Mikkel Bolt  Ja självklart, men...

Översättare: Mariana Filips

Få saker torde vara så enkla som att ta ställning för en uppenbart god sak. Eller? När Jean Genet i början av 70-talet manar Frankrikes intellektuella att mobilisera sig till förmån för den mordanklagade George Jackson börjar Jacques Derrida att tveka. En risk hemsöker engagemanget – risken att återskapa den ordning som låter somligas tal ske på bekostnad av andras. Mikkel Bolt rekonstruerar en historisk dispyt om engagemanget som är lika angelägen som någonsin.

 

"Även med den bästa vilja i världen, med den mest uppriktiga moraliska indignation över något som verkligen är outhärdligt och oacceptabelt, skulle man kanske återigen fängsla det som man önskade befria."1

Jag inleder med ett citat om det komplicerade i att engagera sig för en sak. Det är Jacques Derrida som skriver dessa rader i ett brev till den franske, och tidigare prostituerade, författaren Jean Genet. Brevet är daterat den 20 augusti 1971.2 Genet var vid den tidpunkten i full gång med att mobilisera den franska intellektuella offentligheten till förmån för George Jackson, en 28-årig afrikansk-amerikan som stod anklagad för att ha dödat en fångvaktare på Soledad Correctional Training Facility i Kalifornien. Jacksons fall var förstasidesstoff i såväl USA som i Frankrike. Genet var redan involverad i fallet och hade året innan författat förordet till den franska översättningen av de brev som Jackson hade samlat i boken Soledad Brothers: The Prison Letters of George Jackson.3

Derrida tvivlade inte på det riktiga i Jacksons kamp och hade därför skrivit under den stödförklaring som Genet stod bakom, ”Appel pour un comité de soutien aux militants politiques noirs emprisonnés” [Appell för en kommitté till stöd för de fängslade politiskt militanta svarta]. Derrida instämde i att USA:s afrikansk-amerikaner förde en rättfärdig kamp mot förtryck och rasism. Men han var inte säker på att det var riktigt att ställa sig upp tillsammans med Genet och andra franska intellektuella och tala för Jacksons sak. Riskerar man därmed inte att tala å hans vägnar, han som precis blivit fråntagen en röst, och således bekräfta den underkastelse som Genets upprop ursprungligen riktades mot? Skulle inte Jackson riskera att låsas fast i en underordnad position om Genet och Derrida gick ut i den franska offentligheten och högljutt framställde afrikansk-amerikanerna som offer? Det var inte det att Derrida inte höll med Genet om det fruktansvärda och orättvisa i Jacksons rättsfall, men Derrida var helt enkelt rädd för att han, om han engagerade sig för Jackson genom Genets upprop, skulle reproducera själva den förtryckande struktur som uppropet var menat att vara en kritik av. Ja, självklart, men …

Genet var själv mycket medveten om de problem som kunde följa på engagemanget. Som han sade i sitt ”May Day Speech” på Yale University 1971: ”Men en symbolisk gest är idealistisk så länge den tillfredsställer dem som utför den, eller dem som tillägnar sig symbolen och därmed förhindras utföra en verklig handling av irreversibel kraft. Jag tror att vi kan säga att en symbolisk attityd både är den liberales goda samvete och en situation som gör det möjligt att tro att allting har gjorts för revolutionen. Det är mycket bättre att utföra verkliga handlingar på en till synes låg nivå än att ägna sig åt tomma och teatraliska manifestationer. Det ska vi inte glömma när Black Panther Party ser ut att vara beväpnade, och beväpnade med riktiga vapen.”4 Genet var medveten om engagemangets fallgropar men försökte ändå energiskt och med stor kraft agera till förmån för både Black Panther Party och den palestinska motståndskampen. Genet trädde först in i rollen som politiskt engagerad i samband med maj -68, då han försvarade den tyske studentledaren Daniel Cohn-Bendit mot antisemitiska angrepp från det franska kommunistpartiets tidning L’Humanité.5 Det var efter att plötsligt ha funnit sig vara debattör i en pågående politisk kamp som Genet kom i kontakt med Black Panther Party och inledde ett årslångt samarbete, som bland annat inbegrep att skriva förordet till George Jacksons bok.6

För Genet var Jackson först och främst en svart revolutionär som kämpade för sin frihet. Men Jackson var samtidigt författare. Han var det perfekta exemplet på sambandet mellan konst och revolution då ”en poetisk känsla är den revolutionära tankens ursprung”.7 Som Genet skriver i sin introduktion till breven: ”Från det första till det sista brevet har inget önskats, skrivits eller komponerats för en boks skull, icke desto mindre finns det en bok här; hård och självsäker, både ett frihetsvapen och en kärleksdikt.”8 I breven, skrivna mellan åren 1965 och 1970, redogör Jackson för det omänskliga livet i fängelset och kritiserar kraftfullt det rasistiska USA. Boken gjorde Jackson till en ikon inom den svarta motståndsrörelsen mot rasism och förtryck. Black Panther Party hade sedan 1966 arbetat för rätten till självförsvar för svarta, och konfronterat den utbredda rasism och diskriminering som var en realitet i USA vid denna tidpunkt. Jacksons brev var bara ännu en bekräftelse på den långa rad av allvarliga motsättningar som hotade att spränga USA i luften under 1960-talets sista år och 1970-talets början: motståndet och protesterna mot rasismen och Vietnamkriget via medborgarrättskamp, studentuppror och riots. Att staten hade reagerat helt och hållet repressivt på oron gjorde inte saken bättre. Det hårdhänta agerandet mot de svarta pantrarna, som upprepade gånger blev överfallna och beskjutna av polis samt utsatta för infiltrationsförsök av FBI, framstod som ett tydligt exempel på en alltmer auktoritär statsmakt.9

