan Jordebrandt, Daidalos 1997 [1971], s 195 och 202. Översättningen är modifierad.
  21. Robinson, s 1312.
  22. Michael, 21 augusti 2015.
  23. Michael, 24 november 2015.
  24. Michael, 24 november 2015.
  25. Michael, 9 oktober 2015.
  26. Michael, 9 december 2015.
  27. Michael, 28 augusti 2015.
  28. Sara Ahmed, The Cultural Politics of Emotion, Routledge, 2004, s 39.
Omslag

Pris: 100
Beställ nummer.