Maria Jönsson, Maria Carbin & Ingeborg Svensson  Vi kan inte, vi vill inte, vi törs inte

Är det politiska engagemanget dömt att vittra sönder tillsammans med välfärdsstaten? De honnörsord som förenat makten och motståndet – kunskap, stolthet och framstegstro – skorrar falskt när effekterna av trygghetssystemens nedmontering är kännbara. Här undersöks istället möjligheten att formulera ett engagemang utifrån det som uteslutits ur den svenska framgångssagan men förenar oss alla: sårbarheten.

 

Osäkert engagemang, är inte det en motsägelse? Subversiva handlingar framställs ofta som framåtsyftande, framtidsorienterade och i grunden länkade till övertygelse och visshet. Vänsterns och feminismens klassiska motståndsretorik formuleras exempelvis med slagord som ”Upp till kamp!”, ”Tillsammans är vi starka!”, ”Vi kan, vi vill, vi törs!”, ”Vi måste höja våra röster för att höras!”. Samtidigt klingar dessa kampord om inte falskt så åtminstone ihåligt i en nyliberal välfärdsstat där vänstern och feminismen präglas av sviktande framtidstro, bristande självförtroende, avsaknad av lösningar och bleknande ideal. Zygmunt Bauman beskriver detta politiska tillstånd med termen ”interregnum” – en period av osäkerhet då ett etablerat system eller en regim krackelerar utan att någon ny ordning infunnit sig.1 För det svenska samhället handlar det om en socialdemokratisk välfärdsstat som omstruktureras efter nyliberala mönster. Många av de etablerade formerna för organiserat motstånd försvinner i takt med välfärdsstatens sammanbrott, just därför att de under lång tid varit så tätt knutna till denna stat. Bortsett från att sörja det som varit – vilka möjligheter finns att skapa andra former för motstånd och engagemang i denna tid av interregnum? Former som inte lutar sig mot den på en gång framtidsorienterade och tillbakablickande retorik som präglat moderna identitetspolitiska rörelser, vars mål har varit att i en förestående framtid ge upprättelse åt tidigare sårade identiteter (som föreställs komma ”till sin rätt” – ofta i juridiska termer).2

Frågan är om man kan formulera ett engagemang bortom detta målinriktade framgångsideal?

De sociala rörelserna och välfärdsstaten
De etablerade formerna för motstånd har i Sverige varit tätt knutna till sociala rörelser som arbetarrörelsen, kvinnorörelsen, den antirasistiska rörelsen och hbt-rörelsen. Den politik dessa rörelser har bedrivit har i många fall efter hand införlivats i utformandet av folkhemmet och välfärdsstaten. Sociala rörelser och identitetsorganisationer har varit en del av, och ofta blivit involverade i, byggandet av den svenska moderna staten. Ett bygge präglat av tron på att man genom social ingenjörskonst kan driva utvecklingen i en progressiv riktning. Kvinnorörelsen har till exempel varit framgångsrik när det gäller lagstiftning mot mäns våld mot kvinnor, rätten till abort, jämställdhet i föräldraförsäkringen, utbyggnaden av daghem etc, delvis på grund av att feministiska forskare och experter har deltagit i statliga utredningar och utformandet av policydokument. Kampen för sexuell upplysning som fördes av pionjärer vid seklets början inkorporerades så småningom i statens ambition att, som historikern Yvonne Hirdman kallar det, ”lägga livet tillrätta”.3 Organisationer som RFSL har i sin tur haft framgång i kampen mot diskriminering och för rättigheter som att registrera partnerskap. Mycket förenklande kan man säga att politiskt motstånd och progressiva sociala rörelser i Sverige har en historia av att inkorporeras i systemet, in i den socialdemokratiska välfärdsstaten. Det tydligaste exemplet på detta är kanske hur den tidiga arbetarrörelsens revolutionära kraft införlivades i fackförbunden med deras alltmer samarbetsorienterade och täta relation till arbetsgivare och stat. Traditionen att bygga kamp via föreningsliv, den starka tron på möjligheten att lösa problem genom att organisera sig väl och den optimistiska föreställningen att samhället förändras till det bättre är allt oupplösligt förbundet med välfärdsstaten.

