Patricia Lorenzoni  Rekommenderad vidareläsning

Bilder: Patricia Lorenzoni

Jag tycker inte om att läsa morgontidningen. Jag gör det ändå. Det är den 31 augusti 2010 och jag läser en debattartikel i Svenska Dagbladet. Rubriken slår fast: ”Bara genom fortsatt klarspråk kan vi forma förnyelsen av Sverige”. Och så mitt i texten, en mening som sticker ut: ”På samma sätt som man inte blir medlem i en organisation vars idéer man inte delar ska man inte bli medborgare i ett samhälle vars värdegrund man avvisar.”

 

Bara genom fortsatt klarspråk. Jag har aldrig förstått uttrycket ”klart som korvspad”. Jag tänker att det är en bondsvensk form av ironi. Det är sista dagen i augusti och sommaren är på väg att ta slut.

 

Sju personer från Folkpartiet har undertecknat artikeln. Sex av dem presenterar sig som företrädare för organisationen Liberal Mångfald. En kommer från Liberal Ungdom. Folkpartiets partistyrelse, tillägger också en av undertecknarna. Folkets partis styrelse. Det är tre veckor kvar till riksdagsvalet och i folkets parti – det parti som företräder folket? – talas det om att inskränka medborgarskapet till dem som delar deras värdegrund. 

 

Detta är en bekännelse: Jag misstänker att jag inte delar deras värdegrund.

 

 

När jag gick i skolan serverades vi med jämna mellanrum bilder av Ondskan. Ondskan framträdde i svartvitt, krampskrek med en röst som var gäll och hes på samma gång och gick med stela, ryckiga steg. Ondskan hade en liten fyrkantig mustasch och sned lugg.

 

 

Det finns en text från 1932 av Benito Mussolini, med titeln La Dottrina del Fascismo. Första gången den publicerades var det under uppslagsordet ”fascism” i Enciclopedia Italiana. Den skulle sedan ges ut som bok, ett litet häfte som behändigt fick plats i fickan på en ytterrock. Mussolini talar klarspråk om fascismen. Detta, säger Mussolini, är den fascistiska staten. Fascismen är förvisso till för den enskilde, men bara i den mån den enskilde är ett med staten. Fascismens människa uppgår i sitt folk och sitt fosterland.

 

Jag är rädd för att vi har ägnat så mycket energi åt att försäkra oss om att Ondskan är något helt annat än vi, att vi inte känner igen fascismen längre. Inte ens den när den kryper in genom våra näsborrar.

 

Inför valet 2010 får jag information från Skånepartiet i brevlådan. Partiet kräver ett totalt invandringsstopp vid Skånes gräns. Det säger också att Skåne skall avislamiseras. På samma sätt som Norge och Danmark avnazifierades efter andra världskriget. Flera gånger ringer jag det angivna numret till partikansliet, men det är ingen som svarar.

 

  

 

Det var inte Mussolini som skrev La Dottrina del Fascismo, men han fick äran för den. När allt kom omkring var det ju han som var Il Duce. Bakom Benitos kortvuxna gestalt satt den sicilianske filosofen Giovanni Gentile. Gentile var Mussolinis utbildningsminister. Villigt lät han sina ord undertecknas med ledarens namn. Texten tar spjärn mot den liberala individen, det är den som är dess motstånd. Mot den liberala idén om okränkbara rättigheter hävdar Mussolini, eller om det är Gentile, att det inte finns några rättigheter som är överordnade den fascistiska staten. Även i den fascistiska staten, säger de, känner vi kärleken till nästan. Men ordet ”nästan” är här inte vagt och obestämt som det är enligt liberalismens abstrakta människosyn. Det har ett specifikt innehåll: kärleken till nästan är kärleken till din nästa i staten. Och, betonar texten, inte heller är detta en kärlek som utesluter nödvändigheten av ”uppfostran i stränghet”.

