Göran Dahlberg, Carl Henrik Fredriksson & Linn Hansén  Inledning

Glänta är sedan länge en del av det europeiska nätverket Eurozine. Här utbyter ett åttiotal tidskrifter från fler än trettio länder och språkområden dagligen texter. Ändå präglas denna gemenskap – liksom så många andra – av gamla riken och deras gränser som i olika skepnader hemsöker oss. Som skiljelinjen mellan öst och väst; den finns fortfarande kvar där någonstans, tjugofem år efter murens fall.

Vår ursprungliga tanke var att upplåta utrymmet i det här numret till Europas tidskrifter. Och att det dessutom skulle handla om Europa, i stort. En mycket bred ansats alltså. Så många olika tidskrifter och språk från så många hörn som möjligt, tänkte vi. Men långsamt och utan att vi avsåg det drogs vi österut. Mot tomrummen, de vakuum som uppstått efter svunna imperier.

Så manifesterade sig det här numret. Det består av texter översatta från åtta central- och östeuropeiska tidskrifter, från Kiev och Minsk till Sofia och Belgrad; ett urval av texter präglade av positioner och referenser som annars sällan ges plats i svenska medier. Det är i Central- och Östeuropas imperiella efteråt som mycket av den europeiska samtiden står på spel. Kanske är det också där bilden av framtidens Europa börjar träda fram, ett Europa efter Europa?

I och kring tomrummen hörs ekot från nygamla imperiedrömmar. Det är det som ljuder när Turkiets president Tayyip Erdo?an berättar att han ska bygga ”ett nytt Turkiet”. För att återupprätta landets forna, ottomanska storhet måste han först bara stuva om lite i författningen och göra presidentens – sin egen – makt absolut. Och när Vladimir Putin kallar Ukraina för Novorossija, Nya Ryssland, och beskriver Sovjetunionens sammanbrott som 1900-talets största tragedi är det inte ett nytt Sovjet han längtar efter, utan just ett nytt ryskt imperium. En värld där stormakt står mot stormakt, imperium mot imperium. Att dessa ekon också hörs från väst – där Donald Trump vill göra ”America great again” och halva Storbritannien sörjer sitt eget imperiella förflutna så mycket att de vill stänga dörren till kontinenten – gör inte bilden mindre skrämmande. Är det detta bortträngda som nu återkommer, ett förbjudet, imperialistiskt, begär?

Det verkar som om den bräckliga gemenskapen Europa alltid redan har fallit samman. Och att det kommande institutionella sammanbrottet därmed bara skulle vara en naturlig följd av detta.

Fantomimperierna är hur som helst påtagligt närvarande i realpolitiken. I ett postjugoslaviskt Europa där de länder som under krigen på 1990-talet slogs för sina respektive nationers självstyre nu ansluter sig till en ny överstatlig federation; ett postsovjetiskt Europa där ukrainsk hbt-lagstiftning avgörs av landets relation till Ryssland respektive (väst)-Europa och där den kvinnorörelse som under kommunismen upplevde en ”frigörelse ovanifrån” nu behöver nya verktyg för organisering; i ett postottomanskt, eller om man så vill posthabsburgskt, Europa där bilden av ”den store turken” spökar i såväl brittiska spionromaner som österrikiska presidentval. Och fantomsmärtorna plågar ett postkolonialt Europa där gamla maktordningar upprättas med nya aktörer och västeuropeiska koloniala strukturer ärvs av balkanska EU-aspiranter.

Historien projiceras på framtiden, och vice versa. Den stora förloraren är samtiden.

Att rita om gränser och förskjuta maktbalanser går både oerhört långsamt – som när wienarna, ställda inför ett konstverk bestående av turkiska flaggor, fortfarande kan beskrivas som ”svårt traumatiserade efter händelserna 1683” då Wien belägrades av turkarna – och extremt snabbt: på svenska skolgårdar retas ryskfödda barn för att vara homofober, vilket på ett kusligt sätt speglar de ömsesidiga projektioner där Rysslands propagandamaskineri utmålar ”Gayropa” som en döende civilisation och Västeuropa svarar med att i de sexuella minoriteternas namn framställa sig självt som ett högre stående samhälle.

I medier runtom i Europa, och i våra egna sociala nätverk, produceras ständigt små notiser om händelser när och fjärran, alla dessa ”incidenter” på skolgårdar och konstutställningar. De kräver sina sammanhang, ständigt nya, alltid översatta.

Det här är ett nummer som reflekterar och är en del av ett europeiskt samtal som inte dött. Och som inte bara handlar om ett pågående sönderfall.

Omslag

Pris: 100
Beställ nummer.

Omslaget i högre upplösning här