Hanna Nyberg  Tiotusen meter taggtråd

Grekland, det europeiska land dit flest migranter anländer, hade fram till förra året ingen myndighet för flyktingmottagande. Och förbättringarna efter upprättandet av en sådan tycks marginella. Journalisten Hanna Nyberg reser mellan förvaret i Korinth och Frontex huvudkontor i Polen, och tecknar bilden av ett Europa lika upptaget med att jaga papperslösa inom dess gränser som migranter som försöker ta sig över dem.

Omeid Walizada, Omeid Walizada, Omeid ­Walizad … Jag får inte glömma namnet. Jag får heller inte gå och rabbla det högt för mig själv, verkar jag misstänkt stoppar de mig. Mina två uppgifter just nu är att hålla mig lugn och komma ihåg Omeid Walizadas namn. Jag ­misslyckas med båda.

                                                                         ––

Tisdag förmiddag i Aten, stadsdelen Omonia. Här går det att äta stans billigaste lunch, köpa allsköns husgeråd och få ett gratis mål mat hos någon av de hjälporganisationer som huserar i kvarteren. ­Butikernas ägare kommer från Pakistan, Afghanistan och Bangladesh. Här förlägger också Atens poliser en stor del av sina arbetspass.

En svart kille i tjugoårsåldern är på väg ner i tunnelbanan när han blir upphunnen av två poliser i ungefär samma ålder. Han himlar med ögonen och tar upp en rosa lapp ur innerfickan, men ­poliserna är inte nöjda utan tar med honom uppför rulltrapporna. De stirrar argt när jag gör en ansats att följa efter och jag hejdar mig. ­Kanske skulle min inblandning innebära ännu mer ­problem för killen. I ett annat hörn står en kvinna från Guinea i kort kjol och platåskor och gömmer sig bakom en pelare. Tvärs­över gatan flanerar en civilspanare tillsammans med två uniformerade poliser, de småpratar och flinar avslappnat. De är ute på rutinuppdrag nummer ett: att upptäcka och gripa ­illegala invandrare.

”Vi ser tydligt vilka vi ska stoppa – vi väljer dem som ser ut att komma från Mellanöstern, eller afrikanska länder. Har de inga papper eller om dem de har verkar vara falska tar vi dem till stationen. Det är olagligt att vara här utan papper, hur ska de jobba och leva här? Alla säger förresten att de har politiska problem i sina hemländer, men jag tror att 90 procent av dem ljuger”, säger polisen Mary som jobbar i civila kläder här i Omonia. Hon och hennes kollegor ingår i en operation som kallas Xenios Zeus,1 och som har pågått i två år. Metoden är etnisk profilering: att stoppa och visitera människor med utländskt utseende. Arbetsdagen börjar med ett kort möte i ett gathörn där ett tjugotal poliser får instruktioner av chefen för att sedan sprida ut sig i mindre fraktioner för patrullering till fots. Ingen annanstans har jag sett så många poliser en vanlig dag.

Poliserna inom Xenios Zeus griper upp till 300 personer om dagen, berättar Mary. I stadsdelar som Omonia stoppar polisen ständigt människor och håller dem kvar tills de fått se bevis på att de har rätt att vistas i landet. Detta har direkt effekt på många människors liv: folk blir sena till jobbet, papperslösa försvinner plötsligt, ett möte med en vän får ställas in för att någon fastnat i arresten. För att inte tala om hur stigmatiserande det är för alla som inte ser ut att vara födda i Grekland att ständigt bli visiterade av poliser. Polisens närvaro är mycket mindre påtaglig i andra stadsdelar. Shaman, en 20-årig afghansk man som väntat i tre år på att få sin asylansökan behandlad av den grekiska polisen, besökte en dag en av de mer välbärgade stadsdelarna. Han blev bryskt avvisad av polis. ”’Håll käften’, sa de till mig. ’Om vi någonsin ser dig igen i den här stadsdelen så tar vi dig till ­Gyllene grynings lokaler’. De behandlade mig väldigt illa”, berättar Shaman som är extra utsatt eftersom han är blind.

För Shaman, som har rätt att vistas i Grekland eftersom han väntar på asylbesked, blev det en skräckfylld resa i polisbil tillbaka till Omonia, men han slapp sitta i förvar. Sedan dess undviker han att åka för långt från sina hemkvarter, och han går inte ut ensam överhuvudtaget. De som grips i Operation Xenius Zeus får vänta på polisstationen för att sedan tillsammans med andra tillfångatagna bussas iväg till den särskilda station som har hand om papperslösa och asylsökande. Därifrån tas de till något av landets specialbyggda förvar. Platser värre än fängelser, säger vissa om förvaren, och flera domar i Europeiska domstolen för de mänskliga rättig­heterna vittnar om fruktansvärda förhållanden där inne. Omeid Walizada skickades till ett av dessa förvar för 16 månader sedan, och jag vill försöka hälsa på honom.