 

 

Vi står för en fast och human migrationspolitik där vi inte tar emot fler än vi klarar av att integrera.” När debattartikeln publiceras har det gått dryga tre månader sedan Ingrid Segerstedt-Wibergs död. Vi har kommit till den punkt där företrädare för det parti som var Ingrid Segerstedt-Wibergs kan förespråka ett med känslor villkorat medborgarskap, och där man använder orden ”fast” och ”human” i samma mening. Och jag undrar: inser de att de förespråkar en fascistisk idé? Det finns de som inte delar värdegrund, men likväl redan är medborgare. Vad göra med dem? Vad göra med nazister? Kommunister? Anarkister? Jehovas vittnen? Hare Krishnas? Och var hittar jag värdegrundens paragrafer, så att jag kan gå till botten med misstanken om min egen avvikelse?


Under militärdiktaturen i Brasilien basunerades budskapet ut på reklampelare och i TV-rutan: Brasil, ame-o ou deixe-ou. Älska Brasilien eller stick.

 

 

Först tänker jag att jag ska skriva brev. Sju brev till sju medlemmar i folkets parti. Nog borde jag skriva ett brev till dem om Giovanni Gentile och om staten som kräver medborgarens kärlek. Jag borde förklara. I liberal anda argumentera med dem som kallar sig liberaler. Lita på, såsom John Stuart Mill en gång gjorde, att de goda argumenten vinner i längden. Men jag är innerligt trött på att samtala.

 

 

Det finns en svensk översättning av La Dottrina del fascismo: ett fult, beigt litet häfte tryckt i Rom något namnlöst år, en produkt av den fascistiska propagandaapparaten. Sättaren har inte kunnat svenska, bokstäverna har nyckfullt hoppat runt och ingen har funnits att tillgå som kunnat sätta dem på plats igen. På något sätt har ett exemplar av den svenska utgåvan hamnat på Göteborgs Stadsbibliotek och stämplats med bibliotekets blålila stämpel. Senare har den rensats ut därifrån och istället funnit sin tillflykt till universitetsbiblioteket. ”Stats- o rättsvet. Ital. Ej hemlån” står det på insidan av pärmen. Ändå har jag inga svårigheter att låna hem den. Medan Mein Kampf är hårdbevakad och aldrig får lämna bibliotekets läsesal, bryr sig få om Mussolini. 

Nu ligger fascismens doktrin på mitt nattduksbord, bredvid en kopia av det italienska originalet. Jag läser texterna parallellt och börjar producera mina egna små böcker. Jag tillverkar en serie identiska häften. De har svarta pärmar och röd bomullsbindning. På omslaget sätter jag en etikett med orden Rekommenderad vidareläsning. Mellan pärmarna, texten La Dottrina del fascismo. Men på första uppslaget ett citat: ”På samma sätt som man inte blir medlem i en organisation vars idéer man inte delar ska man inte bli medborgare i ett samhälle vars värdegrund man avvisar.”

 

Det är den formulering som först drog mina tankar till Benito Mussolini och som fick mig att undra vad det egentligen blev av Giovanni Gentile. Ja, vad blev det av Gentile? Någonstans läser jag att han dödades av partisaner 1944.

 

Texten är på italienska. Sju texter till sju folkpartister på ett språk jag knappt ens förstår själv. Vad vill jag kommunicera? Vill jag ens kommunicera? Jag vet inte. Jag känner mig trött och ledsen. Jag tycker att världen är på väg att mörkna i brunt, och jag är rädd att vi varit så upptagna av att försäkra oss om att Ondskan är något helt annat än vi, att vi inte känner igen fascismen längre ens när den kryper in genom våra näsborrar. Min egen upptagenhet vid fascismens återkomst gör att jag ibland tänker att jag kanske har en lätt släng av paranoia. I början av 90-talet, när skinnskallarna marscherade i Linnéstan och öppet demonstrerade sin brist på rädsla, tänkte jag så om vissa av mina vänner: de har blivit lite paranoida. Även jag såg ju hotet, även jag satt på möten, diskuterade, debatterade, försökte komma överens om strategier för mobilisering, planerade demonstrationer och kampanjer. Men likväl tyckte jag, om vissa av mina vänner, att de blivit lite paranoida, att de utrustade monstret med fler och vassare tänder än det hade. Gav det makt på så vis.

