Meira Ahmemulic  Till och med när Gud talar uppstår något mellan orden

Mina första år som kristen var jag utanför kyrkan. Jag läste bibeln på egen hand, lärde känna Gud och fick en vardaglig, okomplicerad relation till Honom. De församlingar jag besökte i Göteborg lockade inte, de kallade sig ödmjuka men var tacksamma och rädda. Bekväma. Tron var en privatsak utan större betydelse än de egna underkläderna; har man inga märks det inte. Jag ville uträtta något, i Hans namn. I Tyskland fanns en kyrka som lockade med sin radikalitet. De träffades inte för att sjunga vackert och vara fromma. De ville göra något, på riktigt.

Jag kände mig genast hemma i församlingen. De flesta var arbetarklass. Kvinnorna var hemmafruar, bland männen fanns telefonförsäljare, butiksbiträden, sjukvårdsbiträden, taxichaufförer, busschaufförer. Med några undantag; en programmerare, en översättare, en sjuksköterska, ett par egenföretagare och lärare. De verkade uppriktiga, okonstlade. Nästan alla bodde i förorten. Men framförallt var det hängivelse och gudslängtan som förenade oss.

Kyrkan låg i norra Berlin. För gudstjänsterna på söndagar hyrde man en lokal på andra våningen i ett hotell. Torsdagskvällar hyrdes samma lokal för ”Kraftabend”, en längre gudstjänst. Där man gick tiefer, djupare. Pastorn, en östtysk familjefar i trettioårsåldern med Elvis Presley-lugg, bar det andliga ansvaret. Senare skaffade han ett kontor på hotellet dit man kunde komma om man behövde vägledning. På skrivbordet stod alltid ett fat med vindruvor, ett med småkakor och en bägare med vatten. Han hade en egen espressokokare. Kvinnorna i församlingen såg det som en gunst att få städa rummet.

Två av mina vänner var med i församlingen. En före detta östtysk punkrocksångare, som när han stod på scen ofta sjöng i tungor utan att någon märkte det. Publiken trodde att han skrek på engelska. Kyrkan i forna Östberlin hade han upplevt som en underifrån reaktionär och revolutionär kraft som erbjöd skydd och gav stöd till regimkritiker och medborgarrättsrörelser, en kyrka utan auktoritärt ledarskap. Strax efter att jag gått med lämnade han församlingen. Det var när kaffestunden efter söndagspredikan avskaffades eftersom den inbjöd till ”ouppbyggliga samtal”. Pastorn sa: ”Under kaffet tappar ni Gud ur sikte, skvallrar, analyserar predikan och letar fel”. Jag fann min vän paranoid, konspiratorisk. Visst var de radikala, krävande. Men jag hade bestämt mig för att, för en gångs skull, satsa. Vara hängiven. Min andra vän var nyförälskad i Herren, nyfrälst och lättpåverkad. Utan förbehåll omfamnade han församlingen, orädd, naiv i sin kärlek och tro. Sådan jag alltid hade velat, men aldrig lyckats, vara.

Kristna frågar ofta varandra om vilken enskild händelse det var som fick ens tvivel att skingras, när man visste att Gud är verklig. ”Vad har Han gjort för att dra dig till sig?” (Vi kan inte välja Gud, Han väljer oss.) Ett ögonblick att återvända till och hämta visshet och kraft ifrån i en värld dömd att gå under. Vittnesmålen är troféer som visas upp och jämförs. ”Så här värdefull är jag för Gud …” Att berätta om Gud har alltid tyckts mig svårt, som om själva orden rymmer en inbyggd skepsis gentemot Honom, Han som talade först. Det är motsägelsefullt. Att det låter som lögn att tala om sanningen. Orden vänds mot en, hotar att svika, om man inte lever upp till det man just berättat. Eller så låter man som en fanatiker som vill övertyga om sin tro. I församlingen ville jag inte berätta om de gånger Gud hade gjort direkta ingripanden. Det är ju hans roll, att rädda mig, och inget märkvärdigt. Men där krävdes berättandet. När jag slutligen talade passade mina erfarenheter inte in, jag talade inte som de gjorde. I församlingen lär man sig att tala kristet på ett ”vinnande, och vittnande sätt”. En kropp, en röst. Orden har ofta profetiska anspråk och vilar på ett bibliskt fundament. Till exempel ordet vi, eller familjen, vilket innefattar alla de som någonsin trott på, tror på eller kommer att tro på Jesus, Messias själv, och lämnar ”de andra” ute. ”Nu är du del av familjen.” ”Nu älskar vi dig.” Jag kunde inte skilja mellan budskap och ord. Visserligen talade Jesus i bilder och metaforer men Gud skapade världen, sitt folk, med ord. Inte med de ord han menade, utan med dem han sa. Men de stämde överens. Väl?