För att få besöka ett förvar i Grekland krävs att du har någon att hälsa på. På förvaret i Korinth, tio mil sydväst om Aten, finns drygt tusen personer som teoretiskt sett kan få besök. Mellan fyra och sex på eftermiddagen får de vistas utomhus och det är också då eventuella besökare kan komma. Men ytterst få har någon anhörig som kan hälsa på dem. Den här eftermiddagen är vi bara sex besökare. Via en bekant har jag fått Omeid Walizadas namn – jag vet ingenting om honom. Mitt syfte är att få se en del av de grekiska myndigheternas hantering av papperslösa och asylsökande, något de själva ogärna offentliggör.

Förvaren i Grekland är fulla till bristningsgränsen. Maten är dålig och otillräcklig. I vissa förvar är det så trångt att det inte går att ligga eller sitta ner. Folk får stå. I en del städar man bara i personalens utrymmen. Stanken från hundratals desperata människor utan vetskap om framtiden får ligga kvar. Det händer att människor begår självmord, och smittspridningen är mycket stor. Flera personer måste dela samma rakhyvel, och många är rädda att bli smittade av HIV eller hepatit. Förvaren är inhägnade och övervakas rigoröst av poliser för att undvika rymningar, men ryktet säger att flera personer en gång lyckades fly efter att ha startat en eldsvåda inne på förvaret i Amygdaleza. De som inte rymde ska senare ha fått uppehållstillstånd. Så godtyckligt är systemet.

Det finns ingen officiell siffra över hur många som sitter i de grekiska förvaren just nu, men på de stora förvaren – i Korinth, Aten, Thessaloniki, Fylakio och på Lesbos – finns sammanlagt 5 000 platser, alla avsedda för människor som på ett eller annat sätt har befunnit sig illegalt i landet.

Poliserna vid ingången till förvaret i Korinth har inte påbörjat kontrollen av mig och mitt sällskap än. De är fullt upptagna med personen före oss. De öppnar väskor och plastsäckar som han har med sig. Besökaren är från Pakistan, och fram tills för några månader sedan satt han själv i förvar. Han har med sig mängder av rakhyvlar, två stora jackor och medicin till en kompis där inne som ska deporteras. ”Jag tog med alla hans grejer från lägenheten vi delar”, säger han. Jag kan inte låta bli att stirra argt på honom, att han har med sig så mycket saker drar ut på vår väntan och jag har fortfarande märkligt stora problem att hålla Omeid Walizadas namn i huvudet.

Polisen i Grekland är nyckfull, jag hör historier om personer som både fått fotografera och stanna längre än de tillåtna tio minuterna. Jag hör också om kristna välgörenhetsorganisationer som inte släpps in på förvaren då de inte har blodsband till de förvarstagna. Nunnan Marie-Helène berättar med rynkad panna för mig om sina erfarenheter. Hon har bott i Albanien i 25 år, där polisen inte är känd för att gå milt tillväga. Grekisk polis går ett steg längre. ”Grekerna är ju kristna, när jag möter poliser kallar de mig för sin syster. Då går jag nära och viskar i deras öra: ’Du är kristen och du försöker vara en soldat. Du ska komma ihåg att varenda en av dem som sitter därinne är din broder och du ska behandla honom som sådan!’”

Marie-Helène driver ett soppkök i Aten tillsammans med tre andra nunnor. Stället ligger på en bakgata bland slitna bostadshus. Långt från affärer och restauranger, men det är välbesökt av människor som vill ha mat, blöjor, mediciner och en kopp kaffe. En del stannar kvar efter frukost och hjälper under småprat till med att hacka lök till dagens lunch. För ett år sedan slutade plötsligt några av stamgästerna att komma. Marie-Helène med systrar blev förbryllade och frågade runt efter sina gäster. Det visade sig att de hamnat i förvaret i Korinth, eller i fängelse som Marie- Helène kallar det på sin snabba franska.

”Sedan dess åker vi dit varannan vecka med kaffe, socker och kläder. Men ibland hindrar de oss för att vi inte är riktiga vänner eller släkt. ’Nej, men deras riktiga vänner är inte här – det är därför vi vill in!’ svarar vi då”, berättar hon samtidigt som vi rör i två stora grytor med linser som ska bli dagens lunch.

