Ragnar Haake  Prövningar

I den unge Sven Lindqvists frihetssökande essäistik överskrids polariteten mellan autonomi och engagemang, utan att tvivlet lämnas därhän. Kan forskaren lära något av författaren? Litteraturvetaren Ragnar Haake karriärplanerar och prövar sig fram mot en konst som inte vill vara konst och en forskning som vill vara mer än forskning.

 

I
”Ta ståndpunkt! heter det, men viktigare än att ta ståndpunkt är att ta reda på var man står.” Det är Sven Lindqvist som talar, i debutboken Ett förslag från 1955. Orden vänder sig mot vad han kallar ”tyckandets tyranni”, ett slags tvångsmässigt levererande av åsikter om allt utom det som tvingar fram själva åsikten: situationen, platsen, identiteten. ”Vi borde börja om med det närmaste”, anser Lindqvist, ”fort nog kommer vi bort från det igen men det gäller att ständigt söka sig tillbaka.”

Engagemang … På sätt och vis är hela engagemangsproblemet en icke-fråga, beskriver ett trångmål som bara de privilegierade och överspända kan hamna i. Vad är frågan? Om man ska engagera sig? Självklart. Vilket som är det bästa sättet att göra det på? Det beror på.

Lokalbefolkningar i Bangladesh som protesterar mot dammbyggenas ödeläggning av jorden. Nordafrikaner som önskar yttrandefrihet. Svenskar som organiserar sig i asylgrupper för att förhindra den inhumana utvisningen av flyktingar. Det är klart att de ska engagera sig. Det borde alla andra med.

Men forskare, intellektuella och konstnärer? De är människor, så samma sak gäller dem. Det är bara att gå ut och organisera sig – demonstrera, ockupera, obstruera. Det finns ingen bra ursäkt att inte göra det.

Bara i ett fall har engagemangsfrågan konturen av ett problem. Det gäller frågan hur forskare, intellektuella och konstnärer utvecklar ett sant och effektivt engagemang i sina egna, långt specialiserade professioner.

”Denna bland musiker, författare och kritiker förhärskande oklarhet över sin egen situation”, säger Bertolt Brecht, ”leder till oerhörda konsekvenser som alltför litet uppmärksammas. Ty i tron att de förfogar över en apparat, som i själva verket förfogar över dem, försvarar de en apparat som de inte längre har kontroll över”. Brechts budskap kunde sammanfattas: Analysera din egen situation, annars blir du situationens offer!

Är forskningen fri? Nej, alla vet att så inte är fallet. Först som sist är forskningen beroende av ekonomiska anslag, allt oftare öronmärkta för prioriterade, tillväxtfrämjande områden bestämda av statsmakten och näringslivet. Bör forskarna reagera på denna ofria situation med att kämpa för sin autonomi – slåss för bevarandet av det egna forskningsfältets traditioner och måttstockar för framgång? Förmodligen, men vilka beroenden väntar där?

Karriär. Betyder anpassning. Att göra karriär är att bekräfta och bejaka spelreglerna, oavsett vilka de är. Man kan göra karriär som forskare eller som SS-bödel. Det handlar om att bestämma sig för att vara duktig och utföra det som belönas, utan att vackla i sitt beslut. Att göra karriär är att lägga hela sitt engagemang i den egna framfarten. Invändningarna måste avfärdas, tvivlet besegras. Att göra karriär är motsatsen till att fråga om livets mening.

Som doktorand i litteraturvetenskap vid Umeå universitet ingår jag i humanistiska fakultetens forskarskola. Doktorander i fakultetens olika ämnen träffas med jämna mellanrum och tar emot goda råd från seniora forskare om allt från avhandlingsarbete och vetenskapligt skrivande till publiceringsstrategier, internationalisering och karriärmöjligheter. Hösten 2011 heter forskarskolans storsatsning ”Karriärplanering och meritdokumentation”, en kurs om 2 högskolepoäng som pågår intensivt under två plus en dagar. Dag ett ges en introduktion i ”karriärplanering”; doktoranderna lär sig vad vetenskapliga och pedagogiska meriter är samt vilka bibliometriska metoder som tillämpas (”Att mäta vetenskap”). Dag två får vi veta hur tjänstetillsättningar går till och hur det av fakulteten anammade systemet för ”kvalitetsbaserad resurstilldelning” är utformat. Klockan 15.00, efter fikapausen, avslutas dagen med en föreläsning under rubriken ”Publiceringsstrategier och internationell publicering”.