Min tro grundar sig inte på att Gud har gjort mig en tjänst. Hur stor den än är. Inte ens att han gett sitt liv för mig betyder något konkret i min vardag. Detta upprörde flera av de äldre i församlingen. ”Hur kan du då veta att Gud finns?” undrade de, ”kanske har du ännu inte upplevt Honom?” Viktigare än min tro på Honom har varit Hans tro på mig. När det inte fanns skäl till det. När ingen annan gjorde det. Ungdomsrådgivaren på socialkontoret i Bergsjön förklarade för mig att det inte var sannolikt att jag skulle komma in på konstskola eller bli konstnär och rekommenderade istället jobb på ett äldreboende. Men dessa röster var inte de enda.

Mitt första år hemifrån pluggade jag i Paris. En helg när vi planerat att gå ut och dansa var jag och en av mina nya vänner de sista kvar i lägenheten. Han gjorde närmanden, och innan jag förstått allvaret hade han slitit av mig mina tunna sommarkläder. Det enda jag tänkte var att jag tror inte på detta, GUD DU KAN INTE LÅTA DETTA HÄNDA MIG. Det var som om mannen plötsligt vaknade upp, han släppte taget om mina armar, reste sig och lämnade lägenheten. Utanför universitetet hade jag vänner från Algeriet. F var en lesbisk kroppsbyggare som suttit inne och nu försökte bli fri från sitt heroinmissbruk. N var en begåvad dansös som hade langat vid sidan om för sin försörjning. Jag hade aldrig bott hemifrån, aldrig tagit droger och var en skötsam student. Det som förenade oss var en stark gudstro och att vi var andra generationen som försökte finna oss tillrätta, mellan länder, kulturer, språk. En kväll hemma hos N bröt F ihop. Hon hade abstinens, rökte hasch, frossade i mat och förbannade sitt liv. Jag ville att vi skulle ta henne till sjukhuset. N sa att jag skulle luta mig över F och låta mina tårar falla på henne. ”Tårar från en oskuld har helande effekt.” Jag kunde inte neka henne mina tårar, och även om jag tvivlade på deras helande egenskaper blev F bättre. Hon somnade och sov länge. Istället för dagar dröjde det veckor innan hennes nästa återfall. Två år senare hade jag precis flyttat till Sri Lanka för att studera på konsthögskolan i Colombo när de tamilska tigrarna sprängde stadens centralbank, dess Twin tower, i luften. Vi tecknade kroki. Från skolgården såg vi rök- och dammmolnet sprida sig över taken. Det rådde kaos. Kollektivtrafiken fungerade inte och hursomhelst skulle jag hålla mig borta från centralstationen fick jag veta när jag kom dit, nästa bomb kunde mycket väl sprängas där. Staden skulle komma att stå stilla i flera dagar. Jag bodde två timmar norrut i byn Pamunugama. Människor var måna om att förenas med sina familjer, ingen var intresserad av att hjälpa en turist utan pengar. Med Hans vägledning träffade jag den ende threewheelerchauffören villig att köra mig hem utan att ta betalt. Till Berlin flyttade jag med 150 kronor i plånboken, utan arbete och utan att veta hur jag skulle försörja mig, övertygad om att det var där jag borde vara. Efter tre dagar fick jag ett samtal om att jag fått ett stipendium jag inte hade sökt.

För att få klarhet bad jag om ett möte. Pastorn i blank kostym tog emot som en framgångsrik affärsman bakom sitt enorma nyinköpta skrivbord. På hans bord fanns inga papper och ingen dator. Han frågade om jag ville ha kaffe eller druvor. Jag började gråta. Kunde inte sluta. Försökte förklara att kulturen som tvingas på en i kyrkan begränsar den frihet som predikas och stänger ute dem som inte passar in. Jag förstod inte heller varför man måste kramas långa stunder för att Herren skulle ge sig till känna. Jag vägrade. Guds närvaro har inget med fysisk beröring att göra. Han tyckte att jag var överlägsen och menade att jag ifrågasatte hans ledarskap. Pastorns nästa predikan handlade om att hierarkier inte finns inför Herren och om att kroppskontakt inte är en genväg till samvaro med Gud men att vi genom att röra vid varandra kunde njuta Guds ande tillsammans. Den handlade också om hur djävulen lurar oss till upproriskhet gentemot den Allsmäktige och hans utvalda. Pastorn sade sig ha fått uppslaget till predikan från Anden. Innan han talade lät han alltid någon ur församlingen vittna om att Gud hade valt honom att leda församlingen, valt honom att leda Berlin, valt honom att leda Tyskland och världen till Gud. Detta var inte första gången, påpekade pastorn, som Anden rörde sig i Tyskland, det hade hänt förut. Historien hade visat att Tyskland intagit en särskild plats när det gäller ledarskap och uppenbarelser: Martin Luther hade varit en man i Guds tjänst vars gärningar – att sprida Ordet – har fått världsomspännande betydelse, medan djävulen genom Adolf Hitler hade utnyttjat koncentrationen av Andens kraft för att upphöja sig själv. Exemplen talade, enligt församlingen, för att framtiden skulle komma att avgöras i Tyskland.