Poliserna som jobbar den eftermiddag jag besöker Korinth är unga och nitiska människor som gärna visar sin makt. Efter en halvtimmes ID-kontroll, letande i långa listor med de förvarstagnas namn och passiv väntan, släpps jag in i förvaret. Min afghanske vän sköter snacket och jag kommer undan med att ha glömt Omeid Walizadas namn. Men knappt har vi gått tjugo meter innan de ropar tillbaka oss. Okej, nu har de fattat att en reporter är på väg in och ska kasta ut mig, tänker jag. Men det är inte det – vi går för långt till vänster, för nära rastgårdarna på vägen mot byggnad Alpha 11 där Omeid Walizada vistas.

Europeiska unionens politiker talar mycket om fri rörlighet och vad som kan göras för att underlätta den. Det viktigaste för en fri rörlighet är att säkra den yttre kontrollen: att göra klart att varken gods eller människor tar sig in i den fria unionen utan tillstånd. För en person från ett fattigt eller krigsdrabbat land är det nästintill omöjligt att få inresetillstånd till EU, risken finns ju att de väljer att stanna kvar. Europeiska skattebetalare har successivt fått finansiera allt fler patrullbåtar, militärjeepar och värmekameror vid Europas yttre gränser. Greklands kuster utgör tusentals kilometer av EU:s yttre gräns och i den lilla staden Orestiada vid gränsen till Turkiet är gränskontrollens apparatur påtaglig.2

Till och med i guideboken Lonely Planet omnämns de gröna skåpbilar med grekiska poliser och europeiska gränsvakter som kör omkring på vägarna kring Orestiada. En dag hamnar jag bakom en sådan bil, där ett tiotal unga svarthåriga killar trängs i den öppna bakluckan. De är klädda i jeans och luvtröjor och ser trötta ut. Sannolikt är de från Afghanistan och Syrien och har tagit sig in i landet via Turkiet. Frågan är vad som väntar dem nu? På ett stort kontor med bilder av Maria och Jesusbarnet på väggarna sitter Orestiadas polischef, Siritoudis Paschalis. Han om någon borde kunna svara. ”Det är ett brott att ta sig över gränsen så som de gör, men oftast väljer åklagaren att inte åtala personen. Så efter polisens inledande procedurer där vi försöker ta reda på varifrån personen kommer och mer om smugglingen så tar vi den illegala migranten till ett mottagningscenter där han får berätta sin historia för personalen. Där tas också fingeravtryck och de gör en fullständig medicinsk undersökning”, berättar han. Den prydlige och kortklippte Siritoudis Paschalis menar att allt går enligt reglementet. Vad han inte berättar är att reglementet är helt nytt. Grekland har bara haft en formell procedur för asylhantering sedan våren 2013. Och detta trots, eller kanske på grund av, att en mycket stor del av de som kommit landvägen till Europa tagit sig in genom just det här landet. Men samtidigt som rutinerna skisserats har försöken att mota bort de asylsökande tagit allt mer påtagliga former.

”För två år sedan grep vi flera hundra personer om dagen – men nu är det långt färre. Situationen har förbättrats märkbart av flera anledningar”, konstaterar Siritoudis Paschalis nästan mekaniskt. Han är van att mässa om sina framgångar, med jämna mellanrum kommer politiker på besök för att se hur EU-pengarna används. EU-kommissionär Cecilia Malmström har varit här flera gånger och betonat vikten av att de mänskliga rättigheterna respekteras. Och när vi kommer in på situationen i förvaren beskriver Siritoudis Paschalis utförligt hur han nyligen uppgraderat dem väsentligt.

”Jag har personligen sett till att det finns brädspel, koraner och annan litteratur så att de som sitter där har något att göra. Jag har också sett till att sätta upp en basketkorg så de ska kunna ha något att göra under sin utevistelse”, säger han. Med rapporterna om lukten, maten, sjukdomarna och trängseln i förvaren i åtanke framstår dock några brädspel i första hand som en kosmetisk åtgärd. Är inte problemet att folk fängslas utan att ha begått något brott? ”Problemet är att vi måste hålla dem här under utredningen. Annars får vi inte tag på dem och de kanske ger sig iväg till andra länder”, svarar Paschalis och återgår till att räkna upp namnen på de mäktiga politiker som besökt hans region. Vad ligger då bakom det som polischefen talar om i termer av en förbättring av situationen – den dramatiska minskningen av antalet migranter som kommer den här vägen?

