Eric Carlsson & Bo Nilsson  Ligister här, demokratikämpar där

Medan sociala medier sägs utlösa demokratiska revolutioner utanför Europas gränser utformas lagar som inskränker elektronisk kommunikation på hemmaplan. Eric Carlsson och Bo Nilsson blottlägger en paradoxal logik i den mediala retoriken och efterfrågar andra lösningar på demokratins problem än den tekniska.

 

I den svenska nyhetsrapporteringen om den så kallade arabiska våren hyllades de sociala mediernas möjligheter att underlätta för människors politiska deltagande.1 Kommunikationsplattformar som Facebook, Twitter och Youtube lyftes fram som centrala för organiseringen av politiskt motstånd i Nordafrika och Mellanöstern. Vägen till frihet tycktes gå via tekniken. I dessa nyhetsberättelser står inte teknologin själv utan nätaktivisten i centrum, gestaltad som en ung, välutbildad, urban ledare som behärskar modern kommunikationsteknik, i kontrast till koloniala föreställningar om till exempel ”kvinnan i arabvärlden” som vanligtvis representeras som oförmögen till motstånd och organisering. Här erbjuds istället en ny subjektsposition som möjliggör identifikation för ett tänkt ”vi” – de egenskaper som fästs vid aktivisten signalerar att hon liknar ”oss”. Den här typen av medial framställning kan relateras till den postkoloniala teoretikern Homi K Bhabhas resonemang om begreppet mimikry. Inom den koloniala idétraditionen innebär mimikry en diskursiv maktmekanism som söker representera de Andra på ett sådant sätt att de kan kännas igen enligt en föreställd västerländsk norm. Bhabha skriver att ”den koloniala mimikryn [är] begäret efter en omdanad, igenkännbar Annan, som ett skillnadens subjekt som är nästan det samma, men inte riktigt.2 Dagens Nyheter rapporterade exempelvis på följande sätt från revoltens Kairo:

"Sinnebilden av kvinnan i arabvärlden är den av en foglig varelse underordnad mannen. Men i och med omvälvningarna i Nordafrika och i Mellanöstern har vi i västvärlden fått rucka på den föreställningen. […] Vi träffas i den välbärgade stadsdelen Mohandessin på ett kafé som lika gärna skulle kunna ligga på Söder i Stockholm eller i Haga i Göteborg – trådlöst internet, latte och macchiato, soft jazz i högtalarna. Den unga publiken har axelremsväskor och glasögon med designerbågar. Engy Ghozlan, som kommer från en akademikerfamilj, smälter väl in i den mondäna miljön."3 

I textutdraget ovan målas en schablonartad bild upp av normer för en urban västerländsk medelklass, som får aktivisten att verka nästan som oss. En rad tecken knyter samman denna identitet där bland annat trådlöst internet, lattedrickande och designerbågar får fungera som betydelsebärande symboler för medelklassens normer. När aktivisten, i Bhabhas mening, sägs härma det västerländska genom bland annat sin teknikvänlighet, blir hon samtidigt legitim som politisk aktör – hon blir till ett politiskt subjekt då hon framställs som igenkännbar för en svensk mediepublik.

En annan bild som cirkulerade parallellt i nyhetsmedierna under rapporteringen från protesterna i Egypten var fotografier av folkmassorna på Tahrirtorget i Kairo. Denna tudelade gestaltning av aktivisten som å ena sidan en handlingskraftig och teknikvänlig individ, å andra sidan en ansiktslös massa, kan relateras till sociologen Jay Sherwoods resonemang om ”demokratins drama”.4 Detta, menar Sherwood, är ett narrativ som framträder i kristider och speciellt inom medievärlden. ”Massan” framställs ofta som ett hotfullt kollektiv utan bestämda mål, irrationella i såväl tanke som handling. Det lyckliga slutet i de medieberättelser som följer ”demokratins drama” infinner sig emellertid när man lyckas hitta vägar att upplysa massan så att de blir självständiga och rationella individer. Här kan man säga att nyhetsmedierna tillskriver den urbana medelklassens nätaktivister och västerländska medieföretag som Twitter och Facebook rollen som vägledare för de förtryckta folkens upplysning.