George Jackson dömdes ursprungligen till ett års fängelse för att ha stulit 71 dollar från en bensinmack 1960.10 Domen förlängdes emellertid varje år, och 1971 hade han således tillbringat tio år i fängelse. Under denna period började Jackson studera politiska texter av bland andra Mao, Frantz Fanon och Fidel Castro, och försökte utbilda sig och sina medfångar till revolutionärer istället för blott kriminella. Fängelseledningen såg med bekymrad blick på Jacksons radikalisering, och i åratal satt han i isoleringscell. Efter att en notoriskt rasistisk fängelsevakt, O G Miller, hade skjutit tre afrikansk-amerikanska fångar på Soledad och blivit frikänd vid den påföljande rättegången, hittades en annan vit fångvaktare, John V Mills, död invid fängelsemuren. Enligt åklagarmyndigheten hade han blivit överfallen av interner och dödad av Jackson och två andra fångar, Fleeta Drumgo och John Cluchette. Dömdes de skulle de avrättas. Det var denna rättssak som Genet engagerade sig i. Genet ville i all hast, innan rättegången drog igång, upprätta en kommitté som skulle stödja Jackson och de afrikansk-amerikanska fångarnas kamp. Det var därför Genet hade vänt sig till Derrida såväl som andra franska intellektuella och författare som Roland Barthes, Maurice Blanchot, Marguerite Duras, Dionys Mascolo och Phillippe Sollers och bett dem att skriva under en stödförklaring: ”De undertecknande intellektuella […] protesterar mot den amerikanska regeringens allt intensivare förtryck av den svarta rörelsen och kräver omedelbar frigivning av alla politiska fångar.”11 Genet planerade också att ge ut en bok, till vilken medundertecknarna skulle bidra med varsin text.

Händelserna i Chicago, där polisen och nationalgardet urskillningslöst misshandlat demonstranter, hade hos Genet efterlämnat en våldsam antipati mot det amerikanska etablissemanget. Efter sitt besök i Chicago i 1968 i samband med demokraternas konvent, som Genet bevakade for Esquire Magazine, träffade Genet representanter för Black Panther Party i Paris, och kände sig genast tilltalad av såväl deras kamp som deras sätt att visuellt iscensätta den.12 Efter en inbjudan från Black Panther Party reste han därför i mars 1970 illegalt till USA och höll under två månader föredrag runtom i landet, där han uppmuntrade vita studenter och arbetare att stödja pantrarna i deras kamp mot vad Genet betecknade som ett korrupt och rasistiskt USA. Genet skrädde inte orden, utan försvarade afrikansk-amerikaners rätt till självförsvar. ”Det är på modet att anklaga Black Panther Party för att använda våld, men vita amerikaner har varit våldsamma mot svarta i mer än tvåhundra år. Hur hade du förväntat dig att pantrarna skulle reagera?”13 Den koloniala och postkoloniala ordningen skulle utmanas. Genet var hänsynslös i sin kritik av vit överhöghet och krävde att vita radikaler skulle motsätta sig de mytologier som den vita överhögheten baserades på. En enorm ansträngning var nödvändig för att problematisera och övervinna detta. ”Vi måste lära oss att förråda de vita, som vi är.”14 Genet ansträngde sig för att förändra sig som privilegierad vit man och identifierade sig med underkastade och förtryckta grupper som palestinierna och afrikansk-amerikanerna, som han levde med månadsvis. Genet var inte nådig i sin kritik, där han synliggjorde det våld som upprätthöll en postkolonial ordning mellan självbestämmande rika, vita, nationella demokratier och fattiga, färgade trasdespotier. Kritiken gränsade till självhat; med stor våldsamhet kritiserade Genet såväl Väst som sig själv för att förtrycka den andre.15 Genet gick så långt att han krävde ”mord på vita”.16 Väst var skyldigt till fruktansvärda brott och var även behäftat med den dominans man ständigt utövade över resten av världen. George Jacksons öde vittnade om att man måste ödelägga ”den vita världens strålande och omfattande mytologi”.17 Jacksons fall var ytterligare en händelse som synliggjorde den rasism afrikansk-amerikaner led under. ”Innan jag säger något, förstår du, svindlar det: en människa ’som alla andra’, kan inte leva som alla andra, han kan inte göra ’som alla andra’, han kommer inte att bli dömd ’som alla andra’. Vi är vita, och därför herrar, den svarte är naturligtvis slav. Vad är det för en svindlande rymd, som – i USA och i hela den kristna Västvärlden – skiljer Människan (Humanismens möjlighetsvillkor) och den svarte?”18

