Göran Dahlberg, Linn Hansén & Hedvig Härnsten  Inledning

Vad är det som händer i Arktis? Medan vi färdigställer detta nummer hissas den kinesiska flaggan i Göteborg. Wen Jiabao, Kinas premiärminister, är på nordisk turné bland annat för att säkra stormaktens arktiska handelskontakter och inflytande i området. Man hävdar att Arktis inte tillhör de omkringliggande staterna utan är ”allas”, och vill därför bli ”permanent observatör” i Arktiska rådet. Sverige stöder detta, och Island ingick i april samarbetsavtal om Arktis med Kina. Ryssland placerade för några år sedan en flagga på Nordpolen (på havsbotten) för att markera att den i själva verket är en del av den ryska kontinentalsockeln. Carl Bildt röstade, som Sveriges representant i Arktiska rådet, förra året nej till ett förbud mot oljeborrning i regionen, där Lundin Norway har licens för oljeprospektering och exploatering. Tillgång till tidigare svåråtkomlig olja och gas, möjligheten till utökat industrifiske och nya transportvägar mellan Europa och Asien när isarna smälter – frågan om vem som har rätt till dessa sex procent av jordens yta når i takt med klimatet allt högre temperaturer. Men kallt är det än. 

45 minusgrader och nära 50 sekundmeter var förutsättningarna för David Attenborough och hans medarbetare när de häromåret skildrade Arktis i BBC-serien Frozen Planet. När det senare avslöjades att en av scenerna, som visar en isbjörnsmamma och hennes nyfödda ungar i ett gryt i snön, var inspelad på ett zoo kunde man ha viss förståelse. Sir Attenborough hävdade att om man försökt filma på plats hade antingen björnungarna eller fotografen blivit uppäten. Är då Arktis så extremt, så vilt, att det rättfärdigar ett visst avstånd när man tematiserar det? Det finns givetvis många skäl till att Gläntaredaktionen inte varit på plats för att göra detta nummer. Men vad innebär det egentligen att vara ”på plats”? I förhållande till Arktis tycks svaret inte helt givet.

Det som händer i Arktis händer också någon annanstans. Arktis är överallt, och våra egna berättelser, intressen och projektioner tar plats i och förskjuter hela tiden Arktis. Vår plats då? Sverige är ordförandeland i Arktiska rådet till maj 2013, trots att det är oklart huruvida Sverige har några arktiska territorier. Vi vet i själva verket fortfarande inte exakt var Arktis ligger och hur dess gränser bestäms. Det är ett i de flesta meningar mycket heterogent område: språkligt, kulturellt, etniskt, geografiskt, nationellt. I en annan mening är Arktis en idé, och som sådan lättare att beskriva: kallt, isolerat, vitt, vidsträckt … Det är en projektionsyta, ”en lins genom vilken vi kan betrakta världen”, som Charles Emmerson skriver i The future history of the Arctic (2010). Platsen – var den nu ligger – och idén om den motsäger varandra men går ändå inte att hålla isär.

Emmerson avslutar sin bok med att konstatera: ”Vi kan inte längre behandla Arktis så som vi vill att det ska vara – i framtiden kommer vi behöva behandla Arktis såsom det är.” Vi tillåter oss att tvivla inte bara på detta vi, utan även på tilltron till en renodlad realpolitik. När den tyska tidskriften Osteuropa förra året ägnade Arktis ett helt nummer var redaktörerna delvis inne på samma linje som Emmerson. Den arktiska grammatiken, hävdade de, präglas av superlativ och konjunktiv, och nu var det dags att låta debatten byta modus till indikativ, det faktiska uttryckets form. Glänta väljer inte modus. När vi i detta nummer sätter Arktis i fokus går grammatiken inte att skilja från poetiken. 

”Häruppe är inget likt det vanliga livet, eftersom här inte bor några människor, och därför inget kan vara vanligt”, skriver Gunnar D Hansson under sin färd över Norra ishavet på isbrytaren Oden (Lomonosovryggen, 2009). Men han konstaterar samtidigt att: ”Av det omskrutna intet finns här intet.” Detta är den arktiska poetikens spänningsfält. Det obefolkade Ishavet allra högst där uppe, där Oden bryter fram, kan lika gärna betraktas som ett innanhav, omgivet av i allt högre grad industrialiserade områden med en befolkning på fyra miljoner. Platser som fler och fler vill ha tillträde till. 

Drömmen om Norra ishavets farvatten är emellertid gammal. Visionen om den nordvästra passagen – leden mellan Atlanten och Stilla Havet norr om Kanada – uppstod av geopolitiska skäl redan under 1400-talet, när europeiska länder sökte nya och kortare vägar till Asien. Medan skeppen förliste bland ismassorna skrev passagen in sig som imaginär plats i europeiska medvetanden. Kanske kan man kalla det en mångtydig historisk ironi att det är klimatförändringarna som nu öppnat passagen och gjort handelsvägen till Asien farbar samtidigt som den nya världen och dess rikedom inte längre är belägen bortom isen utan under den. Det som händer någon annanstans händer nu också i Arktis. 

Numret är initierat av Catharina Gabrielsson, delvis med utgångspunkt i konferensen ”Arctic Frontiers: landscape in change”. De tyskspråkiga originalen till kartorna i numret är ursprungligen publicerade i tidskriften Osteuropa 2-3/2011.

Omslag

Pris: 100
Beställ nummer.

"De poetiska och politiska texterna speglar varandra väl. Förslagna investerares aktiviteter i Arktis påkallar en bredare diskussion om 'den sista vildmarken'. Glänta erbjuder en effektiv isbrytare."
Jonas Holmberg, Expressen

"De många välskrivna och vackert inramade essäerna ger inblickar i såväl hoten mot inuiternas traditionella livsstil som Arktiska rådets historia och geopolitiska spel."
Shora Esmailian, Sydsvenskan

Läs även om numret i Helsinborgs Dagblad, och i Morgenbladet