Poliser och mer poliser – och ett stängsel. I augusti 2012, mitt under landets brinnande ekonomiska kris, inledde den grekiska polisen operation Aspida.3 2 000 poliser från hela landet placerades ut längs Greklands 80 kilometer långa gräns mot Turkiet. Ett taggtrådsstängsel, drygt en mil långt, byggdes till en kostnad av 32 miljoner euro.4 EU betalar för 24 värmekameror med siktet inställt på andra sidan gränsen. Stängslet ser inte mycket ut för världen, det är av samma typ som de som ramar in förvaren. Dubbla rader av vanligt grått fyrkantigt stängsel med rullad taggtråd ovanpå. Jag tittar närmare och märker att det även finns taggtråd inne i stängslet. Att klippa upp det är nog ingen idé, tänker jag just som en turkisk patrullbil kör förbi i hög fart på andra sidan. Någon kilometer därifrån står militärer utrustade med automatvapen och vaktar. De utomeuropeiska migranterna betraktas uppenbarligen som ett allvarligt säkerhetshot.

Grekland har även begärt hjälp från Warszawa. För tio år sedan förlade EU sin då nya byrå för kontroll av de yttre gränserna där. Byrån kallas Frontex och samordnar all övervakning av unionens land- och sjögränser. På stora datorskärmar i en glas­skyskrapa i ett av Warszawas mest expansiva kvarter sitter personal och läser rapporter om sjunkan­de båtar med migranter, rapporter om migranter som upptäcks när de kommit in i landet och om migranter som räddats av kustbevakningen. Denna information samlas sedan i riskanalyser som myndigheten släpper kvartalsvis. Byrån utbildar också europeiska gränsvakter i att upptäcka migranter som försöker ta sig in i EU. I Orestiada möter jag två av dem, holländske Peter Helgers och tyske Jan Büscher. ”Det är väldigt intressant att arbeta med utländska kollegor. På ett sätt är ju det här inte bara den grekiska gränsen, utan hela ­Europas, alltså också min holländska gräns. Så det är ett väldigt viktigt uppdrag att säkra gränsen”, säger Peter Helgers. Frontex-styrkorna jobbar i team med de grekiska poliserna, dygnet runt, åtta timmar åt gången. De har utrustning med sig från sina hemländer, oftast bilar och kikare. Tyskarna har kikare som de kan se i mörkret med. Idag har de vi möter en ledig dag, men också på arbetet är det väldigt lugnt för tillfället, berättar Jan Bücher.
”Vi har varit här i två veckor nu och inte sett en enda migrant.” Målet är annars att upptäcka dem redan när de är i Turkiet. ”Då går larmet till den turkiska armén som tar hand om dem.”

Tidigare, innan stängslet byggdes, upplevde de dagligen mängder av människor som försökte passera gränsen. Oftast i grupper om mellan 15 och 20 personer. ”Det är inte roligt att se människor som gått till fots i tre dagar. Man kunde se familjer som gått med sina barn så länge. Händerna är alldeles förfrusna och svarta när de kommer fram. Det kan vara en smugglare som sagt åt dem att gå, att det bara är 20 minuters promenad till Grekland. Och så går de vilse och vandrar i tre dagar. Så när vi hittar dem blir de överlyckliga”, berättar Peter Helgers. Vi talar vidare och efter ett tag förstår jag att han inte känner till att den långa smärtsamma smugglingen ofta är den enda vägen in i Europa för personer som vill söka asyl. Visum är omöjligt. När jag berättar det för Peter Helgers blir han först lite ställd, men efter ett tag hittar han tillbaka till orden. ”Min huvuduppgift är att upptäcka migranterna och i vissa fall fråga dem var de kommer från och vilka de är”, säger han. När jag frågar vidare om tänkbara lösningar på dilemmat med de allt osäkrare vägarna in i Europa hänvisar han till politikerna. ”Det är de som har betalt för att lösa sådana saker.”

Jag blir förvånad över att en person som sätter en ära i att vakta Europas yttersta gräns inte har koll på hur svårt det är att ta sig till de inre länderna i Europa och söka asyl. Men min förvåning mattas av och förbyts i uppgivenhet på Frontex huvudkontor i Warszawa, i samtal med pressekreteraren Ewa Moncure: ”I en idealvärld skulle de europeiska gränsvakterna veta mer om migration. Men det är inte deras uppgift. De är praktiker, de vill veta vad de ska göra om deras bil går sönder eller var de ska hämta sitt vapen. Asylsystemet är inte deras bord, och inte vårt heller. Det är medlemsstaterna som bestämmer om asyl i sitt eget land.”

