Nina Björk  Förlovad med känsla

Om engagemangets härkomst

Nina Björk läser eländeslitteratur för sin dotter och undersöker förvaltandets logik. Hon visar att vreden snarare än kunskapen är källan till förändring och manar oss att sluta förbund med tider och platser bortom det politiska vakuum som är vårt nu.

 

I det svenska standarduppslagsverket, Nationalencyklopedin, finns termen engagemang inte med som uppslagsord. Däremot står det att läsa om något som kallas för engagerad kolonn. Det är en ”kolonn som i hela sin längd är förbunden med en bakomliggande muryta”. Läsaren ombeds jämföra denna engagerade kolonn med en degagerad dito. Om den degagerade kolonnen står det att ordet härstammar från franskans délager, frigöra eller lösgöra och att det rör sig om ”en fristående kolonn förbunden med en bakomliggande muryta endast via entablementet och basen”. (Entablement betyder bjälklag, och är det som ligger mellan kolonner.)

Motsättningen mellan engagerad och inte engagerad blir alltså här en motsättning mellan förbunden respektive fristående. Och det är väl en bra definition inte bara på en engagerad kolonn utan även på en engagerad människa? Hon är förbunden med någonting. Hon är inte fristående.

Men förbunden med vad? Vad motsvarar för människan kolonnens mur? Ja, det vi vanligen tänker oss här är väl ungefär politiken, samhället, samtiden. I Nationalencyklopedin är det förutom kolonner enbart ett fenomen som kan vara engagerat och det är dikten. Engagerad dikt är en dikt som ”sysslar med samhällsproblem i vår egen tid”. En viktig impuls till denna diktning var, enligt NE, Georg Brandes berömda ord om att kriteriet på litteraturens vitalitet är att den ”sätter problem under debatt”.

Så. Om vi nu vill få fram vad en engagerad människa är bör vi alltså tänka en människa som är förbunden – och förbunden med politik. Men då börjar det bli problematiskt. För i så fall skulle vi ju finna att till exempel Fredrik Reinfeldt är en engagerad människa. Han är inte fristående. Han sysslar med politik. Men jag skulle inte vilja behöva hävda att Fredrik Reinfeldt är en engagerad människa. Han är enligt all logik jag kan uppbära inte en engagerad människa utan en förvaltande människa. Och denna egenskap delar han med alla de svenska politiker som gör anspråk på att få sitta i riksdagen. Deras främsta syfte måste – för att bli tagna på allvar som regeringsdugliga, trovärdiga, realistiska och för att inte bli utdefinierade som utopiska eller sysslande med plakatpolitik – vara en vilja att förvalta det som redan uppnåtts och inte att förändra detta.

Den engagerade dikten skulle syssla med samtiden och, enligt Brandes, ”sätta samhällsproblemen under debatt”. Men är inte ett av vår tids samhällsproblem att vi enbart sysslar med samhällsproblemen i vår tid? Att detta sysslande inte är vidgande, inte förbindande, utan mycket, mycket snävt definierat? Samhällsproblem i vårt land, i vår klass? Denna klass som vi kallar medelklass och som sägs avgöra val och som måste vara den grupp människor som historiskt sett är några av de mest privilegierade som världen någonsin har skådat? Samhällsproblemen som är att det är för dyrt att anställa en städerska vitt utan att få hjälp av staten i form av skattesubventioner.

Den engagerade människan skulle vara den förbundna människan, men om det samhälle, den politik, hon är förbunden med bara är andra som är som hon själv? Om det hon är förbunden med enbart är sina egna privilegier, sin egen vilja att förvalta dessa privilegier – sin egen tid? Finns det då längre något samband mellan att vara engagerad och att vara förbunden?

I höstas sa den avgående socialdemokratiska partiordföranden Mona Sahlin att hon aldrig mer ville se en väljare som är förbunden med någonting annat än sin egen plånbok, sina egna intressen. Det låter konstigt, men hon sa faktiskt så. Jag citerar ur det tal hon gav när hon avgick som partiordförande. ”Jag vill aldrig mer uppleva en valrörelse där vi knackar dörr och människor lite uppgivet säger: ’Ja, jag ska rösta på er – trots att jag bor i villa, jobbar och tjänar bra.’” Sahlins poäng var att socialdemokraterna måste ändra sin konkreta politik så att det inte ska vara ”en uppoffring” för denna välbeställda väljare att rösta på sossarna. De måste alltså, tyckte hon, vara för jobbskatteavdragen och rut-avdraget och mot fastighets- och förmögenhetsskatt.