Am Anfang war das Wort: die Bewegung. En dag ville kyrkan inte längre kalla sig kyrka. De var en rörelse, och församlingen en familj. En rörelse kan inte bindas ens av Gud. I en familj älskar man varandra. Till en familj talar Gud själv, Hans ord flyter till de troendes Ande. Inte till deras hjärnor, medvetanden eller själar. Eftersom ledarna står i direktkontakt med Honom är bibeln överflödig. Det ord som binder Gud upphävs. Även om bibeln inte är Guds ord, Ordet är Jesus, fruktade jag laglöshet när bibeln lämnades. Allting blev godtyckligt. Pastorn förklarade: ”Gud kan inte begränsas till en bok. Han talade genom en människa och fortsätter att tala genom människor. Genom vår apostel har Han gett sig till känna i vår samtid. Rörelsen är utvald att leda vägen, världen.”

Början till die Bewegung: en självutnämnd Volksapostel som utsett sig till reformator med uppgift att uppenbara den sanna kärleken för världen. När aposteln rörde sig genom folkmassan uppstod trängsel. Alla ville ta på den smorde. Det huvudsakliga syftet under sammankomsterna var att kraft skulle flöda. Människor föll i extas. Kvinnor låg på golvet och skrattade hysteriskt. Familjemedlemmarna stirrade varandra djupt i ögonen för att erfara Gud. Efter gudstjänsten kröp de ihop tätt intill ledarna, kramades. Inväntade Honom.

”Frihet är att inte bry sig om någon annans åsikt än Guds. Vara utan bekymmer. Leva som ogift (obunden) fast man är gift (bunden). Stå över oförätter. Aldrig ha dåligt samvete. Inte bry sig om andra människors känslor, själ. Bara bry sig om deras ande. Vara fri från tankar, vilja, förstånd.”

Naturligtvis hade jag hört talas om sekter. Alltid lika förutsägbara historier. Banala, på avstånd. Jag undvek sällan motsättningar och konfrontation, men här gällde andra regler. Familjen hade lösgjort sig från kritik. Ett av dess viktigaste begrepp var frihet – från bibeln, sin partner, sina barn, arbetet, kraven från samhället etc. Familjens uppmaning till frigörelse från världen handlade om att helt kunna underkasta sig rörelsen. Inte Gud. Samtidigt blev deras tro alltmer beroende av tecken (tvärtemot vad bibeln förespråkar), det vill säga att Gud talar till sina söner med en hörbar röst, en uppenbarelse eller ”en brinnande buske”. Genom ledarna. Tecknen yttrade sig genom fysiska upplevelser, skakningar eller skratt. De som inte höll med ledarna, eller visade närhet till Gud på samma sätt som de gjorde, var värdar för demoner. Mötenas lättsamhet ersattes stegvis av nervös exaltation.

Min vän bad mig ha tålamod. Rörelsen var ung, det jag såg var en övergångsfas. Jag ville tro honom. Pastorn sa: ”Sådant som normalt sett skulle få dig att vika undan måste du ställa dig över. Detta är din nya familj.” Min egen familj i Sverige skulle under mina år i Berlin aldrig ha råd att komma och hälsa på mig.

Ett par veckor efter min första söndagsgudstjänst fick familjen en ny medlem, M. Vi satt längst bak, på den sista raden. Jag var den första hon talade med. Hon ville lära sig svenska, frågade om vi kunde ta en fika. M blev snabbt en del av kärnan i familjen. Hon verkade vara den mest levnadsglada av medlemmarna, hon var en sån som varje kyrka behöver. Utåtagerande, passionerad. Fast lite för ivrig. Hon gjorde allt för att visa att hon kunde sjunga, eftersom hon ville vara med i kören, vittna, eftersom hon ville predika. Tog hand om barnens gudstjänst för att visa att hon var ansvarsfull.

