Linn Hansén & Hedvig Härnsten  Inledning

”Den här frågan kan inte politiker lösa, men vi kan vara engagerade i debatten.” Så svarade kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth när Dagens Nyheter i höstas intervjuade henne om modebranschens arbetsvillkor och höga ätstörningsfrekvens. ”Den här frågan” är inte unik. Allt fler frågor får liknande svar, och inte mycket tyder heller på att politikerna skulle vilja svara på ett annat sätt. 

När till och med politiker abdikerar från politiken blir det personliga engagemanget dygden framför andra – en dygd som i sin tur blir hårdvaluta i det som vissa kallar det postpolitiska tillståndet. Men måste engagemanget ske på bekostnad av politiken? Finns det rum för ett politiskt engagemang som inte omedelbart bekräftar att politikens tid är förbi, att de stora samhällsomvälvande rörelserna har ersatts av privata initiativ?

Det blir allt svårare att hitta en plats att skriva ifrån, menade poeten Johannes Anyuru under ett samtal om poesi och aktivism på Göteborgs Poesifestival i höstas. När poeter – eller, för den delen, konstnärer, kulturarbetare, ideella föreningar, debattörer, demonstranter på torg – visas upp som tecken på att systemet minsann kan innefatta även det motstånd som formuleras emot det, utan att någon hänsyn tas till vad motståndet består i – varifrån kan då kritiken, och alternativen, formuleras?

Jasminrevolutionen, Mubaraks fall och revolter i Syrien, ockuperade gator, torg och universitet runtom i världen, moderatmän kränkta av feministisk teater, blockader av kylfartyg för tonfisk, flygplatsdemonstrationer mot avvisningar av flyktingar, bokblock i Oakland, Genua och Umeå, Facebook-grupper för att rädda alltifrån hemlösa katter till centrum för tortyrskadade, generalstrejk och ursinne i Grekland, kampen för att rädda tv-eken i Stockholm … Såväl breda folkliga resningar som lokala och ofta symboliska strider har fått stort utrymme det senaste året. Givet detta tycks rummen för engagemang inte vara förkrympta, utan snarare ständigt skapas på nytt, mitt i och gentemot det rådande. Men hur skapas dessa rum, hur ser de ut? Och vad betyder det egentligen att engagera sig?

Texterna i det här numret kretsar kring, formulerar och besvarar dessa och liknande frågor. I sin uppgörelse med det engagemang som i slutändan främst gynnar det egna identitetsskapandet, pekar Anders Johansson på vikten av att ta ett steg tillbaka och ifrågasätta den plats man agerar ifrån snarare än att uppfatta sig vara tvingad att insistera på den. Nina Björk hävdar tvärtom att vi alls inte bör fokusera på oss själva och vår egen samtid, utan blicka bortom den postpolitiska, förvaltande tid som är vårt nu. De platser vi bör upprätta förbund med är det förflutnas ofullbordade utopier – vi måste bryta kontraktet med samtiden. 

Å ena sidan tycks det enda rimliga vara att ta ställning, organisera sig, säga ifrån, vägra vara likgiltig. Å andra sidan är den engagerade hållningen betänkligt riskfylld – engagemanget löper alltid risken att i allt för hög grad gå det rådande till mötes och därmed acceptera det, bekräfta det, i värsta fall till och med förstärka det. I alla fall om engagemanget ska få något genomslag. I Johan Strandahls transkribering av TV4:s faddergala, som avslutar detta nummer, blir det plågsamt tydligt. Men också det engagemang som är till synes ytligt och estetiserat kan, vilket Johan Frederik Hartle visar i sin granskning av begreppet radical chic, ha produktiva effekter. Att avfärda radikala anspråk som tomma poser kan bidra till att cementera de socioekonomiska och rumsliga skiljelinjer som låter var och en bli vid sin läst, snarare än att låta de gamla rummen bli skådeplatser för nya, oväntade möten. 

Polerna speglar gamla strider om den samhällsengagerade konsten. Men polariteten bryts också upp och isär, genom att placeras i den tid som är vår. En tid som, märkt av nedmonteringen av de allmänna välfärdssystemen i väst det senaste decenniet, kräver att frågan om samhällsengagemanget som sådant ställs på nytt. Vi kan, menar Maria Jönsson, Maria Carbin och Ingeborg Svensson, inte längre förlita oss på stora folkrörelser vars krav införlivas i staten – det politiska engagemanget måste söka nya former.

Men det är fortfarande på gatorna och torgen – genom de kroppar som samlas där, som lever, sover, äter, städar och talar där – som de grundläggande politiska rummen skapas, skriver Judith Butler. Dessa rum är inte alltid redan offentliga och förbehållna vissa på förhand definierade politiska frågor, utan blir till när kroppar intar och befolkar dem, när arkitekturen levandegörs och ges nya funktioner. Därmed är de politiska rummen också under ständig omförhandling.

Vi verkar på samma gång bli både mer och mindre engagerade, och det i takt med att engagemanget tycks ta sig både mer och mindre engagerade uttryck. Samma år som regimer faller i Nordafrika och Wall Street ockuperas, blir slacktivism ett vedertaget uttryck och välgörenhet föreslås bli avdragsgill. Är Glänta en engagerad tidskrift? Det vill vi gärna tro. Men vad innebär det egentligen? Att vi vill upprätthålla bilden av oss själva som särskilt medvetna, hävda att vi gör vårt, att vi bryr oss och tar ställning? Eller att vi helt enkelt inte upplever att det finns något val – att vi, i den mån vi kan, vill ta strid för de platser där villkoren för det rådande ännu kan ifrågasättas, omformuleras och möjligen förändras? Kanske är frågan felställd, och det enda som räknas är huruvida de band som sluts och bryts kan göra skillnad.

I detta nummer är vi i alla händelser engagerade i frågan om engagemanget. Vi söker det i en lägenhet på Park Avenue i New York, i tälten på Tahrirtorget i Kairo, i ett bildarkiv i Alger, på Brunkebergstorg i Stockholm, i en församlingslokal i Berlin, på Kvibergs marknad i Göteborg. Om det handlar om att finna en plats att skriva ifrån kan Glänta lika lite som någon annan publikation vara denna plats, men vi fortsätter att intala oss själva att den faktiskt kan bli en sådan plats. Glänta rör sig denna gång bland engagemangets paradoxala (icke)platser, spårar deras konturer, historier, förvandlingar och framtider, och försöker göra dem – på nytt – både beboeliga och raserbara.

 

 

Omslag

Pris: SLUTSÅLT
Beställ nummer.

"Glänta er kort sagt en vitaminbombe til engasjerte sjeler som ønsker seg en selvrefleksiv stund mellom slagene."
Susanne Christensen, Klassekampen 

"Engagemang kan ta sig de mest skiftande former och uttryck. Om detta vittnar nya numret av Glänta, en ypperlig samling texter som grunnar och granskar, vänder och vrider, friar och fäller. Vad innebär det egentligen att vara engagerad? [...] Oavsett riktning eller vägval är Glänta en bra ledsagare. Läsning som engagerar utlovas."
Peter Viktorsson, Kristianstadsbladet 

"Det är paradoxalt att ett nummer med tema engagemang ger känslan av maktlöshet och att just den känslan kan inbegripa en sorts hopp."
Elin Grelsson Almestad, Helsingborgs Dagblad

Läs Maria Schottenius text om numret i Dagens Nyheter, och lyssna på radioprogrammet Nya Vågen med utgångspunkt i numret. Ioana Cojocarius foton från releasen av numret på Kvibergs marknad i Göteborg hittar du här