Det stämmer att asylsystemet inte är Frontex, eller ens EU:s, bord. Det är upp till varje land att ha ett fungerande system. I Grekland skötte polisen fram till 2013 alla asylansökningar. De tappade bort handlingar, gjorde intervjuer utan tolk, och avslog automatiskt ansökningar om den sökande sa att hen ville arbeta eftersom det då inte ansågs vara fråga om en skyddsbehövande person. En halv procent av de sökande fick bifall, något som kan jämföras med snittet för andra EU-länder som ligger på en fjärdedel. Det finns uppgifter om att 20 000 människor fortfarande väntar på besked. Det är dessa människor som håller de rosa korten närmast kroppen när de går på stan. Kortet, som är en vanlig rosafärgad papperslapp, fick de när de sökte asyl enligt det gamla systemet och det ger innehavaren uppehållsrätt i Grekland under en viss period och även rätt till basal sjukvård. Kortet ska förnyas med jämna mellanrum, och då beger sig personer som afghanske Shaman till polisen för att få en ny stämpel. Det kan bara göras på en enda polisstation i hela Grekland och går till så att du lämnar ditt papper till en polisman genom ett stängsel. Inget personligt möte och ingen garanti om att det blir förnyat.

De tusentals människor som fastnat i polisens icke-system får arbeta, men har oftast inte rätt till någon övrig hjälp från staten. De är lika utsatta som papperslösa, när som helst kan polisen besluta om deportation eller bestämma sig för att deras rosa kort är ett falsarium. De har ingen möjlighet att lämna landet, försöker de så stoppas de av polis vid gränsen. Polisen kan också förbjuda dem att besöka vissa regioner i Grekland. Och om de skulle lyckas ta sig ut ur Grekland blir de med stor säkerhet tillbakaskickade.5

På grund av det godtyckliga asylsystemet och Dublinförordningen undviker många att ansöka om asyl, de stannar i Grekland för att skrapa ihop tillräckligt med pengar för en smuggling till andra länder eller för att skicka hem pengar till familjen.

http://glanta.org/wordpress/wp-content/uploads/2014/08/DSC00598.jpg
Onsdag morgon utanför en polisstation i ett industriområde i Aten. Hit går tusentals ­människor varje månad för att förnya sina papper. En poliskonstapel samlar in nödvändiga dokument från de utan permanent uppehållstillstånd genom ett stängsel. De greker som kommer hit för att förnya sina pass är däremot välkomna in i byggnaden. Foto: Hanna Nyberg.

De har alltså inte något rosa papper och är i allra högsta grad villebråd för polisen. Hur många de är vet ingen, uppskattningar om 500 000 personer förekommer. En av dem är Ekechuknon Collins från Nigeria.

”Jag har varit här i fyra år och aldrig blivit tagen och tänker inte bli det heller.” Han står i nunnan Marie-Helènes soppkök och äter frukost, han har inget jobb och brukar sova utomhus i olika parker i Aten. Med en utbildning i masskommunikation hoppades han kunna få jobb i Europa, kanske som journalist. Men det har inte lyckats, och han berättar att han skuldsatt sig för att kunna åka hit. 20 000 euro skulle han behöva för att komma på fötter i Nigeria. Men han tänker inte så mycket på framtiden här i Aten, utan mest på att klara sig undan Xenios Zeus-patrullerna. ”När du ser polisen så är det bara att springa. Jag sprang ifrån dem för ett par dagar sedan. Det är det du gör här. Du springer.”

                                                                            ––

Omeid Walizada var inte tillräckligt snabb. Han greps av polisen, togs till stationen i Petro Ralli och bussades sedan till Korinth. Det är nu 16 månader sedan. Byggnaden där han tillbringat sina dagar sedan dess kallas Alpha 11, och det är dit jag är på väg. Stenbyggnaden har fyra våningar och omgärdas av ett tre meter högt taggtrådsstängsel. Det är bara män innanför stängslet, troligen främst från Afghanistan, Pakistan och Bangladesh, de nationaliteter som poliserna i operation Xenios Zeus riktar in sig på. Alla ser trötta ut och många är smutsiga, en del är magra. Poliserna runt omkring dem är ljushyade och ser starka ut.

Vi har köpt med oss kakor i en plåtburk till fångarna. Men burken får de inte ha där inne, då kan det bli bråk. Istället får vi mata männen genom gallret med kakorna. ”Hur länge kommer jag att få stanna här? Vet du något nytt om mitt fall?”, frågar en man från Bangladesh som varit här i ett år.