Den problematiska sårbarheten
De sociala rörelserna har försökt skydda svaga medborgare (sjuka, gamla, funktionshindrade, barn etc). De har strävat efter att överkomma sårbarheten, organisera bort den. Det här gäller inte minst för andra vågens skandinaviska kvinnorörelse, som präglats av ett likhetstänkande där jämställdhetsfrågan haft en central plats. Att ge kvinnor samma möjligheter som män har i ett socialdemokratiskt liberalt system handlat mer om att befria kvinnor från de relationella band och skyldigheter som håller dem tillbaka än att omvärdera och uppvärdera de banden. Detta har självklart varit en fundamental och angelägen kamp. Inte desto mindre är det viktigt att kritiskt granska de ideal och känslostrukturer som underbygger denna strävan.

Såväl kvinnorörelsen som hbt-rörelsen har formats runt känslor som stolthet, kunnande och självrespekt. De känslor som motiverar och ”rör rörelserna” synliggörs i välkända slogans som kvinnorörelsens ”Kvinnor kan!”, ”Var glad – gå till angrepp!”, ”Gråt inte – gör motstånd!”, ”Vägra kallas hora!” eller i hbt-rörelsens bokstavliga pridemanifestation.4 Slagorden är givetvis helt rimliga sätt att hantera skam och förtryck. Samtidigt kan man hävda att de ger uttryck för maktens retorik: man delar med förtryckaren inställningen att beroende, icke-kunnande, skam och svaghet måste överkommas.

Stukad optimism och förlorad framtidsorientering
Övergången från en socialdemokratisk till en nyliberal välfärdsstat har emellertid marginaliserat de sociala rörelserna från den politiska arenan och försvårat organisering. Som en logisk följd av att staten abdikerat från politiken och numera istället är upptagen av att administrera och underlätta för marknadskrafterna hyser den också ett mindre intresse för politisk organisering. Men de sociala rörelsernas kris är också intern. Inom den feministiska rörelsen har det till exempel pågått en intensiv kritik av identitetspolitiken. Det står alltmer klart att de kategorier vi hoppas dekonstruera – som kvinna, homosexuell, invandrare etc – inte upplöses med fler rättigheter eller ökad representation i maktsystemen. Tvärtom formulerar såväl teoretiker som aktivister en ökad medvetenhet om hur beroende vi är av de fenomen och system vi kritiserar. Ett exempel på detta är den relativa framgång som projektet ”varannan damernas” haft för att åstadkomma kvinnlig representation i partier, styrelser osv. Visserligen har fler kvinnor fått tillträde – men har organisationerna förändrats på grund av detta? Ett annat exempel är hbt-rörelsens inriktning på familje- och reproduktionsrelaterade rättigheter. I vilken mån har man förändrat en heteronormativ och patriarkal institution som äktenskapet genom att inkludera samkönade par? Kritikern Lee Edelman går så långt att han hävdar att homorörelsen gett upp sin omstörtande potential genom att inordna sig i den ”reproduktiva framtidslighet” som präglar moderniteten.5

De svenska sociala rörelserna befinner sig i en besvärlig situation. När staten inte längre agerar som den där hatälskade föräldern som säger sig agera för ens bästa – vem är då motparten? När rörelserna själva deltagit i att utforma vissa av de politiska lösningar som idag skapar nya problem – vem är då fienden?

Nostalgiska reaktioner
Det verkar finnas en lockelse i att nostalgiskt besjunga det välfärdsprojekt som gått förlorat (nationen, det ”goda solidariska Sverige”, stabila könsroller, representativ demokrati som det enda alternativet, solida gemenskaper, livslång tvåsamhet etc). Teoretikern Wendy Brown har varnat för tendensen att radikala rörelser i skiftet till nyliberala system formulerar ett reaktivt och nostalgiskt motstånd som plötsligt ser det förflutna som ett ideal för det kommande. Enligt Brown har till exempel feminister varit rättmätigt kritiska till institutioner och praktiker i det liberala och/eller socialdemokratiska systemet och borde snarare radikalisera denna kritik än hemfalla åt nostalgi.6