Så den väljare som kände sig förbunden med någon som inte bor i villa, som inte har ett arbete och som inte har en bra inkomst och som därför la sin röst på ett parti som han eller hon trodde mer gynnade en sådan person än henne eller honom själv, den väljaren var alltså en väljare som Mona Sahlin aldrig mer ville uppleva. Det hon aldrig mer ville uppleva var solidarisk förbundenhet med något bortom det egna penningintresset.

Vad blir då kvar av politiken mer än ett post? Ett efter. Efter förändringen.

Vad är det som skiljer den förvaltande människan från den engagerade? Svaret måste vara: den engagerade människan är, till skillnad från den förvaltande, inte nöjd. Hon är missnöjd. Hon är arg. Hon är jävligt arg på ett system som aldrig levererar vad det lovar: ”Människors lika värde”. Fastslaget av FN, inskrivet i den svenska läroplanen för grundskolan, omhuldat av alla politiker i Sverige. Grunden för vår demokrati.

Och verkligheten? Verkligheten säger att innehav av människovärde är avhängigt innehav av pengar. Verkligheten säger att den som har pengar också är den som är värd att få sina behov tillfredsställda. Mannen i väst som har problem med potensen har också pengar nog i sin plånbok för att vara värd en medicin som botar hans problem. Mannen eller kvinnan i tredje världen som riskerar att dö av malaria har inte pengar nog i sin plånbok för att vara värd en vaccination eller en medicin. Det går att göra vinster på Viagra men inte på malariavaccin, eftersom de två produkterna vänder sig till två olika kundsegment – ett rikt respektive ett fattigt. Alltså tillhandahåller marknaden Viagra men inte malariavaccinationer. Detta är den ekonomiska logik våra politiker ser som sitt mandat att trovärdigt, realistiskt och regeringsdugligt förvalta.

”Alla människors lika värde”, var det. Ja, vi vet ju att samtidigt som vissa människor i verkligheten kan gå upp ur duntäckesbäddade sängar om morgnarna och inte veta vilken kaffemaskin de ska brygga sin morgondryck i kan andra vakna lika frusna, törstiga och hungriga som de somnade. Samtidigt överskrider den sammanlagda inkomsten för världens tre rikaste personer sammanlagd BNP för världens 49 fattigaste länder. Samtidigt var år 1990 den genomsnittlige amerikanen 38 gånger rikare än den genomsnittlige tanzaniern – idag är amerikanen 61 gånger rikare. Samtidigt saknar 18 procent av jordens befolkning tillgång till rent dricksvatten och 815 miljoner människor är kroniskt hungriga eller undernärda.

Vi vet detta. Även Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin vet detta. Det är inte kunskap som fattas. Det är inte kunskap som leder till en engagerad vilja att förändra. Vad är det då? Det är vad kunskapen gör med en. Vad kunskapen blir i en. Om den blir bara ett beklagligt faktum, som inte påverkar ens analys av eller känslor inför det rådande. Mer av det som redan är – mer av kapitalism – och detta beklagliga faktum kommer att försvinna. Rikedomen kommer att sippra ner. Allt är i grunden gott. Och vi vill – naturligt – förvalta. Vi vill det postpolitiska tillståndet.

Eller om kunskapen i stället blir en känsla. En känsla av absolut ilska. Då blir vi – åter – förbundna. Inte med oss själva, inte med vårt lilla nu, inte med vår övermätta lilla klass i detta lilla land.

Så här stod det i en nyhetstext i Dagens Nyheter efter att det blivit klart att Lars Ohly och vänsterpartiet skulle ingå i den rödgröna alliansen inför valet i höstas: Nu måste, skrev artikelförfattaren, vänsterpartiets Lars Ohly ”framstå som en ministerkandidat vars uttalanden om budgetunderskott och näringspolitik kan fingranskas av internationella finansmarknadsaktörer utan att den svenska kronan rasar”.

Men det var fel. Det borde ha varit fel. Det är inte en internationell finansman som ska ges rätten att bedöma vår politik. Det är en jordlös kvinna i Mocambique. Det är en indisk bonde. Det är den nyfödda pojken i slummen i Mexico City. Det är det barn som föds till världen om hundra år, och som fortfarande ska kunna andas luften på jorden, dricka vattnet, odla marken. Det är dem – inte internationella finansmarknadsaktörer – vi ska vara förbundna med. Vem vi sluter förbund med avgör om vi vill förvalta eller förändra.