År 1970 var Genet ett välkänt namn både i Frankrike och USA. Den skandalomsusade författaren och dramatikern hade sedan slutet av 1940-talet utmanat den kulturella offentligheten med sina självbiografiska romaner om homosexuella överträdelser, samt genom skådespel där de förtryckta hämnas genom att ta livet av sina förtryckare. Genets uppsättningar var del av en ny våg inom teatern, det Martin Esslin kallar ”den absurda teatern”, som utmanade publiken med meningslös handling, non sequitir-humor och ett osammanhängande språk. Genet framställde den moderna världen som grotesk och avhumaniserad, som ett mellanting mellan mardröm och fars.19 Såväl Genets självbiografier som pjäser hade ett veritabelt chockvärde vid denna tidpunkt; den amerikanska premiären av Les nègres 1961, där svarta spelar upp en våldsam revolt mot vita inför en vit publik, i en iscensättning av en vit dramatiker, väckte skandal i New York och var en dramatisering av den utbredda rasdiskrimineringen. År 1966 engagerade sig Genet i ännu en känslig situation, då han i Les paravents kritiserade den franska närvaron i Algeriet, bara några få år efter inbördeskrigets slut. Genet insisterade emellertid på att han var ointresserad av sina rollfigurers sociala problem och att han aldrig hade engagerat sig politiskt. Under och efter andra världskriget förhöll han sig inte särskilt till nazismen, och hade kärleksrelationer med en nazist och en motståndsman samtidigt. Under Algerietrevolten stod han utan tvivel på de algeriska revolutionärernas sida, men som hans levnadstecknare Edmund White skriver avstod han från att underteckna ”Manifeste des 121”, där hundratals franska intellektuella och konstnärer tog avstånd från Frankrikes försök att slå ner den algeriska frihetskampen.20 Genet var exponent för ett slags konstnärlig anarkism, där ohämmad individualism och hedonistisk frihet var viktigare än något politiskt program. Genets omedelbara respons på oroligheterna i maj-juni 1968 var en blandning av fascination och skepsis. Skepsis eftersom han utgick ifrån att studenterna var bortskämda medelklassbarn, och för att Genet ansåg att de studerande i alltför hög grad begagnade sig av begränsande symboler och slagord. Men också fascination över det våldsamma avbrottet i vardagen, då Paris plötsligt var både ett slagfält och en fest. Som han utbrast till Derrida, då de gick nattliga promenader längs Seines vänstra strand: ”Åh, så vackert det är, så vackert det är!”21 När Genet konfronterades med smutskastandet av den tjugotreårige Cohn-Bendt, som var en ledande figur i studentupproret, kastade han emellertid för första gången alla sina reservationer överbord och skrev ett glödande försvar för den unge studenten, som han såg som den franska medelklassens baneman. Försvaret av Cohn-Bendt blev början på ett outtröttligt försvar av de exkluderade.

Genets stöd till pantrarna inföll vid en tidpunkt då Black Panther Party utkämpade en mödosam strid mot övermakten. Polisen gick hårt fram – endast under 1969 arresterades 348 medlemmar för allvarliga brott, och organisationen betalade samma år mer än fem miljoner dollar i borgen. Rörelsen hade även svårt att hantera den repression som internt utvecklades till misstänksamhet, cynism och splittring. Konkurrerande falanger uppstod: en fraktion ville satsa på militant motstånd, en annan på socialt arbete. Den kände franske författarens förbehållslösa stöd var en välbehövlig hjälpande hand. Genet pekade på legitimiteten i pantrarnas kamp: det var en frihetskamp inte olik den som det algeriska folket hade utkämpat mot den franska kolonialmakten i slutet av 50-talet och början av 60-talet. Men Genets engagemang för afrikansk-amerikanerna hotade samtidigt att göra motståndskampen fashionabel, göra den till en symbol för en coolness som var intern, inom systemet, och som inte hade något att göra med vare sig revolution eller antikolonial motståndskamp. Det var åtminstone den amerikanske författaren och pulp-journalisten Tom Wolfes analys. Han ironiserade över denna möjliga konsekvens av Genets och andra kulturpersonligheters stöd till Black Panther Party i en serie artiklar publicerade i New York Magazine under 1970.22 Hos Derrida finns inget av den otvungna glättighet som utmärker Wolfe, men han var inte desto mindre orolig för att Genets stödkommitté riskerade att domesticera Jacksons och pantrarnas kamp och göra den till vad han kallar ”en litterär affär”. Som Derrida formulerar det i ett brev till Genet:

"Genom att endast angripa en sak eller ett fall […], riskerar man då inte att sätta ett plåster på allt det som de brev du har introducerat [George Jacksons brev, som Genet skrev förordet till] har rivit upp, och att reducera denna enorma angelägenhet till en mer eller mindre litterär, förmodligen också förlagsmässig, händelse, till en fransk, ja, parisisk, föreställning som en intelligentia som hade brått att sysselsätta sig med dessa underskrifter iscensätter åt sig själva? Det är därför jag fortfarande är tveksam till att delta i detta kollektiva initiativ som Ni har nämnt."23

Derrida var med andra ord skeptisk. Det betydde inte att han inte skulle skriva under Genets upprop, för det gjorde han. Och det betydde heller inte att han inte skulle bidra till den bok som Genet ville ge ut till stöd för Jackson som en uppföljare till Soledad Brother. Men Derridas bidrag skulle komma att bli i form av ett brev i vilket han redogjorde för sin återhållsamhet och pekade på det potentiellt problematiska med projektet. Inte som ett rent avfärdande av initiativet, utan som ett försök att vara positiv både till Genets etiska reflektion över västvärldens förtryck av den andre, och till Black Panther Partys motståndskamp. Derrida fruktade att hela företaget skulle anta formen av ett närmast rituellt fördömande och avståndstagande, där franska intellektuella, inklusive han själv, med gott samvete, högljutt och med dunder och brak sa ifrån i full offentlighet. Men för vem? Det hela riskerade att bli ”en fransk föreställning”. Parisiska intellektuella var (ofta) bra på att säga ifrån, men det rörde sig ju förhoppningsvis inte om dem, utan om Jackson och de svartas kamp mot rasism och förtryck. Eller? Derrida kände tydligen ett behov av att undvika denna storslagna och självrättfärdiga egenreklam, där man belåtet kunde luta sig tillbaka efter att ha satt sin signatur på ett upprop. En aktivismens självgodhet, där man är säker på att man har gjort något bra, tagit ställning och gjort sitt. Detta skulle bara vara en form av skryt, där franska intellektuella anklagande poserade utanför fängelset i en parisisk kulturoffentlighet, utan att underkastas den hårda och brutala verklighet som Jackson var dömd till. Det skulle inte ändra något överhuvudtaget, utan endast bekräfta redan etablerade positioner: Jackson var svart och därför var han ingenting och satt i fängelse. Derrida och Genet var däremot fria och kunde engagera sig och säga ifrån. Det var denna form av representation som Derrida hade svårt att förlika sig med. Som han uttrycker det: ”Kommer vi någonsin att veta vem som fångar vem i denna scen?”24

