Tormod Otter Johansen  Statens tunna ljusa yta

I stort sett varenda myndighetslokal i Sverige är klädd i björkfaner. Väggar och möbler i riksdagens kammare, på Försäkringskassans kontor, hos Arbetsförmedlingen, Skatteverket och tusentals statliga och kommunala myndigheters lokaler domineras av det bleka träet. Även våra domstolar och poliskontor har detta som minsta gemensamma interiöra nämnare. 

Privata institutioner som banker, begravningsentreprenörer och tandläkarmottagningar har i allt högre grad antagit samma återhållsamma skrud. Den svenska staten klär sig förvisso ibland i granit (som Riksdagshuset) eller obestämbart färgad puts (som Slottet), men inomhus är det björk.

 

Björkfaneret signalerar natur, homogenitet, humanitet, men också egalitet, nivellitet och ett brustet allvar. Björkfaneret visar fram den svenska självbilden – världens modernaste, rättvisaste och jämlikaste land – men döljer i samma rörelse någonting.

 

Björk, hyvlad i tunna skivor och limmad på spånskiva, är det virke av vilket det allmänna i Sverige är byggt.

 

I de fall då ytan inte är av den jämna sorten med små färgskiftningar består den istället av repeterade remsor eller rutor som i ett vilsamt växlande mönster tapetserar väggytan. Ytan är där genom att nästan inte vara där.

 

Carl Larsson Kräftfångst (1897).

 

Den svenska självbilden är helt analog med björkfaneret. Den är en produkt sprungen ur vår stoltaste nationalsymbol – den svenska naturen. Trädslaget är förvisso inte unikt för Sverige, men inget annat land har tagit björken till sig på samma genomgripande sätt. Den svenska naturen är inte våldsam. Den är inte mäktig som de norska fjällen eller trolsk som de finländska skogarna, den är inte utomjordisk som de isländska lavaslätterna eller ett så gott som rent kulturlandskap som de danska fälten. Nej, vår natur är förtroendeingivande och pålitlig, tillgänglig för alla och därmed jämlik och demokratisk. Naturen är till för människan och dess vänligaste inslag är människans natur. Vi är som björken. Björken är vår. Och vi har glömt att Tredje rikets forskare utnämnde björken till det mest ariska av träd, precis som den nordiska rasen var den högsta av alla ariska raser.

 

Björken är en ickenationalistisk och blid växt, närmast humanistisk. Björken har aldrig invaderat någon, den skymmer aldrig någon, den står vitspräcklig med tunna blad och vill inte någon förnär.

 

I bastun återfinns björken i form av riset (med vilket det mildaste våld – eller den hårdaste smekning – kan utövas). Björken finns i varje vedeldat rum, dess ved är inte smutsig som kolet eller koksen.

 

Björken är en exportvara: timmer, sågat virke, massaved och IKEA-möbler distribueras över hela världen. Ellen Key lovordade 1913 de ljusa träslagen i inredningen: ”Hur väl känner man sig ej till mods i ett rum, där de enkla ljuspolerade möblerna av alm eller björk visa det vackra träslaget självt?…?” Enligt formgivaren G A Berg (1939), som myntade begreppet Swedish Modern, borde alla färginslag i ett hem hållas neutrala och i svaga färger. Den svenska (förmodat vita, blonda) människan förväntades trivas bäst mot en fond av ”osynliga möbler”. Svenskar andas björk. Den retar aldrig, är alltid vänlig (förutom periodvis mot allergikern).

 

I björkens släta yta möts den hårda och den mjuka moderniteten och sammanfaller i en harmonisk enhet där rationalitet, framsteg, industri, natur, egalitet och humanism inte bär på några inbördes motsatser.

 

Björkfaneret utgör både den svenska självbilden och den slitstarka ytan över vår egen stat. Detta land är världens modernaste, staten är jämlik, inlyssnande, demokratisk och serviceinriktad. Våra myndigheter bjuder in oss till ett ljust och välkomnande rum. Vi har grundlagsfästa principer om offentlighet, tillmötesgående och praktisk rättvisa i form av objektivitet, legalitet och likhet. Vänner från andra länder misstar Försäkringskassan för ett privat företag – så långt har de i varje fall lyckats i sitt kundfokus.

 

Möte på Försäkringskassan, foto av Försäkringskassan. 

 

En stat klädd i björk är en blid stat. En stat som inte gör någon förnär. Vi är lätt roade av och överseende med andra länders tydliga maktuttryck i arkitektur, konst och klädsel, alltifrån Saddam Husseins eller Viktor Janukovitjs palats och britternas monarkiska ståt och domarperuker till Kinas och Rysslands militäruppvisningar. Vi ser inte att det blida faneret är den subtilaste maktsymbolen av dem alla. Minimalistiskt monumental.

