Amelie Björck, Göran Dahlberg & Linn Hansén  Inledning

När David Cameron, Angela Merkel och Mark Rutte bjöds in till en tur med Fredrik Reinfeldt i Harpsundsekan under sommaren 2014 fanns en mängd frågor på agendan, men det enda de fyra kunde enas om var gemensamma åtgärder mot välfärdsturism, eller vad de nu kallade det. Det tycks vara EU:s motåtgärder som förenar och argumenten är gärna ekonomiska. Gränserna värnas och föreställningen om att oerhörda mängder migranter kommer, till orimliga kostnader, har knappast förlorat sitt grepp om den offentliga debatten.

Ett sätt att bemöta den till ekonomism förklädda nationalismen är att svara med samma mynt och hala fram de europeiska ländernas upp-och-ner-vända demografiska trianglar: ”vi” behöver ung och vital arbetskraft för snart är vi alla gamla här. Alternativt presentera andra siffror och (som Behrang Kianzad i Ordfront 6/2014) visa att migrationen knappast är en samhällelig utgiftspost. Ett tredje sätt är att kontra med vilka som faktiskt vinner ekonomiskt på att människor tvingas bli ”illegala” i hopp om drägliga levnadsvillkor: säkerhetsbolag och korrupta statstjänstemän, gränsstater till EU som skriver lukrativa avtal om att stänga tillfartslederna, storföretag som sätter i system att utnyttja slit-och-släng-arbetskraft, liksom entreprenörer som till ”marknadsmässiga priser” hyr ut anläggningar avsedda för asylsökande. 

Det blir mycket siffror: antalet människor som vill komma till Europa, som faktiskt kommer, som dör på vägen (mer sällan de 33 miljoner människor som är på flykt internt i sina hemländer, eller att fyra av fem flyktingar befinner sig på andra platser än i väst). Kanske är det ett symptom på svårigheten att prata om migration. Siffror är förvisso viktiga för att betona omfattningen av den förgörelse som samtidens konflikthärdar, diktaturer och klimatkatastrofer innebär för enskilda människor, för att lyfta fram den hisnande ekonomiska ojämlikhet som ligger till grund för de globala migrationsrörelserna och för att ogiltigförklara det system som skriver under välformulerade rättighetsdokument med ena handen och ser mellan fingrarna på den andra.

SCB har på senare tid fått allt svårare att samla in information. I en studie från november 2014 var svarsbortfallet 38,7 procent, dubbelt så högt som motsvarande 2007. Den nationella statistiken används för att jämföra, skilja och förena länder, och EU presenteras gärna just i sådana termer. Siffrorna används per definition i gränsdragningssyfte, och när underlaget nu börjar svikta förskjuts också gränserna – liksom på många andra områden – mellan det formella och det informella.

Att migration handlar om gränser är uppenbart, men vilka som är de mest relevanta är långt ifrån givet. De gränser som samtidens avgörande slag utkämpas kring är komplexa sociala institutioner, med både faktiska och symboliska (ofta våldsamma) lager. De gränser som inringar nationer är bara de mest iögonfallande och skarpast bevakade – både i en militär och en kritisk mening. Andra gränser är svårare att komma åt, de som upprätthålls inom eller långt utanför nationens gränser eller som alls inte är nationella till sin karaktär.

Vi skulle kunna låna titeln på Sandro Mezzadras och Brett Neilsons bok från 2013, Border as method, och göra deras programförklaring till vår: ”Vi är intresserade av en annan form av kunskapsproduktion, en som börjar i begreppen och arbetar vidare genom de (ofta oväntade) resonanser och dissonanser som uppstår i kollisionerna mellan dessa begrepp och en materialitet som kan vara vitt skild från den där de ursprungligen formulerades.”

Detta kan låta abstrakt. Men gränsers ”mångskiftande karaktär, deras hypotetiska och fiktiva natur” gör dem, som Étienne Balibar skrivit, ”inte mindre verkliga”. Och genom att röra sig mellan fler nivåer och fler genrer – siffror men också ord, kartor men också fotografi, infografik och kronologier – under en längre tid, i längre texter och över större avstånd kan konkretionen snarare stärkas. I det här numret rör vi oss mellan Danmark och Kina, Angola och Iran, Argentina och Syrien, Somalia och Italien, Norge och Grekland, Afghanistan och Palestina, Storbritannien, Serbien och Tyskland. Tiden låter vi breda ut sig inte bara över det år som i och med detta nummer avslutas. Vi har många gånger tidigare och kommer – om än inte tematiserat på detta sätt – också fortsättningsvis att ägna oss åt migrationen och alla dess gränsdragningar.

Men inte heller detta är självklart. Det förvirrade politiska läge som råder i Sverige, där Sverigedemokraterna använder migrationspolitiken som utpressningsmedel, har bland annat lett till att det statliga kulturtidskriftsbidraget i december höll på att försvinna – vilket kunde inneburit att detta var det sista nummer vi gav ut. Tack vare en massiv uppslutning, inte minst från er prenumeranter och läsare, arbetar vi nu stärkta av stödet vidare längs gränsen mellan omöjlighet och akuta nödvändigheter.

Omslag

Pris: 120
Beställ nummer.

"I december höll ett politiskt snedsteg på att dränera det svenska kulturklimatet. Kulturtidskrifterna räddades, men det var på håret. När jag läser Gläntas gröna dubbelnummer, det som tar fjolårets ambitiösa migrationstema i mål, blir det påtagligt hur viktigt produktionsstödet är." 
Nöjesguiden 

Rakel Chukri skriver om detta nummer och om 2.14 i Sydsvenskan.

”I det sista av Gläntas magnifika temanummer om migration (3-4/2014), finns en läsvärd intervju där Fabrizio Gatti, författare till den omtalade boken Bilal, drar slutsatsen att handlingsförlamningen hotar hela Europatanken. EU måste skapa ett gemensamt mottagnings- och kvotsystem för migranter och asylsökande.”

Per Wirtén i Dagens Arena