Problemet var att det återigen var Genet och Derrida – författaren och filosofen – som talade. Det är också därför Derrida var osäker på om det var lämpligt att betona Jacksons litterära förmågor, vilka Genet omtalade som hans ”litterära talang”. ”[D]ärför att jag är rädd att man en dag kan komma att inkräkta på och utnyttja det du kallar ’poeten’ Jacksons ’litterära talang’.”25 Derrida ville på inget vis förneka litterariteten i Jacksons brev och påpekade också att det var nödvändigt att använda och uppmärksamma deras litterära kvaliteter. Men gjorde man inte Jackson rumsren genom att göra honom till ”poeten Jackson”? Vi kan känna igen honom om han är författare, vi kan förstå det han säger om han talar vårt språk. Logiken tycks i så fall vara att endast om Jackson är som oss – författare, vit kanske, en riktig vit man – kan han bli hörd. Derrida var uppmärksam på och känslig för sådana exkluderingsmekanismer och det sätt på vilket sanning producerades av den dominerande diskursen. Varningslampor tändes. Därför var han tvungen att ställa genanta och besvärliga frågor även till sin gode vän Genet, som han minst av allt trodde om onda avsikter. Men det var nödvändigt att riskera att dra bort mattan under fötterna på engagemanget och uppropet. Derrida var tvungen att se närmare på den utsagoposition som uppropet etablerade. Vilket subjekt handlade det om? Vad gav den högtidliga och på samma gång patetiska retoriken i uppropet uttryck för? Begäret att anklaga var heller inte helt oproblematiskt, för vilket var förhållandet mellan detta begär och en egentlig reflektion? Vem artikulerade denna anklagelse och varifrån? För Derrida var det nödvändigt att ställa dessa frågor, men det betydde inte att han i någon banal betydelse av orden drog sig tillbaka från det politiska engagemanget. Snarare handlade det om, som Jean-Luc Nancy skriver, att han ”med skarpsinnighet och omtanke i ordens starkaste bemärkelse […] förnam det nödvändiga i att förskjuta engagemanget i förhållande till kanoniska tvångsmässigheter, det vill säga i relation till identitetsmässiga tvångsmässigheter”.26

Det är nämligen inte nog att fokusera på budskapet, att rädda argumenten, som den disciplinära filosofin och den officiella historieskrivningen exempelvis gör, och därmed glömma detaljerna. Detaljerna betyder något, insisterar Derrida. Det är nödvändigt att vara uppmärksam på små accenter och på kontexten. Ja, självklart skriver Derrida under Genets upprop, men han försöker samtidigt i sitt brev höja insatsen; han blottlägger engagemangets fällor och pekar på risken för att objektet bedras under processen. Detta är inte att inte agera politiskt, det är snarare att fortsätta insistera och aldrig ge upp, aldrig sluta, för engagemanget är aldrig riktigt över. Det är inte något som slutar på ett enkelt sätt. Och risken med att underteckna uppropet var just att det var så det framstod. Det komplexa är att man, just som man undertecknar och säger ”Jag, Jacques Derrida…”, ska flytta på sig för att göra plats åt den andre, åt Jackson. Från Jacques till Jack-son. Från far till son. Men det är alltså absolut nödvändigt att inte påtvinga Jackson ett hegemoniskt och instrumentellt språk. Jackson skall inte enbart befrias, förvandlas från objekt till subjekt, utan det är samtidigt nödvändigt att förkasta föreställningen om att man återskapar en undertryckt eller förlorad identitet. Som vore han nu fri. Som hade vi åter fast mark under fötterna. I så fall skulle inget annat ha skett än att Jackson hade tagit Derridas plats, vilket skulle innebära att Jackson enbart skulle träda in i eller realisera en redan definierad roll, att det redan fanns en fördefinierad subjektsposition för honom att inta. Gayatri Spivak har, i Derridas efterföljd, formulerat det så här: ”Det är dekonstruktionens största gåva: att ifrågasätta det undersökta subjektets auktoritet utan att paralysera honom, ständigt förvandla omöjliga villkor till möjliga villkor.”27 Det sker alltså en splittring: Derrida talar mot förtryck, han ställer sig upp som Jacksons beskyddare, som hans ledsagare, och kräver att han sätts på fri fot. Han kräver att Jackson är, att han kan vara något annat. Utan tillsynsman. Myndig. Inte författare och vit, utan något annat än ”en parisisk föreställning”.