Låt mig nu övergå till att bli personlig i denna postpolitiska tid. Jag har två barn, en snart tioårig flicka och en nybliven sjuårig pojke. De växer upp i en akademikerfamilj i Lund i Sverige. De är trygga, de är övergödda. Deras största problem är att Eric Saade inte vann schlagerfestivalen fast han låg etta ett tag. De löper alla risker att bli förvaltande människor, att slåss för sina egna privilegier och göra sig blinda för omvärlden. Jag skulle önska att det inte hände. Så vi försöker ju berätta för dem om världens tillstånd, som en motvikt till det mättnadens tillstånd de själva verkligen lever i. Vi berättar om klimathot, om svält, om skillnaden mellan fattiga och rika. Men hur ska de berättelserna kunna ta boning i deras kroppar, i deras känsla? Hur ska de kunna bli arga? Hur ska de kunna bli engagerade?

Vi reser inte med dem; vi har inte råd. Så då vet jag faktiskt inget bättre sätt än att läsa litteratur för dem. Eländeslitteratur. Det är inte för att de ska tänka – det är för att de ska känna.

Och nu ska jag berätta om hur det var för några veckor sen när jag läste högt för min dotter ur Martha Sandwall-Bergströms klassiska barnboksserie Kulla-Gulla. Vi höll på med femte boken, Kulla-Gulla på herrgården. Där förekommer det en episod med en 14-årig pojke som heter Mats och som stjäl ägg ur herrgårdens hönshus för att ge sin sjuka mor.

Denne Mats är fattig, hans mor är fattig. Han har fått drängtjänst på herrgården, men han spolierar den genom att stjäla. Patron tar honom i upptuktelse. Han tar in honom på sitt kontor och ger honom sju rapp med en linjal över hans händer. Sju rapp för att inpränta det sjunde budet i hans sinne: du skall icke stjäla.

Kulla-Gulla, hjältinnan, blir vittne till händelsen. Ett barn får stryk av en vuxen; en underordnad blir bestraffad av sin överordnade. Hon har redan sett det många gånger; det är vardagsmat i hennes värld. Men i just denne pojkes ögon händer någonting som hon inte har sett förut. Straffet gör honom inte ödmjuk, får honom inte att gråta; slagen gör honom inte lydig. I stället: hat.

Pojken böjer sig inte. Pojken tystnar inte. Istället gör han det oerhörda. Han häver sig fram och spottar patron i ansiktet. Och han talar. Han talar om den erfarenhet som fått honom att stjäla äggen. ”Koa är dö, å mor är så sjuk, å vi behöv äggen bättre än I!” Så skriker Mats. Sen springer han i väg. Hem till stugan, till sjukdomen, fattigdomen. Kvar bli Kulla-Gulla, grubblande över vad hon har sett. Hon tänker att Mats hat är ett sådant hat som ”den känner, som är förtvivlad och värnlös och dömd, men som varken förstår att med lugn finna sig som hon själv hade lärt, eller hade kraft att förlåta”. Hennes slutsats blir att ”somliga människer ä skapta på ett vis, somliga på ett annat.”

Om Mats inte hade känt hat mot den rike patronen, mot den samhällsordning där vissa har tjogvis av ägg och andra har intet, hade han kanske likväl stulit. Men han hade inte kunnat motivera sin stöld. Han hade inte kunnat göra en berättelse av den. Han hade inte kunnat ge sin handling en mening, och därmed inte heller kunnat överföra någonting meningsfullt till oss som läser. Någonting att bygga vidare på. Ett hat. Ett engagemang.

Kulla-Gullas försonande och menlösa slutsats – att alla är olika och att några är svaga och därför blir arga medan några har kraft att förlåta – hoppas jag bara blir ord i mina barns öron. Det jag hoppas ska bli kvar är två saker: hungern och spottet. Framförallt tror jag att det är spottet som gör intryck. Det är äckligt, fysiskt, kroppsligt. (Samtidigt måste jag parantetiskt erkänna att spottet i min dotters uppmärksamhet konkurrerar hårt med alla beskrivningar av de vackra kläder Kulla-Gulla äntligen får bära när hon blir rik. Och jag är inte säker på att hennes mättnad som rik jämfört med hennes hunger som fattig gör min dotter gladare å Kulla-Gullas vägnar än rikedomens vackra sidenskor som ersätter fattigdomens grova träskor. Hon är på många sätt fången i sin tid, även om jag försöker upphäva denna tid genom eländeslitteratur.)

Vill jag att mina barn ska identifiera sig med de hungriga, frusna, fattiga och slagna barn vi läser om när de får denna hunger, köld, fattigdom och detta våld gestaltat i skönlitterär form? Vill jag att de ska förstå? Känna igen ett mänskligt predikament – utsattheten?

