Göran Dahlberg & Linn Hansén  Inledning

Är det förflutna mer likt eller mer olikt samtiden? Går det att svara på en sådan fråga? Det finns en hel del som försöker. Alla dessa historieskrivande författare, politiker och för den delen kulturtidskriftsmakare lutar gärna åt det förstnämnda, att det är mer likt än vi anar: den där nya grejen är i själva verket samma sak som den där gamla. Pratat-krigat-älskat har vi väl alltid gjort?… Någon på patent- och registreringsverket menade för några år sedan att det i själva verket inte kommit in en enda ny uppfinning till dem sedan propellern – 1836. Allt har varit varianter på någonting gammalt, åtminstone sedan dess.

Historien hävdades också vid ett tillfälle vara slut av en tongivande amerikansk statsvetare. Det var ungefär samtidigt som Berlinmuren föll och cyberrymden uppstod från ingenstans med lockelser om att jaget och dess förhållande till omgivningen skulle kunna återuppfinnas. Snart därefter startades också Glänta.

Det har onekligen hänt en del sedan dess. Men även om den liberala demokratins samhällen inte blivit så mycket mer paradisiska på senare år, framstår utmanarnas framtidsvisioner inte heller som särskilt lockande: den illiberala demokratin som i Europa leds av Ungern med inspiration från Ryssland, den expansiva kinesiska enpartikapitalismen, det islamistiska kalifatet?…

Historikern Sara Edenheim skriver i det här numret att historien till sin karaktär är konservativ och njutningsfylld, att den ”strävar efter att beskydda subjektet från allt som kan tänkas leda till förändring och därmed utplåning av subjektet såsom det känner sig självt.” I Zygmunt Baumans Retrotopia – där hoppet blivit nostalgiskt snarare än framåtblickande – är det också dessa kvaliteter som gör historien åtråvärd.

Tillhör då även utopin historien? Har historien tagit över allt? Njaej, inte allt. Navid Kermani skriver här om när IS förstör den tvåtusen år gamla världsarvsstaden Palmyra i Syrien och om vad som händer när det förflutna fullständigt förnekas. När möjligheterna att bryta upp från historien inte sägs stå till buds och den istället krossas: ”Man skulle kunna ha trott att åtminstone de religiösa fundamentalisterna, som vunnit inflytande sedan nationalismens misslyckande, skulle värdesätta den egna kulturen. I stället är det tvärtom. I ett försök att nå tillbaka till ett förment urtillstånd har de inte bara försummat traditionen, utan också medvetet bekämpat den.” Det är inte bara IS han syftar på.

Den historiserade världen är en värld av spöken. Det var här vi rörde oss i förra numret, i en värld hemsökt av ett eller annat svunnet imperium eller samvälde, ett kalifat eller en dynasti. Det här numret inleds med ett brev till en man i ett amerikanskt fängelse som är dömd för väpnad bilkapning, skrivet av Kristian Vistrup Madsen. Den brevväxling som följer pendlar mellan bejakandet av skillnad och rädslan för likhet. Och vice versa.

Är människor mer lika eller mer olika varandra? Lika mycket som vi i de individuella lösningarnas tidevarv gärna inbillar oss att våra erfarenheter är unika, tycks vi benägna att tro att det vi upplever i stora drag är mer av detsamma, att de utmaningar vi står inför liknar de som människor mött i alla tider. Vi är i denna mening ett mycket stort vi, och kanske har vi, undertecknade, i någon mening redan svarat på frågan genom att använda detta ord på detta sätt.

Är det mer som förenar än som skiljer alla dessa ord som vi använder för att tala om det som varit? Det som hos Zygmunt Bauman är ”någon annanstans”; som Sara Edenheim kallar ”det förflutna”; som hos Balsam Karam manifesterar sig i ett hus som en gång var och kanske alltid kommer vara ett hem; och hos Mara Lee fångas i ett utdraget fotografiskt ögonblick. Anne Helene Guddal kallar historien ”infernaliskt sorglös” och Caitie Moore sammanfattar i en dikt efter attentatet mot gayklubben Pulse i Orlando med att: ”Det känns som att varje gång vi samlas har någon dött”.

Omslag

Pris: 100
Beställ nummer.

Morgenbladet recenserar numret här.