I samband med den arabiska våren lades ett förslag om att bistånd ska ges till ”sociala medier och IT” fram av den borgerliga regeringen, vilket också det kan ses som en form av upplysningsprojekt. Biståndsminister Gunilla Carlsson sa exempelvis i en debattartikel i Expressen i januari att ”nätaktivister är de nya demokratikämparna”.5

"I denna digitaliserade verklighet ställs nya krav på gamla politikområden. Biståndet hör till de politikområden som står inför utmaningen att förnyas – inte minst mot bakgrund av den informations- och kommunikationsteknologiska revolution som just nu tar fart även i låginkomstländerna. En viktig del av denna utmaning har att göra med hur informations- och kommunikationsteknologin kan användas som verktyg i kampen för frihet och mot förtryck. Betydelsen av nätets sociala nätverk – som Twitter och Facebook – för förhoppningarna om en demokratisk utveckling i Tunisien är bara ett exempel."6

I den medialiserade politiken framhävs teknikens betydelse för emancipation och demokratisk utveckling. Ett återkommande tema i den allmänna mediala debatten är hur de kommersiella företagens plattformar integreras som just verktyg för social förändring, en språngbräda för politiskt handlande. När företagsnamnen upprepas i berättelserna om de sociala mediernas betydelser för politisk aktivism blir dessa varumärken samtidigt synonyma med teknikens, och därmed också samhällets, förändringspotential. På ett symboliskt plan blir både företagen och deras ”entreprenörer” representanter för en ny form av mer human och ansvarstagande kapitalism som säger sig främja politisk kamp. Politiken och det kommersiella smälter samman.

Men teknikens demokratiska potential omfamnas inte urskillningslöst. Trots att nya medier framställs som demokratins hopp, eller kanske just därför, kan den nya tekniken också framstå som farlig – ja, till och med hotfull. En belysande kontrast till händelserna under den arabiska våren, då nya medier främst hyllades som demokratifrämjande verktyg för aktivisternas organisering, är demonstrationerna i Göteborg 2001 och de rättsprocesser som följde. Då pratades det om användare av nya medier som det motsatta – ett hot mot demokratin. I medierna såväl som i rättegångarna efter Göteborg 2001 blev begreppet ”sambandscentral” något av ett nyckelord.7 I tidningarna användes en militär terminologi för teknikanvändningen, och den juridiska processen slutade med att åtta unga aktivister dömdes till årslånga fängelsestraff – delvis på grund av att de hade skickat sms och använt datorer i samband med demonstrationerna.8 Som ytterligare motpol till den teknikoptimism som präglade rapporteringen från den arabiska våren, kan man lyfta fram hur de sociala medierna beskrevs under protesterna i Storbritannien i somras. Tekniken betraktades visserligen även då som ett verktyg som hotade den politiska ordningen, men nu som ett vapen som vänts mot det egna etablissemanget. I brittisk press hördes röster om vikten av att kunna övervaka internetanvändare, och David Cameron utryckte en längtan efter att kunna stänga av sociala medier och mobiltelefoni för att på så sätt förhindra oönskade beteenden i ”oroliga tider”. Två unga män dömdes exempelvis till fyra års fängelse för att de sades ha organiserat så kallade flash mobs via Facebook i samband med upploppen.

Dessa rättsliga, politiska och mediala utspel uppvisar således ett ambivalent förhållningssätt till vad tekniken kan erbjuda för politiskt deltagande, vars slagsida i hög grad tycks bero på om tekniken används i liberala demokratier eller i auktoritära diktaturer. Vad som ses som ett hot på hemmaplan och önskas kontrolleras genom allt mer allomfattande massövervakning (sanktionerad av Ipred, FRA, ACTA och andra övervakningsdirektiv) betraktas som en möjlighet på bortaplan, något som ska uppmuntras genom bland annat bistånd till nätaktivism, eller nätentreprenörer. Men framträder inte här också en kamp om teknikens betydelse för frågor som kanske egentligen rör synen på demokrati? Som ett förtydligande exempel kan nämnas en mindre hotfull form av flash mob-aktivism, där företag och organisationer söker knyta ett politiskt engagemang till konsumtion av produkter som på olika sätt ska fungera världsförbättrande. Genom att samla människor via nätet, och få dem att i grupp köpa ”rätt” saker, vill man uppnå social förändring:

"En mer konstruktiv trend [har] spridits på nätet: shoppande flash mobs. Det handlar om gruppaktioner av aktivister som lånar metoden från flash mobs för att påverka samhället. […] – Vi hjälper folk att ”rösta med sina pengar”. Många vill engagera sig i samhället men har inte tid, genom den här typen av flash mobs kan vanligt folk påverka stort genom att bara gå och handla."9