Ja, det vill jag. Men hur kan jag säga så? För är inte detta att ”känna igen sig” första steget mot att bara förvalta det man redan känner? Att ”förstå” – är inte det att bekräfta det man redan vet? Att ”identifiera sig” – är inte det att utplåna skillnaden och bara se sig själv, bara se speglar, inte fönster? Att ”se mening” – är inte det att reproducera den mening vi redan alltid tillskriver världen? Måste inte, som den tyske filosofen Theodor Adorno skriver i en essä som bär just titeln ”Engagemang”, samhällskontraktet med realiteten sägas upp för att verklig indignation ska uppstå vid litteraturläsning?

Jag vet inte. Eller nej, jag tror inte riktigt så. Jag tror inte riktigt på utgångspunkten. För samhället finns inte i litteraturen bara som det samhälle som blev. Samhället finns också där som ett utkast till det som inte blev – men kunde ha blivit.

Jag hävdade tidigare att ett av samhällsproblemen i vår tid är att vi inom politiken enbart diskuterar samhällsproblemen i vår tid – och att dessa handlar om de mest gynnade människornas skavsår på stortån. Jag kritiserade en alltför stor identifikation med oss själva och våra egna problem. Identifikation kan vara ett problem.

Men det är inte identifikation per se som man bör hålla mot viss litteratur. Eller mot viss läsning av viss litteratur. Det är kanske snarare identifikationens objekt som är problemet – men också lösningen. Det är skillnad på att identifiera sig med det som en gång bara var ett utkast men som faktiskt blev verklighet och att identifiera sig med det som inte blev men kunde ha blivit. Meningen finns, litteraturens mening finns även i detta som aldrig fick bära frukt som vår samtida och verklighetsgjorda mening. Det går att identifiera sig med det icke-närvarande. Det går att se mening i det hat som de som förvaltar världen, politiken och meningen i dag bara erkänner som meningslöst. 

Det kontrakt som måste sägas upp för att vi ska gå från den förvaltande postpolitiken till den förändrande politiken, eller från den narcisstiska identifikationen till den engagerade solidariteten när vi läser, är mindre kontraktet med verkligheten och mer kontraktet med tiden, med nuet. Det är där vi inte kan vara. Det är där vi fångas i en förvaltande rationalitet som bara erkänner en internationell finansaktör som domare över rätt och fel i politiska beslut. Nuet är denna rationalitet, är det kvantitativa tänkandets rationalitet. Jag får andnöd – släpp ut mig!

Det sägs ibland att det postpolitiska tillståndet hänger samman med bristen på utopier, en brist som i sin tur delvis hänger samman med den stora misslyckade kommunistiska utopin. Varför överhuvudtaget hysa en utopisk förändrande vilja om vi inte vågar tro på det radikalt nya utan endast på mer av detsamma?

Jag tror att utopin – om än inte som den stora berättelsen om det goda landet som icke är, utan som en känsla i kroppen av att, med Ernst Blochs ord, ”någonting saknas” – jag tror att utopin i den meningen har en stor betydelse för mänskligt engagemang. För att utopin, precis som historien, relativiserar nuet. För att utopin håller liv i känslan av att det kunde vara annorlunda.

Däremot tror jag inte att utopin, eller det utopiska tänkandet, är eller bör vara det radikalt nya, det aldrig tidigare tänkta. Så unika är vi inte, vi som vill en annan värld. Inte så unika och inte så ensamma. Utopin handlar om de gamla drömmarna. De gamla drömmarna som inte förverkligades då, som inte förverkligas nu, men som ändå fortsätter att ropa på oss, som ändå fortsätter att kräva sin röst. Det är ju i ekot av döda människors berättigade drömmar som vi som ännu lever tar till orda och säger: detta är även vår dröm.

Så här skrev Karl Marx en gång i ett brev:

”Det skall visa sig att världen sedan länge hyser en dröm om något som den bara behöver vara klart medveten om för att verkligen besitta. Det skall visa sig att det inte rör sig om ett långt tankestreck mellan det förflutna och framtiden utan om fullföljandet av det förflutnas tankar. Det skall till sist visa sig att mänskligheten inte börjar något nytt arbete utan med klart medvetande fortsätter sitt gamla arbete.”

Det utopiska som bara en fortsättning på någonting gammalt alltså. Marx ser detta som en tämligen intellektuell affär. Vi ser orden: vara klart medveten om, det förflutnas tankar, med klart medvetande. Men jag tror inte att vi kan tänka oss fram till ett engagemang för rättvisa; det måste börja i känslan, i vreden. Det måste börja med att vi avsvär oss en rationalitet som är enbart det kvantitativas rationalitet. Det börjar i drängpojken Mats vrede. Han nöjde sig inte med att räkna – han kände, och han stal.