 

 

Så sitter jag en tisdag hos min terapeut och talar om hur jag känner. I tio år har jag gått hos honom, och jag tänker att om jag verkligen börjar bli paranoid så är han den som kommer att se det och berätta det för mig. Jag gräver fram händelser ur min barndom för att förstå varför jag känner mig så hotad. Men han vill inte längre tala om min barndom. Han vill tala om 30-talet, och han frågar mig: Vad tror du att man hade kunnat göra annorlunda, då, den gången? Som famlade också han efter möjligheter.

 

 

Jag återvänder till artikeln. ”Utan grundläggande språkkunskaper saknar man redskap för att greppa såväl rättigheter som skyldigheter och man riskerar att hamna i ett permanent underläge gentemot infödda svenskar. Det kan vi såklart aldrig acceptera och därför är språkkravet viktigt.” Ja, man bör kunna uttrycka sig begripligt, göra sig förstådd. Man bör kunna förstå. No reggae spoken here!

 

Kanske är det detta som är mitt misslyckande, att jag inte längre vill ha en dialogisk kommunikation. Jag är trött på dem som kallar sig liberaler och talar med fascismens tunga. Jag är trött på att försöka vara tydlig, på att tala lugnt och sansat. Jag är trött på att anstränga mig för att kommunicera utan för mycket affekt, på ren och klar svenska. Jag vet inte längre om jag vill bli förstådd.

 

 

Vad blir det av det hela, annat än en manifestation av min egen trötthet? Jag klipper och klistrar, leker med min kamera under tiden, fotograferar allt. Sju små böcker i sju små kuvert till sju olika adresser som alla går till folkets partis olika kontor runtom i Sverige. Så är det möjligen: ett självupptaget hyss. Jag låter texten stå på italienska, men jag gulmarkerar vissa passager. Sedan väntar jag på reaktioner som inte kommer och som jag inte vill ha. Efter ett tag får jag ett mejl. Det är skrivet av en ombudsman i partiets ungdomsförbund. Han berättar för mig, mycket artigt, att två av mina adressater inte längre är medlemmar i förbundet och att förbundet saknar tillgång till deras adresser. Mina brev kan därför inte vidarebefordras. Mejlet låter nästan muntert. Vad som händer med de andra böckerna vet jag inte.

 

 

 

Not

No reggae spoken here är ett citat av den jamaicansk-amerikanska poeten och litteraturkritikern Michelle Cliff, The Land of Look Behind: Prose and Poetry, Firebrands 1985, s 13: ”One of the effects of assimilation, indoctrination, passing into the anglocentrism of British West Indian culture is that you believe absolutely in the hegemony of the King’s English and in the form in which it is meant to be expressed. […] No reggae spoken here.”

 

 

Omslag

Pris: SLUTSÅLT
Beställ nummer.

"Glänta er kort sagt en vitaminbombe til engasjerte sjeler som ønsker seg en selvrefleksiv stund mellom slagene."
Susanne Christensen, Klassekampen 

"Engagemang kan ta sig de mest skiftande former och uttryck. Om detta vittnar nya numret av Glänta, en ypperlig samling texter som grunnar och granskar, vänder och vrider, friar och fäller. Vad innebär det egentligen att vara engagerad? [...] Oavsett riktning eller vägval är Glänta en bra ledsagare. Läsning som engagerar utlovas."
Peter Viktorsson, Kristianstadsbladet 

"Det är paradoxalt att ett nummer med tema engagemang ger känslan av maktlöshet och att just den känslan kan inbegripa en sorts hopp."
Elin Grelsson Almestad, Helsingborgs Dagblad

Läs Maria Schottenius text om numret i Dagens Nyheter, och lyssna på radioprogrammet Nya Vågen med utgångspunkt i numret. Ioana Cojocarius foton från releasen av numret på Kvibergs marknad i Göteborg hittar du här