Jag förstår först inte vad han menar, hur skulle jag kunna veta det? Men jag hör att fler ställer frågan, och det går upp för mig att de själva inte vet hur länge de ska stanna. Först låses de in på sex månader, men det kan förlängas upp till 18 månader. Plötsligt kan man släppas, plötsligt kan man få asyl, plötsligt kan tiden i förvaret förlängas igen.

Ett tre meter högt taggtrådsstängsel; ett asyl­system som brakat ihop totalt, om det ens existerat; omänskliga villkor i förvaren och en polis som tycks ha gjort trakasserier av människor med ”icke-europeiskt” utseende till sin främsta arbetsuppgift. Nio fällanden i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. Allt detta må vara hänt, men nu ska det väl ändå bli ändring? Den 7 juni 2013 fick Grekland sin motsvarighet till Sveriges migrationsverk, och för första gången har landet därmed riktlinjer för hur flyktingmottagandet ska gå till.

”Problemet med det gamla systemet var att det inte låg i linje med de mänskliga rättigheterna, och att det var outbildade poliser som slumpvis beslutade om vilka som skulle få skydd och vilka som inte skulle få det”, säger Maria Stavropoulo, högsta chef för statens nya asylsystem. Trots den djupa ekonomiska krisen har hon kunnat anställa 200 med­arbetare, plockade från andra delar av den offentliga sektorn. Här finns folk som jobbat inom skolvärlden och på sjukhus och alla får de utbildning i att bedöma skyddsskäl, ta de asylsökandes fingeravtryck och föra in dessa i databasen Eurodac så att de blir sökbara för poliser och migrationsmyndigheter över hela Europa. Numera får drygt 15 procent stanna istället för den tidigare halva procenten. Men under 2013 sökte knappt 5 000 människor asyl, vilket är mycket lågt med tanke på att Frontex upptäcker allra flest ”illegala” migranter vid den grekiska gränsen.6 I Sverige ansökte tio gånger så många om asyl under samma period. Förklaringen, menar Maria Stavropoulo, är att misstron mot det tidigare systemet hänger kvar. Men det handlar också om att hennes myndighet är så liten. ”Vi kan inte tvinga folk att söka asyl. Det är synd att de inte söker för om de stannar kvar utan att göra det blir de illegala och det är inte lätt att leva så i det här landet.”

Efter hård kritik från politiker i andra länder inrättade Grekland inte bara ett nytt system för asylprövningar under 2013, man anlade också sin första flyktingförläggning. Den har plats för 240 människor och ligger strax utanför Orestiada, staden där jag dagen innan mött Frontex-vakterna. Chefen Christos Christakoudis visar runt med en stor nyckelknippa i handen, han låser upp barackerna som skiljs åt av en stor grusgård och tar mig med in i sovsalar, matsal och bönerum. Det finns också ett litet bås för vakter. De har en mikrofon där de kan sitta och ropa till de asylsökande. ”Det är inte ett fängelse, de är fria att röra sig inne på området, fria att tvätta i tvättmaskinen och barnen kan leka. Det viktigaste är att få veta om de vill söka asyl eller inte, och informera dem om deras rättigheter och skyldigheter”, säger Christos Christakoudis.

De frihetsberövade migranterna får stanna på anläggningen i 15 dagar, i undantagsfall upp till 25. ”Hela idén var att de som kom hit och ansökte om skydd skulle få beslutet under de 15 dagar de är här. Men problemet är att asylförvaltningen inte kan ge besked i tid, de är för få och får inte nyanställa på grund av krisen. Och som ett resultat sätts många som ansökt om asyl i förvar. Det finns ingen plats för de här människorna.” Christos Christakoudis tar fram ett foto på ett nyfött barn. Det är ett barn som fötts i Sverige av föräldrar från Syrien. De har döpt barnet till Christos efter honom. ”Det var här på förläggningen och vi gillade varandra. Men de sökte inte asyl – faktiskt har inte en enda person från Syrien gjort det och det förvånar mig lite grann. Jag tänker att om du verkligen behöver hjälp så skulle du inte bry dig om så mycket mer än att komma ifrån landet där du är förföljd. De tog sig till Sverige, jag vet inte hur. Där fick de uppehållstillstånd direkt”, säger han och berättar att han ska försöka hälsa på dem senare i år, när han besöker Köpenhamn för att se finalen i Melodifestivalen.