Det nostalgiska drag Brown pekar ut märks i den överväldigande mängd böcker, skrifter och utställningar om den andra vågens kvinnorörelse som kommit de senaste åren. I en tid då feminismen försvunnit från det politiska rampljuset blickar man gärna tillbaka till en era av kvinnopolitisk framgång och föreställd enighet och gemenskap. Det skrivs memoarer, självbiografiska romaner, biografier och minnesantologier på löpande band om Grupp 8 och 70-talsfeminismen. Som exempel kan nämnas böcker som Tusen systrar ställde krav av bland andra Eva Schmitz, Ingrid Sillén, Eva Lindqvist och Vera Almroth, samt Å alla kära systrar av Ebba Witt-Brattström. Minnesarbetet är inte sällan ackompanjerat av beklaganden över att de unga feministerna inte tillräckligt känner till eller erkänner det arbete som nedlagts av generationerna före dem. Vi ser också ett tydligt motstånd som vänder sig mot nostalgin och snarare syftar till att radikalisera den socialliberala utvecklingssträvan. Den omdebatterade skilsmässoantologin Happy Happy som kom ut tidigare i år kan genom sitt frihetspatos förstås som en logisk konsekvens av den likhets- och emancipationsideologi som präglat skandinavisk feminism. Inom en liberal logik är det självklart att även kvinnor ska ha rätt att skilja sig utan särskild kvinnoskuld, och att skilsmässor inte per automatik bör betraktas som någonting sorgligt. I reaktionerna på boken kommer både vänsternostalgi och konservatism till uttryck. Ett exempel på nostalgi är Nina Björks recension av boken i Dagens Nyheter. Björk ringar in antologins uppvärderande av skilsmässan som del av en liberal syn på frihet – men som motvikt till denna fria val- och utbytbarhetsideologi ställer Björk den strävsamma tvåsamheten. Istället för att utvidga frågan till den mer omfattande äktenskapskritik som bedrivits inom feminismen överges alltså äktenskapskritikens radikala potential (där såväl äktenskap som skilsmässa skulle ses som delar av samma fenomen) för en uppvärdering av långvariga relationer i termer av just livslång tvåsamhet. Tvåsamheten framstår plötsligt som ett radikalt alternativ till samtidens slit-och-släng-kultur.7

Depressiv hoppfullhet
Så vad är då alternativet? Att enbart kritisera de här nostalgiska reaktionerna är knappast heller en framkomlig väg (dessutom är många av dem helt rimliga i sitt sammanhang). Hur skulle ett engagerat motstånd se ut som inte är identitetspolitiskt framåtsyftande eller nostalgiskt tillbakablickande? Som feministiska forskare i ämnen som statsvetenskap, etnologi och litteraturvetenskap har vi mestadels ägnat oss åt att visa och undersöka hur strukturer och mekanismer i politik, kultur och språk reproducerar makt. Vanskligare är det att försöka hitta alternativen och utbrytningsförsöken.

Queerteoretikern Eve Kosofsky Sedgwick talar om en paranoia och en tvångsmässig misstänksamhet som hon menar dominerat det kritiska tänkandet de senaste decennierna.8 Enligt Sedgwick är det paranoida tänkandet en bra och nödvändig strategi om man vill blottlägga maktstrukturer. Det är också en strategi som försäkrar en mot negativa överraskningar. Men om man alltid är beredd på det negativa och misstänker något för att vara något annat än det utger sig för att vara kommer man heller aldrig att få veta något man inte redan visste. Det som går förlorat är alltså det otippade – möjligheten att något annat än det förväntade skulle kunna hända.

Att vara öppen för att förvånas, att ha hopp, är dock inte detsamma som att vara optimist. Sexualitetsforskaren José Muñoz talar exempelvis om en hoppfull kritisk attityd som inte alltid vet vad den i positiv mening pläderar för – men som därmed inte behöver vara antiutopisk. Den hoppfulla inställningen ”negerar det negativa”, det är en anti-antiutopisk hållning snarare än en optimistisk sådan.9

Ett exempel på ett skeende som man kan förhålla sig lätt skeptisk till, och samtidigt med Sedgwick och Muñoz försöka vara öppen för, är Occupy Wall Street i New York. Under protesterna har kritiska röster frågat vad detta leder till – vem lyssnar egentligen på protesterna och vad blir nästa steg? En av rörelsens egna klipp på nätet, ”Where do we go from here”, fångar just denna osäkerhet inför framtiden. En av demonstranterna uttalar sig om vad hon tror ska komma härnäst: ”Jag har ingen aning, och det är just det som är spännande, att inte veta vad som kommer att ske”. En annan av deltagarna menar att ”När Rosie Parks vägrade lämna sin plats på bussen visste ingen att det inom några få år skulle uppstå en medborgarrättsrörelse. […] Jag tror det här kommer att utvecklas på sätt vi inte kan förutse.”

