Cesilie Holck  Typiskt norskt

Översättare: Linn Hansén och Ulf Karl Olov Nilsson

Månaden innan terrorangreppen var vi norrmän först och främst upptagna med folkfesten kring ”Hurtigruten minutt for minutt” – nu erkänt av Guinness rekordbok som världens längsta tv-program med sina 134 timmars oavbrutna reklam för norsk natur och norskt kustliv. Ungefär vid samma tidpunkt var jag själv upptagen med texter som behandlar norrmännens behov av ett kollektivt trauma (för att säga något kort om dessa texter så var de ett resultat av en allt större frustration över den norska självgodheten, som i kombination med en nog så vanlig megalomani tog sig uttryck i en frånvaro av politiskt engagemang – med mindre än att det rörde sig om skatter, avgifter eller bensinpriser). Ganska exakt en månad efter Hurtigrutens nationalromantiska färd över Norge hade folkfesten ersatts av grupper av sörjande i varje norsk by och stad, och det kollektiva trauma jag efterlyst fick jag upptryckt i ansiktet.

 

I skrivande stund har det gått en månad sedan 22/7, och jag blir fortfarande sjuk av att läsa det jag för ungefär två månader sedan lade min tid på att författa. Jag klarar inte att skriva om någonting annat än det jag ännu största delen av tiden tänker på: 22/7, datumet som på sätt och vis symboliserar en dekonstruktion av det norska viet och därmed ett trängande behov av en ny, gemensam identitet. 

 

När Glänta nu har gett mig möjligheten att skriva en inledning för att mot bakgrund av terrorangreppen säga något om de texter som här publiceras, tillåter jag mig, av respekt för alla offer och berörda, att istället säga någonting generellt om 22/7. Ju fler som säger något desto bättre. Och på samma sätt som jag en gång i tiden skrev boken Norg i ett försök att titta på mitt land utifrån, känns det nu rätt och riktigt att försöka göra det igen genom att skriva några ord om övergången till den nya tiden, även om det i första hand berör norrmän, i en svensk tidskrift.


Hur kan man på bästa möjliga sätt hedra offren långsiktigt, också när rosorna har vissnat och sorgen drar sig in i husen, bort från gatorna och torgen? Förmodligen genom att avtäcka eller göra sig medveten om de tankestrukturer som ligger till grund för massmördarens handlingar – genom att syna i sömmarna den samtid där gärningsmannens tankar kunnat uppstå. Självrannsakan är den viktigaste aktivitet som detta kan och bör utlösa. 

 

Norge – landet i täten. Det duktiga landet, föregångslandet. I allsköns internationella lycko- och välståndsundersökningar utsett till ett av världens bästa länder att bo i. Vi är privilegierade. ”Det er typisk norsk å være god.” Och vi njuter av att andra länder ser på oss på det sättet. När en av våra egna massakrerar några av våra bästa ungdomar möter vi inte handlingen med hat, utan med kärlek. I Norge beskrivs detta som vore det ett specifikt norskt sätt att reagera på. Som om Norge efter terrorangreppen har uppfunnit solidaritet och medlidande. Man nämner inte att liknande ogärningar har mottagits på någorlunda liknande sätt, efter terrorangreppen i Madrid, New York, London och på Bali. Vi gillar att vara i täten. Implicit: vi gillar att vara bättre. Därför tolereras det inte att vara norrman och förlorare, eller – förloraren blir definierad som något utanför den norska identiteten.



 

Som författare har jag på många sätt ofta upplevt att jag befunnit mig i samhällets periferi. Men det är ju ett medvetet val, en roll jag själv är bekväm i. Inte desto mindre kände jag hur outsägligt skönt det var att dagarna efter terrorangreppet kunna vara en del av ett vi. Det lindrade något av sorgen: att närmast okritiskt försvinna in i ett kollektivt känslotillstånd, en form av massuggestion som jag vanligtvis lägger stor energi på att positionera mig emot. Att för en stund liksom uteslutande klumpas ihop under beteckningen ”sörjande norrman”, att uppslukas av detta vi som närmast totalt överskuggade jaget. Alla var under dessa dagar inkluderade i detta vi. Att vara norrman var att känna sorg över det som hade skett.



 

För att hålla liv i detta vi, som vi som norrmän upplevde så starkt den 22/7 och dagarna som följde, kommer det framöver att krävas långt mer än en gemensam sorg. För att nära detta vi, den nya kollektiva identitet som ska leda till ”mer öppenhet och mer demokrati” (statsminister Jens Stoltenbergs mantra efter terrorangreppen), behövs något annat än en gemensam fiende. 

 

För oss som inte direkt berörs gav terrorangreppen utförda av ”en etniskt norsk man” en klädsam ödmjukhet, en klädsam sårbarhet. Och likväl, gränserna mellan stolthet och diskriminering är bräckliga. Vem ryser inte vid tanken på hur tiden efter 22/7 skulle sett ut om det visat sig ha varit en islamistisk terrorist som legat bakom? Avståndet mellan tolerans och hat är inte så stort som man vill ha det till, givet att begreppet tolerans också alltid inrymmer ett ”vi” ställt mot ett ”dom”. 

 

På individnivå måste vi använda denna nya sårbarhet till något, vi som inte är direkt berörda. Vi är skyldiga alla offer och anhöriga att också tänka de obehagliga tankarna. Oviljan i oss själva, vad består den i, vem låter vi den vändas mot och varför? När vi nu ska definiera det nya viet, måste vi fråga oss vilka det vi som existerade innan den 22/7 exkluderade. 

