Amelie Björck, Göran Dahlberg & Linn Hansén  Inledning

Alla verkar tro att ingen tittar på tv längre. Eller ja, jo, på tv-serier förstås, men inte tv – i alla fall inte på tv. Mediets annalkande död utropas oftare än både romanens och teaterns, trots att sätten att se på tv blir allt fler och trots att pappersmedier startar egna kanaler i jakt på reklampengar och en yngre publik. Det uppskattas finnas en och en halv miljard tv-apparater i bruk i världen, fler än antalet bilar och ungefär lika många som det finns datorer. En amerikansk fjortonåring sitter framför tv:n drygt 1 000 timmar varje år, jämfört med de 900 timmar som tillbringas i skolbänken. 69 % av svenska folket tittade förra året på tv under en vanlig dag, vilket förvisso är en minskning men likväl visar att både de specifika programformaten som själva burken har kvar det mesta av sin dragningskraft.

Listan över de mest sedda tv-programmen i Sverige 2013 toppas av samma lägereldsprogram som legat högst i många år – sju av de åtta högsta placeringarna innehas av Melodifestivalens deltävlingar, där finalen sågs av över fyra miljoner tittare, en rekordsiffra för programmet. I Sveriges Televisions interntidning Vi på TV omtalas dock inte denna festival bara som underhållning, utan som en del av det europeiska fredsprojektet. Åttonde plats på listan förfogar Kalle Anka och hans vänner över, därefter en parad av tågburna frågesporter, fotbollsmatcher och mord (trivia från en annan del av världen: den amerikanska fjortonåringen har i genomsnitt bevittnat uppemot 11 000 mord). SVT har onekligen en särställning, inte bara kvantitativt. Tillsammans med Sveriges Radio åtnjuter man betydligt högre förtroende än något annat företag eller samhällsinstitution i Sverige. På tredje plats kommer tv-sofftillverkaren IKEA.

Mest ser vi på tv hemma. Soffan har en tendens att göra hemmakväll och tv-kväll siamesiska. Och samtidigt: ”Om tv har lärt oss någonting [ … ] tror jag främst att det rör sig om omöjligheten att stanna hemma. Faktum är att ju mer lokala sändningarna blir, desto kusligare och mer ’icke hemma’ tycks de vara” (Avital Ronell i ”Trauma TV”, 1994). Fredagsmys och hemmaskräck. I soffan tycks barnets zombieblick sitta fast på en krok djupt inne i skärmen. Helt borta. Och hemma. På några få generationer har barns fria aktionsradie minskat radikalt. Om våra mor- och farföräldrar som barn fick röra sig kilometervis bortåt skogen utan tillsyn är denna frihet idag ofta begränsad till den egna bakgården. Men tv:n erbjuder en öppning – att stanna i soffan, men också komma bort och ut. Eller kanske bort och hem, till en plats som på andra sätt blivit omöjlig att stanna hemma på. Parabolantennen har sedan åttiotalet gjort det möjligt att via satellit följa sändningar från de flesta delar av jorden.

Den tv vi tittar på i det här numret är en bläckfisk i en nätkasse: fångar man en arm tycks en annan slinka ut och göra sig gällande på andra sidan. Om tv är ett bärande medium så är det samtidigt ett innehåll; om det är märkbart nationellt (kändisarna, miljöerna) så är det lika uppenbart internationellt (handeln med programformat, idrottssändningarna); om det är passiviserande så är det samtidigt ofta interaktivt; om det, i enlighet med Pierre Bourdieus dom från mitten av nittiotalet, är ”en fara för det politiska livet och demokratin” så är det på samma gång ett medium vars folk- och opinionsbildande potential ännu på många håll tas på största allvar. Om tv är flimrande snabbt så kan det också vara extremt långsamt. Norska NRK2 introducerade 2009 ”slow tv” med en livesänd sju timmar lång tågresa, ”Bergenbanan minut för minut”, som i ett slags mix mellan Andy Warhols konstfilm Sleep och Öppna kanalens oändliga, oklippta program. Timme efter timme med blicken på skärmen.

Numret zappar mellan storslagna visioner och förfelade försök; mellan kommersiell instrumentalitet och subversiva tittardrömmar; mellan arabvärlden, Östeuropa, Västafrika, Nordamerika och Sverige. 

Får man då fyrkantiga ögon av att titta på tv? Det är vi fortsatt osäkra på, lika osäkra som vi är på huruvida fyrkantigheten skulle vara sämre anpassad till dagens värld än rundhet.

Omslag

Pris: 100 kr
Beställ nummer.

"... fullkomligt fullspäckat av intressanta, roliga och djupt insatta texter om tv och tv-tittande. Långa och lustfyllda essäer om tv:s roll i det gamla östblocket, om fjärrkontrollens historia och om den syriska serien Bab al-Hara. [...] Tv-kritik när den är som allra bäst."
Sydsvenskan

"Perspektivet är imponerande brett och kablarna sträcker sig från svensk tv-evangelism till nigerianska och syriska tv-serier och vidare till rumänsk och arabisk television."
HD

Lyssna också på OBS i P1 om senaste numret av Glänta.