"Även med den bästa vilja i världen, med den mest uppriktiga, moraliska indignation över något som verkligen är outhärdligt och oacceptabelt, skulle man kanske återigen fängsla det som man önskade befria. Att tämja ett lagbrott. Nåväl, det har redan ägt rum på ett sätt (och låt oss inte glömma det andra sättet): den svarte, som tillfångatagits och förslavats av den vite (den rasist-kapitalistiske vite), blir åter till något annat än en avgränsad rätt- eller felvänd bild av sin herre. Han bryter sig ur fångvaktarens synfält och befriar sig från sitt tillstånd som lärling."28

Om vi under ett kort ögonblick zoomar ut en aning, ser vi tydligt hur Derrida under dessa år skiljer sig från andra samtida franska filosofer som på olika sätt var engagerade i den politiska kampen. Derrida hade positionerat sig märkligt förskjuten i förhållande till den offentliga debatten, och redovisade sällan öppet sina ståndpunkter i konkreta politiska eller sociala frågor. Inte för att det inte skedde, men i jämförelse med många andra höll han sig i skymundan, exempelvis stöttade han endast halvhjärtat de strejkande arbetarna och studenterna under maj -68.29 Senare, under 80-talet, reste han till Prag och talade med tjeckoslovakiska dissidenter samt rapporterade om Sydafrika och skrev en text om Mandela och demokrati. På 90-talet tog han mer systematiskt itu med direkt politiska ämnen, som kapitalismen, och skrev böcker om bland annat Europa, Marx och vänskap. Men hela tiden, alltså även i den mycket dynamiska politiska tiden omkring -68, hade Derrida reservationer mot det traditionella politiska engagemanget, och var i jämförelse med exempelvis Castoriadis, Lyotard, Foucault och Althusser försiktig. Genets radikala utfall mot vita – som inkluderade att försvara mord – låg långt från Derrida. Hans tänkande var inte ett engagerat tänkande, utan snarare en uppgörelse med den då fortfarande dominerande modellen för ett sådant, nämligen Sartres engagerade intellektuelle, som enligt Derrida karaktäriserades av ideologisk och filosofisk naivitet.30 Derridas reservation var under denna tid ett av flera sätt att distansera sig från Sartres föreställning om den intellektuelle som förvaltare av mänsklighetens universella medvetenhet. Andra samtida försök att röra sig bortom Sartre inkluderade Althussers ”intervention” och Foucaults ”specifike intellektuelle”.31 Liksom för Derrida kännetecknades Althussers och Foucaults ståndpunkter av ett våldsamt förkastande av den humanism och antropologism som Sartre förespråkade. Sartres filosofiska antropologi och dennes privilegiering av människan underkastades kritisk analys, och Foucault och Derrida visade att det existentiella subjektet var en form som produceras. Men medan Foucault fördömde filosofin och vände sig till det specifika arbetet med exempelvis fångar och sinnessjuka, förblev Derrida, liksom Althusser, knuten till filosofin och var skeptisk till tanken om att historievetenskapen, eller den specifike intellektuelle som hos Foucault, eller sociologin i Bourdieus fall, skulle vara mindre profetisk än Sartres existentialism. Det vore en alltför enkel lösning. I Althussers efterföljd förstod Derrida filosofin som en intervention, där den motstridiga och undergivna struktur i vilken interventionen sker, synliggörs och förskjuts. Där Althusser agerade inom ramarna för det franska kommunistpartiet och rensade ut icke-marxistiska element ur den vetenskapliga marxistiska teorin, det Althusser kallade ”teorins teoretiska praxis”, föredrog Derrida att arbeta inom universitetet och utanför kommunistpartiet (även om han publicerade artiklar i tidskrifter som förknippades med kommunistpartiet).32 Derrida valde att förbli filosof trots Sartre och kastade sig över den omfattande och mödosamma analysen av engagemangets (o)möjlighetsvillkor, som bland annat inkluderade att ställa obekväma frågor om engagemangets reduktioner och kortslutningar. Som Barthes uttryckte det 1972, förorsakar Derridas tankar tvärtom ”en sorts oupphörliga skador på vår intellektuella bekvämlighet (det tillstånd där vi stärker oss själva genom vad vi tänker)”.33

Engagemanget var riskabelt, kanske till och med problematiskt. Men det var enligt Derrida icke desto mindre nödvändigt, vilket han hävdar i en artikel i Les Temps Modernes. Där uttrycker han återigen sina reservationer mot Sartres engagemang, men förhåller sig samtidigt positiv till engagemanget som sådant och till idén om ett oändligt ansvar: ”[Det är] högst nödvändigt att bevara ordet ’engagemang’, ett vackert ord som fortfarande är helt nytt (löfte, vadslagning och språk, ’situation’, oändligt ansvar, kritisk frihet i relation till alla apparater etc), men kanske modulera det i en delvis ny riktning.”34

Det är naturligtvis, post-Sartre, ansvarsfrågan vi konfronteras med även 1971, då Genet orkestrerar stödet för Jackson. Hur kan man reagera på Jacksons fall? Det ska besvaras, hanteras, men det ska också hörsammas, i betydelsen vara positiv till vad som sägs. Det är en fråga som Derrida återvände till vid flera tillfällen i sina skrifter, där han varje gång betonar att ansvaret inte kan reduceras till varken ett program eller en plikt, eller till det motsatta, en intuition eller solipsism. Derrida tröttnade aldrig på att understryka att ansvarets möjlighetsvillkor är aporetiskt: vi konfronteras med den omöjliga möjligheten av ett allmänt ”val”, som också är ett ”personligt” beslut. Som han uttrycker det i L’autre cap: ”Jag skulle ändå vilja drista mig till att påstå att etik, politik och ansvar, om något sådant finns, alltid kommer att börja med erfarenheten av […] aporin.”35 För om det bara gäller att följa en redan uppgjord plan skulle vi aldrig göra ett val (som handlar om ansvar). Men om vi å andra sidan aldrig behöver ta hänsyn till den politiska pressen som det innebär att vara ansvarig för något, så skulle beslutet inte vara annat än en form av självvaliderande infall eller nyck. Det finns således något radikalt oavklarat med ansvaret, som lösgör det från på förhand utformade figurer och former, och gör det omöjligt att vara tillräckligt ansvarsfull, att agera ansvarsfullt nog. Ansvaret låter sig inte avslutas. Det finns inga garantier. Om vi på förhand visste vad som skulle göras, om vetande kunde styra våra handlingar, skulle det inte finnas något ansvar. Något måste göras, och det kan inte vänta, den enskilde är redan engagerad av och för den andre i en kontext som vederbörande inte kan kontrollera. Men endast om kontexten är i grunden öppen, kan den andre träda fram såsom den andre.