Vill man låta sig överraskas – vilket inte är detsamma som att man faktiskt kommer att överraskas – tror vi att det är möjligt att hitta nya former av motstånd i oansenliga och oheroiska uttryck, som förstås också kan ingå i ett större skeende. Kanske måste sådana former av motstånd artikuleras i termer av oförmåga, otillräcklighet och ovisshet snarare än kunnande och kontroll.

Engagemang genom sårbarhet?
Med hjälp av begreppet ontologisk sårbarhet har flera feministiska filosofer det senaste årtiondet analyserat just otillräcklighet och avhängighet som förutsättningar för subjektstillblivelse. Några teoretiker som beskrivit dessa ”brister” i termer av sårbarhet är Judith Butler, Adriana Cavarero och Margret Shildrick.10 De menar att denna sårbarhet inte i första hand är ett resultat av vår tids osäkerhet. Inte heller behöver sårbarheten ses som något negativt som måste överkommas, en oförmåga att skydda sig själv eller ett tillkortakommande som gör subjektet möjligt att skada. Istället ska det förstås som att var och en av oss är politiskt konstituerade genom våra kroppars sociala sårbarhet – det sätt på vilket våra kroppar är förbundna med andra och utsatta för andra.

Sårbarhet är ur det perspektivet inte en egenskap hos det enskilda subjektet, utan en förutsättning för mänsklig tillblivelse. Att bli till är att vara utsatt för och beroende av andra – språkligt, socialt och materiellt. Att bli till är alltså att vara i brist – det är genom det vi inte är, de kategoriseringar vi inte har kontroll över, den sanning vi inte kan komma åt om oss själva – som vi blir till. Bristen är själva förutsättningen för social tillblivelse. Den ontologiska sårbarheten är inte en fördiskursiv egenskap som står utanför det politiska och sociala konstituerandet av människan. Tvärtom. Det är snarast så att sårbarheten som sådan är social och politisk – att tala om ontologisk sårbarhet innebär att skriva in det sociala, etiska och politiska som förutsättningar för existensen och inte som ett hot som kommer utifrån.

Denna grundläggande sårbarhet har man försökt hantera politiskt på olika sätt. Hobbes idéer om samhällskontraktet, det svenska folkhemmets bortbyggande av sårbarhet, kalla krigets militarism och dagens säkerhetsfanatism kan alla ses som uttryck för olika maskulina strategier för att hantera kroppslig sårbarhet. Judith Butler frågar sig istället om ett erkännande av människans grundläggande kroppsliga sårbarhet och brist på kontroll skulle kunna möjliggöra andra sätt att tänka kring etik och politik.11 Butler använder begreppet prekaritet för att lyfta fram det politiska konstituerandet av livets osäkerhet. Prekariteten är på intet sätt jämnt fördelad. Somligas osäkerhet maximeras, medan andras minimeras. Under kapitalismen och i en tid av nyliberal styrning har dessutom osäkerheten kommit att maximeras för ett allt större antal människor. Zygmunt Bauman beskriver hur en allt större grupp i väst – även stora delar av medelklassen – kommit att hamna i en osäker situation, med osäkra anställningar, osäkerhet om vad som händer om man drabbas av sjukdom och osäkra boendesituationer. Bauman använder en term som liknar Butlers, prekariatet, för att beskriva den grupp av människor vars livssituation utmärks av en tilltagande osäkerhet.