 

Skulle man med ett ord försöka summera vem detta gäller, är det frestande att använda ”förloraren”. Förloraren är en som befinner sig utanför, som är exkluderad ur ett socialt sammanhang man inte önskar vara exkluderad ur. Förloraren är en som bär i sig det ofullkomliga, det mindre framgångsrika; en som inte fyller sin funktion i samhället på ett för oss andra adekvat sätt. Förloraren är den som är överflödig, och som därför inte blir sedd och hörd. Att vara iklädd förlorarrollen har fram tills nu varit att utgöra ett slags motpol till den norska vinnarmentalitetsidentiteten. Men förlorarens problem är inte att han/hon representerar en motvikt till ”det norska” – utan att han/hon uteslutande representerar det icke-norska; förloraren är varje person som det stora flertalet reducerar till en stereotyp, varje person som bara ges anledning att ikläda sig en enda roll; rollen som ”muslim”, ”narkoman”, ”rasist” etc. Den som ur ett samhällsperspektiv bara har en enda roll blir ansiktslös, också inför sig själv. Men den ansiktslösa försvinner inte anonymt i det kollektiva. Hon gör uppror i kraft av den stereotyp hon anses representera, och som hon till slut också riskerar att upprätthålla. Den som oavsett omständigheter inte blir sedd som någonting annat än överflödig har heller ingenting att förlora på att vända sig till extremism av ett eller annat slag. Och när det är en välfärdsstat man är överflödig i, en demokrati som man placeras i utkanten av: vilka metoder ska man ta till för att bli hörd annat än icke-demokratiska, våldsamma?

 

Vissheten om att gärningsmannen var en vit, ”etnisk” och därtill kristen norrman, främjade ett medvetandegörande av – och en plötsligt kritisk hållning till – slitna, högst vanligt förekommande generaliseringar som det känns som om man de senaste åren har hört överallt: ”inte alla muslimer är terrorister, men de flesta terrorister är muslimer”. Den 22/7 avtog behovet av att generalisera och stereotyperna – undantaget den övergripande ”sörjande norrman”-stereotypen – hamnade i bakgrunden. Det som hände var därmed att till exempel ”muslimen” fick lov att vara något annat än bara muslim. För alla vi ”etniskt norska” förstod ju denna dag att inte alla ”etniskt norska”, kristna norrmän är terrorister även om Behring Breivik är terrorist! En Europol-rapport visar för övrigt att det utfördes totalt 2 065 terrorhandlingar i EU-länderna under perioden 2006 till 2010; av dessa stod islamister bakom 9 – det vill säga 0,4 %. Varför har inte liknande statistik blivit ordentligt omtalad förrän nu?



 

Anders Behring Breivik blev massmördare för att marknadsföra sitt eget manifest. Massmördaren har förstått någonting samtidigt grymt och vidunderligt: att ord är allt, att ord först och främst är makt. De liv han tog kommer att glömmas, tänkte han, de har gått förlorade men de kommer att glömmas. Så måste han ha tänkt. Så sätter gärningsmannen i grund och botten ordets makt högre än sina egna ogärningar.

 

Antidemokratisk extremism måste inte minst bekämpas genom att höja självmotsägelsens status! För ingenting är varken det ena eller det andra. En ”förlorare” är aldrig bara en belastning (vem man nu än skulle få för sig att sätta en sådan etikett på); hon kan vara en resurs. Vi hatar det okända; vi är vår egen fiende. Vi behöver ett kollektivt trauma; det var det sista vi behövde. Vi är onda; vi är goda. Norge är bäst = Norge är sämst på att vara sämst = Norge är bäst och sämst. Norrmän är ”förlorare”; vi är ”vinnare”. Sanningen är tillräckligt vid för att kunna innefatta både utsagan och utsagans negation. 

 

Uttalandet av en självmotsägelse har alltför låg status. Man ska hålla så hårt på sin ståndpunkt att det inte finns utrymme att samtidigt hävda det motsatta. Om man olyckligtvis skulle argumentera både för och emot har man argumenterat dåligt. Men att vara motsägelsefull kan lika gärna signalera att man har uppfattat komplexiteten i ett faktum. Att erkänna detta är att motverka en stereotyp tankegång. Den som förmår se det sanna som någonting inrymt i det potentiellt dikotoma, kommer heller inte att utveckla en så enhetlig världsbild att man uteslutande ser sig själv som rasist, islamofob, europakulturförkämpeterrorist, eller uteslutande ser andra som rasister, islamofoba eller europakulturförkämpeterrorister. 

 

Dag för dag fjärmar vi oss alltmer från 22/7. Ju längre tiden går, desto mer behövs orden som påminner om vad den dagen betydde, och om vem vi den dagen önskade vara. Desto fler ord behövs. Världen går åt helvete; vi kommer att klara oss. Jag har en fast tro på framtiden. På oss. Först och främst av nödvändighet. Jag känner inte att jag har något val.

 

 

Cesilie Holck, Norg

 

 

Omslag

Pris: SLUTSÅLT
Beställ nummer.

"I min inre stringhylla står höstnumret av Glänta under bokstaven O som i 'oundgänglig'. För Johannes Anyurus essä [...], en text som slår upp ett hål i mitt huvud, men också för helheten. Det här är ett ovanligt viktigt tidskriftsnummer, för att det säger att vi måste tänka på rasismen nu och för att det visar hur. Jag vill ge det till alla som arbetar med folkbildning i Sverige - på skolor, kulturredaktioner, studieförbund, bokförlag, departement, daghem. Som en bruksanvisning. En inledning till ett samtal som borde pågå överallt hela tiden." 
Jenny Tunedal, Aftonbladet 

Om numret på Eurozine.