Derrida kan alltså inte utan vidare tillmötesgå Genets krav på politiskt engagemang, då det till viss del tycks bekänna sig till de ”humanvetenskapliga diskurser” som Derrida ställer sig kritisk till och granskar i sitt filosofiska arbete. Dessa humanvetenskapliga diskurser, oavsett om det är lingvistik, sociologi eller antropologi, gör det till synes möjligt att förklara traditionella metafysiska problem och blottlägga deras villkor med hänvisning till något annat, som exempelvis språket, samhället eller den mänskliga naturen. Enligt Derrida innebär detta emellertid att det begrepp som ska effektuera reduktionen och förklara metafysiken istället själv tilldelas en transcendental position, och förblir obegriplig för diskursen. Det begrepp som ska reducera filosofins metafysiska anspråk blir alltså självt metafysiskt. Kravet på ett politiskt engagemang är ett exempel på en sådan procedur, det Derrida under denna period kallar ”ett metafysiskt kontraband”, där det politiska och det politiska engagemanget utrustas med den transcendentalitet som det är meningen att det ska förklara. Den metafysiska proceduren består i att vilja återföra tingen till ett enkelt ursprung, en närvaro. En sådan procedur är enligt Derrida alltid våldsam. Som både Rodolphe Gasché och Geoffrey Bennington har redogjort för, förhåller sig Derridas eget tänkande till denna problemställning genom att ständigt sträva efter att röra sig mellan en transcendental och en empirisk nivå, utan att ge varken den ena eller den andra företräde.36 Som det står i De la grammatologie: ”Dekonstruktionsförsöket är, då det med nödvändighet arbetar inifrån och hämtar subversionens alla ekonomiska och strategiska resurser från den gamla strukturen, och till och med lånar dem i enlighet med strukturen, det vill säga utan att kunna isolera deras element och atomer, på sätt och vis alltid ett offer för sitt eget arbete.”37

Derrida pekar gång på gång på det våld som ligger inbäddat i försöken att reducera något till ett ursprung, en tes eller ett namn, där man är säker på sin sak och på att man utrotat tvivlen. Men vad händer om ursprunget är oreducerbart komplext, frågar Derrida? Vad händer om det enkla ursprunget är en retrospektiv efterhandskonstruktion, och därmed visar sig vara omöjligt att analysera? Om det inte finns någon fast grund på vilken engagemanget vilar och om målet för engagemanget likaledes undandrar sig fixering och visar sig vara minst lika komplext? Då är det inte längre möjligt att bara stanna upp, att skapa jämvikt och etablera en fullständig närvaro. Dekonstruktionen innebär att såväl arche som telos förlorar sin stadga, öppnas upp åt alla sidor.38 Metafysikens tro på enkla ursprung och enkla mål måste dekonstrueras, upprepar Derrida genom hela sitt författarskap. För oavsett hur ädelt ändamålet än ter sig, så är det alltid en begränsning, ett avslut, en reduktion. Därför försöker Derrida göra ändamålet oändligt. Han frågar Genet om det mål denne har satt upp är riktigt, samt om den väg han stakat ut är den riktiga? Här börjar de enkla motsättningarna mellan gott och ont att upplösas, och ansvaret tillkännager sig med kolossal kraft i konfrontationen med händelsens oförutsägbarhet.

Plötsligt går det fort. Den 21 augusti 1971, tre dagar innan George Jacksons rättegång inleds, dödas han i San Quentin-fängelset, till vilket han förflyttats. Enligt fängelseledningen och myndigheterna blev Jackson skjuten under ett fängelseupplopp som han själv hade startat. Black Panther Party tolkade Jacksons död som det slutgiltiga försöket att få bukt med dennes kamp mot rasism och för frihet. Även Genet förkastade den officiella versionen och skrev artikeln ”The Americans kill off the Blacks” i Black Panther Newspaper i september 1971, där han inte nedlåter sig till att kalla Jackson amerikan. Jackson var ”landsman till alla unga i alla nationer samt till folken i alla nationer som blivit krossade av USA”.39 Med Jacksons död lades Genets bokprojekt på hyllan, och Derridas brev hamnade i en byrålåda. Utvecklingen tycktes plötsligt ha lämnat både uppropet, tillkännagivandet och reservationen bakom sig. Men det betydde inte att Genet inte outtröttligt fortsatte sin kamp för förtryckta folk, liksom Derrida oförtröttligt och obönhörligt fortsatte sin analys av engagemangets nödvändighet och fällor.40

 

 