Det är för doktorandernas skull, för att lotsa oss in i systemet. Kursen tar paus i tre veckor, och vi får tid att smälta intrycken. För några av oss ska bitarna falla på plats, andra börjar leta utvägar. Som för att rädda även dessa vilsna själar avslutas kursen på den tredje dagen med seminarier på temat ”Karriärmöjligheter utanför universitetet”. 

Karriärplanering. Att på förhand staka ut sin anpassning. Att sluta sig inåt, samla sig inför en framåtrörelse som endast ens allra mest bekanta omgivning ska komma att känna vinddraget från.

Förmodligen måste all forskning som vill bli igenkänd som just forskning ansluta sig till en på förhand given men outtalad logik som sätter ramarna för vad som kan bli sagt och gjort. Att bli forskare innebär oundvikligen att söka inträde i en relativt autonom värld – i ett fält såsom Donald Broady definierar begreppet: ”ett system av relationer mellan positioner vilka besättes av människor och institutioner som strider om något för dem gemensamt”. På det fältet kan en hel karriär utspela sig. En livslång anpassning.

Engagemanget, om det inte ska bli självförhärligande, bör kanske uppstå ur självtvivel, ur ett ifrågasättande av den egna utsagopositionen. Riskerar det inte annars att bli kontraproduktiv jaghävdelse – respektlöst och paternalistiskt? Kulturteoretikern Gayatri Spivak talar om att ”lära av sig”, om att betrakta sina privilegier som en brist som behöver åtgärdas. Det är en etisk hållning som äger giltighet bortom den omständighet hon hade i åtanke – att hon höll på att göra karriär som kunskapsproducerande subjekt inom en västerländsk, neokolonial institution. Det spelar i själva verket mindre roll vilken institution jag socialiseras in i, den riskerar oundvikligen att börja tala genom mig. Mina åsikter är inte mina. Mina avsikter är inte mina. Vad de tydligast signalerar är vad jag har blivit eller önskar vara.

Åsikterna avslöjar oss, som sociolekter. 

På ett fält gör man sig själv viktig: Just där jag befinner mig pågår oerhört angelägna saker – här formuleras de relevanta problemen, här är vi lösningarna på spåren! Fältets relativa autonomi skapar en illusion av kreativ frihet: fältets lagar må vara speciella, men de är fortfarande lagar. Striderna på ett fält kännetecknas framför allt av sin förutsägbarhet, spelreglerna bestämmer utfallet. Vad man strider om är ofta godtyckligt, det kunde lika gärna ha gällt något annat. Detta får dock aldrig uttalas. Om andras verksamhet möjligen, men inte om den egna.

Man önskar att forskningen ville lära av litteraturen, forskaren av författaren. I litteraturen finns en tradition av ett långt mer avancerat ifrågasättande av den egna verksamhetens betydelse. Sven Lindqvist är ett bra exempel. Åtminstone under de tio första åren av sitt författarskap var han ständigt upptagen av frågan. I april 1955, veckan före utgivningen av debutboken, publicerade han en debattartikel i Dagens Nyheter med rubriken ”Varför litteratur?” där han funderar över litteraturens värde. Han har valt att skriva, men funderar på hur han ska göra det. Han vill känna mening och få något uträttat, men upplever sig hämmad av litterära konventioner och förutbestämda författarroller. ”[L]itteraturen tycks vara ett tillhåll för invigda”, skriver han, ”en avskild domän där det sysslas med saker som ingen kan förklara betydelsen av.” Artikeln mynnar ut i en rad alltmer desperata frågor: ”Hur verkar litteraturen som kulturfaktor? Under vilka värderingsförutsättningar har den något berättigande? Kan man ge några skäl för att en annan människa bör lägga sig till med vanan att läsa böcker, kan man försvara att man själv ägnar sitt liv åt att göra det?”

Lindqvists frågor riktar sig till litteraturen men kunde lika gärna röra forskningen. Han är kluven, vacklar mellan två hållningar som erinrar om dem som Sartre och Adorno intog i frågan om ”engagerad litteratur”.