Allt känns lite bättre efter mötet med Christakoudis. Han vill verkligen förbättra förhållandena för de asylsökande i landet. Men bara några timmar senare förbyts mitt hopp i förtvivlan igen. En aktivist från människorättsorganisationen Greek Council for Refugees ringer med dramatiska nyheter. Ännu en båt med migranter har sjunkit i Egeiska Havet. 28 personer var ombord. 16 klarade sig. Det råder delade meningar kring hur det hela skedde – men de överlevande är nu på väg till Aten för att få hjälp av hans organisation. Jag tar mig tillbaka till Aten igen, där poliserna patrullerar som vanligt och där människor från hela världen för­söker undvika dem.

I en torftig lokal i Omonia sitter Ehsanullah Safi och är förbannad, förtvivlad och uttömd på hopp. Han tittar på en punkt strax bakom mig istället för i mina ögon. Han har precis förlorat hela sin familj, sett hur de drunknat och i tankarna är han någon annanstans – kvar i det som knappast går att förstå. ”Jag har bott i Norge i fem år utan min familj men deporterades tillbaka till Afghanistan hösten 2011. När talibanerna började hota min fru till livet bestämde jag mig för att ta med mina fyra barn och min fru till Skandinavien igen. Men nu är de borta.” Han beskriver sedan i detalj hur färden över havet från Turkiet gått bra men hur den lilla trä­båten fick problem med motorn en kort bit från den grekiska ön Farmakonisi. Efter bara några minuter dyker den grekiska kustbevakningen upp och börjar bogsera båten i hög fart tillbaka mot Turkiet. Under den dramatiska färden föll tolv kvinnor och barn i vattnet och drunknade. När kustbevakarna var tvungna att släcka en brand i motorn kunde de överlevande ta sig ombord på fartyget och nu befinner de sig i Aten. Ett stort medieuppbåd rapporterar om händelsen. ”Jag vill berätta att det är så här det går. Men detta är egentligen Norges fel. När de tvångsutvisade mig sa jag att jag kommer ta mig tillbaka – men de lyssnade inte. Jag måste få hjälp”, säger Ehsanullah Safi.

Det är inte första gången grekiska myndigheter anklagas för så kallade push backs: för att fysiskt trycka tillbaka folk som vill ta sig in i Europa. Amnesty, UNHCR och organisationerna Pro Asyl och Läkare utan Gränser har alla tagit emot vittnesmål från migranter som blivit utsatta för sådan behandling. Människor som suttit i en båt som polis eller kustbevakning rammat och knuffat tillbaka mot Turkiet, därifrån de kom. Människor som säger att polisen stängt in dem i ett mörkt rum, slagit dem och tagit deras pengar för att sedan köra tillbaka dem över gränsen.7 Enligt Genèvekonventionen är grundstenen i asylrätten principen om non-refoulement – att inte deportera någon innan deras skyddsskäl har prövats. En princip som det ständigt bryts mot i Grekland, med EU:s goda minne. Det arbetssätt vid gränsen som polis och europeiska gränsvakter redogjort för är inget annat än en organiserad push back. Att ringa turkiska armén innan migranter når gränsen, är det något annat än att hindra människor från att söka asyl? Att bogsera tillbaka båtar med migranter? Vad tjänar ett asylsystem till om människor hindras från att söka?

Efter påtryckningar inledde det grekiska marin­ministeriet en utredning om det som hände Ehsanul­lah Safi och hans medresenärer, men i skrivande stund har inget offentliggjorts. De överlevande berättar att de inte fått något krisstöd eller ens en sömntablett för att lindra smärtan och de är osäkra på om de ska söka asyl i Grekland eller inte. Kanske gör de som många andra – försöker ta sig vidare till ett land som åtminstone erbjuder skäliga levnadsvillkor under tiden deras asyl­ansökan utreds och där de har större chans att få stanna. För detta kommer de få betala en smugglare runt 50 000 kronor, och kanske måste de avtjäna arton ­månader i ett förvar innan de lyckas ge sig av. ”Grekland är ett litet land med tio miljoner invånare. Vi är i ekonomisk kris och vi kan inte ensamt ta ansvar för de här människorna. Men det märks tydligt att det inte finns något politiskt intresse hos de andra EU-länderna att lyfta den här frågan. Grekland lämnas åt sitt öde”, säger det nya asylsystemets chef Maria Stavropoulo.


http://glanta.org/wordpress/wp-content/uploads/2014/08/taggtrad_sv_vit.jpgFredag morgon vid gränsen mellan Grekland och Turkiet. Stängslet ska hålla obehöriga ute,
och det har varit lyckosamt. Antalet personer som tagit sig över den här gränsen har minskat dramatiskt sedan det byggdes i augusti 2012. Det kompletteras av ett antal värmekameror som finansierats av EU. När gränsvakterna ser att någon är på väg mot Grekland larmar de den turkiska armén som tar hand om människorna som försöker ta sig in i landet. Foto: Hanna Nyberg.