Noter    ( returns to text)
  1. Jacques Derrida, ”Trésors d’archives: Jacques Derrida à Jean Genet” [1971], i Magazine Littéraire, nr 464, 2007, s 96–97.
  2. Jacques Derridas brev till Jean Genet, daterat till den 20 augusti 1971, är delvis transkriberat i ”Trésors d’archives: Jacques Derrida à Jean Genet”.
  3. George Jackson, Soledad Brothers: The Prison Letters of George Jackson, Coward McCann, 1970.
  4. Jean Genet, ”May Day Speech” [1970], i Œuvres complètes VI, Gallimard, 1991, s 50.
  5. Som Genet förklarar: ”I maj -68 förstod jag att jag var helt och fullt på de protesterande studenterna och arbetarnas sida. Det Frankrike jag hatade så mycket existerade inte längre i maj, i dess ställe fanns – under en månad – en värld befriad från nationalism, en leende värld, en mycket elegant värld kan man säga. Och maj ödelades av Gaullismens och reaktionens dramatiska återkomst. Så jag kan berätta för er att i juni 1968 var jag ledsen och arg och förstod att jag inte skulle kunna finna någon ro förrän andan från maj återvände, i Frankrike eller någon annanstans.” (Jean Genet, ”Il me paraît indécent de parler de moi …”, i Œuvres complètes VI, s 41).
  6. För en presentation av Genets föreläsningsturné och hans engagemang i Black Panther Party, se Robert Sandarg, ”Jean Genet and the Black Panther Party”, i Journal of Black Studies, nr 3, 1986, s 269–282.
  7. Jean Genet, ”Lettre aux intellectuals américans”, i Œuvres complètes VI, s 45.
  8. Jean Genet, ”Introduction à Les Frères de Soledad”, i Œuvres complètes VI, s 63.
  9. Inledningen av den vid denna tid Berkeley-baserade, tyske filosofen Herbert Marcuses Counterrevolution and Revolt från 1972 återger något av stämningen: ”Västvärlden har nått ett nytt steg i utvecklingen. Nu kräver försvaret av det kapitalistiska systemet, att kontrarevolutionen organiseras, både i USA och på andra platser i världen. De platser där denna utveckling gör sig mest gällande, utnyttjar naziregimens skräckfyllda metoder. […] I USA går eleverna ständigt i spetsen för radikala protester, morden på universiteten i Jackson och Kent är vittnesbörd om studenternas historiska roll. Militanta negrer betalar med sina liv: Malcolm X, Martin Luther King, Fred Hampton, George Jackson. Högsta domstolens nya sammansättning har institutionaliserat reaktionens framgång, och morden på Kennedybröderna visar, att inte ens icke-liberaler kan känna sig säkra, om de verkar för liberala…” (Herbert Marcuse, Counterrevolution and Revolt, Allen Lane/the Penguin Press, 1972, s 1).
  10. För en presentation av George Jackson, se Eric Mann, Comrade George: An Investigation into the Life, the Political Thought, and Assassination of George Jackson, Harper & Row, 1974.
  11. Jean Genet, ”Appel pour un comité de soutien aux militants politiques noirs emprisonnés” [1971], i ”Trésors d’archives: Jacques Derrida à Jean Genet”, s 96.
  12. Som Genets vän, skådespelaren och regissören, Roger Blin, säger: ”Det var som en sexuell föryngring. Black Power, svart virilitet och den svarta färgen utövade en erotisk attraktion på honom.” (Roger Blin citerad i Edmund White, Genet: A Biography, Alfred A. Knopf, 1993, s 506).
  13. Sandarg, s 274.
  14. Jean Genet, ”Après l’assassinat”, i Œuvres complètes VI, s 105–108.
  15. Jfr Scott Durham, Phnatom Communities: The Simulacrum and the Limits of Postmodernism, Stanford University Press, 1998.
  16. Jean Genet, ”Pour George Jackson”, i Œuvres complètes VI, s 87.
  17. Genet, ”Après l’assassinat”, s 108.
  18. Genet, ”Pour George Jackson”, s 83.
  19. Jfr Michael Hardt, ”Prison Time”, i Yale French Studies, nr 91, 1997, s 64–79.
  20. White, s 504.
  21. Derrida i White, s 503.
  22. Tom Wolfe, ”Radical Chic: That Party at Lenny’s”, i New York Magazine, 8 juni 1970, s 27–56.
  23. Derrida 2007, s 97.
  24. Derrida 2007, s 97.
  25. Derrida 2007, s 97.
  26. Jean-Luc Nancy, ”L’indépendance de l’Algérie et l’indépendance de Derrida”, i Cités, nr 30, 2007, s 68.
  27. Gayatri Chakravorty Spivak, ”Subaltern Studies: Deconstructing Historiography” [1985], i In Other Worlds: Essays in Cultural Politics, Routledge, s 201. Många av Spivaks texter behandlar dessa problem, exempelvis det tredje kapitlet i A Critique of Postcolonial Reason: Towards a History of the Vanishing Present, Harvard University Press, 1999, som innehåller en reviderad version av den viktiga texten ”Can the Subaltern Speak?”, s 198–311.
  28. Derrida 2007, s 97.
  29. Som han förklarar för Maurizio Ferraris 1996: ”1968 hade jag intrycket av att studenternas försök att göra revolution var orealistiskt och kunde få farliga konsekvenser, vilket det också fick två månader senare i och med valet av den mest högervridna regering vi har haft i Frankrike – fram till idag. […] [J]ag sade inte nej till ’68’, jag deltog i demonstrationerna och jag organiserade den första generalförsamlingen på École Normale [där Derrida undervisade]. Men mitt hjärta var inte på ’barrikaderna’.” (Maurizio Ferraris, Il Gusto del Segreto, Laterza, 1997, s 56).
  30. Denna kritik kommer på ett exemplariskt sätt till uttryck i texten Derridas ”Les fins de l’homme”, Marges de la philosophie, Les Éditions de Minuit, 1972, s 129–164.