Sartre uppmanade sin tids författare att genomskåda på vilka sätt den autonoma litteraturen spelar det borgerliga samhället i händerna. Att skriva är att önska friheten, och denna frihetsönskan delar författarna med läsarna. Därför, menade Sartre, bör författarna fundera över vem de skriver för. Författarna bör medvetet knyta an till arbetarklassen genom att skriva för den.

Adorno kritiserade senare Sartres resonemang och menade att det förutsätter att den autonoma konsten över huvud taget skulle kunna verka oberoende av den empiriska verkligheten. Samtidigt såg han författarnas autonomisträvan som en politisk handling i sig: ”Frånvaron av verklig politik här och nu, djupfrysningen av förhållanden som ingenstans ser ut att tina, tvingar anden att söka sig till sfärer där den inte behöver förnedra sig. Även om all kultur, även verk av högsta integritet, idag löper risk att kvävas av kulturskvalet, har konstverk samtidigt förpliktelsen att stumt fixera sådant som förblir utom räckhåll för politiken.”

Är konstens uppgift alltså denna – att i första hand vara konst, och därigenom ett försvar för den autonomi som ger hopp om konstnärlig och intellektuell frihet? Men om det ändå bara är en utopi, om all konst på förhand är dömd att misslyckas i denna sin strävan, vilken är då den politiska innebörden av att uppställa autonomin som ideal? Det skärper kanske det kritiska tänkandet. Samtidigt delar det med makten intresset av att hålla det radikala alternativet borta från den politiska dagordningen. Och om makten undanber sig konstnärernas och de intellektuellas inblandning och därför mer än gärna låter dem hållas på sin kant – varför ska de under sådana omständigheter offra krut på att försvara sitt oberoende?

Med hjälp av Sartre och Adorno kan man ställa upp ett teoretiskt problem. Det kommer aldrig att lösas. Det kommer aldrig att ha giltighet mer än som abstraktion. Frågan om engagemanget, om vad som är möjligt att göra utan att vare sig friheten eller engagemanget smutsas ner, måste lösas i praktiken och om och om igen.

”Konsten är inte framför allt politisk genom de meddelanden och känslor den förmedlar angående världens ordning. Den är inte heller politisk genom det sätt på vilket den återger samhällets strukturer, de sociala gruppernas konflikter eller idéer. Den är politisk genom själva det avstånd den tar från dessa funktioner […].”

Filosofen Jacques Rancière försvarar idén om konstens autonomi. En förutsättning för konstens politisering är dess likgiltighet inför att uppträda som något annat än sig själv, dess avståndstagande från varje idé om en social funktion. Konsten blir, om man tillåter sig att förenkla Rancières resonemang, politisk genom att framträda som något radikalt annat, något bortom de samhälleliga idealen om nyttomaximering. ”Det finns”, skriver han, ”ingen konflikt mellan renhet och politisering.”

Om Rancière har rätt – kan man i så fall vara politisk och samtidigt politiskt engagerad?

Är inte faran med Rancières resonemang att det föder en större likgiltighet – bland konstnärer, bland forskare och intellektuella? Om avståndstagandet från samhället, hur begripligt det än är, framställs som den enda verkligt politiska hållningen, varför alls bry sig?

Rancière själv är inte ansvarig för slutsatsen, men när hans teori tillämpas blir den av någon anledning ofta reducerad till en enkel sanning, giltig en gång för alla: den samhällsengagerade konsten, den som vill beblanda sig, smutsa ner sig, speglar och bekräftar egentligen bara makten och den rådande ideologin.

Teori formaliseras så snabbt, stelnar och blir metod. Det är just därför det är viktigt att fortsätta teoretisera. Men inte utan exempel: 

II
”Man har väl anledning misstro alla genrer. Genren avslöjar konstförsöket.”

Sven Lindqvist är skeptisk till genretroget skrivande. Genrerna tenderar att locka författaren bort från sitt egentliga ärende. Viljan att inordna sig i en genre är komprometterande på det viset att den säger mer om hur författaren vill framställa sig än om vad han eller hon har att framställa. Även om det konstnärliga utförandet är oklanderligt går något avgörande därmed förlorat.

I sitt tidiga författarskap söker Lindqvist ett tilltal som förenar de olika krav som ställs på litteraturen. Hur ska han, utan att göra avkall på det litterära fältets svårköpta segrar och utan att isolera sig från möjliga läsare utanför litteraturens autonoma värld, lyckas skapa en angelägen litteratur?