Jag hade promenerat hemåt över Pariser Platz mot Brandenburger Tor. Fokuserad, orolig att jag fallit i onåd hos Honom. Gjorde jag rätt i att ta avstånd från familjen? Mina tankar avbröts, jag tyckte mig höra M:s skratt från en av uteserveringarna. Med blicken letade jag bland turisterna. Samma eftermiddag fick jag på telefon veta att hon hängt sig i sitt föräldrahem i en av de östra förorterna. Inte långt från kyrkan. På en söndag när jag varit där.

En av familjemedlemmarna kommenterar M:s död: ”Hon stod inte emot honom. Hon höll sig inte i Honom. Hon var besatt. Hon befriade sig. Hon är lycklig i himlen nu. Jag har sett det. Hon är med Fadern.” I bänkraderna viskar barnen om självmordet. Högt nämns M aldrig igen. Men i sin predikan varnar pastorn för att familjen kommer att förföljas, precis som de första kristna förföljdes. Förtal är djävulens redskap för att splittra. Familjen kommer att baktalas, bara de som är starka i tron kommer att kunna stå emot. Ingen i familjen går på begravningen. M är ju redan hos Fadern. Det finns inget att sörja.

En vecka i december hade både M och jag för första och sista gången deltagit i rörelsens bibelskola i södra Tyskland. Över tusen människor, slutsålt sedan flera månader. Närmast ett mirakel krävdes för att få biljetter. Tidigare hade man ansökt om att få delta, nu lottades biljetterna ut i en välsignad lottdragning där de som var ämnade att få biljetter fick dem. Jag hade en biljett i någon annans namn. Vi undvek varandra. M var omogen, efterhängsen. Skrattade falskt, ville ständigt ha uppmärksamhet. Här tycktes hon mer krävande än vanligt. Under predikningarna låg hon ner och tjurade. Ville bli tröstad. Jag ansågs inte kunna stiga in i den andliga världen, dela den gudomliga gemenskapen. Pastorn varnade: ”Håll er borta från människor som är negativa och kritiserar (oss). De är i förbund med honom.” Jag var en av dem. Frustrerad, i hans grepp. Jag stod bredvid när M mötte en av ledarna med rykte om sig att hela människor. Det var sista gången jag såg henne. ”Kan du hela mig. Nej. Du får själv be Jesus om ditt helande. Sjukdom är en frukt av syndafallet, inte Guds vilja. Det är inte Guds ansvar att hela dig. Han dog för dina synder för tvåtusen år sedan. Han har redan gjort sitt. Det är upp till dig att lära känna Honom och Hans vilja.”

Att vara sjuk var i rörelsen ett tecken på att tron inte var stark nog. Det gällde förkylningar, huvudvärk, diabetes, cancer, handikapp. Så fort sjukdomen tog sig in i kroppen fick djävulen fäste. Jesus använde helandet som ett sätt att dra människor till sig. Idag hävdar många kyrkor att det räcker med ett korn av tvivel för att helandet inte ska fungera. Snarare krävs ett korn av tro för att det ska göra det. Det finns också fall där helandet ”går tillbaka”, sjukdomen återkommer, vilket verkar osannolikt; att Gud ångrar sig.

Den kvällen stod jag bakom M, höll om hennes arm. Mina ben darrade kraftigt. Jag stod så i nästan en timme. Kände inget särskilt, inte ens benens skakningar, men när jag tittade ner såg jag hur de liksom dansade. Jag kan inte påstå att det var Gud som rörde sig inom mig. Vi hade stått på balkongen, på något sätt hamnade vi nedanför scenen, där folk trängdes för att bli ”berörda” av ledarna. Pastorn med gåvan att hela dök upp vid vår sida, de höll varandras händer. Därefter stannade M på sitt hotellrum och deltog inte mer den veckan.

”Es tut mir leid. Ich weiß, es ist nicht der richtige Weg.” är M:s sista ord i skrift.

Predikningarna varvades med musik. Strax innan nästa predikan fick aposteln besked (från Anden) om vem som stod på talordningen. Den utvalde beordrades att ta plats på scenen. Varje dag predikade minst sex personer, från tidig morgon till sent på kvällen. Predikningarna framstod som noga koreograferade, men de som predikade hävdade att de blev inspirerade i stunden. Under lunch- och middagspauserna träffade jag många som sa att deras liv för alltid förändrats. En av kvinnorna från Berlin ”förstenades” i en vecka, hennes kropp vägrade lyda. Det var svårt för mig att avgöra vad det var som egentligen pågick. Om Gud alls var närvarande, och vari den verksamma kraften i så fall fanns. Hos dem som predikade eller hos dem som lyssnade. Jag hade inget att jämföra med. Det som utspelade sig var precis som de stora väckelsemöten jag hade läst om. Masshysteri, känslomässig extas. Där fanns också en barnpredikant, en pojke på högst 10 år. Klädd i mörkgrå kostym med matchande slips och lackskor talade han redan rörelsens språk. Han var deras vittne. Även om det är via språket som de flesta lär känna Gud, genom bibeln och andra människors erfarenheter som man lär sig när och hur Gud är verksam i ens eget liv, fanns det inget personligt i pojkens predikan. Jag hade aldrig hört ett barn uttrycka sig så dömande. Rättfärdigt, hänsynslöst. Gud talade ”genom det av världen okorrumperade barnet.” Hans ”obefläckade vittnesmål” bekräftade rörelsens särskilda ställning inför Gud.