  31. Foucault var också involverad i George Jacksons fall. Groupe d’information sur les prisons, som han var en av initiativtagarna till, gav 1971 ut en publikation om Jackson med titeln Intolérable 3: L’assassinat de George Jackson, till vilken Genet bidrog med en kortare text. Det var också Genet som hade pekat på Jackson som exempel på USA:s rasistiska fängelsesystem, när Foucault, Daniel Defert och Catherine von Bülow planerade att sammanställa ett nummer av Intolérable om USA. Även om både Genet och Foucault deltog i demonstrationer för immigranters rättigheter i början av 1970-talet, fick de aldrig igång ett riktigt samarbete, förmodligen på grund av Foucaults tydliga avståndstagande från det franska kommunistpartiet.
  32. Derridas förhållande till det franska kommunistpartiet var komplicerat vid denna tidpunkt (jfr Benoît Peeters, Derrida, Flammarion, 2010, s 259–286). Han var aldrig officiellt partimedlem. Men han såg sig själv som vänsterorienterad. Som han berättar i en intervju från 1993: ”Det var mycket svårt att inte gå med i partiet. Det var mycket tufft, när man var på vänsterflanken (är det nödvändigt att berätta för folk att jag alltid har varit vänsterorienterad?), att bara bli betraktad som krypto-kommunist eller fellow-traveller.” (Michael Sprinker, ”Politics and Friendship, An Interview with Jaques Derrida”, i Michael Sprinker & E Ann Kaplan (red), The Althusserian Legacy, Verso, 1993, s 199). Enligt Tel Quel-gruppen, som Derrida hade haft ett nära samarbete med under 1960-talet, blev Derrida ”återvunnen” av kommunistpartiet vintern 1971-1972, då Lettres françaises publicerade ett temanummer om Derrida. En del av historien är naturligtvis att Phillipe Sollers och Tel Quel själva vid denna tidpunkt rörde sig från en position nära det franska kommunistpartiet mot en säregen maoistisk position, tills de i mitten av 1970-talet avskrev marxismen helt (jfr Phillipe Forest, Histoire de Tel Quel 1960-1982, Seuil, 1995, s 401–403).
  33. Roland Barthes, ”Lettre à Jean Ristat”, i Œuvres complétes. Vol II, Éditions du Seuil, 1994, s 1417. I ett brev daterat den 21 maj 1972, förklarar Barthes varför han dessvärre bara kan bidra till det redan nämnda temanumret om Derrida i Les Lettres Humaines med ett brev, som endast skisserar en möjlig läsning av Derrida, men utan att utveckla den. Barthes hade inte tid.
  34. Jacques Derrida, ”’Il courait mort’: Salut, salut. Notes pour un courrier aux Temps Modernes”, i Les Temps Modernes, nr 587, 1996, s 40. Jean-Paul Sartre skriver om det oändliga ansvaret i ”Présentation”, i Les Temps Modernes, 1 oktober 1945.
  35. Jacques Derrida, L’autre cap, Les Éditions de Minuit, 1991, s 43.
  36. Jfr Geoffrey Bennington, Derrida, Éditions du Seuil, 1991; och Rodolphe Gasché, The Tain of the Mirror: Derrida and the Philosophy of Reflection, Harvard University Press, 1986.
  37. Jacques Derrida, De la grammatologie [1967], Les Éditions de Minuit, Paris, 1974, s 39.
  38. För att tydliggöra: Derrida är alltså redan under denna tid, i den tidiga fasen av sitt författarskap, engagerad i en dekonstruktion av det politiska engagemanget, ett arbete som möjligtvis blir tydligare under 1990-talet med de så kallade ”politiska böckerna” om vänskap, slynglar och Internationalen, men som alltså finns redan sedan tidigare. Frågan är därför om det är möjligt att skilja mellan en tidig och en sen Derrida med avseende på det politiska. Snarare handlar det nog om att Derrida i böckerna från 1960-talet, 1970-talet och 1980-talet fokuserar på ursprunget, och i böckerna från 1990-talet på ändamålet. Vid ingen tidpunkt tar dekonstruktionen av engagemanget formen av någon utveckling av en egentlig politisk teori; Derrida pekar just på det i engagemanget som överskrider en traditionell kunskap (och därför inte kan standardiseras som en ny politik eller etik) och ständigt tvingar oss till att handla och fortgående omvärdera våra val. Osäkerheten förblir, med en liten derridansk vändning, essentiell, och därför bör engagemanget hela tiden uppfinnas på nytt.
  39. Sandarg, s 280.
  40. Genet och Derrida förblir vänner, och Derrida skriver 1974 verket Glas om Genet (och Hegel). Men det är en annan historia.
Omslag

Pris: SLUTSÅLT
Beställ nummer.

"Glänta er kort sagt en vitaminbombe til engasjerte sjeler som ønsker seg en selvrefleksiv stund mellom slagene."
Susanne Christensen, Klassekampen 

"Engagemang kan ta sig de mest skiftande former och uttryck. Om detta vittnar nya numret av Glänta, en ypperlig samling texter som grunnar och granskar, vänder och vrider, friar och fäller. Vad innebär det egentligen att vara engagerad? [...] Oavsett riktning eller vägval är Glänta en bra ledsagare. Läsning som engagerar utlovas."
Peter Viktorsson, Kristianstadsbladet 

"Det är paradoxalt att ett nummer med tema engagemang ger känslan av maktlöshet och att just den känslan kan inbegripa en sorts hopp."
Elin Grelsson Almestad, Helsingborgs Dagblad

Läs Maria Schottenius text om numret i Dagens Nyheter, och lyssna på radioprogrammet Nya Vågen med utgångspunkt i numret. Ioana Cojocarius foton från releasen av numret på Kvibergs marknad i Göteborg hittar du här