 

Bostadsrättens vita vägg är den rena ytan, med ett ursprung i medelklassens ideal långt innan bostadsrätter blev hemmets norm. Men den vita väggen kan inte representera vår goda stat, för den har ingen substans. Den kan i bästa fall representera den liberala drömmen om det vackra hemmet. De vita ytorna är den oklanderliga fonden mot vilken livet är rent och oproblematiskt. Under oskuldens vita signum lever vi lyckliga i konsumtion av vårt eget liv.

 

Vårt gemensamma offentliga kräver något mer påtagligt, en ådring, en rest av något naturligt. Men det får inte bli för jordnära och framträdande. Granen och furan dominerar som konstruktionsmaterial men deras mörka och kådrika trä kan inte representera världens modernaste stat. Starka och ekonomiska kan de som mest utgöra materialet som bär upp björkfaneret.

 

Barrträdens virke smyckar de privata hemmen, stugorna på landet, fotbollsplanens omklädningsrum, bastun och friggeboden. Den spontade panelen är massiv och fogarna synliga. De privata rummen, de som inte behöver utstråla makt, är inte byggda av faner. 

 

Walter Benjamin skrev 1921 om glömskan i våra fredliga parlament:

 

”Försvagas medvetandet om våldets latenta närvaro i ett rättsinstitut, så förfaller detta. För närvarande utgör parlamenten ett exempel på den saken. De erbjuder det välkända jämmerliga skådespelet, därför att de inte har förblivit medvetna om de revolutionära krafter som de har att tacka för sin existens.”

 

Staten är en maktinstans. Den humanistiska ytan är inte en lögn, men den döljer dess kärna vilar på. Det till synes oskyldigaste men farligaste döljandet är när staten inte ens framstår som något att ta på allvar. Det brustna allvaret är den farligaste ideologin.

  

Partiledardebatt i riksdagen, foto av Melker Dahlstrand.

 

Försvarsmakten är kanske en av få myndigheter som fortfarande tas på allvar, tillsammans med polisen. I försvarsmaktens vapensköld finns ett svärd och polisens innehåller den antika romerska fasces – ett spöknippe av björkris som omsluter en yxa och är sammanbundet med ett rött band. 

 

Enligt Giorgio Agamben var fasces mer än en symbol för den makt som de romerska liktorerna utövade i egenskap av de högsta ämbetsmännens, magistraternas, livvakter. Spöknippet och yxan var också det direkta fysiska medel med vilket magistratens liktorer kunde utöva makten. Men makten utövas inte idag (om någonsin) framförallt genom fysiskt våld. Polisens symbol har flyttats bakom vapenskölden och dolts bland en förvillande skog av eklöv. 

 

Våldsmonopolet är, som alltid påpekas, i princip en sista utväg. Men hur styr staten utan våld? Vi följer statens påbud, befallningar, förmaningar och denna följsamma lydnad fungerar bäst när vi själva är övertygade om dess etiska värden. Staten visar fram sig som mänsklig, god och blid. Det finns ingen anledning att inte göra som den önskar. Att göra motstånd vore våldsamt. En mjuk och välkomnande yta inne i statens famn är mäktigare än stenfasader, svärd och hot om våld.

 

Polisens heraldiska vapen. 

 

På så sätt är björkfaneret idag, lika lite som fasces en gång var, en fråga om yttre attribut. Björkfaneret tar över det antika spöknippets funktion som både symbol och materialiserad makt. Denna återhållna prakt, fanerets milda yta, är identisk med makten då faneret utgör det ideologiska centrum genom vilket staten verkar. 

 

Men, faneret bär aldrig sig själv – det vilar på den flisiga spånskivan av nermald gran. Bestod statens väggar endast av tunna lager björk skulle det kollapsa som ett korthus. Folket bygger landet i rejält barrträ, men stommen måste ha en yta. En stadig maktapparat omsluten av ett inbjudande, tunt och starkt lager ideologi.

  

Statens makt vilar lika mycket på en våldsapparat som på den vänliga yta som övertygar oss om maktens nödvändighet.

 

Björkfaner, BILLY bokhylla. Foto: Ikea.

 

 


Omslag

Pris: 100
Beställ nummer.

"Förutom Malabou är den uppenbara höjdpunkten i Glänta 1.15 en text av den postkoloniala teoretikern Gayatri Chakravorty Spivak, den är full av nyanser och plötsliga vändningar som kräver uppmärksam läsning. [...] Malabou och Spivak återvänder till frågan hur en subversiv humaniora är möjlig, men också till riskerna med varje sådant motståndsprojekt. Glänta håller alltjämt ett rum öppet för motståndets komplexitet och mångfald."

David Zimmerman i nättidskriften Floret