Han prövar och förkastar olika hållningar. En sak håller han dock fast vid: idén om ett nytt slags essäform, en dikt som tänker och som utan att hindras av traditionella genrekrav kan röra sig fritt mellan konst och politik.

Det är lätt att tro och frestande att hävda, menar genreteoretikern John Snyder, att essän har en alldeles egen ontologi och epistemologi, eller att den rymmer en alldeles egen etik och hållning. Men så är det inte. Definitionen av essän som genre är, hävdar Snyder, i själva verket ”dess avsaknad av särdrag”.

Snyder placerar in essän, eller snarare essäistiken, i en vidare teori om litteraturens genrer. Han urskiljer tre i litteraturen verksamma grundprinciper: den mimetiska, den retoriska, den textuella. Essäistiken är inte mimetisk, som tragedin i sin renaste form; och även om den innehåller utsagor om både det ena och det andra har den heller inte något retoriskt syfte, vilket är typiskt för satiren. Den kraft som kontrollerar essän är i stället begäret eller längtan: ”det reflexiva jagets längtan efter befrielse genom språket – [genom] ’textualism’”.

”Essayn kan inte nöja sig med att ordna och analysera fakta. Den måste bli ett drama av dialoger mellan fakta, en dikt om lukten, ljudet och skimret av fakta […] en roman om förbindelserna mellan fakta och deras födelse, liv och död!”

I debutboken talar Lindqvist sig varm för ”essayn”. Ändå framgår det tydligt att han inte i första hand är ute efter att skriva essäer, att definiera vad en essä är eller ens att kallas essäist. Han lånar beteckningen essä för att beskriva sin längtan efter en större frihet, inte för att förknippas med andra essäister. Den essäform Lindqvist vill odla representerar på så sätt en princip snarare än ett genremässigt regelverk. Det är den litterära frihetens, de litterära möjligheternas princip, en anti-genre befriad från de etablerade genrernas regeluppsättningar men ändå möjlig att fylla med mening och konstnärlig konsekvens. 

Essä: från franskan, betyder försök eller prov. Essäistik: att pröva. Inte pröva vara, men pröva säga och göra. Pröva sig fram.

Om man ser essän inte som en artefakt med föreskrivna inneboende egenskaper utan som resultatet av en verksam textuell princip i litteraturen, då inser man snart att flertalet av de självutnämnda essäerna inte ens bär spår av denna princip.

Essäistik är en undersökningsmetod – och som sådan användbar inom de flesta områden, även forskningens. 

Jag forskar om Sven Lindqvist och konstaterar att en bärande tankegång i hans debutbok är att litteraturen borde anstränga sig att få något sagt i stället för att vara så upptagen med att vara just ”litteratur”. Dikten måste ha ”självkänsla”, menar han, för att kunna leva upp till det kravet. Diktens självkänsla består både i ”djärvheten” att våga vad som helst och i ”anspråkslösheten” att inte skylta med det.

Det finns en formel som beskriver resultatet av en sådan konstutövning: ars celare artem, det vill säga konst som döljer konst – eller konst som ger en illusion av att inte vara konst men som likväl verkar i kraft av att vara det. Förutom att det finns något storstilat i anspråkslösheten har en sådan konst den egenskapen att den får energi över till att ägna sig åt annat än att bara vilja vara konst. 

Lindqvist lyfter fram diktförnekelsen som ett av essäns främsta vapen. Essän godkänner inte skönlitteraturens konventioner – och just därför kan den bidra till att förnya eller utveckla skönlitteraturen. Lindqvist skriver om Vilhelm Ekelund att dennes essäistik uppstod ur hans förakt för den svenska litteraturen. De främsta litterära verken kommer ur viljan att vara mer än litteratur – att nå längre, att få större inflytande.

Argumentet bekräftar essäns konstnärliga potential. Eftersom diktförnekelsen är en inneboende egenskap i genren kan Lindqvist den vägen visa på de möjligheter som essän erbjuder – inte bara som megafon för icke-litterära utspel utan även som nyskapande kraft i litteraturen. 

Forskning: kartläggning, metodik, validitet – att fastslå och göra trovärdigt. Uppstår kanske den bästa forskningen ur förnekelsen av dessa särdrag? Forskning som döljer eller är likgiltig inför forskning – och som därigenom får energi över till annat? Oviljan att vara forskning – behovet att uträtta något mer?