Att tänka sårbarhet som en utgångspunkt för engagemang innebär således både att tänka hur makten konstituerar olika sårbarheter och att ifrågasätta föreställningen om att sårbarhet enbart drabbar vissa ”prekära andra”, och dessutom kan överkommas bara man hittar de rätta åtgärderna. Självklart är subjektspositioner präglade av ras/etnicitet, queerhet, klass och femininitet särskilt märkta av sårbarhet. I en kolonial, heteronormativ, kapitalistisk och patriarkal diskurs har dessa subjekt skapats av och genom bilder av otillräcklighet, brist och misslyckande och har känt utsattheten bokstavligt in på huden. Att vända sig till identitetspolitik är begripligt och kanske nödvändigt under sådana förhållanden. Samtidigt har det sina begränsningar, framförallt eftersom identitetspolitik kräver och skapar igenkännbara distinkta subjekt som kan garanteras rättigheter genom att man påtalar deras kränkbarhet – något som resulterar i att nya avgränsade hjältar skrivs in i den liberala framgångsberättelsen. Dessutom har identitetspolitiken inte formulerat ett motstånd mot de krafter som driver allt fler in i ”prekariatet”. Så frågan om vilka former för engagemang som behövs i dagens interregnum kvarstår.

Att inte höja sin röst
Som vi nämnde inledningsvis är det lätt att tänka sig engagemang som något målmedvetet, framåtriktat och konstruktivt. Den osäkerhet som vidlåder utsattheten övervinns idealt sett genom att man ger svar på tal, höjer sin röst, kräver sin rätt. Med hjälp av ett exempel skulle vi avslutningsvis vilja ställa frågan om hur utsatta individers vägran eller oförmåga att ”höja sin röst” eller ”ge svar på tal” kan förstås som engagemang, om än i osäker form, och vilket värde denna osäkerhet trots allt kan ha.12

Exemplet handlar om reaktioner på diskursen om ”utsatta flickor”. Unga kvinnor med bakgrund i framför allt Mellanöstern har i den svenska politiska diskussionen tillskrivits en offerposition och framställts som extra sårbara och utsatta för ett exotiskt och icke-svenskt hedersrelaterat våld. Som en politisk lösning på problematiken uppmuntras de utsatta flickorna att tala, och den svenska staten använder formuleringar som ”Låt oss lyssna” och upprop som ”Låt flickorna tala!”. Därmed uppstår ett krav på unga kvinnor att agera som sanningsvittnen och berätta sin historia om förtryck i familjen. Utsattheten och offerskapet förstärks emellertid genom statens gestaltningar av en problembild där unga kvinnor antingen betraktas som utsatta hedersoffer eller som fria individer.13

Den antirasistiska feministiska rörelsen har kritiserat dessa stereotyper. Genom projekt som Terrafems ”Vägra kallas offer!” och ”Varken hora eller kuvad!” har man sökt göra motstånd mot en ensidig bild. Men även motståndet har i detta fall kommit att handla om ”att ge svar på tal” eller att låta de unga kvinnorna tala och visa att de är starka. Viljan att söka överkomma sårbarheten framträder i såväl maktens som motståndets retorik. Det tycks inte finnas något alternativ.

Barzoo Elisassi, forskare i socialt arbete, visar dock i sin avhandling hur unga kvinnor med kurdisk bakgrund strategiskt använder tystnad i skolan för att inte bli kulturella representanter och slippa svara på lärarens tal om ”de stackars kurdiska flickorna”.14 När staten kräver av dig att tala kanske tystnaden snarare än talet blir en handling, en motståndsakt? Att inte delta i debatten, inte svara på det reducerande tilltalet eller att tala om något helt annat sätter fokus på själva frågorna och ramarna för samtalet. En vägran eller oförmåga att ”höja sin röst” i konfrontation med statens krav kan fungera som ett sätt att visa hur själva tilltalet av unga kvinnor med ”icke-svensk bakgrund” bidrar till deras utsatthet. Att inte höja sin röst kan förstås som ett insisterande på osäkerheten i situationen; oviljan eller oförmågan att höja sin röst synliggör det svåra i att tala eller bli hörd under de förutsättningar som råder.