Ringen runt Europa förstärks och vidgas. Samtidigt som Grekland infört rutiner som ska förbättra för migranterna står EU i begrepp att teckna ett avtal med Turkiet där landet förbinder sig att återta alla personer som tagit sig olagligt in i EU och bedöms sakna skyddsbehov. Därmed skapas ett slags buffertzon kring Europa där medlemsländerna själva inte behöver hantera migranter som söker ett bättre liv. Allt för att säkra den fria rörligheten inom unionen.

Jag får till slut prata med Omeid Walizada på för­varet i Korinth, jag har tio minuter på mig. Vi står i något som liknar en telefonkiosk, tre personer på ena sidan och tre personer på andra. Det är svårt att urskilja hans ord i larmet från sjuttio fångar som alla är engagerade i att några av dem får besök, men jag förstår att han är sjuk och nekas läkare i förvaret. Mannen bredvid Omeid Walizada säger: ”Så som polisen behandlar oss kan man tro att vi har begått ett fruktansvärt brott, men det har vi inte. Vi känner oss som brottslingar, vi vet att vi är illegalt i ­landet, men det enda vi har gjort är att vi varit tvungna att lämna våra länder för att vi haft problem.” När Omeid Walizada släpps har han trettio dagar på sig att lämna landet. Det är det ytterst få som gör, och varje dag riskerar den som stannar kvar att gripas av polispatrullerna i operation Xenios Zeus och åka in på arton nya månader.

 









Noter    ( returns to text)
  1. ”Xenios Zeus” betyder ungefär ”Gästvänlige Zeus”, ett uttryck som normalt används i turistsammanhang. Namnvalet har rönt stor uppmärksamhet.
  2. Orestiada är en stad med räta vinklar och 20 000 ­invånare. Den designades av diplomater när ­muslimska turkar och kristna greker som uppehöll sig i fel land skulle flyttas till rätt sådant i den turk­grekiska folk­utväxlingen 1922. Det är onekligen något ironiskt i att styrkor­na som ska stoppa de som vill ta sig in i Europa utgår härifrån.
  3. ”Sköld” på grekiska.
  4. Det grekiska stängslet är inte det enda i Europa. Runt de spanska enklaverna Ceuta och Melilla i Marocko finns redan taggtrådsstängsel, och i Bulgarien började försvarsministeriet bygga ett mot Turkiet i januari 2014.
  5. Enligt Dublinförordningen som alla EU-länder skrivit på, ska det land där en asylsökande först registrerats med fingeravtryck också behandla personens asylansökan. I många fall är det Grekland. Flera länder, däribland Sverige, gör numera undantag för personer som varit i Grekland som första land eftersom asylsystemet där varit undermåligt.
  6. Enligt Frontex årliga riskanalys 2013 upptäcktes 37 224 personer vid den grekisk-turkiska gränsen. I siffran ingår också en del bulgariska gränspassager. http://frontex.europa.eu/assets/Publications/Risk_­Analysis/Annual_Risk_Analysis_2013.pdf
  7. Både Frontex och grekiska myndigheter har utrett flera misstänkta push backs men hittills är inget bevisat. Ingen polis är ännu dömd eller varnad.
Omslag

Pris: SLUTSÅLT
Beställ nummer.

"Blandningen av prosa, reportage och kortare flyktberättelser från anonyma gömda flyktingar är perfekt, men det är ändå essäerna som ger mest. Eve Geddies klargörande text om EU:s dubbla ansikte tar höstens sjunkande båtar, med hundratals döda syrier, som exempel: utåt sörjde de europeiska ledarna medan överlevarna fängslades och unionen byggde högre murar och skärpte övervakningen."
Shora Esmailian, Sydsvenskan

"Jag slukar det. Äntligen en skarp, kritisk röst i ett samtal som alltför ofta handlar om begränsningar, volymer, och ekonomi, och som alltför sällan handlar om solidaritet, mänskliga rättigheter och de dagliga dödsfallen vid Europas gränser. [...] Glänta ger mig hopp om ett samtal om migration som är akut och aktuellt, som främst är grundat i erfarenhet, i kroppar, och i behov – inte i nationalism eller sverigedemokratisk retorik."
Judith Kiros, Dagens Nyheter

"Gläntas senaste nummer är kort sagt ett starkt, seriöst och uppfordrande bidrag till ett samtal som annars ofta kännetecknas av slarv och simpla instrumentaliseringar."
Fredrik Persson-Lahusen, Aftonbladet