Inte ”gentlemannaessayn”, eftersom den smiter undan ansvar. Inte heller den ämnesavhandlande, faktautredande essän, eftersom den ”dör med sina informationer”. Det slags essä som Lindqvist vill utveckla har större ambitioner än så. I Ett förslag skriver han: ”För att essayn skall bli konst måste den gestalta en upplevelse: bildningsupplevelsen. Den måste vara full av sitt problems mörker och sin lösnings ljus!”

Bildningsupplevelsen. Det som förväntas gripa tag i läsaren är inte författarens bildning, utan själva upplevelsen av hans bildningsgång. Att gestalta en bildningsupplevelse handlar därför inte om att redovisa sin beläsenhet, utan om att dela med sig av hur man försöker hantera sina erfarenheter av liv, läsning och tankar.

Formulerat så tillerkänns essän en handling som man annars inte förknippar med genren. Snyder antyder på ett ställe att essän i sin mest öppna och fria form har en ”temporal nerv”, det vill säga att det hela tiden pågår något i den utöver det som uttryckligen sägs. I sin andra bok, Handbok, för Lindqvist ett besläktat resonemang om saken, men har där bytt ut beteckningen ”essä” mot något han kallar tänkedikt. Tänkedikten – en dikt som ”tänker” – beskriver han som ”arbetsskildring, arbetssång”. Författarens tankar fungerar i tänkedikten inte som åsikter eller teser, utan finns där ”för att vi skall hålla dem tätt intill oss och känna dem i oss själva”. De formar, menar Lindqvist, en ”tänkeupplevelse”.

I tänkedikten är det därför, för att återknyta till Snyder, själva tänkandet som utgör den temporala nerven. Det som författaren lägger fram är inte färdiga tankar utan själva sitt tänkande – och just det pågående, ofärdiga och tillfälliga i detta tänkande bidrar till läsarens upplevelse av att färdas i tid och rum. Med andra ord är det inte heller tankarnas eventuella vetenskapliga hållbarhet som är huvudsaken, snarare möjligheten att få uppleva dem, att kunna pröva dem mot egna erfarenheter, att få känna deras ursprung, förstå behoven som föder dem.

”Tack till …” Det är något med avhandlingars förord. Hastigt och slarvigt skrivna, ofta pinsamma – trots allt avslöjar förorden något om det slit och de våndor som avhandlingsarbetet inneburit. Någon har kämpat med ett material och ett problem … Intressant! Det skulle jag vilja veta mer om.

Men forskning ska helst presenteras som otvetydiga resultat. Forskningens ideal är inte pågående tänkande, utan avslutade tankar. Ingen skulle komma på tanken att avkräva mig min bildningsupplevelse – men jag får gärna låtsas vara bildad.

Ordet bildning kommer av ”bild”. Etymologiskt får man förstå det som att bildens fixerade form är bildningens slutmål. Det aristoteliska formbegreppet kan illustrera denna tankefigur, liksom den kristna mystikens föreställning om människan som Guds avbild. I båda dessa tankesystem framgår att en riktig och rättfärdig mänsklig strävan är strängt målrelaterad: människan bör bilda sig för att anta sin ideala form, för att bli sin bild. Den innebörd som läggs i bildningsbegreppet blir därmed avhängig tankarna man gör sig om det ideala tillstånd som hägrar vid slutmålet.

Det sena 1700-talets tyska bildningsfilosofer ville göra upp med förutfattade meningar om bildningens mål. Bildningsprocessen måste vara förutsättningslös, menade de. Bildning blev för dem liktydigt med en vision om människans frihet. Människans bestämning skulle inte längre tillåtas bli fastslagen på förhand eller av någon annan än henne själv.

På andra sätt saknades inte objektiva kriterier för vad bildning var. Om människan skulle göra sig fri och myndig måste hon också skaffa sig kunskap om – ”utbilda” sig i – den värld som omgav henne. För det krävdes att hon inhämtade tidigare generationers kunskap, tillägnade sig den konstnärliga, filosofiska och vetenskapliga traditionen. Först därefter kunde hon utnyttja kunskapen för att förverkliga det framtida målet om människans frihet.