Aposteln sa: ”Wir bringen eine neue Rasse von Menschen hervor”.

I augusti publicerade en av Berlins största dagstidningar en lång artikel om M:s tragiska självmord: Auf der gefährlichen Suche nach der perfekten Gemeinde. Pastorn och rörelsen gavs skulden för hennes död. Genom artikeln fick jag veta att M, liksom jag, hade muslimsk bakgrund. Av lojalitet och ideologiska skäl hade jag under många år kallat mig muslim. Ansträngt mig för att bli en. När jag pluggade i Paris på 90-talet sa en av mina algeriska vänner att jag hade kunnat bli terrorist. Jag var ung, alldeles för allvarlig och säker på vad som var rätt och fel. Hennes omdöme tog jag som en komplimang: att dö för det man tror på. Den fundamentalism som jag var i närheten av då återkom i den kristna församlingen i Berlin femton år senare. Här var blodet centralt, ordens källa. Offerblodet som upphäver lagen. Var all fokus på blodet en önskan att se blod? När jag blev kristen bad jag ofta om att Jesu blod, inte mitt eget, skulle genomsyra min kropp, som en skyddsdräkt.

M var den som skrattade högst. Dansade mest, föll ihop flest gånger på golvet. ”För att Andens närvaro är så stark att det inte går att stå upprätt.” Det rådde inga tvivel om att hon var im dem liebe flüss Gottes. Hur mycket jag än försökte förblev jag oberörd. ”Att anstränga sig är fel. Den obegränsade glädjen, skrattet, yrseln ska komma ohne Anstrengung.” Jag var orörd av Gud. Min svalhet, skepsis, kunde inte ha andra förklaringar. Jag betraktade deras naturlighet. De kramades långa stunder. Hans Ande band dem samman. De la händer på varandra. Darrningar, skakningar, skratt, fall till golvet. Jag blundade, sträckte ut armarna i luften. Försökte känna något. Jag bad: Gud, om du är här, rena mig från denna förgiftning som gör att jag inte kan ta emot dig.

Pastorn sa: ”Vänta bara tills du omfamnas av Guds kärlek. Då kommer inte ens du att kunna sitta still.”

Snart undvek flera av dem att tala med mig. Min kritiska själ hindrade dem att ta emot kraften (Gud). Som när man bjuder in en vampyr i sitt hem. Utan inbjudan kommer vampyren inte över tröskeln, någon måste säga orden. Ge den onde ett fäste. Ofta såg de mig som en utmaning, försökte skratta eller stirra honom ur mig. Mitt i alltihop skrev jag en text om avbildning av islams profet Muhammed. Var det godkänt av Anden? Skulle jag verkligen ägna mig åt en falsk profet? Det kunde leda mig på irrvägar. Jag kände mig förföljd inuti mitt eget huvud. Jag cyklade till Potzdamer Platz, på ren is. Gled flera gånger mot bilarna. Jag hade aldrig brutit något. Sicksackade över fotbollsplanen, säker på att jag skulle falla. Sparkade på en övergiven cykel tills kedjan gick av.

Jag förstod inte den kristna vokabulären, de språkliga gesterna, syftningarna. Språket pekade alltid på något bortom ordet, kroppen, på Ordet, Hans kropp. Att bli kristen innebär inte bara ett nytt liv. Nya tankar, ett nytt hjärta, ett nytt språk bör också ersätta det gamla. För att manifestera förändringen. Heligheten ska synas på utsidan, viljan att dela med sig av budskapet måste finnas, annars är det inte bara fel på den egna relationen till Gud, man är också en egoist. Det finns en bibelvers som kan tolkas som att paradiset och helvetet är grannar. Utifrån denna predikas att man från paradiset kommer att kunna se sina käraste som inte tagit emot Jesus för evigt fast i helvetet, och vice versa. Men en sådan plats kvalificerar sig inte som paradis. Syftet är att skrämma människor att sprida, och ta emot, glädjebudskapet.