Richard Gerber skriver i sin bok Utopian Fantasy att ett ideal, genom att uppfattas som förverkligat, upphör att vara ett ideal. Är det kanske vad som har hänt med idealet rättvisa? Vi kanske inte ser det som att vi är helt och hållet framme vid rättvisan, att vi fullkomligt har förverkligat den, men att vi har lagt grunden för den?

Jag är nu tillbaka i viljan att förvalta – enbart förvalta, inte förändra – den verklighet, de verkliga siffror, som samtidigt visade att den av alla delade principen om allas lika värde inte innebar alla människors lika möjligheter att leva värdiga liv. För alla som tror att vår form av politisk demokrati och vår kapitalistiska ekonomi är det bästa sättet att organisera mänskligt liv borde denna skriande diskrepans mellan teori och praktik vara ett problem. Idealet om rättvisa och lika värde tycks ju inte vara förverkligat. Hur motiverar den förvaltande människan detta? Hur motiverar han eller hon ojämlikhet mellan människor i en värld som tror på jämlikhet mellan människor?

Behovet att överhuvudtaget motivera detta glapp är nytt för vår tid, nytt för den modernitet som säger sig tro på en naturlig jämlikhet mellan människor. I exempelvis ett feodalt samhälle uppstod inte problemet. Där kunde ojämlikheten mellan människor rättfärdigas genom hänvisningar till naturliga värdeskillnader mellan människor – naturliga värdeskillnader som avgjorde deras föreskrivna plats i den gudomliga samhällsordningen. Sådana förklaringar godkänns dock inte längre.

Så vad efterträdde gud som förklaringsmodell för ojämlika förhållanden vad gäller rikedom, makt, möjligheter att påverka och att tillfredsställa sina behov? Individen. Individens driftighet, kunskap och förmåga. I dag är ju var och en fri att skapa sitt eget öde; idag är var och en fri att prestera sig till en högre plats i den hierarki som visserligen existerar men som nu existerar på rättvisa grunder, nämligen på den individuella prestationens grund.

Men detta skulle bara vara sant i ett samhälle där kolonialism, rasism och sexism varken existerade nu eller hade existerat i ett formande då. Detta skulle bara vara sant om inte klassamhället, varken i nationell eller global form, hade existerat. Detta är alltså inte sant. Idealet om rättvisa är inte förverkligat. Och därför fortsätter det att ropa på oss; det ropar på oss både från historien och från framtiden, både från de döda och från de ännu inte födda. Och det är det ropet vi här och nu ska – faktiskt – förvalta. Det kräver dock allt annat än förvaltande av det nuvarande. Det kräver förändring.

Så. Engagemang kräver att den enskilda individen ser sig som förbunden. Men inte förbunden med det politiska nuet, som är det postpolitiska tillståndet. Utan förbunden med ett brutet löfte, det brutna löftet om jämlikhet och rättvisa.

Och för att avsluta där jag började, med ordböckerna. I Svenska Akademiens ordbok anges under uppslagsordet Engagemang betydelser som förlovning, alltså att vara lovad för någon – eller något. Det står förbindelse, utestående fordran, alltså något man har rätt att kräva. Engagemang som ett berättigat krav på att ett löfte ska infrias.



                     
Omslag

Pris: SLUTSÅLT
Beställ nummer.

"Glänta er kort sagt en vitaminbombe til engasjerte sjeler som ønsker seg en selvrefleksiv stund mellom slagene."
Susanne Christensen, Klassekampen 

"Engagemang kan ta sig de mest skiftande former och uttryck. Om detta vittnar nya numret av Glänta, en ypperlig samling texter som grunnar och granskar, vänder och vrider, friar och fäller. Vad innebär det egentligen att vara engagerad? [...] Oavsett riktning eller vägval är Glänta en bra ledsagare. Läsning som engagerar utlovas."
Peter Viktorsson, Kristianstadsbladet 

"Det är paradoxalt att ett nummer med tema engagemang ger känslan av maktlöshet och att just den känslan kan inbegripa en sorts hopp."
Elin Grelsson Almestad, Helsingborgs Dagblad

Läs Maria Schottenius text om numret i Dagens Nyheter, och lyssna på radioprogrammet Nya Vågen med utgångspunkt i numret. Ioana Cojocarius foton från releasen av numret på Kvibergs marknad i Göteborg hittar du här