Sven-Eric Liedman hävdar att upplysningsidéerna knöt samman bildningsbegreppet med utvecklingstanken, med tron på historisk progression. Förverkligandet av människans idé kunde fortfarande ligga i att hon antog en bestämd form, men denna form var tills vidare okänd; låg och väntade på att bli upptäckt i en ännu förseglad framtid. Liedman skriver om det nya bildningsidealet: ”[Nu] gällde det snarare att komma på nivå med sin egen samtid och därmed få resurser att vara med och prägla framtiden. [Den] enskilde skulle ha gjort det väsentliga i mänsklighetens utveckling till sitt. Han eller hon skulle bli en bild av det sant mänskliga så långt detta hade hunnit förverkligas.”

Så kan man också förstå det värde Lindqvist ger bildningsupplevelsen. Enligt det moderna bildningsbegreppet korresponderar hans subjektiva bildningsupplevelse med de universella framstegen för mänskligheten. Bildning är ett förutsättningslöst, asocialt och renodlat individuellt projekt, som pågår utan tankar på dess syfte eller nytta. Samtidigt är det först genom en sådan förutsättningslös bildningsprocess som individen kan ”komma på nivå med sin egen samtid” och erövra de kunskaper som gör henne verkligt betydelsefull i social mening. För Lindqvists del innebär det här att han på en och samma gång dyker djupt ner i den litterära traditionen och gör sig redo att ta klivet ut i världen. 

Alla mina studier genom åren, har de något syfte? Ska de omsättas i handling? 

Själva bildningsbegreppet bär på en paradox som motsvaras av det dilemma som författare, forskare och intellektuella befinner sig i. Dels kravet på förutsättningslös kunskapstillägnelse utan att snegla åt nyttan med den. Dels, och på samma gång, förväntningen att denna individualistiska och asociala neddykning i lärdom och konstnärliga insikter ska leda fram till något, osäkert vad, nyttigt och socialt användbart. Lindqvist föreslår en litteraturform eller undersökningsmetod som svarar mot detta dubbla budskap. Den behöver inte men skulle kunna kallas essä eller tänkedikt.

III
Kanske så här: Gamla svar är inte facit till dagens problem. Varje situation bär på nya lösningar. Engagemanget är alltid kontaminerat. Det måste leva med sin dubbelhet och tvivelaktighet, om det alls ska leva. Engagemangets problem kan inte lösas teoretiskt.

De frågor som Sven Lindqvist ställde i artikeln ”Varför litteratur” veckan innan han debuterade, uppstod ur hans egen belägenhet. Han skulle bli författare. Och det var just författarrollen han undrade över, hur han skulle förstå och förhålla sig till den. Han efterlyste också en diskussion om litteraturens funktion och verkningsmedel. Hela angreppssättet kunde belysas med Walter Benjamins diskussion i essän ”Författaren som producent”, som i korthet handlar om hur en författare bör gå till väga för att hitta fram till ”ett förhållningssätt som förvandlar honom från en leverantör till produktionsapparaten till en ingenjör som ser det som sin uppgift att anpassa denna till den proletära revolutionens syften”. Trots att svaren lyser med sin frånvaro i Lindqvists artikel och även om väldigt lite där i övrigt påminner om Benjamins marxistiska språkbruk, lever Lindqvist faktiskt upp till det viktigaste kravet som Benjamin ställer på författarna: att de ”ska tänka efter, reflektera över sin funktion i produktionsprocessen”.

Det är en viktig påminnelse. Att bli författare innebär att underordna sig en apparat, en institution, vars budskap och ideologi riskerar att gång på gång överrösta författaren själv och reducera denne till ett lydigt redskap. Den som reflekterar över denna institutions beskaffenhet har emellertid tagit första steget i riktning mot att själv ta kontroll över den.

Att forskning ofta är oengagerande känner vi till. Men är den också oengagerad?

Om inte statsmakten eller näringslivet bestämmer forskningens inriktning och utformning, då är det den egna forskningstraditionen som gör det. I det avseendet är all forskning beroende, engagerad i ett överordnat projekt.

Innan man ännu en gång kräver av forskningen att den ska engagera sig, finns det med andra ord skäl att påminna om att den redan och oundvikligen gör det. Frågan är därför inte om utan hur forskningen bör engagera sig i samhället, vilka sociala krafter den aktivt borde knyta an till och ta avstånd från. Det är förstås en svår utmaning, men kan man vägra att ta sig an den?