För att något ska synliggöras krävs dock att någon ser och bekräftar situationen. Här kan man kanske hoppas på ett ökat intresse – som inte slänger ut sårbarheten med badvattnet – inom forskning, politik och aktivism för osäkra engagemang. I grunden handlar det om att problematisera det förakt för svaghet som underbygger såväl makt som motstånd i vår samtid. Är det möjligt att dröja vid den mänskliga gemensamma sårbarheten och se den som en grund för engagemang istället för att direkt rikta in sig på att överkomma den? Hur undviker man att återinstallera ideal som styrka, kontroll och kraft när man utövar motstånd – hur undviker man kort sagt att förråda sårbarheten? Ska man argumentera för rättigheter kanske själva rätten att vara sårbar är ett av de mest provocerande och radikala anspråken i dagens nyliberala Sverige.

 

 



Noter    ( returns to text)
  1. Zygmunt Bauman, 44 Letters from the Liquid Modern World, Polity Press, 2010.
  2. Tankegångarna i den här artikeln är sprungna ur ett pågående forskningssamarbete vid Centrum för genusstudier vid Umeå universitet. Samarbetet handlar om sårbarhet i en nyliberal tid och ett femtontal forskare deltar. Ett särskilt tack till Erika Alm, Linda Berg, Eva Skåreus och Erika Sörensson som ingår i vårt deltema om motståndsstrategier.
  3. Yvonne Hirdman, Att lägga livet tillrätta: Studier i svensk folkhemspolitik, Carlsson, 1989.
  4. För ett resonemang om relationen mellan känslor och rörelse, se Sara Ahmed, The Cultural Politics of Emotions, Edinburgh University Press, 2004.
  5. Lee Edelman, No Future: Queer Theory and the Death Drive, Duke University Press, 2004.
  6. Wendy Brown, ”Neo-liberalism and the End of Liberal Democracy”, Edgework, Princeton, 2005.
  7. I sammanhanget bör det påpekas att den angelägna debatt Nina Björk fört om det grundläggande mänskliga beroendet i bland annat Dagens Nyheter under de senaste åren har fungerat som en av flera inspirationskällor till denna artikel.
  8. Eve Kosofsky Sedgwick,”Paranoid läsning”, övers Lena Gunnarsson, i Fronesis 36–37, 2011.
  9. José Esteban Muñoz, Crusing Utopia: The Then and There of Queer Futurity, New York University Press, 2009, s 14.
  10. Judith Butler, Osäkra liv: Sörjandets och våldets makt, övers Sarah Clyne Sundberg, Tankekraft förlag, 2011; Adriana Cavarero, Horrorism: naming contemporary violence, Columbia University Press, 2009; Margret Schildrick, ”Becoming vulnerable: Contagious encounters and the ethics of risk”, Journal of Medical Humanities 21(4), 2000.
  11. Judith Butler, Osäkra liv: Sörjandets och våldets makt, s 43.
  12. Se exempelvis Nikita Dhawan, ”Tystnadens politik”, övers Göran Dahlberg & Elin Talje, Glänta 4.04 samt Glänta 2.10.
  13. Maria Carbin, Mellan tystnad och tal: flickor och hedersvåld i svensk offentlig politik, Statsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, 2010.
  14. Barzoo Eliassi, A stranger in my homeland. The politics of belonging among young people with Kurdish backgrounds in Sweden, Department of Social Work, Mittuniversitetet, 2010, s 194.
Omslag

Pris: SLUTSÅLT
Beställ nummer.

"Glänta er kort sagt en vitaminbombe til engasjerte sjeler som ønsker seg en selvrefleksiv stund mellom slagene."
Susanne Christensen, Klassekampen 

"Engagemang kan ta sig de mest skiftande former och uttryck. Om detta vittnar nya numret av Glänta, en ypperlig samling texter som grunnar och granskar, vänder och vrider, friar och fäller. Vad innebär det egentligen att vara engagerad? [...] Oavsett riktning eller vägval är Glänta en bra ledsagare. Läsning som engagerar utlovas."
Peter Viktorsson, Kristianstadsbladet 

"Det är paradoxalt att ett nummer med tema engagemang ger känslan av maktlöshet och att just den känslan kan inbegripa en sorts hopp."
Elin Grelsson Almestad, Helsingborgs Dagblad

Läs Maria Schottenius text om numret i Dagens Nyheter, och lyssna på radioprogrammet Nya Vågen med utgångspunkt i numret. Ioana Cojocarius foton från releasen av numret på Kvibergs marknad i Göteborg hittar du här