Jag var för ytlig. Tolkade fel, fokuserade för mycket på orden. Tog inte emot budskapet i Anden. Själva min språkuppfattning var oren. Rörelsen talade om sina predikningar som om de bestod av ett poetiskt språk med abstrakta figurer, konnotationer, betydelser, metaforer, som utvecklar sig, transcendentalt, poetiskt, i den som ”lyssnar”. ”Du förstår inte vad vi menar.” ”Men jag förstår vad ni säger.” ”Det är inte samma sak.” Att hävda att meningen alltid befinner sig bortom det man säger är fegt, oansvarigt. Om poesin är ett utforskande av språk, är predikan i bästa fall en hänvisning till hur man ska förstå och tolka den andliga världen. Till skillnad från poesin finns det i en predikan ingen önskan om språkliga experiment, ingen strävan efter lager av betydelser, förtätning, som den troende ska avtäcka. Målet är klarspråk för den breda massan. En predikant ska inte heller göra anspråk på att vara ”nyskapande”, därför talar man om uppenbarelser. Allting finns, det gäller bara att se det. Jesus talade ofta i metaforer, och trots att han talade till alla, talade han på ett sådant sätt att ”bara de med öron skulle höra”. Den andliga innebörden var dold för dem som inte var redo att ta emot den. Visst var det möjligt att mina andliga öron var döva, att jag var oförmögen till en poetisk, eller andlig, förståelse av budskapet. Ändå fortsatte jag att gå dit, för att se om jag, eller de, ändrade sig. Vettiga människor tappar inte förmågan till kritiskt tänkande. ”Att bli hjärntvättad med Jesus är inget negativt. Det är ditt logiska, kritiska tänkande som håller dig från Gud.” Jag hade inga problem med att lägga mitt liv i Guds händer. Egentligen längtade jag inte efter en församling. Men det stod skrivet. Så jag ansträngde mig att vilja, bli ett med de andra, en kropp.

Ett språk. En familj. Ett folk. En rörelse. En nation. En ledare. En kropp, den sanna, rena som uteslöt alla (språk) som inte kom från Honom. Bristen på språk skapade brist på känslor och inlevelseförmåga. De låste sig i sina formuleringar, ord, resonemang. Jag hade dåliga erfarenheter av sådan retorik, storhetsvansinnet som gav det egna folket (gudomlig) rätt över andra. I mitt hemspråk, det som före kriget kallades serbokroatiska, korresponderar varje ljud med två tecken i två alfabet, latinska och kyrilliska. Språket delas nu av tre länder som alla har gett det olika namn.

Jag ville att språket skulle vara det som det utger sig för att vara. Som det var i början. När Gud talade. Han sa himmel och det blev himmel, Han sa jord och det blev jord, men Han sa aldrig luft, ändå är den.

De flesta bröt kontakten med den egna familjen och umgänget utanför rörelsen. Pastorn menade att det borde vara svårt att umgås med människor utanför och lyssna till deras irrelevanta tal om nyheter, politik, fotboll och tv-program som ändå aldrig kommer att förändra världen. En riktig kristen måste avvisas av samhället, se sin frihet snärjd, medan jagets frihet i Honom växer. Stora profeter och apostlar har alltid blivit missförstådda och förföljda. I rörelsen valde medlemmarna att själva att ställa sig utanför. M bröt med sin världsliga familj och sina vänner. Hon hade hittat sin sanna familj i Jesus. Den första tiden bodde hon hos pastorn, hans fru och deras tre barn. Hennes humör skiftade. Hon såg alltmer olycklig ut. I gengäld fick hon fler och kraftigare skrattanfall. Under gudstjänsterna satt hon i knät på någon av männen i kyrkan och kramades, likt ett barn.

Det som utspelade sig i kyrkan hade redan hänt. Kvinnorna blev hysteriska, som de förväntades bli. De kvinnor som ifrågasatte ordningen var besatta av demoner medan männen brottades med andliga frågor. Alla jag träffade i kyrkan hade en historia av nederlag eller brist som på ett eller annat sätt kompenserats i och av församlingen. Inte av Gud. Det var förutsägbart. Banalt. Oinspirerande. Rundgången i språket, upprepningen. Alla hade samma upplevelser, eller beskrev dem åtminstone på samma sätt. Också min erfarenhet var en upprepning. Ett utbytbart vittnesmål. Är det ens möjligt för dessa berättelser att sluta på annat sätt?