Frågorna som Lindqvist ställde i sin artikel 1955 besvarar sig själva: Litteraturens, och således även författarens, första uppgift är att analysera sin egen kulturella och sociala funktion.

För Lindqvist innebar det också att han snart kunde övergå från att enbart undra över vilket värde litteraturen har, till att själv påverka vilket värde den skulle kunna få. Han kunde, med en marxistisk term präglad av Brecht, börja delta i ”omfunktioneringen” av den litterära institutionen.

I Sverige utspelade sig under sextiotalet en fullkomlig revolt mot den litterära institutionen, och den initierades inifrån institutionen själv. Lindqvists femtiotalsböcker förebådade denna revolt, och under sextiotalet var han en drivande kraft bakom den. Kanske var han också den som mest kongenialt gestaltade tidens förändrade kulturklimat. Generationsessän Myten om Wu Tao-tzu handlar om en författare som tar den romantiska drömmen om konstens autonomi på så stort allvar att hela strävan slår över i sin dialektiska motsats. Fullständig autonomi innebär isolering och stiltje. Där kan litteraturen inte verka. Något behöver göras.

Det gäller väl allt intellektuellt arbete. I isoleringen och stiltjen, på kursen i karriärplanering, upphör meningen. Något behöver göras. Därför är det rätt att ta ståndpunkt, men inte utan att samtidigt ta reda på var man står.

 

Not
Citat och explicita hänvisningar är hämtade från, i tur och ordning: Sven Lindqvist, Ett förslag, Stockholm, 1955, s 47 f; Walter Benjamin, ”Författaren som producent”, i Essayer om Brecht, övers Carl-Henning Wijkmark, Lund, 1971, s 103; Donald Broady, ”Inledning”, i Pierre Bourdieu, Konstens regler, övers Johan Stierna, Stockholm/Stehag, 2000, s 9; Gayatri Chakravorty Spivak, Post-colonial critic: interviews, strategies, dialogues, Sarah Harasym (red), New York, 1990, s 9; Sven Lindqvist, ”Varför litteratur?”, Dagens Nyheter, 55-04-18; Jean-Paul Sartre, Vad är litteratur?, övers Mario Grut, Mölndal, 1970; Theodor W Adorno, ”Engagemang”, övers Lars Bjurman, i Res Publica, 1996:1-2, s 110; Jacques Rancière, ”Estetiken som politik”, övers Kim West, i Jacques Rancière, Texter om politik och estetik, Lund, 2006, s 95 f och 105; Sven Lindqvist, Handbok, Stockholm, 1957, s 142; John Snyder, The prospects of power: tragedy, satire, the essay, and the theory of genre, Lexington, 1991, s 12 och 19 f, min övers; Lindqvist, Ett förslag, s 124 f; Snyder, Prospects of power, s 177; Lindqvist, Handbok, s 143 f; Sven-Eric Liedman, I skuggan av framtiden: modernitetens idéhistoria, Stockholm, 1997, s 232 f – för min utläggning om bildningsbegreppets historia, jfr s 227–241; Benjamin, ”Författaren som producent”, s 107 och 106; Sven Lindqvist, Myten om Wu Tao-tzu, Stockholm, 1967.

Omslag

Pris: SLUTSÅLT
Beställ nummer.

"Glänta er kort sagt en vitaminbombe til engasjerte sjeler som ønsker seg en selvrefleksiv stund mellom slagene."
Susanne Christensen, Klassekampen 

"Engagemang kan ta sig de mest skiftande former och uttryck. Om detta vittnar nya numret av Glänta, en ypperlig samling texter som grunnar och granskar, vänder och vrider, friar och fäller. Vad innebär det egentligen att vara engagerad? [...] Oavsett riktning eller vägval är Glänta en bra ledsagare. Läsning som engagerar utlovas."
Peter Viktorsson, Kristianstadsbladet 

"Det är paradoxalt att ett nummer med tema engagemang ger känslan av maktlöshet och att just den känslan kan inbegripa en sorts hopp."
Elin Grelsson Almestad, Helsingborgs Dagblad

Läs Maria Schottenius text om numret i Dagens Nyheter, och lyssna på radioprogrammet Nya Vågen med utgångspunkt i numret. Ioana Cojocarius foton från releasen av numret på Kvibergs marknad i Göteborg hittar du här