Kanske är det just hyllandet av demokrati som ett slags konsumtionsvara och medborgaren som den optimala, aktivt väljande konsumenten vi ser i dessa lovsånger till Facebook, konsumerande flash mobs, tweets etc. Vi kan på tryggt avstånd känna oss delaktiga och med en enkel knapptryckning visa vårt stöd i kampen för frihet i andra länder utan att själva egentligen riskera någonting. Samtidigt kan vi stärka känslan av att göra rätt eller stävja det dåliga samvetet genom att konsumera och ”gilla” ekologiska kläder och rättvisemärkt kaffe. Men handlar detta deltagande verkligen om att uppnå social och strukturell förändring eller är det en del av en ideologiproduktion för att upprätthålla ett befintligt system? Att på allvar släppa in ”massan” – att låta folket avgöra – framstår ju ofta som en rent dumdristig politik, i alla fall om man ska tro flera av de mediala reaktionerna på exempelvis ”chockbeskedet” att låta grekerna folkomrösta om den ekonomiska situationen i landet.

Frågan man kan ställa sig är om inte både teknikoptimismen (nätaktivism är emancipatorisk där) och -pessimismen (men hotfull här) är ett uttryck för en och samma determinism, där tekniken tycks bestämd att upprätthålla det politiska status quo som sedan en längre tid kännetecknar de västeuropeiska politiska systemen. Det som döljs i denna falska motsättning är inte bara frågor som på allvar kan problematisera teknologins relation till demokratin, utan i synnerhet de reella problem demokratin står inför idag, när folkstyret blivit synonymt med skräcken för – folket.

 

 



Noter    ( returns to text)
  1. Vi vill rikta ett stort tack till Maria Carbin och Jonas Danielsson för viktiga kommentarer och synpunkter på denna text.
  2. Homi K Bhabha, ”Om mimikry och människan. Den koloniala diskursens ambivalens”, övers Claudia Lindén, i Divan, nr 8, 1994, s 22.
  3. Erik Ohlsson, ”Revoltens kvinnor”, Dagens Nyheter, 2011-03-06.
  4. Steven Jay Sherwood, ”Narrating the Social: Postmodernism and the Drama of Democracy”, i Tamar Liebes (red) Narrativization of the News Journal of Narrative and Life History, Lawrence Erlbaum Associates, 1994.
  5. Christian Christensen skriver mer utförligt om detta område i artikeln ”Discourses of Technology and Liberation: State Aid to Net Activists in an Era of ’Twitter Revolutions’”, The Communication Review, 14:3, 2011, s 233–253.
  6. Gunilla Carlsson, ”Nätaktivister är de nya demokratikämparna”, Expressen, 2011-01-21.
  7. Rasmus Fleischer, ”Ett naivt hopp”, Aftonbladet, 2011-02-16.
  8. Erik Wijk, Orätt – Rättsrötan efter Göteborgskravallerna, Ordfront förlag, 2003.
  9. Johan Åkesson, ”De nya demonstrationstågen”, Dagens Nyheter, 2011-12-11.
Omslag

Pris: SLUTSÅLT
Beställ nummer.

"Glänta er kort sagt en vitaminbombe til engasjerte sjeler som ønsker seg en selvrefleksiv stund mellom slagene."
Susanne Christensen, Klassekampen 

"Engagemang kan ta sig de mest skiftande former och uttryck. Om detta vittnar nya numret av Glänta, en ypperlig samling texter som grunnar och granskar, vänder och vrider, friar och fäller. Vad innebär det egentligen att vara engagerad? [...] Oavsett riktning eller vägval är Glänta en bra ledsagare. Läsning som engagerar utlovas."
Peter Viktorsson, Kristianstadsbladet 

"Det är paradoxalt att ett nummer med tema engagemang ger känslan av maktlöshet och att just den känslan kan inbegripa en sorts hopp."
Elin Grelsson Almestad, Helsingborgs Dagblad

Läs Maria Schottenius text om numret i Dagens Nyheter, och lyssna på radioprogrammet Nya Vågen med utgångspunkt i numret. Ioana Cojocarius foton från releasen av numret på Kvibergs marknad i Göteborg hittar du här