Aposteln måste sneglat i självhjälpsböcker. Självupptagenheten, självförverkligandet. Överlägsenheten var oattraktiv. Församlingen visste allt som var värt att veta. Presterade allt som krävdes av dem. Mediterade över Gud. Spred Honom, genom sin blotta närvaro. Alla andra handlingar, all annan kunskap förändrade inte det grundläggande faktum att världen och hedningarna var dömda. Det enda som återstod var att sprida evangeliet. Orättvisor, sociala problem och politik angick inte församlingen. Sådana ansträngningar var fåfänga. Jag hoppades fortfarande finna svar på mina frågor om hur man lever som kristen och konstnär i ett sekulariserat samhälle och sammanhang. Det gällde att handla i enlighet med Ordet. Frågan var hur denna handling skulle se ut.

Träffarna i kyrkan intensifierades. Helst ville familjen vara tillsammans jämt. Ha kyrka dygnet runt. Fokus förskjöts från Gud till den alltmer tidskrävande undervisningen och gemenskapen. Den stränga hierarkin hade givits av Gud. Han är ordning, inte kaos. Pengar flöt in i organisationen tack vare månadsavgifter för de obligatoriska bibelstudierna som sträckte sig över minst tre år. Fyra gånger per år samlades landets medlemmar för veckolånga sessioner med predikningar från tio på morgonen till tio på kvällen. Apostelns närmaste krets anordnade familjeträffar i landets mindre församlingar varje månad. De lokala församlingarna samlades minst tre gånger i veckan. Man isolerade sig från den kristna gemenskapen. Andra kristna var ”religiösa”, bibeltrogna, de följde en bok istället för att följa Anden. Om man var religiös (ett av de mest föraktade orden i rörelsen) ansågs man vara mer vilse än hedningarna. ”Familjen” krympte till att gälla enbart rörelsen. Grupper tilläts inte existera eftersom det försvårade överblick, kontroll. Jag träffade några i familjen utanför mötena. Det var svårt att tala om det som pågick, de var på sin vakt, övervakade sig själva. ”Kompromiss” var ett annat ord som väckte vämjelse bland de troende. Familjen blev känd för sina höga skilsmässotal. De fall där en av makarna lämnade familjen slutade nästan alltid i skilsmässa. Familjen var extremt svartsjuk. Medlemmarna anpassade sina arbetstider, semestrar, fritid efter rörelsen (Gud). Han var alltid på mötena. Vem missar ett möte med Gud? Vad är viktigare?

Jag hade magont inför varje möte. Något katastrofalt var på väg att inträffa. Jag ville se det. Stod ut med deras nedlåtande behandling. Innerst inne hoppades jag alltjämt på ett gudomligt ingripande. Under hösten lämnade allt fler rörelsen. När våren kom fanns endast ett trettiotal medlemmar kvar i Berlin. ”Pionjärerna.” Guds kraft är så stark att den får de troende att lämna kyrkan. Bara de utvalda är rena nog för Hans närvaro.

Rädslan att befinna sig bortom nåden. Utanför Hans vilja; den troendes största skräck. Guds vilja likställdes med familjens. Frånvaro från möten, gudstjänst eller bibelskola var ett avståndstagande från Gud. ”Du väljer hur lycklig du vill vara. Framgångarna i ditt liv. Misslyckande tillhör inte Hans natur. Gud respekterar din fria vilja. Därför har du fått den. Lyckliga. Tillfredsställda. Sådana är die Söhne Gottes. Allt annat kommer från djävulen.” Allting var mitt. Rösten, som jag överlåtit till honom. Språkets förfrämligande vars betydelser gjorde mig osäker. Okunskapen som höll mig tillbaka. Den otillräckliga kärleken till kroppen; roten till det onda. Ambivalensen, ångesten. Stadsdelen jag bodde i. Arbetslösheten, fattigdomen. ”Låt Honom välja. Då får du det bästa.” När något blev ”rätt” var det Hans förtjänst. ”Han har visat dig nåd. Du har inte förtjänat den.”

Det förvånade mig att det gick så snabbt. Från öppen församling till exkluderande familj. Det tog knappt två år. Kraven på underordning, anpassning. Jag hade trott att sektgemenskaper växer fram under lång tid, att manipulationen sker gradvis, tankar byts ut som av en högre makt, obemärkt, att språkregler införs försiktigt som ”säkerhetsåtgärder”, orsakar ”gudomlig glömska”. Men framför allt att något radikalt måste inträffa för att rubba människors moraliska och etiska omdöme, få dem att lämna makten över sitt själsliga och andliga liv till någon annan människa. Det var inte så. Genom att förbjuda vissa ämnen, ord, och hävda att deras upphovsman var djävulen, förhindrades vissa tankekedjor, språkliga associationer och gjorde reflektion och jämförande till en omoralisk aktivitet som ifrågasatte Gud – inte ”familjen”. Det var inte heller okunnighet. De flesta förstod mycket väl vad de gav sig in på. Lät sig ”ledas”. Pastorn gav råd om allt: arbete, äktenskap, ekonomiska problem. De framgångshistorier och mirakel som många andra kyrkor skryter med uteblev. Rörelsens ”mirakel” var istället att de kunde skratta hysteriskt och krama varandra i timmar, dvs älska sig själva: Liebesfluss och Freudenfluss.

