Amelie Björck, Göran Dahlberg & Linn Hansén  Inledning

Det verkar som om alla som har möjlighet bygger en mur. Sedan den 11 september 2001 har murarna blivit allt fler, de mest omtalade mellan Israel och Västbanken och utmed gränsen mellan USA och Mexiko. Men även Saudiarabien bygger en tre meter hög mur mot Yemen och en 90 mil lång mur mot Irak, Indien murar in hela Bangladesh, i Botswana bygger man en mot Zimbabwe, i Thailand mot Malaysia, i Kina mot Nordkorea. Murar byggs även runt den Europeiska Unionen. De senaste är Bulgariens och Greklands taggtrådsstängsel mot Turkiet.

Statsvetaren Wendy Brown har talat om det som tecken på staternas avtagande suveränitet, med murarna som ett slags teatrala iscensättningar av detta faktum. Stater avsäger sig nuförtiden gladeligen det ena politikområdet efter det andra, men på något sätt måste man rättfärdiga sin existens i termer av kontroll. Att kontrollera människors rörelser har kommit att bli det centrala. Migrationsfrågorna har, som Catherine Dauvergne skriver i den text som avslutar det här numret, blivit suveränitetens sista bastion.

Lika krampaktigt som politiken försöker hålla oönskade migranter på avstånd med hjälp av murar, lika desperat tycks man klamra sig fast vid idén om vattentäta system, statliga som överstatliga. Sedan februari är det till exempel i princip omöjligt att överklaga Migrationsverkets beslut om överföring enligt Dublin-förordningen, den förordning som säger att en migrants asylansökan ska behandlas i det första EU-land som registrerat hens fingeravtryck. Det finns alltså uppenbarligen inte längre behov av någon kontrollinstans, och i en märklig cirkelrörelse förvandlar denna nya praxis de avtal och konventioner som nationerna skrivit under till själva beviset för att inga oegentligheter pågår.

En liknande absolut tilltro till rådande system märks när romer på Europas gator hänvisas till det rumänska välfärdssystemet. Inte för att Rumänien visat prov på eller ens uttryckt en vilja att inkludera dessa människor, utan för att den europeiska unionens system är tänkt att fungera så och de uttänkta avtalen är underskrivna. Att delta i gatans tillfälliga omfördelningspolitik – med småpengarna i kaffemuggar – blir utifrån ett sådant resonemang detsamma som att underminera välfärdssystemets ansvar. Samtidigt vittnar pengarna i kaffemuggarna om en vilja, både hos givare och mottagare, att åstadkomma praktisk förändring.

Den kritiska frågan är inte vilken enskild stat som bär ansvar, utan hur omfördelningen bäst kan fås att fungera. Den europeiska migrationspolitiken måste med nödvändighet läsas ihop med unionens påstått fria rörlighet, där murar och olika typer av övervakning ska kontrollera vissa människor, medan andra – de som kan åberopa den fria rörligheten – tvärtom inte alls ska kontrolleras. Kontrollen av de senare upprätthålls istället av andra, kommersiella, instanser.

I ett sådant landskap, där stater nedmonterar sig själva, slår murar kring det som återstår och samtidigt aldrig kan erkänna sina egna tillkortakommanden är det inte bara (den förvisso nödvändiga) systemkritiken som är påkallad, utan också – och kanske än mer akut – ett utnyttjande av de glipor i eller mellan system som blir allt mer påtagliga. Inte sällan uppstår dessa i dissonansen mellan stad och stat, mellan stat och union, eller i det juridiska spel där en flykting bara alltför ofta riskerar att bli ”illegal immigrant”. Den godtycklighet man påstår inte existerar kan utnyttjas i striden för enskilda människors rättigheter, liksom i den bredare kampen för en annan migrationspolitik.

Att använda sig av handlingsutrymmet mellan de olika nivåerna, att strategiskt röra sig mellan dem – också vad gäller angreppssätt och värdering av vad som är centralt och vad som är randfenomen – är en uppgift vi föresätter oss i detta första av tre nummer helt ägnade åt migration. Liksom i den kronologi över EU:s migrationspolitik som medföljer numret, och i de offentliga samtalen och den kartutställning vi kommer arrangera under året, inför och efter valen.

Omslag

Pris: SLUTSÅLT
Beställ nummer.

"Blandningen av prosa, reportage och kortare flyktberättelser från anonyma gömda flyktingar är perfekt, men det är ändå essäerna som ger mest. Eve Geddies klargörande text om EU:s dubbla ansikte tar höstens sjunkande båtar, med hundratals döda syrier, som exempel: utåt sörjde de europeiska ledarna medan överlevarna fängslades och unionen byggde högre murar och skärpte övervakningen."
Shora Esmailian, Sydsvenskan

"Jag slukar det. Äntligen en skarp, kritisk röst i ett samtal som alltför ofta handlar om begränsningar, volymer, och ekonomi, och som alltför sällan handlar om solidaritet, mänskliga rättigheter och de dagliga dödsfallen vid Europas gränser. [...] Glänta ger mig hopp om ett samtal om migration som är akut och aktuellt, som främst är grundat i erfarenhet, i kroppar, och i behov – inte i nationalism eller sverigedemokratisk retorik."
Judith Kiros, Dagens Nyheter

"Gläntas senaste nummer är kort sagt ett starkt, seriöst och uppfordrande bidrag till ett samtal som annars ofta kännetecknas av slarv och simpla instrumentaliseringar."
Fredrik Persson-Lahusen, Aftonbladet