Så småningom lämnade också några av ledarna rörelsen. Det var svårt att ta deras avhopp på allvar. Församlingarna hade minskat, och med dem intäkter och inflytande. Men många tidigare medlemmar behövde få sitt ställningstagande bekräftat av en auktoritet. De flesta före detta ledarna uttalade sig inte alls. De öppnade nya kyrkor och försökte värva nya medlemmar.

Aposteln utnämnde ytterligare två apostlar. Gud hade i alla fall inte övergivit rörelsen. Det fanns fortfarande tusentals anhängare, i Tyskland, Österrike och Schweiz.

Jag återvände till Göteborg där församlingarna var allt annat än djärva. I en internationell församling i Göteborg hålls gudstjänsterna på engelska. De flesta som kommer dit är invandrare från förorterna. Jag brukade gå dit ibland. För att ha någonstans att gå. Här döpte jag mig, i närvaro av två vittnen. Som det står skrivet. I have decided to follow Jesus. I have decided to follow Jesus. I have decided to follow Jesus. I have decided to follow Jesus. No turning back. No turning back, sjöng jag när jag iförd vit klänning välsignades till ett nytt liv. I flera år behöll jag förvandlingen för mig själv. Läste bibeln. Försökte gå i kyrkan. Men jag förstod inte. De slutar aldrig att be om förlåtelse. Tigger och ber Gud att rädda dem. Fast han redan förlåtit och räddat. Medlemmarna försätts i en ständig känsla av ofullkomlighet, utan självförtroende nog att handla i Hans kraft. Församlingen samlar människor som är socialt utslagna. Utvisningshotade, fattiga, med konkreta behov. En tro. Hopp. Synlig längtan. Inte en enda gång möter pastorn sin församling i deras situation. Han är från Östafrika, bosatt i den förort i nordost där jag vuxit upp. Apropå alla dem som försöker ta sig till Sverige men inte lyckas säger han att det är deras öde att stanna kvar i sina hemländer. En dag får han nys om att det under kaffet på söndagarna pågår affärer. Han ber de inblandade att ta sin ”business” någon annanstans. En söndag uppmanar han församlingen att rösta på Kristdemokraterna. Det enda partiet med den sanna tron. Hans dröm är att kyrkan ska växa och rädda Göteborg undan den undergång som staden är på väg emot. En predikant berättar att hon stigit upp klockan fem varje morgon i flera års tid för att be till Herren. Det är ett tecken på vilja och hängivenhet, förklarar pastorn. Trots att Gud varken är döv eller senil och det borde räcka med att be en gång för en sak. En annan av predikanterna säger att vi måste fasta för att bli ”renare” och komma närmare Honom. Det är därför kyrkan inte har fått något genombrott i Göteborg. För stora mirakel krävs stora uppoffringar. Som om man skulle kunna blidka Gud genom att sluta äta. Under nästa gudstjänst dricker jag kaffelatte på en av de första bänkarna. Det är barnsligt, meningslöst. Jag blir aldrig en del av kroppen. ”Du anstränger dig ju inte heller. Håller dig på avstånd. Är du kanske bättre än oss?”

 

Omslag

Pris: SLUTSÅLT
Beställ nummer.

"Glänta er kort sagt en vitaminbombe til engasjerte sjeler som ønsker seg en selvrefleksiv stund mellom slagene."
Susanne Christensen, Klassekampen 

"Engagemang kan ta sig de mest skiftande former och uttryck. Om detta vittnar nya numret av Glänta, en ypperlig samling texter som grunnar och granskar, vänder och vrider, friar och fäller. Vad innebär det egentligen att vara engagerad? [...] Oavsett riktning eller vägval är Glänta en bra ledsagare. Läsning som engagerar utlovas."
Peter Viktorsson, Kristianstadsbladet 

"Det är paradoxalt att ett nummer med tema engagemang ger känslan av maktlöshet och att just den känslan kan inbegripa en sorts hopp."
Elin Grelsson Almestad, Helsingborgs Dagblad

Läs Maria Schottenius text om numret i Dagens Nyheter, och lyssna på radioprogrammet Nya Vågen med utgångspunkt i numret. Ioana Cojocarius foton från releasen av numret på Kvibergs marknad i Göteborg hittar du här